Jag har läst en hel del om träning under graviditet sen jag blev gravid men frågorna har varit betydligt fler än svaren och råd och rön har varierat väldigt mycket beroende på källan. Direkt vid inskrivning på mödravårdscentralen fick man en broschyr "Fysisk aktivitet och träning under graviditeten". Några saker jag tog fasta på från den var "Har du tränat innan och har en god kondition kan du oftast fortsätta att träna på samma sätt nu när du är gravid." och "Fysisk träning under graviditeten förebygger risken för många vanliga graviditets- och förlossningskomplikationer".
Saker som jag läst på andra ställen och inte tagit fasta på är tex:
- att man inte ska träna längre än 45-60 min per pass
- att man inte bör springa efter vecka 20
- att man inte ska ligga på rygg eller lyfta tungt
Skillnaderna mellan olika personers graviditeter verkar väldigt stor och jag har varit så tacksam för att jag inte har mått illa eller haft ont någonstans än så länge.
Jaja, tillbaka till Öppet spår.
Det fanns inte så många personer att rådfråga i velandet om min eventuella niomilaresa och jag såg ingen anledning att ens lyfta frågan med min barnmorska. Däremot pratade vi sist vi sågs om sammandragningar. Ibland har min mage blivit helt spänd under en kort stund och jag hade efter googlande insett att det nog var "sammandragningar" det handlade om. Hade då av outgrundlig anledning inte fått någon info alls om detta helt normala fenomen från mödravården.
Sammandragningar är helt enkelt livmodern som "övar sig" inför förlossningen genom att dras samman. Det gör inte ont men det känns lite speciellt, särskilt under träning, och jag har automatiskt slagit av på tempot senaste tiden när jag känt av det. Enligt barnmorskan pågår sammandragningen under ca 45 s innan det släpper. När jag körde 21 km-banan på Orsa Ski Marathon för några helger sen körde jag på lite hårt i backarna i början och slog av på tempot och pausade lite när magen kändes spänd och jag fick lite håll-liknande känsla. Det var innan jag tagit upp frågan med barnmorskan och när jag kom i mål efter en väldigt långsam andra halva som inte alls kändes speciellt bra kändes Vasaloppet väldigt avlägset.
Jag och magen efter Orsa Ski Marathon (Tur att Adams tävlingsdräkt passar mig!) |
Så. Nog om sammandragningar. ;-)
I fredags började jag leta efter startplats till söndagens öppet spår. Jag hade funderat på att köra på måndagen eftersom det är lite mindre (färre) folk då och framförallt för att väderprognosen hade sett bäst ut då. Men prognosen svajade fram och tillbaka och jag hade behövt ta ledigt för att köra på måndagen. En annan mycket bra anledning att satsa på söndagen var dessutom att klubben skulle köra då och att det skulle finnas support i Vasslan.
På lördagen fick jag tag på en biljett och fixade namnbytet. Vid lunch mötte jag och Adam upp Tina som hade bytt ut sin Oskar mot en annan Oskar med tillhörande flickvän...;-) Efter lunch och fika på Zorncaféet åkte jag hem för att fixa i ordning inför loppet. När jag nu väl tagit beslutet att köra berättade jag om det för mina närmaste anhöriga men jag tyckte det kändes onödigt att berätta det för så många. (Läs lägga upp det på bloggen/vårt instagramkonto.) Jag var tillfreds med mitt beslut och kände inte att jag behövde eller ville ha någon mer input i frågan som skulle få mig tveksam igen. Framförallt ville jag inte sätta någon press på mig själv att fullfölja loppet. Några dagar tidigare hade jag rådfrågat min barndomsvän i Skåne och hennes kloka tankar var allt jag behövde för att känna mig trygg i mitt beslut.
Adam var en ängel och erbjöd sig att skjutsa till starten innan han skulle börja jobba. Våra kompisar Frida och Olof skulle också åka loppet och vi bestämde att vi skulle hämta upp dem 5.20 på söndagsmorgonen. Rena rama sovmorgonen ju i jämförelse med Vasaloppet! Öppet spår har fri start mellan 7.00 och 8.30 och vi hade enats om att vi skulle skita i att vara där till 7.00 och slippa den hetsen och istället satsa på att komma iväg vid 8-tiden. Hade fått tips från en klubbkompis att det funkat fint och kunde vara värt att testa.
