Kullamannen ultra - himmel, hav och helvete

För två år sen gjorde vi vårt första försök att avverka den magiska sträckan "100 miles", dvs. ca. 16  svenska mil. Några år tidigare skulle vi aldrig haft en tanke på att göra något så galet. Men man kan ju ändra sig och tur är väl det! ;-)

En anledning till att vi ändrat oss och inte längre tycker att det är helt orimligt att springa 16 mil är vår kompis Oskar som sprang UTMB sommaren 2016. Hösten efter det sprang vi vårt första ultralopp, som faktiskt råkade vara just Kullamannen, fast då "bara" 66 km.

Förra gången jag gjorde ett försök på sträckan var jag gravid i vecka 15 och hade absolut inte inställningen att ta mig i mål till vilket pris som helst. Den gången satte ljumskar och rumpa stopp och jag visste inte riktigt vad som var kopplat till förändringar i kroppen på grund av graviditeten. Därför var det nu väldigt spännande att få göra ett nytt försök. Den här gången var inställningen mer att ta mig i mål till vilket pris som helst. Jag hade varit med om en intressant händelse när jag sprang Älvdalen Backyard Ultra i somras som jag hade med mig under loppet. Då hade jag ont i en ljumske redan från start och var beredd att få kliva av. Jag bestämde mig för att fortsätta så länge det inte blev värre och efter kanske åtta varv släppte det onda oväntat! Det hade jag aldrig upplevt om jag brutit och det ger hopp när saker och ting gör ont under långa lopp. Allt kanske inte alltid blir värre, även om man lätt tror det. En annan sak jag hade med mig från ÄBU var att inte bryta inne i kontrollen. Det störde jag mig på i efterhand. Jag gav upp mentalt och var just då helt inställd på att kliva av istället för att fortsätta ut på varv 16.

Ganska oväntat var det första inget jag fick nytta av under Kullamannen. Jag hade aldrig ont på det sättet under loppet. Helt fantastiskt. Desto mer störigt var det att min "svaga länk" under loppet var mina stortå-naglar, framförallt högerfotens, och svullna fötter.

På tal om den andra erfarenheten från ÄBU så hade jag och Adam kommit överens om några enkla regler i bilen på väg ner till Skåne som skulle öka våra chanser att ta oss i mål.

Regel nummer ett var att vi absolut inte fick bryta inne på varvningen på hotellet i Mölle. De flesta som bryter Kullamannen bryter i kontrollerna, inte ute längs banan. Att ge sig ut från hotellet minskar alltså risken att bryta och ökar chansen att komma på andra tankar om man nu skulle överväga något annat än att fortsätta.

Några andra saker vi kom överens om var att inte bryta innan vi:
- testat att lyssna på musik
- ringt varandra
- tagit en powernap

Starten skulle gå 9.00 från Båstad men precis när vi satt oss i bilen hos Adams föräldrar i Ängelholm hade Adam sett på facebook att starten var framflyttad en timme pga problem med bussarna som skulle transportera löpare från Mölle till starten. Lite snopet och vi funderade ett tag på om det var en manöver från arrangörerna för att rubba våra cirklar. ;-) Men vi gick in en stund, jag fick tid att skriva en "innehållsförteckning" till mina två dropbags som jag inte hunnit innan, och snart var vi på gång igen.

Banan i år var enligt anmälan 17,4 mil. Den hade förlängts sen vi sprang (försökte springa) den för att ge maximala (6) kvalificeringspoäng till UTMB. Det innebar att vi skulle springa en extrasväng åt fel håll i Båstad och en extrasväng ute på Kullaberg, utan att komma till varvningen i Mölle, innan vi skulle ge oss ut på varvet där. Blö blö. Som att det inte var tufft nog för oss.

Starten har gått!
Foto: Stefan Fahlstedt/Kullamannen

När starten gick hade jag som första mål att fira när det bara var 100 miles kvar att loppet! ;-) (Vad jag inte visste då var att 17,4 mil inte var en helt korrekt avståndsangivelse utan att loppet enligt de flestas GPS-klockor var över 18 mil....) Min plan var att ta det riktigt lugnt inledningsvis. Förra gången gick det nog lite väl snabbt på de lättlöpta partierna och nu försökte jag hålla igen ännu mer. Hålla nere pulsen och "utflyktsspringa" enligt devisen "Det är farten som dödar". Så sant! Gå kan man ju göra hur länge som helst och det gäller att hitta löpfarten som gör att man kan fortsätta riktigt länge.

Vi fick sällskap av kossor, hästar och får under loppet
(Adam såg en säl också...)
Foto: Stefan Fahlstedt/Kullamannen

Jag tänkte mig loppet uppdelat i två delar. En flack transportsträcka med mer löpning ut till Kullaberg och ett kuperat ultralopp med mycket stavgång ute på Kullaberg. "Transportsträckan" var dock ungefär lika lång som Ultravasan som jag sprang för första gången i somras. Mitt distansrekord annars var från ÄBU där jag sprang 15 varv/10,5 mil.

Långt där borta skymtar Kullaberg

Men skulle jag tänka på hela distansen direkt hade jag blivit tokig. Jag försökte stänga av och inte tänka så mycket på det som låg framför utan vara glad över de små framstegen jag gjorde. Hovs hallar, jippie! Fyllde flaskorna med vatten på en toa. Jäklar vad de blåste. Tur att det är samma för alla. Torekov, hurra! Jag och Erik från TNT sprang på varandra lite då och då. Han sprang och gick om vartannat och jag kom ifatt ibland. Jag försökte springa helt och hållet som jag själv kände passade och inte anpassa mig efter löpare runt omkring.

