Kullamannen 100 miles 2019

Tänk att det gick! Det gick ju inte som jag tänkt mig men det gör det väl aldrig, inte på ett 100 miles lopp i alla fall. Men i mål tog jag mig och det är jag grymt nöjd och jäkligt stolt över. För två år sedan sprang jag loppet och fick då bryta. Nu i efterhand tror jag att anledningen var att jag inte ville det tillräckligt mycket, det var liksom inte till vilket pris som helst. Ni kan läsa om loppet här. (I inlägget har jag andra anledningar till att jag bröt, utifrån vad jag upplevde då). Loppet 2017 blev första loppet som jag brutit och det har satt sig djupt. 2018 blev det inget men i år var de dags för revansch. Inga blåsor eller skador skulle stoppa mig, då fick det genomlidas! I mål skulle jag till vilket pris som helst, detta var det viktigaste loppet i mitt liv hittills. En målgång var värt att riskera skidsäsongen över. Jag fick inte lov att bryta!!

Information och pepp innan loppet
Foto: Stefan Fahlstedt 

Träning inför:
Träningsupplägget under sommaren har till stor del var inriktat mot Kullamannen. Mer löpning, mindre rullskidor. I våras cyklade jag en del också för att grunda med bra benstyrka. Det är några pass jag sett som nyckelpass:

• Ultraintervaller i början av sommaren. Jag och Erik (en ledare från Team Nordic Trail) sprang 1 mil var 3:e timme i 24 timmar. Totalt 8 mil.
• Distanspass i backe. Jag har kört ett flertal pass då jag bara sprungit upp och ner i en slalombacke. Från 3 till nästan 6 timmar. Rekordet blev 16 vändor i Gopshusbacken. 
• Löptävlingar. Enklaste sättet att testa sig själv och enkelt få ihop distans. I sommar har jag sprungit: Österlen Spring Traill 60k, Moraloppet 29k, Bjäre Trail Run 50 k, Vildmarksloppet 30 k och Uka Pain 100 k. 
• Långa cykelpass. Att sitta på mtb:n i 4 timmar ger bra benstyrka och gör att man får in lite pauser i löpningen. 
• Bålstyrka. Jag har varit ganska flitig med att köra korta (30 min) styrkepass. I princip bara kört träning för bålen och sätet.

Men när det kommer till såhär långa lopp så kvittar det vad man gjort innan om huvudet inte vill. Jag kunde tränat mycket mer, ändå hade jag staplat omkring i lera i fler timmar ute på Kullaberg och haft samma tankar i huvudet. Nu till inledningen av loppet:

Mäktig start!
Foto. Stefan Fahlstedt

Inledning loppet:

Starten gick, vi skulle springa en slinga på 5 km i Båstad innan vi började springa mot Kullen. Kändes lite onödigt och drygt men loppet är ju ändå så långt så var inget att haka upp sig på. (Anledningen till extrasvängen var att banan skulle bli tillräckligt lång och kuperad för att ge maximalt antal itra-poäng.) Det är alltid svårt att öppna i lagom fart. Det kändes så lätt och långsamt i början men jag bestämde mig för att inte få springa snabbare än 5:30 tempo på de lättsprungna partierna. (Och inte springa om Johan Steene... Världsrekordhavare i backyard ultra. Visserligen hade han sprungit VM i 24 timmars löpning helgen innan, men ändå). Min mun var väldigt tyst, jag pratade inte med någon om de inte pratade med mig först. Ingen idé att slösa energi i början. Tänkte mest på löptekniken. Gör det mycket när jag springer, jag har inget särskilt bra löpsteg och är ganska sned i kroppen. Brukar tänka på att skjuta fram höften och inte svanka. Planen var att ha ca 6 timmar till Ängelholm som var efter 55 km. Klarade det ganska exakt. Det var väl egentligen två små känningar jag hade i början. Det ena var på översidan av vänsterfot. Det gjorde lite ont och kändes som att skon var för hårt spänd. Det andra var av mina kompressionsbyxor. De gled liksom ner och gjorde att det blev ett motstånd när jag skulle lyfta benen. Bytte därför byxor i Ängelholm. 

Efter någon mil
Foto: Stefan Fahlstedt

I rygg på Johan Steene

Mentala nycklar:

Jag tänkte under loppet att det finns tre Adam. En innan loppet, en under (nuet alltså) och en efter. Fienden av dessa tre är Adam i nuet. Han vill inte röra sig mer för han har ont och tycker det är tråkigt att springa, bara tanken att det är tre varv kvar och mer än 15 timmar får honom att spy av tristess. The good guys, Adam innan och Adam efter är de som driver en framåt och är ens motiveringskraft. Tänk vad Adam innan ville och sa och tänk på all träning som han gjort. Det ska inte vara förgäves. Adam efter är nästan en ännu större motivation, han kommer få uppleva en målgång, han kommer få vara grymt nöjd och glad och ha med sig det i resten av sitt liv.