Vi kom i säng i helt ok tid på lördagkvällen men jag lyckades inte somna. Va? Det var som värsta inför-Vasaloppet natten. Visst var jag lite spänd inför morgondagens utmaning men var jag verkligen SÅ nervös utan att fatta det? Jag hade lite ont i magen och mådde småilla och blev orolig att jag var på väg att bli sjuk. Dessutom rörde bäbisen sig jättemycket. Jag gick upp och satte mig i soffan för att försöka sova där halvsittande istället. Känslan påminde lite om när jag blivit matförgiftad tidigare och jag började fundera på vad jag hade ätit under dagen. Ångesten blev total när jag insåg att jag ätit varmrökt lax på Zorncaféet. Vet att fisk kan innehålla listeriabakterier och att gravida ska se upp med viss fisk och efter en stunds googlande i mörkret var jag övertygad om att det var listeria jag hade fått. Haha. Jag väckte Adam för att han skulle kunna ta ner mig på jorden igen och när jag googlat symptomen på listeria insåg jag att det varken går så fort innan man märker dem eller att symptomen stämde. ;-) Jag blev lite lugnare av det i alla fall men lyckades fortfarande inte få någon bra sömn på hela natten.
På morgonen fick hela mardrömmen sin förklaring. Förutom att jag moffat i mig både det ena och andra ätbara under dagen och magen nog tyckte det var i mesta taget så hade Adam gett mig en brustablett med elektrolyter på kvällen att dricka som uppladdning för att förebygga kramp. Efter att ha läst på förpackningen på morgonen konstaterade vi att den förutom elektrolytblandningen även innehöll en rejäl dos koffein. Jag har inte druckit kaffe på över en månad och den kvällsdosen var tillräcklig för att hålla mig (och bebisen) klarvaken i många timmar. Haha. Ingen optimal uppladdning men jag har aldrig sovit speciellt många timmar innan ett Vasalopp och det var mest skönt att få en förklaring på varför det blivit som det blev.
När vi hämtade upp Frida och Olof såg vi att de var väldigt påpälsade. Efter att jag köpt min biljett hade jag struntat i att kolla några väderprognoser och termometern hemma hade visat -6 grader så det verkade lite onödigt med så mycket kläder. När de berättade att deras termometer visat -16 (och de bor typ en kilometer från oss) gick det upp ett ljus. Haha. Vår termometer som hänger ut från fönstret hängde efter allt snöande inte längre fritt i luften utan mätte istället snötemperaturen närmast huset. (I går morse visade den -11 tills Adam gick ut och drog upp den ur snön och den justerade till -23 ;-))
Svepte en rödbetsshot i bilen på väg till start |
Som tur var hade jag med mig ett par extra "underställshandskar" och engångshandvärmare som jag tänkt haft i ryggsäcken i reserv men nu tog jag tog på min dubbla handskar direkt från start. Olof stack iväg direkt när vi kom fram och jag och Frida gick på toa (inga köer!!! I ♥ öppet spår!) och gick in i tältet och fixade i ordning det sista.
7.52 passerade vi startlinjen på det näst intill tomma startgärdet. Wohoo! Planen var att ta det riktigt lugnt i början uppför backen och vi promenerade upp och jag försökte hålla pulsen under kontroll. Trots att vi tog det lugnt tyckte jag att det var ganska jobbigt. Jag har haft träningsvärk i vaderna efter senaste tävlingarna och blivit trött i dem under löpning. De extra kilona och sämre magstöd verkar belasta dem mer och jag funderade på hur det skulle gå under dagen. Men det var väldigt skönt att ta sig upp för backen i sitt eget tempo utan hets. Jag förstår verkligen att jag brukar vara trött när jag kommer upp på toppen i vanliga fall. Den är ju hemsk! ;-)
När vi kom upp på toppen stannade vi till och vände oss om och tittade på utsikten. Jag har inte varit medveten om hur högt man kommer upp och hur fint det är där tidigare. Det var strålande väder och så skönt att kunna ta tiden att njuta av det och se sig omkring.