Första riktiga kontrollen väntade i Ängelholm efter 55 km. Jag insåg att jag skulle velat ha med mig något mer ätbart på vägen dit, typ en macka, men fick nöja mig med snickers, banan och godis. Det var väldigt skönt att ha sprungit den här sträckan tidigare. Det var mindre långtråkigt och gick snabbare framåt än jag befarat. Det blåste dock mer än väntat och jag hade svårt att inte störa mig på att det skulle behöva vara ännu tuffare än det behövde. Onödigt! Men som jag tidigare konstaterat; samma sak för alla så bara att bita ihop.

Tidsuppfattningen blir helt skum när man vet att man har så många timmar framför sig. Det är som att hjärnan går in i ett försvarsläge och timmarna försvinner snabbt.

Jag tyckte att det var väldigt skönt att ha sprungit banan tidigare och ha hyfsad koll på vad som väntade längs vägen. Det var skönt att se Ängelholm på håll och veta att det snart var dags för lite mat.

Framme i Ängelholm
Fortfarande skymtar Kullaberg långt där borta

Efter ungefär 6 h och 45 minuter sprang jag in i kontrollen i Ängelholm. Jag hade ingen lust att slösa bort för mycket tid i kontrollen och riskera att stelna till utan försökte vara så snabb jag kunde. Jag sprang bort och tog soppa, buljong och bulle direkt för att få i mig något varmt och tog med det till min dropbag där jag bytte tröja, strumpor och skor. Jag hade sprungit i mina rödvita salomonskor till Ängelholm men bytte till de svartröda med lite grövre sula. I kontrollen dök Adams pappa upp. Han hade missat Adam i kontrollen men hunnit få några ord med honom någonstans efter. Adam var då ungefär en timme framför. När jag bytt kläder och tagit på mig pannlampan och fyllt på med det jag ville ha med mig från dropbagen försökte jag äta lite till och dricka lite kaffe. När jag var på väg ut ur kontrollen upptäckte jag att det fanns ett släp med dropbags som det stod "till mölle" på och jag insåg att man skulle ställa sin dropbag där. (Vissa hade anhöriga som tog hand om deras dropbags så jag antog att det var säkrast att ställa dit den eftersom jag hade lite saker i den jag gärna ville få ut till Mölle.) Så jag sprang tillbaka till min plastlåda och svor lite över att behöva kånka runt på den. ;-)

Sen sprang jag ut från kontrollen, ut i mörkret i Kronoskogen. Jag sprang ut helt ensam och blev osäker på om jag sprang rätt. Det var inte så lätt att se markeringarna och jag fick stanna och titta noggrannare några gånger. Såg att det kom folk efter i alla fall så det vara bara att fortsätta. Återigen skönt att vara i en skog som jag sprungit ganska mycket i även om allt ser väldigt annorlunda ut på natten.

Sist jag var där i mörkret hade jag ont och gick mer än jag sprang. Nu kändes det betydligt bättre. Jag var lite orolig att jag stoppat i mig för mycket mat men det verkade funka ganska bra. Nästa anhalt mentalt var Farhult. Det var där jag bröt sist. Efter Ängelholm började det vara lite klurigt att hitta på sina ställen. Skåneledens markeringar syntes inte alls bra i mörkret. Jag slog följe med en finsk kille en liten stund och vi trodde först att vi sprungit fel någonstans när vi inte sett några reflexer på länge men just det partiet kände jag igen sen förra gången och en stund senare sprang vi på Tina och några andra mitt ute i mörkret. Vissa löpare hade varit duktiga och lagt in GPX-fil på sina klockor och jag höll mig till de som verkade ha koll på banan när jag insåg att jag själv inte hade koll på läget. Det var flera ställen det helt plötsligt dök upp löpare från andra håll och jag funderade på vem som gjort bäst vägval...

Farhult var som sagt en milstolpe! Jag firade min ankomst med att gå på toa och fylla mina flaskor på en strandtoalett. ;-) Nu var jag ute på okänd mark!

En riktig höjdpunkt under loppet var kontrollen i Svanshall. Här bjöds det på en sjukt god hembakad chokladkaka och riktigt gott kaffe. Jag tog med en kaffe från kontrollen och gick och njöt av den och den goda eftersmaken av kakan en stund. Jag och Adam hade haft några avstämningar via messenger och han var ungefär 7-8 km framför. Han verkade dock ha det tuffare än mig och skrev att han gick mycket och hade ont i benhinnorna. Än så länge kände jag mig helt ok.

I Arild firade jag att Ultravasan-distansen var avklarad. Det var dock svårt att inte samtidigt tänka tanken att det var nästan var lika långt kvar i sträcka. Dvs. betydligt mycket mer i tid än jag redan sprungit. När vi sprang de tre varven ute på Kullaberg för några år sedan tog det mig ungefär 10 timmar. Nu skulle vi springa nästan fyra varv efter över 9 mils löpning. På Vasaloppet brukar jag roa mig med att räkna mellantider och försöka uppskatta sluttider men här var det livsfarligt att tänka för mycket på allt som låg framför. Det är ju helt stört! Man kan inte springa så här långt. Eller framförallt inte så länge som jag skulle bli tvungen att hålla på. Jag började tvivla på att jag ens skulle kunna hinna innan bryttiderna.

Jag hade längtat efter att komma ut på Kullaberg och få börja den delen av loppet. När jag var på väg ut på extraslingan som man sprang första gången man kom ut mötte jag Adam. Det var skönt att se honom och efter en snabb kram och puss sprang vi vidare åt varsitt håll och jag sa lite skämtsamt att jag snart skulle komma ikapp honom när han beklagade sig över sina ben. När jag sprungit varvet och kom tillbaka till samma punkt insåg jag hur långt före han var...;-)



Ute på Kullaberg började de riktiga utmaningarna under loppet. Skåneleden ute på Kullaberg är inte representativ för terrängen i Skåne i övrigt och den är tuff att springa dagtid. Nu var det becksvart och min pannlampa lös inte alls så bra som jag tänkt mig. (Så här i efterhand inser jag att jag hade haft igång den ganska länge när jag kom ut till Kullaberg.) När jag hade löpare bakom med starka lampor såg jag bara min egen skugga. En av de jobbigare delarna på banan var ett stenparti längs stranden. Det var inte alls långt egentligen men det kändes livsfarligt när jag balanserade runt på stenarna utan att se ordentligt. Jag tog det lugnt för att inte riskera att trilla. Ett annat jobbigt parti var ett utförsparti som var väldigt geggigt och halt. Jag hade bestämt mig för att inte ta med stavarna från Ängelholm utan hämta upp dem i Mölle och blev lite osäker på om det varit så smart när jag försökte ta mig ner hållandes i grenar på träden som kantade stigen. Utförspartiet följdes av det sjukaste partiet längs banan; en repklättring uppför en nästintill lodrät backe. Det kändes inte alls säkert när jag hängde där i repet och slet mig upp. Hur skulle jag orka göra det här tre gånger till mycket tröttare?

Stenpartiet

Längst ut på Kullaberg

Banans högsta punkt var på Håkull. Klättringen dit var inte lika farligt som jag väntat mig. Benen kändes ändå helt ok för att ha hållit på så länge. De hade kommit in i lunken bra tyckte jag och blev inte tröttare. Men nu var min pannlampa väldigt svag. Jag hade försökt växla mellan det högsta och lägsta läget och dra ut på batteribytet eftersom jag hade insett att jag hade dålig koll på hur länge de olika batterierna egentligen varade. Efter Håkull slutade den lysa helt och jag fick fram extrapacket och satt i mörkret och pusslade ihop sladdarna. Erik passerade och undrade om jag behövde hjälp men jag kände att jag hade koll på läget och lät honom springa vidare. Det var väldigt skönt att kunna se ordentligt igen! Någonstans efter Håkull fick jag sällskap av några löpare, varav en hade bestämt sig för att bryta i Mölle, och vi hade ett roligt samtal som gav positiv energi.

Halv fyra på natten sprang jag in i på hotellet i Mölle för första gången. Två timmar tidigare hade jag fått ett meddelande från Adam att han var där och jag kände mig ganska hopplös. Jag hade börjat bli väldigt sömnig och hade börjat komma till insikt om att det här skulle ta en evighet och jag skulle få mer mörkerlöpning i slutet av loppet än jag hoppats på. Jag bytte strumpor och skor till mina grövsta Salomonskor "Speed" men insåg att mina fötter var väldigt svullna och att skorna klämde mycket. Stortårna hade börjat göra ont under varvet och det kändes inte alls bra. Kroppen kändes helt ok i övrigt men jag passade på att smörja in knän och smalben med kylande liniment. Jag fick i mig bra med mat, varm vegetarisk soppa och bröd. Inser nu att jag inte minns riktigt vad jag gjorde vilket varv men tror jag tog med mig några tunnbrödsrullar och fyllde min extraflaska med grön smoothie på första varvningen. Och så tog jag med mina stavar. Erik var i varvningen när jag kom dit och vi sprang ut samtidigt.

Bild på varvningen från Kullamannens hemsida

Så god!
Ny ultraenergi-favorit.

Jag var så sjukt trött och ganska tidigt på första riktigt varvet där ute ville jag bara blunda och lägga mig ner. Jag lät Erik springa ifrån igen så jag kunde driva omkring som en zombie i fred....;-) Jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna och blundade och tittade i kors om vartannat. Jag ringde Adam och beklagade mig och grät en skvätt. Sen började jag snegla efter ett ställe jag kunde lägga mig ner och ta en powernap. Jag lät bli att berätta om min plan för Adam. Jag ville inte gå bort från stigen utan la mig bara ner rakt upp och ner vid ett träd. Jag ställde klockan på telefonen på 6 minuter och släckte pannlampan. Hoppades att jag inte skulle synas så mycket men märkte ganska omgående att det inte gick så bra. Fick några frågor från förbipasserande som undrade om jag var ok men fick i alla fall ligga ner och blunda några minuter. Insåg att det inte gjorde varken till eller från men fick i alla fall tid att komma på en ny plan. Jag springer aldrig med musik i vanliga fall men hade stoppat ner ett par hörlurar i dropbagen för nödfall. Dem hade jag dock inte haft en tanke på att hämta upp i Mölle så jag körde på det enda alternativet: högtalaren på telefonen. Det var en sån lättnad när jag insåg att musiken fick mig på bättre tankar och kunde mota bort tröttheten. (Jag ber dock om ursäkt till ev. traumatiserat djurliv och medlöpare på Kullaberg så här i efterhand.) Utan Rage against the machine undrar jag om jag hade kunnat ta mig i mål....