På vägen ner till Skåne från Mora lysande vi på en podcast om Kullamannen med Johan Steene där han gav lite råd och tips. Vi bestämde tillsammans att vi inte fick lov att bryta innan vi provat följande:

*Lyssnat på musik

*Ringt varandra 

*Provat att sova en stund

*Vi fick heller inte lov att bryta inne på varvningen på hotellet utan var tvungna att ge oss ut på varvet om vi skulle överväga att bryta (Att bryta ute på banan blir mycket svårare, de flesta bryter loppet på kontrollerna.)

Det som motiverade mig mest tror jag var att jag brutit loppet innan och att jag absolut inte ville bryta igen. Jag drevs mer av att inte bryta än tanken att klara det. Kanske fel fokus egentligen att tänka så mycket INTE och negativa tankar men det funkade för mig då.

Första synen av Kullaberg!

Till Kullaberg:

Mitt stopp i Ängelholm blev ganska kort, 20 minuter ungefär. Lite pizza och öl var gott! Hann stelna till ganska bra ändå innan jag gav mig ut igen. Det blev mörkt ganska snabbt, hann springa i 30 minuter kanske. I början sprang jag ensam men hittade några killar efter någon mil som pratade mycket, tog ryggen på dem. Även om munnen inte gick i ett på mig så var det ganska skönt att bara lyssna och ha några att följa. Ena killen hade klarat det förra året och hade som taktik i år att springa 30 min och sen gå 5 min. Det kändes bra! Efter vätskekontrollen i Svanshall skiljdes vi åt. Fick sällskap med ett nytt gäng och vi hade följe hela vägen ut till Dödens zon! 

Av någon anledning så var jag aldrig inställd på att jag skulle klara loppet, det kändes för overkligt. Men jag var aldrig inställd på att bryta heller. Det gick liksom inte. Som värst var det under mitt andra varv. Skenbenet gjorde ont, kunde inte springa något, då högg det till. Jag haltade mig fram. Hur skulle jag kunna ta mig runt två varv till? Tänker man distansen känns det inte så långt, 44 km. Men tänker man i tid, 12 timmar och det kommer hinna bli mörkt igen. Ojojoj, det var kämpigt. Var bäst att inte tänka så långt.

Varvning

De mörka timmarna:

I och med att Kullamannen går i november så blir det ju också sjukt många timmar man springer i mörker. Solen går ner 16:30 och upp 07:15. Vid 20-tiden tyckte jag att det varit mörkt länge... Planen var att ta första varvet på Dödens zon väldigt lugnt. Jag tror att jag sprang lite för snabbt sist. När jag kom in i Mölle och Grand Hotell där varvningen var hade jag en ganska tydlig plan över vad jag skulle göra: Byt strumpor, skor, ny pannlampa och fyll på med energi. Det var många utslagna löpare inne på hotellet, extra sträckan hade nog tagit ganska hårt. Jag gav mig ut med stela ben och med musik i lurarna. Det är ganska mycket stigning i början på varvet vilket är skönt när man har stela ben, utför är jobbigare. Jag vet inte riktigt när jag började få ont i skenbenet. Om det var i slutet av första varvet eller i början på andra. Det började i alla fall göra väldigt ont när jag sprang utför. Uppför gick bra men utför fick jag lov att gå. Detta gjorde att det gick väldigt långsamt att ta sig framåt...

Lera och mörker
Foto: Oskar Henriksson

Tankar kring skada och brytning:
Under varv två hade jag en rejäl mental svacka. Benet gjorde mer och mer ont och jag haltade ganska kraftigt. Jag pratade med både Fia och pappa under varvet. Kom fram till att jag skulle testa att ta ett par värktabletter vid varvningen. Jag visste också att nästa varv skulle vara ljust och att om jag väl ger mig ut på varv två som kommer det bli jäkligt svårt att bryta. Dessutom kommer det vara mer folk ute på banan och de andra kortare loppen kommer starta.

Varv 3 - Allt känns lätt:
Sprang ut på varv tre i morgonljuset. Hade slängt i mig ett par värktabletter och fått lite vila. Skenbenet kändes mycket bättre. När jag sprang Uka Pain 100km i Älvdalen kom jag in i ett himla härligt flow efter 65 km. Benen är såklart trötta men inte stumma och man har bra med energi. Det hade jag inte känt förrän nu. Vid 126 km ungefär. Det var himla skönt att kunna springa lite igen. Det tog inte sååå lång tid att ta sig framåt. Under varvet mötte jag pappa vid vätskestationen också. Det var nu jag började inse att jag faktiskt skulle klara loppet. Det var en grymt härlig känsla även om jag visste att målgången låg sju timmar bort och att pannlampan skulle behöva åka fram igen...