Det var tur att solen var framme och värmde lite uppe på myrarna. Mina händer var ganska kalla och jag fick stanna till efter ett tag och försöka få igång cirkulationen i dem. Det funkade ganska bra och jag ställde in mig på att plocka fram värmarna när vi kommit fram till kontrollen i Smågan
Propagandaskidåkning på myrarna Foto: Frida Börjesson |
Energi- och fotopaus på myrarna Foto: Frida Börjesson |
I Smågan hjälpte Frida mig att knö på handskarna med värmarna mellan underhandsken och tumvanten och efter en liten stund började värmen sprida sig. Skönt! I efterhand hörde jag att det varit -27 i Tennäng så det var nog tur. Och tur att jag inte visste att det var så kallt under loppet! ;-)
Värmare på gång och tillfälligt klubbsällskap i Smågan Foto: Frida Börjesson |
Smågan! Foto: Frida Börjesson |
Vi hade skojat innan om att det var "Mingelvasan 2018" som vi skulle ställa upp i. Att "fika" mycket, prata med folk och se sig omkring var ett av dagens stora mål. Många tyckte det var kärvt i spåren men vi hade bra skidor. Jag hade varit lite fundersam innan vilka skidor jag skulle kunna åka på med mina +10 kg men det visade sig att mina redline funkade hur bra som helst när vi kortat ner fästzonen. Jag tyckte direkt från start att de kändes väldigt bra, både glid och fäste. Jag hade lite bättre glid än Frida men det var tur för min del för hon kunde köra på snabbare uppför och mitt glid utjämnade skillnaden lite.
Jag hade ett citat från en ultralöpare i huvudet innan loppet: "Det är farten som dödar" och försökte att aldrig pressa på utan bara flyta med i bekvämt tempo.
När jag själv velat över om jag skulle köra Vasaloppet har mina farhågor mest handlat om det skulle kunna vara dåligt för bäbisen att jag är ute och anstränger mig en hel dag. Även om jag skulle ta det lugnt blir det ju ändå många timmar med lite högre puls än normalt och jag visste ju inte hur det skulle utveckla sig med sammandragningarna under tid. Andras farhågor verkade mest handla om risken för att jag skulle trilla. Jag har ju tränat mycket mindre men regelbundet hela säsongen och aldrig känt någon rädsla över det själv. Visst tänker man till lite extra och "safe:ar" hellre än chansar i en utförslöpa och håller lite extra koll runt sig. Men det skulle vara exceptionell otur att trilla så illa att det skulle vara någon fara och risker finns ju oavsett vad man skulle syssla med...
När jag kör bil har jag fortfarande med mig min pappas råd som jag fick under övningskörningen när jag skulle ta körkort: "Utgå från att alla andra i trafiken är idioter". Det funkar lika bra i skidspåret som på väg! ;-) Dvs. planera din egen åkning utifrån att andra kan göra misstag. Under Öppet spår handlade det tex. om att kolla läget bakåt inför de få lite svårare/snabbare utförskörningarna, kolla av hur åkarna framåt såg ut och hålla avstånd för att ha tid att reda ut eventuella problem som kunde uppstå. Frida fick ta täten utför och hittade bra vägar framåt. Hade jag inte känt att jag hade kontroll på läget hade jag sen innan bestämt att jag hellre skulle ta av mig skidorna och gå ner men så kändes det aldrig.
Spåren på myrarna hade ju varit lite sisådär, helt ok men ganska mjuka, men sen var de finare än jag vågat hoppas så det var skönt! Innan Risberg blev vi omkörda av en räddningsskoter och en stund senare passerade en ambulanshelikopter och ytterligare en stund senare insåg vi varför när vi passerade räddningspersonal som försökte rädda en man med hjärtstopp mitt i skidspåret. Det såg inte bra ut alls och vi körde vidare med djupa tankar om livet och nytt perspektiv på tillvaron.
Vi stannade till och åt och drack ordentligt i alla kontroller. Blåbärssoppa, bulle, buljong och sportdryck. När jag kör i högre intensitet brukar det räcka med energiprodukter men nu vid lägre intensitet gjorde hungern och suget efter mat sig påmind. Hade vi passerat en våffelstuga hade jag inte tackat nej! ;-)
Efter fem timmar passerade vi Evertsberg. I vanliga fall brukar jag ha ungefär en halvtimme kvar av Vasaloppet vid den tiden men nu var det lika långt till vi skulle åka. Det skulle ju kunna kännas lite tröstlöst men som tur var var ju vädret fint, sällskapet trevligt och ett mer lättåkt parti väntade! ;-)
Vi hade en diskussion med en man när vi glatt hojtandes passerade 45 km-skylten om huruvida det var positivt eller inte. ;-) (Är glaset halvfullt eller halvtomt?) Jag tycker alltid det känns skönt att passera hälften. Fram tills dess räknar jag oftast upp och det är skönt och få börja räkna ner istället.
