Kullamannen 100 miles, tredje gången gillt! Ganska precis två timmar snabbare än förra året (24:36, plac 18 damer och 183 totalt) tog jag mig de drygt 16 milen från Höganäs via Kullaberg till Båstad och guldringen som man får efter tre avklarade lopp är bärgad.
Kvällen innan start hände det som inte fick hända. Efter att ha klarat mig från förkylningar hela hösten fick jag känningar i halsen efter att ha haft ont i huvudet till och från under några dagar. Inte riktigt ont men en känsla av tjockhet och att något var på gång och mer än normal prerace- nervositets-känning. Gurglade saltvatten, drack varmt citronvatten med honung och åt strepsils i ren desperation. Gick en promenad på kvällen för att få lite luft och känna efter hur kroppen kändes. Fick en natt med dålig sömn och hade mycket tankar om hur jag skulle kunna ta ett välavvägt beslut men ställde in mig på att göra alla förberedelser och se hur det skulle utveckla sig. När det inte var värre på fredagen utan höll sig på samma nivå tog jag beslut att starta men vara lite lyhörd om det tidigt skulle kännas dåligt. Det är inte den inställningen man vill gå in med i Kullamannen och det var en lång väntan till starten 18.00.
Innan start
När det mäktiga starten gått släppte mycket av spänningarna. När vi sprang genom Höganäs såg jag Lennart från Björnstorp och fick ett hejavrål som fick upp mungiporna till öronen och gav massor av energi. Fick trevligt sällskap i motvinden och sprang första sträckan i massiv motvind på typ samma tid som förra året i lätt medvind även om jag höll igen. Upplevde annars att många sprang på fort i motvinden. Hade lite huvudvärk första timmen men det släppte som tur var sen och kroppen kändes pigg och utvilad efter flera dagar utan träning.
Klädsel: Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss båda för att starta i shorts. Det skulle vara väldigt blåsigt vid start men också runt 10 grader varmt. Jag mindes hur varm jag varit i början förra året och tänkte att jag sällan fryser om benen och att det var värt att chansa. Packade ner ett par tunna långtights i ryggsäcken att byta till i nödfall. På överkroppen tunn ullunderställströja (Devold breeze), byte till en likadan torr tröja i Ängelholm. Hade en tunn vindjacka utanpå vid start och till och från under loppet. Tunna merino-fingervantar med en vindtät tumvante utanpå och ett tunt pannband under pannlampan. Skovalet var inte heller helt enkelt men jag landade i att starta med Altra Mont Blanc Carbon och ha mina gamla Mont Blanc utan carbon och Hoka Tecton X2 som reserv i dropbagen i Ängelholm. Var rädd att mina lite nyare Texton X2 som jag köpt i dammodell istället för herr skulle bli för tajta när fötterna svullnade och hade samtidigt aldrig sprungit så långt i noll drop innan.
Plus:
- Fighten är över. Fia - Kullamannen 3-2.
- Torrskodd (!!!) från start till mål; för bra för att vara sant.
- Inga blånaglar och fötter i toppskick pga ovan och Altra Mont Blanc Carbon.
- Att jag blivit starkare uppför.
- Stjärnhimlen och utsikten från Håkull under nattlöpningen.
- Min lista med förra årets tider på olika platser som funkade som motivation och tidsfördriv och för att bryta upp loppet i mindre delar.
- Fantastiskt fint väder från Ängelholm och norrut; stilla, klarblå himmel och solsken.
- Mina hemgjorda veg "sushibollar" (och wasabinötter) som räddade upp när inget annat funkade att äta.
- Ingefära (gari) mot illamåendet.
- Chia fresca (chiafrön, vatten, lime och honung) för att få lite energi när jag blev illamående av sött.
- Koffeintabletter.
- Alla trevliga medlöpare att småprata med och som peppar och kollar läget när sammanbrottet är nära.
- All support med hämtning och Lilo-passning från Adams föräldrar.
- När mamma utan förvarning dök upp och hejade under en riktig lowpoint vid Hovs hallar.
Vita skor efter Kullamannen är inte direkt vad man förväntar sig
Minus:
- Att jag har så svårt att hantera nattlöpning både pga brutal sömnighet och svårighet att få i mig energi.
- Kaskadspya innan Farhult och att jag fick i mig så sjukt lite energi under loppet pga illamående.
- Snorkallt i samband med stoppet i flera minusgrader i Ängelholm.
- Tomat-och paprikasoppan i Ängelholm. (Jag kan inte vara ensam om att få sura uppstötningar av det under löpning?)
- Att jag inte kunde njuta av de fina förutsättningarna utan upplevde en sån misär och tyckte väldigt synd om mig själv.
- Ömma axlar och rygg och svullen ländrygg pga tung/dåligt packad ryggsäck.
- Sista epilogen; tortyr att passera målområdet och ge sig ut på 6 km extravarv.
I mål efter en sista "långspurt" (Var tvungen att kolla snittiden efteråt; 5:24, men det kändes i alla fall vansinnigt snabbt. 😂)
After race stök
Kroppen har känts bättre än befarat efter loppet. Det var en fröjd att ta av skorna efteråt och konstatera att fötterna såg ut precis som innan loppet. Värsta menen har varit en öm svullen rygg, lite slemmig hals och att jag tappade rösten i går eftermiddags. 😆 Har ätit som en häst; bästa på länge var nachostallriken som jag gick upp och åt vid tvåtiden på natten efter loppet när jag vaknade upp ashungrig efter att oplanerat ha däckat utan att ha ätit efter duschen. Igår fick vi dock båda fått feber och nattsömnen har inte varit på topp. Febern har i alla fall gått ner lite idag så hoppas på snabbt tillfrisknande.
Många tankar om "varför" hinner cirkulera i huvudet under nästan 25 timmar. Att slutföra ett tredje Kullamannen 100 miles och få guldringen. Att kunna kvalificera till UTMB-lotteriet. Och i efterhand är det ändå något fascinerande och tillfredsställande att veta att man är kapabel att ta sig 16 mil och drygt 2000 hm till fots på strax över ett dygn. Inser ju att sub24 är inom räckhåll om jag skulle få energiintaget att funka och stjärnorna står rätt. Samtidigt vet jag inte hur många gånger jag sa "aldrig mer" under loppet...
"Slapp" den här gulliga brytnallen
Skulle fått den här ringen efter tre klarade lopp...
...men märkte dagen efter att jag fått diamantringen som man får efter 5 klarade lopp istället. (Funderade ett tag på om jag skulle behålla den och ha två lopp till godo men har löst så jag får den bytt nu. ;-))
En vecka sen start och dags att få ner några ord om årets äventyr. Jag hade ingen race report att gå tillbaka till från förra
årets DNF på Kullamannen men mindes alltför väl
känslan när jag vaknade upp dagen efter att vi kastat in handduken i Ängelholm efter 11
mils ”löpning”. Helvete. Aldrig
mer den känslan!
Köpte en Kullamannen-keps
i nummerlappsuthämtningen i år, lite för att hetsa mig själv att det inte fanns
något annat val än att gå i mål om jag någonsin skulle få använda den.
