Race report Kullamannen 2023 - himmel hav och helvete

En vecka sen start och dags att få ner några ord om årets äventyr. Jag hade ingen race report att gå tillbaka till från förra årets DNF på Kullamannen men mindes alltför väl känslan när jag vaknade upp dagen efter att vi kastat in handduken i Ängelholm efter 11 mils ”löpning”. Helvete. Aldrig mer den känslan! 

Köpte en Kullamannen-keps i nummerlappsuthämtningen i år, lite för att hetsa mig själv att det inte fanns något annat val än att gå i mål om jag någonsin skulle få använda den.

Det är inte så lätt att skriva en hyfsat kortfattad race report som sammanfattar 26,5 timmes manodepressiv resa genom nordvästra Skånes kustlandskap. En resa som inleddes med mäktigaste starten någonsin i Höganäs och lyckorus över att kunna starta och äntligen vara fit for fight efter sega förkylningsveckor, gick via två leriga loopar upp och ner i mörkret på Kullaberg, via en härlig mix av mysiga byar och vadande i hagar i kobajsliknande gegga. Riktigt trött ett tag och försökte tom ta en powernap på en bänk utan vidare framgång under natten. Sprang vidare via några riktigt blöta partier i Kronoskogen till dropbagen (och mat!!) i Råbocka/Ängelholm, vidare längs Skälderviken och Bjärehalvön till Hovs hallar. (Och efter det några rejäla stigningar jag helt förträngt som höll på att framkalla ett mentalt breakdown följt av ett lerigt parti där jag gjorde en rejäl vurpa framlänges rakt ner i 20 cm geggvatten som resulterade i blöta, leriga handskar och ben och ett rejält psykbryt.) Vidare till Båstad och världens längsta 6 kilometers ”ärevarv” innan jag äntligen fick springa in under målportalen vid tennisstadion påhejad av Adam och hans pappa. Inte i närheten av lika glad som jag var besviken förra året. Men otroligt lättad.

Starten i Höganäs

Ring nummer två!

Klädsel
Prognosen hade under veckan vänt från regn och rusk till uppehåll, stilla och varmt och det var svårt att veta vad man skulle ha på sig. Fryser sällan när jag tränar, mer än om händerna. Startklädsel blev i alla fall ett tunt långärmat merinounderställ (devold breeze, favoriten!), vindjacka och långtights. Var oväntat snorkallt i starten så tog på buff och pannband och tunna merino-fingervantar även om jag insåg att det nog snart skulle behöva tas av. Blev väldigt varm första timmarna och drömde om shorts. Blev väldigt kall efter matstoppet i Mölle och var nöjd med mina tights.

 
Skor: Hoka Tecton X, toppen!
Strumpor: ilninji tåstrumpor, funkade fint så länge fötterna var normala, när tårna svullnade upp mindre bra.

Stavar
Adam hade haft mycket ångest fram och tillbaka om stavar men vi kom fram till att vi skulle skita i det. Såg det främst som en nödlösning om det skulle gå riktigt dåligt och vi skulle behöva halta fram så det fick vara och det kändes som rätt val så här i efterhand. Framförallt för extravikten, för att man inte skulle kunna lägga av dem i Ängelholm och för att det kuperade partiet på Kullaberg kom så tidigt i loppet.

Energi
Hade bestämt mig för att köra på en softflask med egen gel/liquid och en med vatten fram på ryggsäcken plus en mindre reservflaska med gel/liquid i ryggsäcken. Hade med alldeles för mycket godis av olika slag, dadlar och nötkräm och hade en plan att försöka få i mig typ 50-60 gram kolhydrater i timmen. Gick bra inledningsvis men spårade ur ganska snabbt. Minns inte riktigt när jag började må riktigt illa, nån gång under varv två på Kullaberg. Drog ner på energiintaget (och koffeinet) och hoppades att det skulle ordna upp sig. Tuggade på inlagd ingefära som jag tagit med mig i en liten påse i just detta syfte. Förutom några klunkar sportdryck på första vätskestationen blev det all in på vatten på alla stationer. Blev väldigt lättad och glad när jag insåg att jag kunde äta riktig mat utan att må illa i kontrollen i Mölle. Åt potatissoppa, drack skållhet buljong, drack Pepsi, tog en liten bit bar och stoppade på mig en banan innan jag gav mig vidare ut på banan. Väldigt kall ett tag så försökte jogga på för att få upp värmen och ändå ta de lite lugnt så magen inte skulle flippa ut efter maten.