Nu började det ljusna och sömnigheten blev mindre påtaglig en stund. Rage against the machine fick dock fortsätta hålla mig och mina demoner sällskap. "Fuck you, I wont do what you tell me". Andra gången uppför repet insåg jag att jag hade dragit mig upp i armarna första gången och att det var mycket lättare att klättra med benen och bara hålla i repet som säkerhet. Haha. Allt blir inte alltid värre under ultralopp! ;-) Dessutom hörde jag på första varvet något om att den här delen av banan skulle ändras i samband med att de andra tävlingarna dragit i gång. (Från klockan 12?) Jag förstår att man inte vill ha för mycket folk ute på det partiet längs banan av säkerhetsskäl och det gjorde mig inget alls att jag kanske skulle slippa den de sista varven.

Dagsljus!
7:06 dag 2

Andra gången i varvningen var jag betydligt snabbare än första. Jag började bli lite stressad över tidsgränsen och ville inte ödsla tid i onödan. Bytte inte strumpor/skor och glömde fylla mina flaskor med sportdryck! ;-) Hade dock kvar ganska mycket efter att ha fyllt dem på vätskekontrollen som var ganska sent längs banan och jag hade i alla fall kommit ihåg att fylla min extraflaska med Coca-Cola så det fick funka när jag insåg att jag hade glömt på väg bort från kontrollen. Jag hade fortfarande inga problem att äta men hade för mycket negativa tankar att brottas med för att uppskatta det. På ÄBU hade jag svårt att få i mig energi under loppet på grund av illamående. Under Kullamannen var jag restriktiv med att stoppa i mig en massa energiprodukter och försökte hålla mig till främst "riktig mat" (vet inte om tex. Snickers kvalar in som "riktig mat" i och för sig). Det verkade funka fint med energiintaget den här gången i alla fall.

Det andra hela varvet var miserabelt. Humöret var i botten och i perioder flödade tårarna hejdlöst.
Det blev geggigare och geggigare längs banan. Jag hade ju plockat upp mina stavar i Mölle inför första varvet men använde dem knappt det varvet. Nu var jag glad att jag hade dem. Under lördagen var det flera andra tävlingar som startade; "Dubbel-döden" (44 km), "Dödens zon" (22 km) och "Svart bana" (13 km). Hade inte koll på när de startade då men såg nu i efterhand att de hade vågstarter från klockan 12 fram till 13:20.

Gegga när det är platt och ljust är väl sin sak...

Snart var det mycket folk ute på banan. Jag var tacksam för stavarna när jag såg hur vissa fick kämpa för att hålla sig kvar på banan. Jag ville inte vara i vägen för snabba löpare och på sina ställen blev det lite stressigt att hålla koll bakåt. Alla som passerade var dock väldigt schyssta och många gav peppande kommentarer. Exempel på opeppande kommentarer var "Nu är det inte långt kvar" som löpare och åskådare som trodde att man var ute på sitt sista varv kunde säga. Då var det svårt att hålla tårarna inne och humöret uppe. "Jo. Det är jävligt långt kvar! Jag har ett varv kvar efter det här...."

Det var så jävla synd om mig. Positivt tänkande my ass!
Det var inte alls kul att hålla höger in i varvningsfållan vid hotellet.

På vägen ner till varvningen blev jag omsprungen av Sweden Runners-Marcus. Vi sprang ett långpass tillsammans för ett tag sen och då pratade han om att han brukade säga hejdå till saker längs banan på sista varvet på varvlopp och han påminde mig om det när han sprang förbi och jag beklagade mig över att ha ett varv kvar.

Dropbags utanför hotellet

I varvningen inför sista varvet träffade jag både Adams pappa och Oskar. Oskar gav några tips om kläder. Jag hade inte frusit något hittills men nu skulle det snart bli mörkt igen och det skulle regna ganska mycket enligt prognosen. Jag var lite skeptisk till regnjackan men efter konsultation med Oskar tog jag på mig regnjackan oknäppt utanpå min vanliga vindjacka, ryggsäck och allt för att kunna ta av den lätt om jag blev för varm. Pannlampa på och ut på banan igen.

Det var en rätt sjuk känsla att ge sig ut på sista varvet, yeay!, och samtidigt veta att man skulle ha att göra över fem timmar till. Oskars mamma, Tina, gick med mig en liten bit ut på första varvet innan jag var ensam igen. Men nu var jag ganska säker på att det skulle gå vägen om det inte skulle hända något helt oförutsett. Jag hade haft mina värsta svackor av sömnighet i början på varven och funderade på om det var "matkoma" som slagit på efter ätandet i kontrollen. Jag försökte kompensera för det genom att få i mig lite energi i början på varvet och tröttheten var inte alls så påtaglig då.

Första varvet efter Mölle hade jag haft med stavarna men ganska snabbt lagt ner dem för att inte ta upp dem igen. På andra varvet använde jag dem desto mer när det hade börjat vara väldigt halt och geggigt på många ställen. Jag förstod inte hur löparna på de kortare sträckorna klarade sig utan stavar. (Och vissa såg knappt ut att göra det heller...) På sista varvet använde jag stavarna mycket.

Jag hade tagit fasta på Marcus tips och sa hejdå till alla jobbiga partier på banan. Hejdå leriga utförsbacke, hejdå min sovplats från förra natten, hejdå stenarna, hejdå Håkull. Nu kom jag ihåg den där tacksamheten, som jag måste försöka påminna mig om ibland, över att överhuvudtaget ha den fysiska kapaciteten att kunna genomföra ett sånt här "projekt". Hur stor andel av Sveriges befolkning hade tagit sig runt ens ett varv på banan? I min umgängeskrets? - De flesta! :)

Jag minns inte riktigt var och hur men under sista varvet fick jag lite sällskap. Vi var en grupp av 100 miles löpare som sprang (tog oss framåt) i ett likvärdigt tempo. Jag fick lite ny energi och försökte ta mig framåt lite snabbare för att inte dra ut på plågan ännu mer...Nu var banan dock tuffare än någonsin. Det hade blivit mörkt igen och det kraftiga regnandet och alla som sprungit längs banan hade satt sina spår. Det var läskigt att försöka ta sig nerför hala, leriga och steniga backar och jag var rädd att halka till och slå mig illa. Det hade varit så snopet att behöva bryta pga av en skada nu. Jag gillar verkligen utförslöpning i vanliga fall men det här var inte kul någonstans. Jag satte mig på rumpan några gånger men lyckades undvika några allvarligare incidenter än sänkt självförtroende...;-)

En av killarna som jag höll mest jämnt tempo med var dansk och han verkade orolig över att vi inte skulle hinna runt i tid. (I efterhand tror jag att han kanske trodde att cut-off tiden fortfarande var 21:00 trots att starten blivit senarelagd en timme.) Nu vågade jag räkna lite igen och enligt mina överslag skulle det vara goda marginaler till 36-timmars gränsen och jag kände mig för första gången under loppet ganska lugn och säker på att det skulle gå vägen.

I mörkret och geggan kändes alla sträckor ännu längre än de gjort tidigare. Mitt nya, mer positiva, mindset resulterade i att jag underskattade avstånden och sprang och väntade på mina olika referensställen längs banan i en halv evighet. Haha. När man kom fram till vätskestationen visste jag att det inte var mer än ungefär 7 km kvar, men det kändes som om den där vätskestationen aldrig skulle dyka upp. Äntligen! Jag struntade i att fylla flaskorna den här gången utan ville bara komma vidare.

Det var så skönt att komma upp till fyren sista gången. Precis som första natten var den igång och spred ett magiskt ljussken över hela området. Det allra bästa med att komma upp till fyren var att det stod ett gäng funktionärer där och hänvisade oss ut på Skåneleden en annan väg än ner för den branta stenklättringen. Den var stängd nu på grund av olycksrisken. Den hade inte varit lika kul att ta sig ner där som det brukar vara på våra vanliga utflykter på Kullaberg ens i dagsljus och det var väldigt skönt att slippa utsätta sig för det i mörker och regn med ännu fler mil i benen.

Fyren lyste upp hela området

På sista varvet hade vi avverkat några partier i ett lite snabbare tempo. Dansken tryckte på riktigt bra ett stund (i våra mått mätt) och en tag trodde jag att jag skulle få släppa honom. Men nu började han bli väldigt trött och stannade flera gånger för att trycka i sig energi. Efter fyren kom vi ifatt de två andra löparna som vi sprungit med en stund tidigare. De höll på att byta batterier i en pannlampa. Strax efter sprang vi förbi ett annat par som också stannat till. Det var väldigt skönt att inte känna sig helt ensam ute på varvet.

Jag kände mig piggare än på länge nu när slutet var så nära. Jag försökte peppa dansken att det inte var långt kvar men hade ingen lust att slå av på tempot utan snarare tvärtom. Hemlängtan var väldigt påtaglig nu. Det var så fint när vi såg ljusen nere från Mölle på avstånd. Snart, snart skulle det vara över! Bara några backar till. Jaja, kanske några fler än jag mindes men det fick ju gå. När jag kom ut på parkeringen innan sista klättringen ner såg jag Tina och vi bytte några snabba ord innan jag sprang vidare.

Sista biten in i mål fanns det ingen anledning att spara sig utan jag körde, något som i alla fall kändes som en, långspurt in i mål. (Tyvärr hade min klocka laddat ur på väg ner från fyren så jag kan inte bjuda på några kilometertider från "spurten"...;-)) Kroppen kändes i alla fall förvånansvärt pigg och det var så jäkla skönt att springa sista vägen på asfalten upp mot målet. Äntligen skulle jag inte behöva hålla höger in i varvningsfållan utan få springa rakt fram!

Direkt när jag kommit i mål såg jag Tina en bit bort. Hon verkade förvånad över att se mig och en liten stund senare såg jag Adam och hans pappa komma. GPS:en hade tydligen inte stämt så bra så de hade inte koll på att jag redan var i mål. Haha, vilket välkomnande efter över 34,5 timmes löpning...;-)

We did it! 

Efter lite fotograferande och eftersnack gick vi in på hotellet så jag fick min finisher-ring. Sen tog jag en mugg buljong med mig och gick för att byta om till torra kläder och skor. Jag är fortfarande imponerad över att att jag lyckades tvätta av mina fötter i handfatet på handikapptoaletten! Det klarar jag knappt i vanliga fall. Mina fötter såg dock inte fina ut. De var svullna och stortånaglarna var helt mosade. Det var grymt skönt att ta på ett par mjuka ullsockor och mina vivo barefoot-kängor.

När vi satt och eftersnackade medan jag åt hörde jag "Kullamannen", aka Per Sjögren, en av Kullamannens upphovsmän, prata om hur många som hade brutit. Nästan 70%. Jäklar. Det var ännu ett kvitto på att det faktiskt hade varit tufft och att jag borde vara väldigt nöjd med att ha tagit mig i mål även om det tog en halv oändlighet.

Stort tack till Adams föräldrar som tog hand om Lilo och gjorde det möjligt för oss båda att springa och till Oskar och Tina och alla andra som peppade längs banan, både live och via sociala medier!

Bäst
- att jag inte hade ont i ljumskar eller någon annanstans mer än tårna, varken under loppet eller efter
- att jag klarade mig från blåsor och skav
- Rage against the machine
- chokladkakan och kaffet i Svanshall
- Innocents gröna smoothie
- långspurten i mål

Värst
- mina ömma stortår och svullna fötter, både under tiden och dagarna efter
- kampen mot sömnen och perioderna av deprimerad zombiewalk

Hmm. Bara två saker på nego-sidan så här efteråt.
Måste betyda att jag vill göra det här igen?!

Två filmer och ett citat från Kullamannen själv får avsluta det här ultralånga inlägget:

 
"Tack alla löpare! Det är alltid en högtid för oss när 2000 löpare, från nära och avlägsna platser runt om i världen, söker sig mot det lilla berget på Skånes västra kust, till berget som vi älskar. Tävlingen är alltid väldigt utmanande, men i år kom vädret in som en brutal skoningslös extra motståndare. Iskalla vindar från havet och ihållande regn ökade kyleffekten dramatiskt. Stigarna mättades med vatten och skapade en yta av lera på flera partier. Det blev hårt. Mycket hårt.

Vi såg tårar, vi såg blod, men vi såg även stor kamplust, stolthet, skratt och glädje direkt från hjärtat. Men är inte kampen det vi alla gillar? Vem minns den lätta dagen? Vi läste ett uttalande från en löpare på Instagram som vi verkligen gillade –”When you're in it, you think its madness! Afterwards you want more”.

2019 års lopp kommer att gå till historien som ett riktigt Kullaman-år. Tack alla för att ni kom hit och kämpade mot både berg och väder med stora hjärtan!"

Kullamannen 100 miles 2019

Tänk att det gick! Det gick ju inte som jag tänkt mig men det gör det väl aldrig, inte på ett 100 miles lopp i alla fall. Men i mål tog jag mig och det är jag grymt nöjd och jäkligt stolt över. För två år sedan sprang jag loppet och fick då bryta. Nu i efterhand tror jag att anledningen var att jag inte ville det tillräckligt mycket, det var liksom inte till vilket pris som helst. Ni kan läsa om loppet här. (I inlägget har jag andra anledningar till att jag bröt, utifrån vad jag upplevde då). Loppet 2017 blev första loppet som jag brutit och det har satt sig djupt. 2018 blev det inget men i år var de dags för revansch. Inga blåsor eller skador skulle stoppa mig, då fick det genomlidas! I mål skulle jag till vilket pris som helst, detta var det viktigaste loppet i mitt liv hittills. En målgång var värt att riskera skidsäsongen över. Jag fick inte lov att bryta!!

Information och pepp innan loppet
Foto: Stefan Fahlstedt 

Träning inför:
Träningsupplägget under sommaren har till stor del var inriktat mot Kullamannen. Mer löpning, mindre rullskidor. I våras cyklade jag en del också för att grunda med bra benstyrka. Det är några pass jag sett som nyckelpass:

• Ultraintervaller i början av sommaren. Jag och Erik (en ledare från Team Nordic Trail) sprang 1 mil var 3:e timme i 24 timmar. Totalt 8 mil.
• Distanspass i backe. Jag har kört ett flertal pass då jag bara sprungit upp och ner i en slalombacke. Från 3 till nästan 6 timmar. Rekordet blev 16 vändor i Gopshusbacken. 
• Löptävlingar. Enklaste sättet att testa sig själv och enkelt få ihop distans. I sommar har jag sprungit: Österlen Spring Traill 60k, Moraloppet 29k, Bjäre Trail Run 50 k, Vildmarksloppet 30 k och Uka Pain 100 k. 
• Långa cykelpass. Att sitta på mtb:n i 4 timmar ger bra benstyrka och gör att man får in lite pauser i löpningen. 
• Bålstyrka. Jag har varit ganska flitig med att köra korta (30 min) styrkepass. I princip bara kört träning för bålen och sätet.

Men när det kommer till såhär långa lopp så kvittar det vad man gjort innan om huvudet inte vill. Jag kunde tränat mycket mer, ändå hade jag staplat omkring i lera i fler timmar ute på Kullaberg och haft samma tankar i huvudet. Nu till inledningen av loppet:

Mäktig start!
Foto. Stefan Fahlstedt

Inledning loppet:

Starten gick, vi skulle springa en slinga på 5 km i Båstad innan vi började springa mot Kullen. Kändes lite onödigt och drygt men loppet är ju ändå så långt så var inget att haka upp sig på. (Anledningen till extrasvängen var att banan skulle bli tillräckligt lång och kuperad för att ge maximalt antal itra-poäng.) Det är alltid svårt att öppna i lagom fart. Det kändes så lätt och långsamt i början men jag bestämde mig för att inte få springa snabbare än 5:30 tempo på de lättsprungna partierna. (Och inte springa om Johan Steene... Världsrekordhavare i backyard ultra. Visserligen hade han sprungit VM i 24 timmars löpning helgen innan, men ändå). Min mun var väldigt tyst, jag pratade inte med någon om de inte pratade med mig först. Ingen idé att slösa energi i början. Tänkte mest på löptekniken. Gör det mycket när jag springer, jag har inget särskilt bra löpsteg och är ganska sned i kroppen. Brukar tänka på att skjuta fram höften och inte svanka. Planen var att ha ca 6 timmar till Ängelholm som var efter 55 km. Klarade det ganska exakt. Det var väl egentligen två små känningar jag hade i början. Det ena var på översidan av vänsterfot. Det gjorde lite ont och kändes som att skon var för hårt spänd. Det andra var av mina kompressionsbyxor. De gled liksom ner och gjorde att det blev ett motstånd när jag skulle lyfta benen. Bytte därför byxor i Ängelholm. 