Det är inte så lätt att skriva en hyfsat kortfattad race report som sammanfattar 26,5 timmes manodepressiv
resa genom nordvästra Skånes kustlandskap. En resa som inleddes
med mäktigaste starten någonsin i Höganäs och lyckorus över att kunna starta och
äntligen vara fit for fight efter sega förkylningsveckor, gick via två leriga loopar
upp och ner i mörkret på Kullaberg, via en härlig mix av mysiga byar och vadande i hagar i kobajsliknande gegga. Riktigt trött ett tag och försökte tom ta en powernap på en bänk utan vidare framgång under natten. Sprang vidare via några riktigt blöta partier i Kronoskogen till dropbagen
(och mat!!) i Råbocka/Ängelholm, vidare längs Skälderviken och Bjärehalvön
till Hovs hallar. (Och efter det några rejäla stigningar jag helt förträngt som höll
på att framkalla ett mentalt breakdown följt av ett lerigt parti där jag gjorde en
rejäl vurpa framlänges rakt ner i 20 cm geggvatten som resulterade i blöta, leriga handskar och ben och ett rejält psykbryt.) Vidare till Båstad och världens
längsta 6 kilometers ”ärevarv” innan jag äntligen fick springa in under målportalen
vid tennisstadion påhejad av Adam och hans pappa. Inte i närheten av lika glad
som jag var besviken förra året. Men otroligt lättad.
Starten i Höganäs
Ring nummer två!
Klädsel
Prognosen hade under veckan vänt från regn och rusk till uppehåll, stilla och varmt och det var svårt
att veta vad man skulle ha på sig. Fryser sällan när jag tränar, mer än om händerna.
Startklädsel blev i alla fall ett tunt långärmat merinounderställ (devold breeze,
favoriten!), vindjacka och långtights. Var oväntat snorkallt i starten så tog på buff
och pannband och tunna merino-fingervantar även om jag insåg att det nog snart
skulle behöva tas av. Blev väldigt varm första timmarna och drömde om shorts. Blev
väldigt kall efter matstoppet i Mölle och var nöjd med mina tights.
Skor: Hoka Tecton X, toppen! Strumpor: ilninji tåstrumpor, funkade
fint så länge fötterna var normala, när tårna svullnade upp mindre bra.
Stavar Adam hade haft mycket ångest fram och tillbaka om stavar men vi kom fram
till att vi skulle skita i det. Såg det främst som en nödlösning om det skulle
gå riktigt dåligt och vi skulle behöva halta fram så det fick vara och det
kändes som rätt val så här i efterhand. Framförallt för extravikten, för att
man inte skulle kunna lägga av dem i Ängelholm och för att det kuperade partiet på Kullaberg
kom så tidigt i loppet.
Energi
Hade bestämt mig för att köra på en softflask med egen gel/liquid och en med
vatten fram på ryggsäcken plus en mindre reservflaska med gel/liquid i
ryggsäcken. Hade med alldeles för mycket godis av olika slag, dadlar och nötkräm
och hade en plan att försöka få i mig typ 50-60 gram kolhydrater i timmen. Gick bra
inledningsvis men spårade ur ganska snabbt. Minns inte riktigt när jag började
må riktigt illa, nån gång under varv två på Kullaberg. Drog ner på energiintaget (och koffeinet) och
hoppades att det skulle ordna upp sig. Tuggade på inlagd ingefära som jag tagit med mig i en liten påse i just detta syfte. Förutom några klunkar sportdryck på
första vätskestationen blev det all in på vatten på alla stationer. Blev väldigt
lättad och glad när jag insåg att jag kunde äta riktig mat utan att må illa i
kontrollen i Mölle. Åt potatissoppa, drack skållhet buljong, drack Pepsi, tog
en liten bit bar och stoppade på mig en banan innan jag gav mig vidare ut på
banan. Väldigt kall ett tag så försökte jogga på för att få upp värmen och ändå ta
de lite lugnt så magen inte skulle flippa ut efter maten.
Illamåendet och svårigheten att få i mig energi var min stora
issue den här gången. Maten på stationerna var min räddning och på slutet lyckades
jag komma igång och få i mig lite mer energi igen. Hade tagit med mig en nötchoklad
från dropbagen i Ängelholm som jag knaprade i mig i små bitar och när det funkade började
jag smutta i mig av liquiden igen. Dadlar funkade också att äta.
Kroppen i övrigt kändes förvånansvärt bra under hela loppet.
Inget ”dåligt” ont någonstans och relativt fräscha muskler. Antagligen för
att det gick så långsamt och var så mjukt och geggigt långa partier. Har haft
mycket mer ont på exempelvis Ultravasan 90 än jag hade både under och efter det
här.
Lite blött i Kronoskogen Bild: Daniel Cronfalk
Återhämtningen efteråt har gått snabbt, snabbare än
tidigare gånger. Däremot var mina fötter värre än vanligt efter så många timmar blöta
och gegga. I Ängelholm hade jag gjort en liten lista på vad jag skulle göra i
kontrollen där ”ev. byta strumpor och skor” var en punkt. Jag sprang som sagt i
Tecton X och var inte sugen att byta till mina Altra och noll drop när kroppen kändes så bra
i övrigt och mer lättsprungna partier väntade och det kändes inte så lönt att byta strumpor om jag ändå skulle ha
samma geggiga skor. Konsulterade Adam som skrev att det ganska snabbt blev
geggigt igen efter kontrollen. Insåg att jag inte heller ville se hur mina
fötter såg ut med risk för depp och bestämde mig för att skita i att byta. Högst
oklart om det var ett smart drag. Så här i efterhand borde jag nog bytt till vanliga
strumpor i alla fall. Tåstrumpor och svullna tår/fötter var ingen höjdarkombo
och jag fick vålda av strumporna som blivit ett med mina fötter efteråt. När jag på väg upp mot Torekov kände
att jag hade skav på gång på sidan av hälen och insåg också att jag sprungit från
tejp/skavsårsplåster som låg i dropbagen i Ängelholm. (Som jag iofs aldrig någonsin använt på en tävling eller
annars.) Blev lite orolig att ett löjligt skavsår skulle strula
till det.
Värsta svackorna
15:25 på lördagen, efter drygt 21 timmar alltså, ringde jag min mamma. Jag visste
att hon och pappa precis hämtat Lilo hos Adams föräldrar då för att åka på kalas och behövde lite
pepp. Jag var så sjukt less! Jag hade sprungit från mitt sällskap sen några mil
tillbaka i Glimminge och hade sprungit 13,5 mil enligt min lite väl optimistiska
klocka. Visste att den visade några kilometer för mycket och fastade hela tiden
i förbjudna tankar om hur jäkla länge det var kvar tills jag skulle gå i mål som
jag utan vidare framgång försökte boxa bort med tankar om hur underbart det
skulle bli att gå i mål, tacksamhet över hel kropp etc. (Hade funderat på att skriva ut en bild på Per Sjögren (aka. "Kullamannen") och ha med mig på loppet. Vet att han gärna vill att det ska vara överjävligt för deltagarna så han fungerade också som motivation att fixa det.)
Egentligen hade loppet så här långt gått betydligt snabbare än jag initialt varit inställd på och jag hade egentligen inga tvivel om att jag skulle klara det. Jag hade haft noll koll
på vad jag skulle kunna förvänta mig tidsmässigt innan loppet och inget tidsmål
mer än att jag ville vara i mål innan lördag blev söndag vilket jag tidigt
insåg att jag skulle klara med råge. Men trots det tyckte jag fruktansvärt synd om mig
själv som skulle behöva grisa på så länge.
Under första halvan av loppet hade det var tätt med folk och många trevliga medlöpare att prata med men ju längre tiden gick desto mer började det glesa ut.