Illamåendet och svårigheten att få i mig energi var min stora issue den här gången. Maten på stationerna var min räddning och på slutet lyckades jag komma igång och få i mig lite mer energi igen. Hade tagit med mig en nötchoklad från dropbagen i Ängelholm som jag knaprade i mig i små bitar och när det funkade började jag smutta i mig av liquiden igen. Dadlar funkade också att äta. 

Kroppen i övrigt kändes förvånansvärt bra under hela loppet. Inget ”dåligt” ont någonstans och relativt fräscha muskler. Antagligen för att det gick så långsamt och var så mjukt och geggigt långa partier. Har haft mycket mer ont på exempelvis Ultravasan 90 än jag hade både under och efter det här.

Lite blött i Kronoskogen
Bild: Daniel Cronfalk

Återhämtningen efteråt har gått snabbt, snabbare än tidigare gånger. Däremot var mina fötter värre än vanligt efter så många timmar blöta och gegga. I Ängelholm hade jag gjort en liten lista på vad jag skulle göra i kontrollen där ”ev. byta strumpor och skor” var en punkt. Jag sprang som sagt i Tecton X och var inte sugen att byta till mina Altra och noll drop när kroppen kändes så bra i övrigt och mer lättsprungna partier väntade och det kändes inte så lönt att byta strumpor om jag ändå skulle ha samma geggiga skor. Konsulterade Adam som skrev att det ganska snabbt blev geggigt igen efter kontrollen. Insåg att jag inte heller ville se hur mina fötter såg ut med risk för depp och bestämde mig för att skita i att byta. Högst oklart om det var ett smart drag. Så här i efterhand borde jag nog bytt till vanliga strumpor i alla fall. Tåstrumpor och svullna tår/fötter var ingen höjdarkombo och jag fick vålda av strumporna som blivit ett med mina fötter efteråt. När jag på väg upp mot Torekov kände att jag hade skav på gång på sidan av hälen och insåg också att jag sprungit från tejp/skavsårsplåster som låg i dropbagen i Ängelholm. (Som jag iofs aldrig någonsin använt på en tävling eller annars.) Blev lite orolig att ett löjligt skavsår skulle strula till det. 

Värsta svackorna
15:25 på lördagen, efter drygt 21 timmar alltså, ringde jag min mamma. Jag visste att hon och pappa precis hämtat Lilo hos Adams föräldrar då för att åka på kalas och behövde lite pepp. Jag var så sjukt less! Jag hade sprungit från mitt sällskap sen några mil tillbaka i Glimminge och hade sprungit 13,5 mil enligt min lite väl optimistiska klocka. Visste att den visade några kilometer för mycket och fastade hela tiden i förbjudna tankar om hur jäkla länge det var kvar tills jag skulle gå i mål som jag utan vidare framgång försökte boxa bort med tankar om hur underbart det skulle bli att gå i mål, tacksamhet över hel kropp etc. (Hade funderat på att skriva ut en bild på Per Sjögren (aka. "Kullamannen") och ha med mig på loppet. Vet att han gärna vill att det ska vara överjävligt för deltagarna så han fungerade också som motivation att fixa det.) 

Egentligen hade loppet så här långt gått betydligt snabbare än jag initialt varit inställd på och jag hade egentligen inga tvivel om att jag skulle klara det. Jag hade haft noll koll på vad jag skulle kunna förvänta mig tidsmässigt innan loppet och inget tidsmål mer än att jag ville vara i mål innan lördag blev söndag vilket jag tidigt insåg att jag skulle klara med råge. Men trots det tyckte jag fruktansvärt synd om mig själv som skulle behöva grisa på så länge.

Under första halvan av loppet hade det var tätt med folk och många trevliga medlöpare att prata med men ju längre tiden gick desto mer började det glesa ut. 

