Då var Vasaloppet över även i år. Som vanligt är det en känslomässig berg och dalbana från ca tre veckor innan till dagarna efter. Formen dagarna innan kändes som vanligt inget vidare. Väldigt trött, periodvis ont i huvudet och mycket fjärilar i magen. Vissa stunder har jag varit superpepp och andra mått illa när jag tänkt på det. Att jobba mentalt inför Vasan är något jag måste bli bättre på.
Uppladdning:
Jag har alltid mycket prestationsångest inför Vasaloppet. Dock bara från mig själv, bryr mig inte vad andra tycker och folk bryr sig nog inte heller om det skulle gå dåligt. Men man vill ju att all den tid man lägger på träning ska ge resultat, särskilt på loppet som alla andra också vill prestera. Sen är jag en sån person som lika mycket tycker om träningen och resan till målet. Dock hade inte kunnat träna utan mål.
Träningsmässigt har vinter gått ganska bra. Tränat mer i januari och februari än tidigare eftersom det inte varit några tävlingar. Fått in några 4 timmars pass, ett 60 kilometers träningstävling själv och många bra intervallpass. Enligt skiergen har jag också utvecklat mig. Ca 3 sek snabbare på 500ingarna än förra året. Men utan tävlingar har det varit svårt att riktigt veta vart man ligger, Skierg är trots allt inte skidor... Träningsplanen innan loppet var att köra ganska mycket mängd och hårt fram till en vecka innan och dra ner då. Sista veckan körde jag två intervallpass och några lugna löp/skidpass på ca 60 min.
Raceday:
Larmet ringde 04:25. (Förra året 01:20!!! Läs om förra året här) Alltså så najs att få några timmar extra sömn och inte behöva köa till fållorna. Ulf hämtade mig strax efter kl 5. Och vad fan alltså... Det kräksnöade. Jag viste att det skulle komma lite snö men nu var det snöstorm. Som tur var slutade det snabbt och var bara lokalt. Inga av skidparen som Jakob från Johns Sport vallat åt mig var för nysnö heller. I Mångsbodarna stannade vi och testade skidor. hade två par att välja mellan, båda gick bra men valde att gå på säkert kort, ett par speedmax från 2016 med grov struktur på. I och ned snön som kommit och att det skulle bli varmare under dagen så kändes det som det bästa valet. Ångrar mig heller inte, tyckte de gick bra hela tiden, bättre och bättre. Kanske att de var lite tyngre i början, att en kallslip hade varit bättre då.
När vi kom till den nya startplatsen var det full rulle där. Många åkare sprang och värmde upp, man blev lite starstruck med alla Ski Classics stjärnor. För mig är åkarna i långloppscupen större förbilder än de i landslaget. I och med att man håller på med samma gren så är det ju dem man ser upp till och följer extra. Jag tycker att jobbet som Lager 157 gör i media med videos, åkarintervjuer och Vasapodd gör att man kommer närmre inpå dem och får en bättre relation till dem. Mycket bra för sporten! Jag och Ulf satt kvar i bilen en stund och tog det lugnt. Jag gick på toa och sprang en sväng innan damerna startade 20 min innan oss. Efter damerna startat tog jag mina saker och gick bort till startfållorna. Det fanns fyra olika fållor som var uppdelade efter ranking på massa olika sätt. Jag stod i fållan längst bak men med några rader bakom mig.
Fram till en minut innan start var alla tvungna att bära munskydd (langare längs med banan var också tvungna till det.) Starten gick bra, jag låg längst till höger. Kände att jag fick bra flyt i stakningen och tyckte att jag var med liksom. Tog lite placeringar men det kändes som att backen aldrig tog slut. Men jag tänkte att jag kan inte slå av nu, backen är jobbig, många kör ju max, inte köra safe! Jag hittade bra ryggar att gå med första biten på myrarna. Det gick fort, riktigt fort. Låg länge på lite för hög ansträngning och det fick jag betala för sen. Stör mig så att jag inte hade mer kraft här. Kan det ha varit formen, huvudvärken dagarna innan, slipen på skidorna eller bara att jag är väldigt dålig på snabb stakning? Jag fick acceptera att jag inte kunde köra i den farten så länge så jag fick lov att släppa, tror det var mellan Smågan och Mångsbodarna.