Mitt enda foto från äventyret Haha, det fina ljuset kommer inte till sin rätt på bilden tyvärr
Fötterna gjorde ont och skavet gnagde men höll sig under kontroll. Bristen på energi
kändes som den mest begränsande faktorn. Musklerna kändes bra men mattheten var
massiv och följdes av depressiva tankar. Blev peppad av snälla 50 km-löpare som såg att jag var nära
sammanbrott. Mötte Tina och Daniel från klubben med några mil kvar och fick
beklaga mig lite över min långsamhet igen. Varvade gång med något som
skulle föreställa löpning och körde på och försökte hålla humöret uppe med
musik i lurarna. När playlisten var slut spårade Spotify ur i nån slags random ”jag
tror jag vet vad du vill lyssna på”-mode. Jag var tvungen att fråga en kille
bredvid om min musik hördes ut efter att diverse mer eller mindre suspekt musik
spelats upp. Men det gav i alla fall något annat att fokusera på ett tag. Batteriet i de trådlösa lurarna hade tagit slut innan Ängelholm och jag hade plockat med den lilla
laddboxen till lurarna från dropbagen och laddat upp dem igen. Nånstans i de sista stigningarna tog batteriet slut för andra gången och
jag var ensam med mina tankar igen. Lyckades verkligen inte hålla uppe några positiva tankar.
På väg in i på "epilogen", dvs. det högst onödiga extravarvet där man typ passerar mål och ska springa en runda som jag insåg att jag inte visste exakt hur långt den var. 5 km? Nej, 6? Hade tänkte innan loppet att här är det ändå snart slut och bara att njuta. Jag njöt inte en sekund. Räknade tider. Försökte hålla igång och inte gå. Dela upp i mindre delar efter uppskattad total tid kvar. Pannlampan hade blinkat en gång och jag tänkte att den skulle ta slut när som helst. Stängde av när jag sprang i gatbelysning, sänkte till minimum övriga partier. Orkade inte stanna och ta av ryggsäcken och meka med batteribyte nu. Måste hinna. (Insåg sen i efterhand att jag hade 20% kvar av batteriet och hetsade helt i onödan.) Fick veta av en medlöpare att varvet var 6 km. De längsta 6 kilometerna någonsin! Jag försökte hålla uppe farten för att få slut på mitt mentala lidande så snart som möjligt men det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Efter den sista lång raksträckan kom jag äntligen fram till målområdet och "spurtade" uppför sista backen påhejad av Adam (hjälten som varit hemma och duschat och kommit tillbaka för att hämta hem mig) och in under målportalen. Lättnaden!
På väg in i mål
Tiden stannade på 26:35, ganska precis 8 timmar snabbare än den verkliga misären 2019. Haha. I jämförelse med det framstår det här loppet ändå som en sprint. ;-) Efter målgång fick jag min ring nummer två och en fin finisher t-shirt som jag missat att man skulle få. Då så, då var det ju värt allt slit ändå!
Kylan och frossan kom snabbt och efter att ha hejat på hjältarna Wille och Malin, som vi sen insåg var på väg till prisutdelningen, haltade vi iväg till bilen för att åka hem till Adams föräldrar.
Alltid lika härligt med alla bestyr efteråt när kroppen stelnat till och tröttheten är total. Efter att ha fått av skor och strumpor tog jag en lång dusch sittandes på golvet i duschen betraktandes mina inte alltför vackra fötter som jag skulle försöka sanera och njöt lite av den totala utslagenheten innan jag åt några tuggor mat och kröp till sängs utan att sova särskilt bra.
"Varför?" är en berättigad fråga i det här läget, kanske återkommer mer om det sen.
Stort tack till alla härliga medlöpare i spåret som gör allt lite lättare och crewet bakom Kullamannen som gör det möjligt att utforska gränser och lidande! ;-)
Funkade bra Musik/hörlurar (skönt med trådlöst men bättre med sladd om man ska lyssna mkt?) Ingefära, nice att tugga på vid illamåendet Tecton X, bra allround sko Maten, räddade mig från total genomklappning
Göra annorlunda nästa gång: Kanske vara lite mer restriktiv med energiintaget första timmarna? Släpa med mindre godis Ha bättre koll på var jag har vad i västen Inte ha tåstrumpor hela loppet
Inför årets lopp insåg jag att jag inte hade skrivit någonting från min första ultravasa 2018 som jag kunde gå tillbaka till så i år ska jag se till att få ner lite minnesanteckningar:
Veckan innan: Jag hade avvaktat att anmäla mig till Ultravasan för att se hur återhämtningen efter fjällmaran i Åre skulle funka (och kanske, eventuellt kan det vara så att jag är en solskenslöpare som kanske inte hade sprungit om det hade utlovats regn hela dagen ;-)). Väderprognosen för lördagen såg dock riktigt lovande ut i början på veckan och under måndagens TNT-pass kändes kroppen pigg och jag kände mig sugen på att springa. Dessutom fick jag tips om att stackars Tomas Stöt hade en startplats men inte skulle kunna springa pga brutna revben efter Cykelvasan och jag fick löst startplats smidigt.
Slutspurten i Åre
Jag fick också en bra morot till att springa loppet utan gnäll. Jag vet att Tomas skulle gjort vad som helst för att få springa sin 10:ende Ultravasa, och fullborda sin 10:e Vasaloppstrippel. Adam hade kanske inte gjort vad som helst, men han hade också velat springa men hejdat sig och kommit fram till att det inte var värt att chansa med armen i mitella och riskera både vurpor och snedbelastningar. Så jag kände tacksamhet för att få möjlighet att stå på startlinjen och ovanligt lite stress innan loppet.
Dagen innan: Det här med att förbereda inför lopp är inte min starkaste sida och det fanns mycket på to do-listan sista dagen. Note to self: Man kan ju förbereda mer tidigare i veckan. Dagen ägnades åt att sätta ihop energiplan, göra egen liquid och blanda chia fresca, laga mat, bestämma race outfit, förbereda langningskit till Adam och Lilo och packa väska till efter loppet. Och så skulle vi packa för att sova en natt i bilen som vi bestämt oss för var ett skönare och lugnare alternativ än att köra från Bonäs till Sälen mitt i natten. Starten går ju 5.00 på Ultravasan.
Vi käkade kvällsmat hemma och packade ihop oss i bilen och körde till Sälen. Det har varit ovanligt lite mygg här uppe i "sommar" men väl framme insåg vi att det var på husbilsparkeringen i Sälen som alla håller till! Jag fick lite panik när jag insåg det och att jag glömt ta med min allergimedicin, men vi var också nöjda att vi varit förutseende och tagit med myggnät och tejp för att kunna fästa i ett fönster så vi skulle kunna ha ett fönster öppet när vi sov.
Det blev lite smalare sovplats än i vårt tremannatält när vi fällde baksätet och la ut våra liggunderlag, men helt ok med plats för oss alla tre.
Snart redo för att sova!
Jag ställde klockan på 4.00, tog på reklam-sovmasken som hela familjen fått vars en från Mora hotell i samband med Vasaloppet och har använt oväntat mycket, och somnade ganska snabbt. Hade hunnit tänka tanken att fyra kanske var lite väl sent att gå upp innan jag somnade. När klockan ringde vaknade jag med ett ryck och slängde mig ur bilen för att göra mig klar för start. Insåg att jag kanske borde gått upp tidigare för att magen skulle hinna komma igång både för att äta frukost och för att göra nummer två innan start. Kastade i mig av overnight-oatsen jag gjort kvällen innan. (Havregryn, chiafrön, cashewnötter, protein-"mjölk", lite gurkmeja, fryst mango och blåbär.) Åt nog knappt halva portionen, fyllde ut med lite av Adams grymma uppladdningshavrekakor som han brukar baka och en bit banan. Ingen brakfrukost men för nära inpå för mer och viktigare att ha laddat upp dagen innan tänkte jag. Jag hade ju trots allt med mig galet mycket energi att sätta i mig under loppet också. Grämde mig lite över att jag skulle få räkna med toastopp tidigt i loppet när jag inte lyckades gå på toa innan start. Tror aldrig det hänt innan. Men hade ändå räknat med att behöva gå nån gång under loppet så det var bara att acceptera och inget att hänga upp sig på.