Efter någon mil
Foto: Stefan Fahlstedt

I rygg på Johan Steene

Mentala nycklar:

Jag tänkte under loppet att det finns tre Adam. En innan loppet, en under (nuet alltså) och en efter. Fienden av dessa tre är Adam i nuet. Han vill inte röra sig mer för han har ont och tycker det är tråkigt att springa, bara tanken att det är tre varv kvar och mer än 15 timmar får honom att spy av tristess. The good guys, Adam innan och Adam efter är de som driver en framåt och är ens motiveringskraft. Tänk vad Adam innan ville och sa och tänk på all träning som han gjort. Det ska inte vara förgäves. Adam efter är nästan en ännu större motivation, han kommer få uppleva en målgång, han kommer få vara grymt nöjd och glad och ha med sig det i resten av sitt liv.

På vägen ner till Skåne från Mora lysande vi på en podcast om Kullamannen med Johan Steene där han gav lite råd och tips. Vi bestämde tillsammans att vi inte fick lov att bryta innan vi provat följande:

*Lyssnat på musik

*Ringt varandra 

*Provat att sova en stund

*Vi fick heller inte lov att bryta inne på varvningen på hotellet utan var tvungna att ge oss ut på varvet om vi skulle överväga att bryta (Att bryta ute på banan blir mycket svårare, de flesta bryter loppet på kontrollerna.)

Det som motiverade mig mest tror jag var att jag brutit loppet innan och att jag absolut inte ville bryta igen. Jag drevs mer av att inte bryta än tanken att klara det. Kanske fel fokus egentligen att tänka så mycket INTE och negativa tankar men det funkade för mig då.

Första synen av Kullaberg!

Till Kullaberg:

Mitt stopp i Ängelholm blev ganska kort, 20 minuter ungefär. Lite pizza och öl var gott! Hann stelna till ganska bra ändå innan jag gav mig ut igen. Det blev mörkt ganska snabbt, hann springa i 30 minuter kanske. I början sprang jag ensam men hittade några killar efter någon mil som pratade mycket, tog ryggen på dem. Även om munnen inte gick i ett på mig så var det ganska skönt att bara lyssna och ha några att följa. Ena killen hade klarat det förra året och hade som taktik i år att springa 30 min och sen gå 5 min. Det kändes bra! Efter vätskekontrollen i Svanshall skiljdes vi åt. Fick sällskap med ett nytt gäng och vi hade följe hela vägen ut till Dödens zon! 

Av någon anledning så var jag aldrig inställd på att jag skulle klara loppet, det kändes för overkligt. Men jag var aldrig inställd på att bryta heller. Det gick liksom inte. Som värst var det under mitt andra varv. Skenbenet gjorde ont, kunde inte springa något, då högg det till. Jag haltade mig fram. Hur skulle jag kunna ta mig runt två varv till? Tänker man distansen känns det inte så långt, 44 km. Men tänker man i tid, 12 timmar och det kommer hinna bli mörkt igen. Ojojoj, det var kämpigt. Var bäst att inte tänka så långt.

Varvning

De mörka timmarna:

I och med att Kullamannen går i november så blir det ju också sjukt många timmar man springer i mörker. Solen går ner 16:30 och upp 07:15. Vid 20-tiden tyckte jag att det varit mörkt länge... Planen var att ta första varvet på Dödens zon väldigt lugnt. Jag tror att jag sprang lite för snabbt sist. När jag kom in i Mölle och Grand Hotell där varvningen var hade jag en ganska tydlig plan över vad jag skulle göra: Byt strumpor, skor, ny pannlampa och fyll på med energi. Det var många utslagna löpare inne på hotellet, extra sträckan hade nog tagit ganska hårt. Jag gav mig ut med stela ben och med musik i lurarna. Det är ganska mycket stigning i början på varvet vilket är skönt när man har stela ben, utför är jobbigare. Jag vet inte riktigt när jag började få ont i skenbenet. Om det var i slutet av första varvet eller i början på andra. Det började i alla fall göra väldigt ont när jag sprang utför. Uppför gick bra men utför fick jag lov att gå. Detta gjorde att det gick väldigt långsamt att ta sig framåt...

Lera och mörker
Foto: Oskar Henriksson

Tankar kring skada och brytning:
Under varv två hade jag en rejäl mental svacka. Benet gjorde mer och mer ont och jag haltade ganska kraftigt. Jag pratade med både Fia och pappa under varvet. Kom fram till att jag skulle testa att ta ett par värktabletter vid varvningen. Jag visste också att nästa varv skulle vara ljust och att om jag väl ger mig ut på varv två som kommer det bli jäkligt svårt att bryta. Dessutom kommer det vara mer folk ute på banan och de andra kortare loppen kommer starta.