Mitt enda foto från äventyret
Haha, det fina ljuset kommer inte till sin rätt på bilden tyvärr

Fötterna gjorde ont och skavet gnagde men höll sig under kontroll. Bristen på energi kändes som den mest begränsande faktorn. Musklerna kändes bra men mattheten var massiv och följdes av depressiva tankar. Blev peppad av snälla 50 km-löpare som såg att jag var nära sammanbrott. Mötte Tina och Daniel från klubben med några mil kvar och fick beklaga mig lite över min långsamhet igen. Varvade gång med något som skulle föreställa löpning och körde på och försökte hålla humöret uppe med musik i lurarna. När playlisten var slut spårade Spotify ur i nån slags random ”jag tror jag vet vad du vill lyssna på”-mode. Jag var tvungen att fråga en kille bredvid om min musik hördes ut efter att diverse mer eller mindre suspekt musik spelats upp. Men det gav i alla fall något annat att fokusera på ett tag. Batteriet i de trådlösa lurarna hade tagit slut innan Ängelholm och jag hade plockat med den lilla laddboxen till lurarna från dropbagen och laddat upp dem igen. Nånstans i de sista stigningarna tog batteriet slut för andra gången och jag var ensam med mina tankar igen. Lyckades verkligen inte hålla uppe några positiva tankar. 

På väg in i på "epilogen", dvs. det högst onödiga extravarvet där man typ passerar mål och ska springa en runda som jag insåg att jag inte visste exakt hur långt den var. 5 km? Nej, 6? Hade tänkte innan loppet att här är det ändå snart slut och bara att njuta. Jag njöt inte en sekund. Räknade tider. Försökte hålla igång och inte gå. Dela upp i mindre delar efter uppskattad total tid kvar. Pannlampan hade blinkat en gång och jag tänkte att den skulle ta slut när som helst. Stängde av när jag sprang i gatbelysning, sänkte till minimum övriga partier. Orkade inte stanna och ta av ryggsäcken och meka med batteribyte nu. Måste hinna. (Insåg sen i efterhand att jag hade 20% kvar av batteriet och hetsade helt i onödan.) Fick veta av en medlöpare att varvet var 6 km. De längsta 6 kilometerna någonsin! Jag försökte hålla uppe farten för att få slut på mitt mentala lidande så snart som möjligt men det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Efter den sista lång raksträckan kom jag äntligen fram till målområdet och "spurtade" uppför sista backen påhejad av Adam (hjälten som varit hemma och duschat och kommit tillbaka för att hämta hem mig) och in under målportalen. Lättnaden! 

På väg in i mål

Tiden stannade på 26:35, ganska precis 8 timmar snabbare än den verkliga misären 2019. Haha. I jämförelse med det framstår det här loppet ändå som en sprint. ;-) Efter målgång fick jag min ring nummer två och en fin finisher t-shirt som jag missat att man skulle få. Då så, då var det ju värt allt slit ändå! 

Kylan och frossan kom snabbt och efter att ha hejat på hjältarna Wille och Malin, som vi sen insåg var på väg till prisutdelningen, haltade vi iväg till bilen för att åka hem till Adams föräldrar. 

Alltid lika härligt med alla bestyr efteråt när kroppen stelnat till och tröttheten är total. Efter att ha fått av skor och strumpor tog jag en lång dusch sittandes på golvet i duschen betraktandes mina inte alltför vackra fötter som jag skulle försöka sanera och njöt lite av den totala utslagenheten innan jag åt några tuggor mat och kröp till sängs utan att sova särskilt bra. 

"Varför?" är en berättigad fråga i det här läget, kanske återkommer mer om det sen. 

Stort tack till alla härliga medlöpare i spåret som gör allt lite lättare och crewet bakom Kullamannen som gör det möjligt att utforska gränser och lidande! ;-)

Funkade bra
Musik/hörlurar (skönt med trådlöst men bättre med sladd om man ska lyssna mkt?)
Ingefära, nice att tugga på vid illamåendet
Tecton X, bra allround sko
Maten, räddade mig från total genomklappning

Göra annorlunda nästa gång: 
Kanske vara lite mer restriktiv med energiintaget första timmarna?
Släpa med mindre godis 
Ha bättre koll på var jag har vad i västen
Inte ha tåstrumpor hela loppet