Skoval: Hoka Tecton X
Så här ser mina skor inte ut längre...
Klädsel: Salomonshorts med fickor i midjan, en softflask fram med liquid och en bak, toapapper i sidoficka och lite smågodis ICE i andra sidofickan (ovanligt lite efter att inte ha ätit något alls av allt jag släpat med på fjällmaran). Dvs. ingen ryggsäck och inget midjebälte. Skippade handflaska också och lämnade den till Adam för att ev. ta den senare längs vägen. Hade varit ute en sväng i skogen här hemma under dan och konstaterat att det skulle bli varmt med t-shirt och körde på linne på överkroppen.
Loppet: Starten gick som sagt 5.00. Jag ställde mig lite längre fram i startfållan än sist eftersom jag kom ihåg att det körde ihop sig en hel del när banan övergick till single track sist jag sprang. Jag gillar, och är relativt stark på, mer teknisk löpning och ville ligga bättre till där här gången.
I startfållan mötte jag Simon från Gävle som jag sprang med på backyarden i Älvdalen. Det var kul att se honom igen, och vi stod och snackade i startfållan tills starten gick. Och när den gått också för den delen. Haha, det blev en rolig och avslappnad inledning på loppet! Noll fokus på löpningen. När vi kom fram till startbacken (samma som på vintern för första gången i år) sa jag till honom att springa på i sitt tempo och inte vänta på mig. Backar är inte min starkaste gren och jag ville ta det lugnt och inte ryckas med för mycket i början så vi skildes åt och önskade varandra lycka till.
Strax efter sprang jag istället på Malin från Mora, som jag också sprang en del med på ÄBU. Vi sprang också och pratade om allt möjligt så den här första delen försvann snabbt och lätt. Mellan Smågan och Mångsbodarna stannade hon till för att gå på toa och jag sprang vidare. Insåg att jag skulle behöva gå jag med men sparade det till när det verkligen skulle behövas.
Den tekniska löpningen flöt på väldigt bra och var rolig och skovalet kändes klockrent så här långt.
I Mångsbodarna stod Adam och Lilo och jag bytte den ena softflasken till en ny full och tog en klunk chia fresca innan jag sprang vidare.
Min energiplan såg ut så här: Jag siktade på att få i mig ca 75 g kolhydrater per timme och hade i sista stund bestämt mig för att testa att försöka få i mig i stort sett allt via liquids och satsa på att dricka vatten utifrån törst. Insåg att det blev lättare att hålla koll på mängden jag skulle få i mig, lättare med logistiken att bara ha med liquid i softflasks och gott att få dricka vatten och inte behöva dricka en massa sliskig sportdryck för energins skull.
Jag kokade egen liquid efter recept som jag brukar, inspirerat av Enervits liquid som jag hittat på nätet, och blandade i totalt tre krossade koffeintabletter. Räknade på att få i mig 100 mg var tredje timme, men utfördelat i liquiden. Sen tog jag en tablett typ 30 min innan start också, hade ju inte druckit nått kaffe innan start.
Övrig "doping" bestod av uppladdning med rödbetsjuice kvällen innan och resten av flaskan på morgonen innan starten. Köpte Kung Markattas rödbetsjuice när vi skulle till Åre och insåg att den ju var ovanligt "drickbar" (inte så äckligt jordig smak som vissa andra har). Adam hade inga av Skips beet speed-tabletter som jag brukar sno av hemma så juice fick funka. Som bonus får man fint rosa kiss när man dricker juicen också! ;-)
Även i Åre laddade jag med rödbetsjuice: Ett av få tillåtna bevisat prestationshöjande preparat man kan använda för att toppa formen!
Som uppladdning matmässigt dagen innan käkade vi vår nya favvomat, en indisk linsgryta med sötpotatis och ris (och vi kompletterar även med kikärtor). Linsgryta är en hit även under riktigt långa lopp som backyards och 100 mileslopp tycker jag.
Bild från länken ovan (Foto: Lisa Björner)
Tillbaka till loppet: Jag hade väldigt svårt innan loppet att veta vad som skulle kunna vara en rimlig målsättning. Banan var ju 2 km längre än sist jag sprang, mer teknisk inledningsvis och skulle även gå upp för "vanliga" startbacken. Samtidigt insåg jag att jag drivs mycket av att ha mål och resonerade lite med Adam. Han tyckte att runt 10 timmar borde vara rimligt och att jag skulle sträva efter att ligga runt 6 minuters tempo när det var flackt. Jag tänkte också försöka ha lite koll på pulsen och inte låta den gå för högt men samtidigt inte heller tappa av utan försöka kämpa på med lite högre ansträngning.
Först hade jag ärligt talat hoppats kunna springa en bra bit under 10 men insåg att 10 timmar på den nya banan nog kunde vara rimligt att försöka fixa. Och om det skulle skita sig skulle jag i alla fall kunna tävla mot min egen tid från 2018; 10:38.
Av en ren tillfällighet, för att jag trodde att jag såg Simon från ÄBU kvällen innan loppet, hade jag kollat om han var anmäld och vad han sprungit på och sett att han hade gått i mål på precis under 10 timmar förra året. Så jag skrev upp mina tider från 2018 på banprofilen på nummerlappen och även tiderna Simon haft för att precis klara 10 timmar. (En intressant sak jag såg då var att vi hade nästan precis samma tid i Evertsberg men att jag sen tappat 40 min på honom i mål. (Dock inte samma år osv men i alla fall, uppenbart att det går att vinna/tappa mycket beroende på hur man disponerat loppet.))
Så då hade jag lite bättre koll vilka tider som skulle gälla i de olika kontrollerna för att ha en chans att fixa 10 timmar.
Det var en otroligt fin morgon och de första morgontimmarna njöt jag verkligen av att få vara ute och springa i de fina miljöerna. Soldiset på myrarna, siluetter av springande människor i motljuset, det magiska morgonljuset i de mossiga trollskogarna. Galet vackert! Tur jag inte hade telefonen med.
Tur andra hade kamera med! Foto: Ola Nilsson
Foto: Ola Nilsson
Foto: Ola Nilsson
I Mångsbodarna hade jag fått veta från Adam att jag låg på en beräknad sluttid på 9.37. Det var kul och oväntat att höra efter att ha tagit första backen och sprungit den mer tekniska delen av banan. Killarna runt mig blev också peppade av att de låg bra till för att fixa prestationsmedaljtiden. "Vi får se hur länge det håller" hojtade jag till Adam. Jag blev lite fundersam om jag hade gått ut för hårt men tyckte det kändes bra och kontrollerat och tänkte att jag hellre spände bågen än fegade. Efter ett tag började jag fundera på om jag hört fel och att han sagt 10.37. Haha. Under 10 timmar blev i alla fall målet som utkristalliserade sig som rimligt ganska tidigt i loppet.
Att springa banan istället för att åka skidor kan ju uppfattas som drygt, det tar ju så mycket längre tid mellan kontrollerna. Men på Ultravasan finns ett antal extrakontroller mellan ordinarie Vasaloppskontroller, typ var 5:e km, och sen är ultralöpning lite mer socialt än skidåkning tycker jag. Och jag tyckte ärligt talat att det var grymt skönt att slippa staka alla backarna utan "bara" behöva springa! Jag mindes lite för tydligt hur jag slet i vintras (och även känslan av betongklumpar till ben under UV 2018) och njöt av att få springa med relativt pigga ben istället. Jag försökte jobba på och springa så mycket som möjligt och inte falla tillbaka i att gå för mycket. Samma sak i kontrollerna. Snabbt ta dricka, fortsätta gå och slänga muggarna i sista papperskorgen och sen iväg igen. Jag ville inte spilla någon onödig tid utan känna att jag jobbat på och gjort vad jag kunnat för att hålla uppe tempot.
Utför efter Mångsbodarna
Nästa gång jag såg Adam var innan Risberg. Då hade jag tappat lite på beräknad sluttid men låg fortfarande på typ 9:42. Jag hade ställt om klockan med ovanligt många fält inför loppet, bland annat; totalt snitt-tempo, aktuellt snitt-tempo och sen autolap på 1 km så jag hela tiden såg vad jag snittat senaste kilometern. Det var motiverande att försöka jobba på och hålla nere snitt-tempot och varje kilometer som var under dåvarande totala snitt-tempo ökade chansen att klara målet på 10 timmar och gav lite marginal för att fixa det. Hade också både snittpuls totalt och aktuell puls på klockan och motiverade mig mycket med att hela tiden jobba på för att slippa tvingas till nån vansinnesspurt på slutet. Många runt mig jobbade på mot samma mål, under 10 timmar, och det var också peppande.
Skylten "42 km" vid Evertsbergssjöarna var välkommen och värd ett litet "tjohoo" och strax efter stod Adam igen och rapporterade att jag plockat många damplaceringar. Jag fick en ny softflask med liquid, en slurk chia fresca och ett "Vi ses efter Evertsberg" när jag sprang vidare.
I Evertsberg stod Tomas och Håkan och hejade. Det gav lite ny energi när Tomas hojtade att det såg bra ut och jag blev påmind om att jag hade förmånen att få springa det här. Jag sprang in i kontrollen och tog lite saltgurka och vatten och sprang vidare. Utför. Asfalt. Jag försökte hålla uppe tempot nu när det var lättsprunget men de tidigare milen i benen gjorde att det inte kändes så himla lättsprunget trots allt. Inte som på skidor när man kan stå och återhämta sig en stund.
I Vasslan stod Adam och Lilo igen, sen innan Gopshus.
Jag njöt av att få slippa skidorna i Lundbäcksbackarna och det dryga vägpartiet innan Oxberg. I Oxberg blev jag påhejad av Sandra och Morgan, och Malins man Gustav. Vet nu i efterhand att hon inte var så långt efter. Börjar hon träna lite mer blir hon livsfarlig, nästa gång får jag kanske försöka ta rygg på henne!:)
Efter Hökberg stod Adam. Han hade kylande liniment redo och erbjöd sig att snabbt smörja in mina ben. Det lät som en bra idé. Jag hade tappat en hel del på snitt-tempot på väg upp till Oxberg och Hökberg och nu gällde det att jobba på för att hålla uppe farten. Först till Läde. Sen Eldris. Nu började det gå riktigt tungt. Benen kändes egentligen helt ok men den allmänna segheten var total. Jag hade en kille i rygg som jag sprungit med tidigare i loppet som jag kom i fatt när han börjat gå helt uppgiven pga "ont överallt" men som jag lyckades peppa igång med att vi låg bra till för att klara oss i mål under 10. Adam stod strax efter kontrollen och vi fick rapport om att vi enligt beräkningen hade fem minuter tillgodo för att klara 10 timmar. Jag räknade ner kilometer för kilometer och försökte hela tiden ha ett tempo under mitt snitt.
Insåg att jag skulle kunna ha ett betydligt lägre tempo än jag haft någon gång under loppet och ändå klara det men visste samtidigt att marginalerna skulle ätas upp på nolltid om jag fick kramp eller behövde gå på toa. Just det! Jag hade mirakulöst inte varit på toa en enda gång så här långt. Jag hade varit små-kissnödig större delen av tiden men var mån om att ha marginalerna på min sida och ville inte stanna om det inte var akut. Kilometerna tickade ner galet långsamt. Sista 5. Räknade ut att jag skulle kunna hålla 8 minuters tempo och ändå klara det. Sista 3. Nästan 9 minuters tempo som marginal nu. Kom igen nu, var är 1 kilometers skylten?? Där!! In på campingen, ny bansträckning en sväng vid ishallen, längs ån och upp vid Zornmuséet. Målrakan! Äntligen! Så jäkla skönt, nu var det bara full gas (haha, det kändes i alla fall så) in i mål. På målrakan hejade Adam och Lilo och sen stod Trolly otippat och hängde på mig en superfin dalahäst som hon själv täljt och målat i skånska färgerna. Sen blev det slutspurt för att komma i mål precis under 9.55.
Lättnaden var total! Så jäkla skönt att det jag jobbat mot under nästan hela loppet gått vägen!!
Efter loppet: Återhämtningen har funkat betydligt bättre än efter fjällmaran så här långt. När jag kom i mål i Åre mådde jag illa och spydde och kunde sen knappt få i mig något förrän dagen efter. Klart inte så bra för återhämtningen. Den här gången mådde jag mycket bättre och kunde äta helt ok efter loppet. Våra vänner Trolly och Lassä hade styrt upp värsta after racet för deras gotländska löparvänner som var på besök som vi fick hänga på. Efter en riktigt skön dusch och kalldusch av benen och härligt after race-hängs bjöds vi på supergod mat. Fint med vänner som vet vad man är sugen på efter lopp!
Väl hemma igen smorde jag in benen med kylande liniment och pallade upp kuddar för att kunna sova med dem i högläge. Jag sov dock dåligt hela natten, vaknade många gånger, åt en banan, somnade om, vaknade igen. Till slut gav jag upp och gick upp. Haha, sjukt nu i efterhand men istället gick jag upp och ställde mig och bakade scones till mysfrukost med familjen. Var kom den energin från??
Har insett att den dåliga sömnen verkar kunna ha att göra med lågt blodsocker. Antar att all aktivitet och alla energiprodukter får kroppen att balla ur. Ska komma ihåg att försöka äta mer innan jag somnar och att ha mat till hands om jag vaknar. Pulsen var drygt 10 slag högre, både minimi och medelpulsen under natten men har droppat för varje natt och var tillbaka på normalt värde igen i natt. Efter Kullamannen och Vasaloppet har jag vaknat mitt i natten kallsvettig, helt genomblöt. Funderar på om det också kan ha med lågt blodsocker att göra? Det slapp jag i alla fall den här gången så det var skönt.
Dagen efter loppet blev det helvila. I måndags var jag med en sväng på TNT-passet och lyckades jogga några varv på intervallbanan med Lilo utan att det kändes helt bedrövligt, igår var jag ute på en promenad i skogen här hemma och idag började jag dagen med 45 min på Adams trainer. Nu känns kroppen helt ok! Det värsta efter loppet var nog skavet jag fått i ena armhålan. Linne var väldigt skönt under tiden och jag brukar inte få skav av det men den här gången har det varit riktigt oskönt efteråt. Träningssuget är tillbaka men jag får nog snällt hålla i handbromsen ett litet tag till innan jag börjar köra på igen. :) Inser nu att jag för första gången har börjat se fram emot Kullamannen i höst, det tar jag som ett gott tecken!
Nu har det gått några dagar sen jag sprang in i målfållan på idrottsplatsen i Älvdalen för sista gången efter 24 timmar och 16 mils varvlöpning och det är dags att försöka göra en resumé innan minnena bleknar bort. Jag brukar ha en tendens att snabbt glömma allt jobbigt och inser att jag redan lekt med tanken att jag borde kunnat springa några varv till. 😆Samtidigt minns jag ju fortfarande hur kämpigt det var och att det var långt från självklart att det skulle gå vägen.
Bäst att göra lite minnesanteckningar att ta fram om det skulle det bli så att jag vill springa en backyard igen! 😉
Jag är en sopa på att skriva kortfattat så jag ska utmana mig och försöka skriva lite kortare och mer i punktform:
Backyard ultra - konceptet Varvbana på 6,7 km, spring så fort eller långsamt du vill men varje hel timme går starten för nästa varv, sista personen kvar på banan vinner. Väldigt kul koncept som passar alla som kan ta sig runt 6,7 km under timmen och vill utmana sig själv utifrån sina egna förutsättningar.
Banan: Banan i Älvdalen är fin och varierande tycker jag. Den har varierat lite de år jag sprungit men cirka 1 km är asfalt och 5,7km varierad terräng. Starten går på en fotbollsplan innan man viker ut på en asfaltväg och springer in på en smal stig följt av ett fint parti längs älven. Sen viker man ner på ett roligt stenigt parti, springer på fina stigar i skog, passerar ett bostadsområde (och en underbar vattenspridare och möjlighet att dricka vatten!) rundar en kyrkogård och springer en lite längre raksträcka på asfalt innan man springer ner till mål/start igen.
Underbar svalka i vattenspridaren! Foto: Nisse Schmidt/Siljan News
Mina förutsättningar Var tvungen att kolla Suunto-appen som brutalt ärligt redovisar tre löppass över milen (12,16 och 18 km) sen årsskiftet. Haft fokus på stakning/skidåkning fram till Vasaloppet, sen hyfsat kontinuerlig träning med timmeslånga löppass/PW, några hemma-styrkepass i veckan och en del intervallpass på SkiErg. Var såklart osäker på hur kroppen skulle funka under så lång tid utan löpträning på längre distanser men vet samtidigt att kontinuitet också är värdefullt och att mina milpass innan frukost ger bra träningseffekt. Friskt vågat hälften vunnet! Lite hybris har ingen dött av. 24 timmar blir målet.
Tidigare erfarenheter Jag sprang ÄBU första gången 2019 (12 varv) sen 2021 (17 varv) och 2022 (20 varv) och däremellan sprang jag en virtuell backyard 2020 (13 varv). Har "sprungit" 100 miles en gång tidigare; Kullamannen 2019. Sprang 45 km i Åre förra sommaren men stukade foten rejält och hade en seg period innan jag kunde springa obehindrat igen. Försökte springa Kullamannen igen förra hösten efter en miserabel uppladdningsvecka med sjukdom och klev av efter 11 mil och har inte sprungit någon tävling sen dess men har i alla fall kört några tävlingar inför Vasaloppet på skidor.
Förutsättningar tävlingsdagen Varmt! Typ 30 grader som varmast enligt uppgifter. Dock var det en hel del skuggiga partier längs banan, ett parti där man kunde blöta kepsen i älven, lite lätt vind och en utställd vattenspridare 4,5 km in på varvet. Vi var på plats strax efter 9, starten gick 10.00.
Utrustning Förra året hade jag beslutsångest om skor och valde i sista stund att starta i mina då helt nya Hoka Carbon X, en asfaltsko som på pappret låter mer lämpat för snabb, platt löpning än den "löpning" som jag praktiserar under backyards. Men var fantastiskt nöjd men den och sprang sen med den hela loppet då. Inga blå tånaglar eller skav och förvånadsvärt pigga ben både under och efter loppet. Så varför ändra på ett vinnande koncept?
I år sprang jag för första gången med en vattenflaska i handen. Tog i sista stund med mig Adams handflaska efter att han påpekat att han helt klart skulle tagit med vätska ut på varvet om han skulle sprungit. Jag har aldrig tidigare sprungit med en sån men tog med den. Tog med den ut på första varvet fylld med sportdryck och sen hade jag den med alla varv och tror att det var en avgörande faktor för att jag fixade mitt mål.
Mitt nummerlappsbälte sen jag sprang mitt första längre traillopp 2016 i Alperna. (Ultraks, sjukt fint lopp!) får hänga med. Skönt att inte behöva grejja med att ta loss säkerhetsnålar för att byta kläder. Och kläder hade jag med så jag hade kunnat byta varje varv...😉men som vanligt gjorde jag minimalt med ombyten. Linne och korta luftiga shorts från start, byte till tunt långärmat ullunderställ och torra shorts till natten och sen byte till torr t-shirt på morgonen. Samma tåstrumpor från Ilninji hela tiden.
En annan sak jag höll på att glömma och packade ner i sista stund som kändes som en livlina var ett kylande liniment. När jag sprang Ultravasan 2019 hade jag otroligt ont i benen efteråt men blev hjälpt av att smörja in benen med liniment och sen dess har jag haft det med i dropboxen på flera tävlingar och tycker det ger en väldigt skön avslappnade effekt på benen.
Mat och dryck Att få i sig tillräckligt med energi (utan att må illa) är en av de stora utmaningarna med ultralöpning och när det är 30 grader varmt är även vätskebalansen avgörande. ÄBU bjuder på en stor buffe av snacks, mat och dryck men jag vet sen tidigare att jag har svårt att få i mig tillräckligt och att jag behöver ta med av det jag vet att jag kan äta. Det blir mycket sött under en backyard och jag fokuserade på att få med mig mer matig och osöt energi:
På Kullamannen serverades lins- och potatisgryta och det är något jag själv gjort flera gånger och tagit med. Den här gången hade vi bara sötpotatis hemma så jag testade "Portionen under tian":s soppa, fast gjorde den mer som en gryta och kokte vitt ris till. Väldigt god! Hade ingen färsk ingefära heller så slice:ade ner lite "gari" (inlagd ingefära) och insåg att det ju är sjukt gott och fräscht och packade med mig hela burken. Tog med en uppskuren avokado i en burk också.
Hade också med en burk med uppskuren grapefrukt och några hela nektariner. Packade ner några halstabletter med mintsmak som jag fick användning av i slutet av loppet när jag kräktes upp en mugg med buljong som jag tvingat i mig. I flytande form hade jag fixat egen "chia fresca" som jag testat tidigare och tycker är grymt när det är varmt. Även iste med persikosmak. (Aldrig haft med tidigare men insåg när jag handlade att jag nog skulle kunna bli sugen på det.)
Köpte också med en äppelmust och en Coca Cola för säkerhetsskull. Eftersom det skulle vara så varmt frös jag in chia frescan och isteet för att kunna ta fram dem från kylväskan och låta dem tina i lagom takt. Jag gjorde också egen "liquid" som jag hade i dropbagen. Ogillar konsistensen på gel, särskilt när man är lite lätt illamående redan, och har hittat ett recept på nätet inspirerat av Enervits liquid (som är galet dyr och har onödig förpackning när man behöver många). Så nu kokar jag ihop egen och häller på småflaskor. (Till Vasaloppet körde jag med 125 ml softflask med kardborrtejp på benet, funkar strålande!) Kokade också ihop en egen vätskeersättning istället för resorb.
Loppet i korta drag: Det roligaste med backyards är helt klart att det lockar en massa trevliga människor med olika bakgrund och mål som man får tillfälle att prata med under loppet! Tyvärr omöjligt att beskriva alla trevliga möten och samtal i en kortfattade resumé. Tidigt träffade jag i alla fall Magnus, som sopade hem hela skiten, som jag kände igen från förra årets tävling och som direkt outade att han ville vinna. Snackade med Morabor som jag träffat tidigare, trevliga Malin och Lisa tex. Och Josefin (Östersund?) och Anna-Lena, som hejade längs banan på slutet också. Träffade också Simon från Gävle tidigt som jag sen sprang med till och från tills vi båda klev av efter 24 timmar. Han gjorde backyard-debut och var en glad och positiv kille som hjälpte mig hålla mitt humör uppe. Även Ola från Ludvika gjorde en imponerande debut och var ett fint sällskap. Och Joel som klev av hur pigg som helst efter 15 varv för att han hade bättre saker att göra...
Tomas Stöt, som vunnit ÄBU flera gånger och blev tvåa den här gången, var min räddning när jag grävde som djupast på slutet. När jag fick stanna och kräkas på väg ut på varv 21 peppade han igång mig igen. Tomas hejarklack, hans dotter och Lennart (?), bidrog också med mycket positiv energi genom påhejningar på olika ställen längs banan.
Jag och Magnus Högfeldt Foto: Nisse Schmidt/Siljan News
Lilo levererade en välförtjänt glass till Tomas Foto: Nisse Schmidt/Siljan News
Jag hade ett antal toppar och dippar under loppet. Redan på varv fyra tyckte jag att benen började kännas lite tunga och att det var lite för tidigt.😅 Men det blev inte så mycket värre i alla fall. Mådde illa till och från och försökte parera det. Misslyckades inför varv 21 när jag tvingade i mig lite buljong och trodde jag skulle vända ut och in på magsäcken när jag kräktes upp det på väg ut på varvet. Efter det mådde jag i alla fall bättre en stund men fick knappt i mig något mer fast sen.
Ändå pigg för att vara strax innan tre på natten!
Fast ser inte lika pigg ut här några minuter senare...
Framgångsfaktorer Jag har identifierat några saker som jag tror bidrog till att det gick vägen:
Tydlig målsättning Den största anledningen till att det gick vägen den här gången tror jag var att jag vågade uttala mitt mål att klara 24 timmar och höll fast vid det. Jag hade analyserat förra årets lopp när jag väldigt låg och ledsen kämpade mig upp till varv 20. Då gjorde jag misstaget att börja tänka på hur lång tid det var kvar och hade inte vågat uttala målet att klara 24 timmar. Nu försökte jag slå undan tankar om kvarvarande tid så fort de kom och istället tänka på känslan när jag skulle springa i mål efter 24 timmar. Det gjorde mig glad och helt bubblig i kroppen. Inser också att jag blev peppad av att räkna andelar av loppet i början när vi sprungit 1/4, 1/3 osv. men att det inte alls kändes peppande när det var 1/3 och 1/4 kvar. Någon i spåret sa "Har man klarat 12 varv klarar man 24" och trots brist på vetenskaplig evidens för detta påstående tog jag fasta på det...;-)
Energiintag Förra året kämpade jag med att få i mig energi och den här gången insåg jag att värmen skulle göra det ännu viktigare med vätska också. Att ha mycket olika saker med att äta och dricka så det alltid fanns något jag var sugen på gjorde det enklare att få i mig energi. Vid två tillfällen fick jag glass av Adam och det var helt outstanding gott!
Support och planering Att ha support i varvningen var också guld värt. Förra året låg Adam och sov med Lilo i tältet hela natten tills jag klev av men den här gången möttes jag av honom varje gång jag kom in i varvningen. Det var så skönt och minskade stressen att hinna med det som behövdes innan det var dags att ge sig ut igen. Han fyllde min handflaska hela natten, la fram ombyteskläder, smorde in mina ben med liniment, tog fram mat och peppade mig. Förra året gjorde jag några riktigt korkade grejer på natten trött och dum i huvudet av energibrist (bland annat). Den här gången hade jag sett till att ha en mer genomtänkt och ordnad packning med kläder, ett "nattpack" med pannlampa etc. och "nödpack" om det skulle bli kris och ont om tid i varvningen. Hörlurar och telefon behövde jag aldrig ta med ut den här gången men det fanns där redo om det skulle behövas. Jag hade också införskaffat en fällbar stol i sista stund för att kunna försöka vila lite bättre mellan varven.
Träning Jag tror att relativt regelbunden styrketräning och mina entimmes rundor innan frukost som jag ändå haft hyfsad kontinuitet i under våren tillsammans med mina tidigare ultraerfarenheter väger upp lite av min ytterst bristfällig träningsmängd och avsaknaden av långa distanspass i år. Styrketräningen, med fokus på funktionella övningar med kroppen/gummiband/enkla redskap, tror jag också har varit bra för min löpteknik och bidrar till att jag inte fick ont någonstans.
Tomas Tomas Stöt får en egen rubrik! Under förra årets lopp fick jag några bra tips av honom som jag haft nytta av och i år var han som sagt en bidragande faktor till att jag fixade mitt mål. Han var ett tryggt sällskap många varv på slutet och hjälpte mig att inte stressa upp mig när jag hade kräkts utan ladda om och komma tillbaka. Jag följde också hans upplägg på koffeinintag (1 tablett var tredje timme typ) och hade inte alls de svackor av trötthet under natten som jag haft tidigare lopp.
Tankar efter Jag är fantastiskt glad och nöjd över att jag inte fick ont någonstans under loppet. Jag är också väldigt glad att jag trots en del dippar lyckades hålla humöret uppe ok och klarade mig från de djupa depressiva tillstånd och mentala fighter när jag bara går och gråter som jag haft under långa lopp tidigare.
När jag klev av efter varv 24 gjorde jag det med gott samvete. Jag hade hela tiden haft klockan 10 som min målbild och att jag skulle "unna mig" att kliva av då nöjd med min prestation och med att inte behöva pressa mig vidare. Jag tänkte att jag behöver öva på att vara nöjd ibland också! Att ha det tydliga målet var som sagt väldigt viktigt för mig under loppet. Samtidigt kändes kroppen förvånansvärt fräsch och tiden lång innan nästa varv drog igång och det kändes lite konstigt att kliva av när det inte fanns något som egentligen hindrade mig från att springa vidare.
Benen har känts överraskande bra även nu dagarna efter. Har lite otippat haft mer träningsvärk i axlarna och magen än i benen och vaknade upp i måndags med en jäkla träningsvärk i rumpan som jag aldrig haft innan. Mitt enda skav är efter chippet jag hade runt ankeln. Självklart är jag trött och sliten, kanske framförallt efter en hel natt utan sömn, och har haft ytterligare några nätter med förhöjd puls och dålig sömn. Men har klarat mig helt från "dåligt ont" och allvarligare men än så. Så jag är väldigt tacksam för det och att kroppen pallar med och alla fina minnen jag tar med mig från den här helgen! 😊
Stort tack till Petra och Markus på Sweden Runners för ett grymt arrangemang som vanligt!
Då var Vasaloppet över även i år. Som vanligt är det en känslomässig berg och dalbana från ca tre veckor innan till dagarna efter. Formen dagarna innan kändes som vanligt inget vidare. Väldigt trött, periodvis ont i huvudet och mycket fjärilar i magen. Vissa stunder har jag varit superpepp och andra mått illa när jag tänkt på det. Att jobba mentalt inför Vasan är något jag måste bli bättre på.
Uppladdning: Jag har alltid mycket prestationsångest inför Vasaloppet. Dock bara från mig själv, bryr mig inte vad andra tycker och folk bryr sig nog inte heller om det skulle gå dåligt. Men man vill ju att all den tid man lägger på träning ska ge resultat, särskilt på loppet som alla andra också vill prestera. Sen är jag en sån person som lika mycket tycker om träningen och resan till målet. Dock hade inte kunnat träna utan mål.
Träningsmässigt har vinter gått ganska bra. Tränat mer i januari och februari än tidigare eftersom det inte varit några tävlingar. Fått in några 4 timmars pass, ett 60 kilometers träningstävling själv och många bra intervallpass. Enligt skiergen har jag också utvecklat mig. Ca 3 sek snabbare på 500ingarna än förra året. Men utan tävlingar har det varit svårt att riktigt veta vart man ligger, Skierg är trots allt inte skidor... Träningsplanen innan loppet var att köra ganska mycket mängd och hårt fram till en vecka innan och dra ner då. Sista veckan körde jag två intervallpass och några lugna löp/skidpass på ca 60 min.
Raceday: Larmet ringde 04:25. (Förra året 01:20!!! Läs om förra året här) Alltså så najs att få några timmar extra sömn och inte behöva köa till fållorna. Ulf hämtade mig strax efter kl 5. Och vad fan alltså... Det kräksnöade. Jag viste att det skulle komma lite snö men nu var det snöstorm. Som tur var slutade det snabbt och var bara lokalt. Inga av skidparen som Jakob från Johns Sport vallat åt mig var för nysnö heller. I Mångsbodarna stannade vi och testade skidor. hade två par att välja mellan, båda gick bra men valde att gå på säkert kort, ett par speedmax från 2016 med grov struktur på. I och ned snön som kommit och att det skulle bli varmare under dagen så kändes det som det bästa valet. Ångrar mig heller inte, tyckte de gick bra hela tiden, bättre och bättre. Kanske att de var lite tyngre i början, att en kallslip hade varit bättre då.
När vi kom till den nya startplatsen var det full rulle där. Många åkare sprang och värmde upp, man blev lite starstruck med alla Ski Classics stjärnor. För mig är åkarna i långloppscupen större förbilder än de i landslaget. I och med att man håller på med samma gren så är det ju dem man ser upp till och följer extra. Jag tycker att jobbet som Lager 157 gör i media med videos, åkarintervjuer och Vasapodd gör att man kommer närmre inpå dem och får en bättre relation till dem. Mycket bra för sporten! Jag och Ulf satt kvar i bilen en stund och tog det lugnt. Jag gick på toa och sprang en sväng innan damerna startade 20 min innan oss. Efter damerna startat tog jag mina saker och gick bort till startfållorna. Det fanns fyra olika fållor som var uppdelade efter ranking på massa olika sätt. Jag stod i fållan längst bak men med några rader bakom mig.
Fram till en minut innan start var alla tvungna att bära munskydd (langare längs med banan var också tvungna till det.) Starten gick bra, jag låg längst till höger. Kände att jag fick bra flyt i stakningen och tyckte att jag var med liksom. Tog lite placeringar men det kändes som att backen aldrig tog slut. Men jag tänkte att jag kan inte slå av nu, backen är jobbig, många kör ju max, inte köra safe! Jag hittade bra ryggar att gå med första biten på myrarna. Det gick fort, riktigt fort. Låg länge på lite för hög ansträngning och det fick jag betala för sen. Stör mig så att jag inte hade mer kraft här. Kan det ha varit formen, huvudvärken dagarna innan, slipen på skidorna eller bara att jag är väldigt dålig på snabb stakning? Jag fick acceptera att jag inte kunde köra i den farten så länge så jag fick lov att släppa, tror det var mellan Smågan och Mångsbodarna.
Innan Mångsbodarna kom en klunga med Rickard Bergengren och Jonas Böhlmark ikapp mig, åkare som är betydligt bättre än mig. Så kanske öppnat för hårt? La mig i rygg och följde med till Mångsbodarna. Där tappade jag klungan, bl.a pga ett fall och jag passade på att dricka. Efter det kom jag aldrig ikapp utan fick köra solo i utförskörningarna. En annan sak jag hade i åtanke under dagen var att aldrig ligga själv och dra för länge. I snabbt före tjänar man väldigt på att ligga i rygg på andra och inte ta vind. Så jag tog det ganska lugnt och innan stigningarna, då kom en klunga ikapp med några bekanta ansikten, två åkare som jag brukar köra jämt med. Tyvärr blev det ryckigt i stigningarna så hela klungan delades. Fick dock några ryggar jag kunde åka vidare med.
Efter Risberg kände jag att jag började bli piggare igen. Skidorna gick bra och backarna kändes inte så jobbiga. Jag hade hela tiden ett öga på klockan, att gå under fyra timmar hade ju varit magiskt men vid 45 kilometer låg jag ett par minuter efter. Att nå Evertsberg är alltid skönt. Då vet man att det är mycket utförskörning efter och loppet börjar kännas överkomligt. Jag hade bra flyt hela vägen till Vasslan där Fia stod och langade för tredje gången.
Lundbäcksbackarna gick lugnt och kontrollerat, gick aldrig på rött. Efter Oxberg stod Ulf och jag slängde min mössa till honom, man känner sig alltid lite snabbare utan mössa! Nästa gång som jag började känna mig lite tung var i backarna in mot Hökberg. Jag hade hittat en rygg som drog mig heeela tiden. Patrik Jonsson hette han och han gjorde ett grymt dragjobb. Efter Hökberg på den plattan orkade jag inte längre och fick släppa. Åkte solo några kilometer och försökte att inte tappa farten allt för mycket. Lägligt nog kom en klunga med några andra kändisar ikapp innan Eldris, Stefan Palm och Patrik Linder bl.a. Patrik och jag brukar köra ganska jämt men Stefan brukar vara på en högre nivå. Tempot var inte allt för högt dock kände jag inte att jag själv kunde bidra med så mycket draghjälp.
Jag räknade kilometerna in till mål efter Eldris och började ladda för en spurt för att inte tappa tävlingsinstinkten helt och hållet. Kände mig stark i de små backarna inne på Hemus. Precis innan Auklandbron drog tempots upp, jag hamnade sist i klungan men kände inte att jag hade mer att ge ändå. Fick tyvärr stryk i spurten och kom in på en 205:e plats istället för en 200:e plats. Trött i mål och kände mig hyfsat nöjd men ingen sprutande glädje...
Utvärdering: Mitt resultatmål; top 200 skulle jag vara glad, top 150 helt galet glad. Men jämfört mot mitt lopp förra året då jag var 257 så var det ändå en förbättring och det driver mig ändå att fortsätta! Mina prestationsmål var att tänka positivt under svackorna, inte fega i början, åka i klungor och få i mig mer energi än tidigare år. Lyckades med vissa av dem, inte fega i början - check, klungor - check men inte de andra så mycket. När jag tappade mellan Mångsbodarna och Risberg var jag ganska nere men det vände sen i alla fall. Mer energi är riktigt svårt... Hade halva drickabältet kvar och fler gels. Tycker det är svårt att hinna få i mig gel och liquids när det går fort och man vill hålla sig kvar i en klunga. Hinner inte med helt enkelt. Och att klämma ut allt ur gelen är inte så lätt heller i farten. Ett annat problem jag haft under hela vintern är att jag varit slemmig i halsen. Det som händer när jag dricker då är att slemmet åker ner i halsen och jag börjar klökas. Hände flera gånger under loppet och är riktigt jobbigt.
Nästa år är det 10-års jubileum för mig, blir väl ett fint år att starta i det riktiga elit-ledet för första gången? Att slippa köa på morgonen är i alla fall en riktigt bra motivator! Har känt mig riktigt trött i kroppen och huvudet dagarna efter, riktigt vasabakis. Känner ingen riktig träningsmotivation heller. Ska ta det lugnt under veckan och smyga igång nästa vecka. Blir nog mestadels intervaller framöver och blandade träningsformer. Vasaloppet är över för denna gången men som vanligt så kommer man väl knappt hinna blinka innan det är dax igen! Och då jävlar! Hahaha...