Varv 3 - Allt känns lätt:
Sprang ut på varv tre i morgonljuset. Hade slängt i mig ett par värktabletter och fått lite vila. Skenbenet kändes mycket bättre. När jag sprang Uka Pain 100km i Älvdalen kom jag in i ett himla härligt flow efter 65 km. Benen är såklart trötta men inte stumma och man har bra med energi. Det hade jag inte känt förrän nu. Vid 126 km ungefär. Det var himla skönt att kunna springa lite igen. Det tog inte sååå lång tid att ta sig framåt. Under varvet mötte jag pappa vid vätskestationen också. Det var nu jag började inse att jag faktiskt skulle klara loppet. Det var en grymt härlig känsla även om jag visste att målgången låg sju timmar bort och att pannlampan skulle behöva åka fram igen...

Sista varvet:
Det var en skön känsla att vara inne o varva för sista gången. Det var många som ringde i brytklockan och jag fick reda på att över 300 hade brutit. Det gav mycket energi och självförtroende att veta att jag inte var en av dem. Mitt skenben hade börjat göra ont igen och även mina knä var rejält slitna men det gick att härda ut. I början på andra varvet hamnade jag mitt i starten på 22 kilometers loppet. Jag har aldrig fått så många ryggdunkningar och påhejningar någon gång. Löpare är ett snällt släkte! Tina var också ute och peppade längs med banan. All positiv energi man kunde få behövdes! När mörkret började falla igen kom också ett ganska kraftigt regn. Jag bestämde mig att byta tröja och ta på mig regnjackan. Tempot nu var inte högt. Jag tänkte ett steg i taget och ett "parti" i taget. Först ta sig till fårhagen, sen partiet innan vätskestationen, träffa pappa, den jobbiga nedförsbacken, golfbanan, fyren och tillbaka till Mölle. Jag träffade pappa, Tina och Oskar på ett par ställen. Skönt att fördriva tiden med lite snack. Jag hade haft kontakt med Fia under loppet också och fick reda på att hon gett sig ut på sitt sista varv också vilket kändes grymt!

Andra natten
Foto: Oskar Henriksson

5 km kvar
Foto: Oskar Henriksson

Tomtar i skogen:
I podcasten med Johan Steene pratade de om hägringar och hallucinationer. Enligt hans definition var hägringar föremål som ser ut som något annat. T.ex en stubbe som blir en gubbe. Hallucinationer skulle innefatta fler sinnen, som hörsel och lukt. Hägringar fanns det gott om under loppet. När det börjar skymma och ljusna och tröttheten började sätta till var det många gubbar som trädde fram i skogen. Det var lite roligt att se vad hjärnan kokade ihop för figurer. Det roligaste var när jag tycktes se Mästerkatten i stövlar...  

I mål: 32h 40 min

Så gött! Det var en grym känsla att gå över mållinjen och få krama om pappa, Oskar och Tina! Dock lite konstigt att man efter nästan 33 timmar av konstant springande inte skulle springa mer. Efter lite fotografering och utpustande gick vi in på hotellet och jag fick äntligen den eftertraktade ringen (istället för medalj). Jag bytte snabbt om till torra kläder. Adrenalinkicken man får brukar inte vara så länge så det gäller att vara lite snabb efteråt. Det var skönt att bara få sitta ner och bli uppassad med mat, dricka och allt jag ville. En stund efter att jag gått i mål kom även Erik in (ledare för TNT-Mora). Pappa och Tina kom tillbaka efter att ha hejat på Fia sista biten. Tyvärr stämde inte GPS:n så vi missade precis när Fia gick i mål. Fantastiskt att vi alla tre klarade det!

Äntligen över!
Foto: Oskar Henriksson

Tiden efter:
När vi kom hem efter loppet däckade jag ganska snabbt på soffan. Pappa väckte mig efter någon timme och jag skulle gå upp på övervåningen för att lägga mig. Jag hann halvvägs upp ungefär innan synen och hörseln började försvinna. Hann precis till sängen innan jag däckade/svimmade. Har aldrig varit så sliten eller stel förut och det tog nog en vecka innan jag slutade vara konstant trött. Jag har fått två skavanker/skador efter loppet. Skenbenet gör fortfarande ont men blir successivt bättre. Jag har också ont i handleden, troligen från stavarna. Annars hade jag inga blåsor och skavsår efter loppet, rätt fantastiskt ändå!

Framtida mål och träning:
Veckan efter var helt träningsfri. Nu vecka två har jag smugit igång med skidor och bålstyrka. Skidsäsongen står ju och knackar på dörren och stakmusklerna behöver bli lite starkare. Idag var det långloppspremiären i Grönklitt men jag kände mig inte redo att tävla. Första skidtävlingen blir Craft Ski Marathon i januari. Löparmål då? På sikt är målet och drömmen UTMB men jag känner inte att jag har brått. Dessutom måste man kvalificera sig genom poäng och lottning. Jag har tillräckligt med poäng för att söka men Fia fattas 1 poäng och vi vill springa det tillsammans. Där kommer nästa sommars eventuella mål in! Ett lopp i Pyrenéerna som är direktkvalificerande. Val d'Aran by UTMB. Detta kräver ju dock att vinterträning blir lite mer ben- och löpningsfokuserad än den brukar. Vi får se! :)

Tillslut ett stort tack till mamma och pappa som passade Lilo under tiden samt stöttade oss under och efter! Tack också till Oskar och Tina för pepp under hela loppet!