Innan Mångsbodarna kom en klunga med Rickard Bergengren och Jonas Böhlmark ikapp mig, åkare som är betydligt bättre än mig. Så kanske öppnat för hårt? La mig i rygg och följde med till Mångsbodarna. Där tappade jag klungan, bl.a pga ett fall och jag passade på att dricka. Efter det kom jag aldrig ikapp utan fick köra solo i utförskörningarna. En annan sak jag hade i åtanke under dagen var att aldrig ligga själv och dra för länge. I snabbt före tjänar man väldigt på att ligga i rygg på andra och inte ta vind. Så jag tog det ganska lugnt och innan stigningarna, då kom en klunga ikapp med några bekanta ansikten, två åkare som jag brukar köra jämt med. Tyvärr blev det ryckigt i stigningarna så hela klungan delades. Fick dock några ryggar jag kunde åka vidare med.
Efter Risberg kände jag att jag började bli piggare igen. Skidorna gick bra och backarna kändes inte så jobbiga. Jag hade hela tiden ett öga på klockan, att gå under fyra timmar hade ju varit magiskt men vid 45 kilometer låg jag ett par minuter efter. Att nå Evertsberg är alltid skönt. Då vet man att det är mycket utförskörning efter och loppet börjar kännas överkomligt. Jag hade bra flyt hela vägen till Vasslan där Fia stod och langade för tredje gången.
Lundbäcksbackarna gick lugnt och kontrollerat, gick aldrig på rött. Efter Oxberg stod Ulf och jag slängde min mössa till honom, man känner sig alltid lite snabbare utan mössa! Nästa gång som jag började känna mig lite tung var i backarna in mot Hökberg. Jag hade hittat en rygg som drog mig heeela tiden. Patrik Jonsson hette han och han gjorde ett grymt dragjobb. Efter Hökberg på den plattan orkade jag inte längre och fick släppa. Åkte solo några kilometer och försökte att inte tappa farten allt för mycket. Lägligt nog kom en klunga med några andra kändisar ikapp innan Eldris, Stefan Palm och Patrik Linder bl.a. Patrik och jag brukar köra ganska jämt men Stefan brukar vara på en högre nivå. Tempot var inte allt för högt dock kände jag inte att jag själv kunde bidra med så mycket draghjälp.
Jag räknade kilometerna in till mål efter Eldris och började ladda för en spurt för att inte tappa tävlingsinstinkten helt och hållet. Kände mig stark i de små backarna inne på Hemus. Precis innan Auklandbron drog tempots upp, jag hamnade sist i klungan men kände inte att jag hade mer att ge ändå. Fick tyvärr stryk i spurten och kom in på en 205:e plats istället för en 200:e plats. Trött i mål och kände mig hyfsat nöjd men ingen sprutande glädje...
Utvärdering:
Mitt resultatmål; top 200 skulle jag vara glad, top 150 helt galet glad. Men jämfört mot mitt lopp förra året då jag var 257 så var det ändå en förbättring och det driver mig ändå att fortsätta! Mina prestationsmål var att tänka positivt under svackorna, inte fega i början, åka i klungor och få i mig mer energi än tidigare år. Lyckades med vissa av dem, inte fega i början - check, klungor - check men inte de andra så mycket. När jag tappade mellan Mångsbodarna och Risberg var jag ganska nere men det vände sen i alla fall. Mer energi är riktigt svårt... Hade halva drickabältet kvar och fler gels. Tycker det är svårt att hinna få i mig gel och liquids när det går fort och man vill hålla sig kvar i en klunga. Hinner inte med helt enkelt. Och att klämma ut allt ur gelen är inte så lätt heller i farten. Ett annat problem jag haft under hela vintern är att jag varit slemmig i halsen. Det som händer när jag dricker då är att slemmet åker ner i halsen och jag börjar klökas. Hände flera gånger under loppet och är riktigt jobbigt.
Nästa år är det 10-års jubileum för mig, blir väl ett fint år att starta i det riktiga elit-ledet för första gången? Att slippa köa på morgonen är i alla fall en riktigt bra motivator! Har känt mig riktigt trött i kroppen och huvudet dagarna efter, riktigt vasabakis. Känner ingen riktig träningsmotivation heller. Ska ta det lugnt under veckan och smyga igång nästa vecka. Blir nog mestadels intervaller framöver och blandade träningsformer. Vasaloppet är över för denna gången men som vanligt så kommer man väl knappt hinna blinka innan det är dax igen! Och då jävlar! Hahaha...