Sista varvet:
Det var en skön känsla att vara inne o varva för sista gången. Det var många som ringde i brytklockan och jag fick reda på att över 300 hade brutit. Det gav mycket energi och självförtroende att veta att jag inte var en av dem. Mitt skenben hade börjat göra ont igen och även mina knä var rejält slitna men det gick att härda ut. I början på andra varvet hamnade jag mitt i starten på 22 kilometers loppet. Jag har aldrig fått så många ryggdunkningar och påhejningar någon gång. Löpare är ett snällt släkte! Tina var också ute och peppade längs med banan. All positiv energi man kunde få behövdes! När mörkret började falla igen kom också ett ganska kraftigt regn. Jag bestämde mig att byta tröja och ta på mig regnjackan. Tempot nu var inte högt. Jag tänkte ett steg i taget och ett "parti" i taget. Först ta sig till fårhagen, sen partiet innan vätskestationen, träffa pappa, den jobbiga nedförsbacken, golfbanan, fyren och tillbaka till Mölle. Jag träffade pappa, Tina och Oskar på ett par ställen. Skönt att fördriva tiden med lite snack. Jag hade haft kontakt med Fia under loppet också och fick reda på att hon gett sig ut på sitt sista varv också vilket kändes grymt!

Andra natten
Foto: Oskar Henriksson

5 km kvar
Foto: Oskar Henriksson

Tomtar i skogen:
I podcasten med Johan Steene pratade de om hägringar och hallucinationer. Enligt hans definition var hägringar föremål som ser ut som något annat. T.ex en stubbe som blir en gubbe. Hallucinationer skulle innefatta fler sinnen, som hörsel och lukt. Hägringar fanns det gott om under loppet. När det börjar skymma och ljusna och tröttheten började sätta till var det många gubbar som trädde fram i skogen. Det var lite roligt att se vad hjärnan kokade ihop för figurer. Det roligaste var när jag tycktes se Mästerkatten i stövlar...  

I mål: 32h 40 min

Så gött! Det var en grym känsla att gå över mållinjen och få krama om pappa, Oskar och Tina! Dock lite konstigt att man efter nästan 33 timmar av konstant springande inte skulle springa mer. Efter lite fotografering och utpustande gick vi in på hotellet och jag fick äntligen den eftertraktade ringen (istället för medalj). Jag bytte snabbt om till torra kläder. Adrenalinkicken man får brukar inte vara så länge så det gäller att vara lite snabb efteråt. Det var skönt att bara få sitta ner och bli uppassad med mat, dricka och allt jag ville. En stund efter att jag gått i mål kom även Erik in (ledare för TNT-Mora). Pappa och Tina kom tillbaka efter att ha hejat på Fia sista biten. Tyvärr stämde inte GPS:n så vi missade precis när Fia gick i mål. Fantastiskt att vi alla tre klarade det!

Äntligen över!
Foto: Oskar Henriksson

Tiden efter:
När vi kom hem efter loppet däckade jag ganska snabbt på soffan. Pappa väckte mig efter någon timme och jag skulle gå upp på övervåningen för att lägga mig. Jag hann halvvägs upp ungefär innan synen och hörseln började försvinna. Hann precis till sängen innan jag däckade/svimmade. Har aldrig varit så sliten eller stel förut och det tog nog en vecka innan jag slutade vara konstant trött. Jag har fått två skavanker/skador efter loppet. Skenbenet gör fortfarande ont men blir successivt bättre. Jag har också ont i handleden, troligen från stavarna. Annars hade jag inga blåsor och skavsår efter loppet, rätt fantastiskt ändå!

Framtida mål och träning:
Veckan efter var helt träningsfri. Nu vecka två har jag smugit igång med skidor och bålstyrka. Skidsäsongen står ju och knackar på dörren och stakmusklerna behöver bli lite starkare. Idag var det långloppspremiären i Grönklitt men jag kände mig inte redo att tävla. Första skidtävlingen blir Craft Ski Marathon i januari. Löparmål då? På sikt är målet och drömmen UTMB men jag känner inte att jag har brått. Dessutom måste man kvalificera sig genom poäng och lottning. Jag har tillräckligt med poäng för att söka men Fia fattas 1 poäng och vi vill springa det tillsammans. Där kommer nästa sommars eventuella mål in! Ett lopp i Pyrenéerna som är direktkvalificerande. Val d'Aran by UTMB. Detta kräver ju dock att vinterträning blir lite mer ben- och löpningsfokuserad än den brukar. Vi får se! :)

Tillslut ett stort tack till mamma och pappa som passade Lilo under tiden samt stöttade oss under och efter! Tack också till Oskar och Tina för pepp under hela loppet!