Jag minns inte om det var samma man som beklagade sig över krampkänningar. När jag frågade om han inte hade ätit någon GT-tablett framkom det att han hört folk prata om "GT" och trott att det menade något helt annat än Enervits tabletter. Haha. En Gin&Tonic i spåret hade nog också kunnat pigga upp! ;-)
Både jag och Frida var ju väldigt pigga och på bra humör men nu började det märkas att alla runtomkring inte riktigt hade samma upplevelse utan var lite mer sammanbitna. ;-) Vi fick en härlig kommentar "Har ni precis klivit på eller??" när vi mitt i en endorfinkick sjöng lite på "Just idag är jag stark" för oss själva.
Efter Evertsberg började jag snegla på klockan. Klubbens kontroll skulle vara efter 54 km, i Vasslan, och jag såg fram emot att få träffa Tina och co och få lite gott att äta och dricka. Nu gällde det att hålla humöret på topp eftersom Tina hade tagit sig rätten att plocka av mig från banan om hon inte tyckte det var lämpligt att jag skulle fortsätta. ;-) Jag hade lämnat en påse med ombyte och överdragskläder om det skulle bli så men det var skönt att känna att det inte alls var aktuellt. Det var kul att stanna på klubbens kontroll för en gångs skull.
Tina och Linnea i Vasslan |
Jag passade på att få hjälp att få ur vätskeblåsan ur min ryggsäck som jag knappt druckit något ur men som nu hade fryst så det inte gick att få ur något. Det var väldigt skönt att slippa 1 kg+ extravikt på ryggen resten av loppet. Efter att ha ätit lite choklad och godis och svept en mugg Coca-Cola vinkade vi farväl och körde vidare.
Utforskade min frusna slang |
Måste lägga upp den här underbara bilden på en annan frostig Ski Team Skåning från kontrollen också! |
När man passerar Eldris är man ju typ framme, fast ändå inte. Speciellt inte när man kör i slow-motion. ;-) Här brukar det vara pannbensträning deluxe, pressa ut det sista i stakningen och försöka jaga ända in i mål. Yrsel och tunnelseende. Det var mycket skönt att slippa! Jag var nöjd att inte falla för frestelsen att jaga på när jag såg på klockan att jag hade kunnat komma under 9:30 om jag ökade lite. Jag och siffor. Suck. Men den där tävlingsdjävulen får allt hålla sig i schack så länge jag inte bara är jag.
Jag gick uppför sista backen innan mål och gjorde en liten mikrospurt in mot målrakan med Adam hejandes längs sidan. Det var fantastiskt skönt att passera mållinjen! Jag var så glad och lättad att tårarna strömmade nerför kinderna. Adam blev lite orolig först men förstod snart att jag inte var ledsen utan bara lite tagen av hela grejen. Det hade gått vägen och jag (vi) hade gått i mål i mitt tionde Vasalopp i rad!
Efter målgång tog Adam mina skidor och sen sprang jag till bussen för att försöka hålla uppe värmen. Så fort jag kommit i mål blev jag jättekall. Jag höll på att bryta ihop när jag äntligen hade fått tag på mitt ombyte och kom in i simhallen och fick uppmaning om att ta av pjäxorna innan jag kunde gå in mot duschen. För det första har jag börjat få svårt att nå mina fötter smidigt och för det andra hade dragkedjorna i pjäxorna isat ihop. Men jag fick hjälp att få av dem och när jag fått på mig torra, varma kläder efter en lång dusch började jag äntligen få tillbaka värmen i kroppen.
På kvällen köpte vi med oss pizza och käkade med klubben som bodde på Mora Folkhögskola.
Jag sov väldigt skönt den natten och vaknade tidigt på morgonen, hungrig och åt en rejäl frukost innan jag åkte till jobbet. Hela förmiddagen var jag förvånansvärt pigg men sen började tröttheten komma ifatt. ;-) Men förutom att jag varit lite slö har kroppen känts väldigt bra. All diagonalåkning känns lite i rygg och vader och min vänsterhand har varit lite stel. (Antagligen pga av att jag hade knött på remmarna över tre lager handske....)
Nu ska jag ta några riktigt lugna dagar sen är det dags att börja leta form inför årets riktigt stora utmaning! ;-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar