Öppet spår i vecka 32

Jag har funderat mycket fram och tillbaka senaste veckan om hur jag skulle göra under Vasaloppsveckan i år. Min tanke från det jag blev gravid och visste att Öppet spår/Vasaloppet skulle infalla med två månader kvar av graviditeten var att jag skulle ge Öppet spår en chans om kroppen kändes bra...Att köra Vasaloppet kändes onödigt utan några tävlingsambitioner när man kan köra samma distans utan hets och dessutom en vecka och några hundra gram tidigare. ;-) Jag insåg dock att det inte var ett beslut som jag skulle kunna ta förrän i sista stund men ju närmare det kom desto mer tveksam blev jag över projektets rimlighet. Inte alls på grund av att det inte kändes bra i kroppen utan på grund av osäkerheten över om jag skulle utsätta barnet för några onödiga risker.

Jag har läst en hel del om träning under graviditet sen jag blev gravid men frågorna har varit betydligt fler än svaren och råd och rön har varierat väldigt mycket beroende på källan. Direkt vid inskrivning på mödravårdscentralen fick man en broschyr "Fysisk aktivitet och träning under graviditeten". Några saker jag tog fasta på från den var "Har du tränat innan och har en god kondition kan du oftast fortsätta att träna på samma sätt nu när du är gravid." och "Fysisk träning under graviditeten förebygger risken för många vanliga graviditets- och förlossningskomplikationer".

Saker som jag läst på andra ställen och inte tagit fasta på är tex:
- att man inte ska träna längre än 45-60 min per pass
- att man inte bör springa efter vecka 20
- att man inte ska ligga på rygg eller lyfta tungt

Skillnaderna mellan olika personers graviditeter verkar väldigt stor och jag har varit så tacksam för att jag inte har mått illa eller haft ont någonstans än så länge.

Jaja, tillbaka till Öppet spår.

Det fanns inte så många personer att rådfråga i velandet om min eventuella niomilaresa och jag såg ingen anledning att ens lyfta frågan med min barnmorska. Däremot pratade vi sist vi sågs om sammandragningar. Ibland har min mage blivit helt spänd under en kort stund och jag hade efter googlande insett att det nog var "sammandragningar" det handlade om. Hade då av outgrundlig anledning inte fått någon info alls om detta helt normala fenomen från mödravården.

Sammandragningar är helt enkelt livmodern som "övar sig" inför förlossningen genom att dras samman. Det gör inte ont men det känns lite speciellt, särskilt under träning, och jag har automatiskt slagit av på tempot senaste tiden när jag känt av det. Enligt barnmorskan pågår sammandragningen under ca 45 s innan det släpper. När jag körde 21 km-banan på Orsa Ski Marathon för några helger sen körde jag på lite hårt i backarna i början och slog av på tempot och pausade lite när magen kändes spänd och jag fick lite håll-liknande känsla. Det var innan jag tagit upp frågan med barnmorskan och när jag kom i mål efter en väldigt långsam andra halva som inte alls kändes speciellt bra kändes Vasaloppet väldigt avlägset.

Jag och magen efter Orsa Ski Marathon
(Tur att Adams tävlingsdräkt passar mig!)

Efter det blev jag mer uppmärksam på hur magen kändes under träning och i vila och insåg att jag verkade få lika mycket sammandragningar oberoende av vad jag sysslade med. Men jag var (är) fortfarande osäker på om det är dåligt att pressa vidare när jag känner av det utan har försökt slå av på intensiteten och slappna av i magen när jag känt det.

Så. Nog om sammandragningar. ;-)

I fredags började jag leta efter startplats till söndagens öppet spår. Jag hade funderat på att köra på måndagen eftersom det är lite mindre (färre) folk då och framförallt för att väderprognosen hade sett bäst ut då. Men prognosen svajade fram och tillbaka och jag hade behövt ta ledigt för att köra på måndagen. En annan mycket bra anledning att satsa på söndagen var dessutom att klubben skulle köra då och att det skulle finnas support i Vasslan.

På lördagen fick jag tag på en biljett och fixade namnbytet. Vid lunch mötte jag och Adam upp Tina som hade bytt ut sin Oskar mot en annan Oskar med tillhörande flickvän...;-) Efter lunch och fika på Zorncaféet åkte jag hem för att fixa i ordning inför loppet. När jag nu väl tagit beslutet att köra berättade jag om det för mina närmaste anhöriga men jag tyckte det kändes onödigt att berätta det för så många. (Läs lägga upp det på bloggen/vårt instagramkonto.) Jag var tillfreds med mitt beslut och kände inte att jag behövde eller ville ha någon mer input i frågan som skulle få mig tveksam igen. Framförallt ville jag inte sätta någon press på mig själv att fullfölja loppet. Några dagar tidigare hade jag rådfrågat min barndomsvän i Skåne och hennes kloka tankar var allt jag behövde för att känna mig trygg i mitt beslut.

Adam var en ängel och erbjöd sig att skjutsa till starten innan han skulle börja jobba. Våra kompisar Frida och Olof skulle också åka loppet och vi bestämde att vi skulle hämta upp dem 5.20 på söndagsmorgonen. Rena rama sovmorgonen ju i jämförelse med Vasaloppet! Öppet spår har fri start mellan 7.00 och 8.30 och vi hade enats om att vi skulle skita i att vara där till 7.00 och slippa den hetsen och istället satsa på att komma iväg vid 8-tiden. Hade fått tips från en klubbkompis att det funkat fint och kunde vara värt att testa.

Vi kom i säng i helt ok tid på lördagkvällen men jag lyckades inte somna. Va? Det var som värsta inför-Vasaloppet natten. Visst var jag lite spänd inför morgondagens utmaning men var jag verkligen SÅ nervös utan att fatta det? Jag hade lite ont i magen och mådde småilla och blev orolig att jag var på väg att bli sjuk. Dessutom rörde bäbisen sig jättemycket. Jag gick upp och satte mig i soffan för att försöka sova där halvsittande istället. Känslan påminde lite om när jag blivit matförgiftad tidigare och jag började fundera på vad jag hade ätit under dagen. Ångesten blev total när jag insåg att jag ätit varmrökt lax på Zorncaféet. Vet att fisk kan innehålla listeriabakterier och att gravida ska se upp med viss fisk och efter en stunds googlande i mörkret var jag övertygad om att det var listeria jag hade fått. Haha. Jag väckte Adam för att han skulle kunna ta ner mig på jorden igen och när jag googlat symptomen på listeria insåg jag att det varken går så fort innan man märker dem eller att symptomen stämde. ;-) Jag blev lite lugnare av det i alla fall men lyckades fortfarande inte få någon bra sömn på hela natten.

På morgonen fick hela mardrömmen sin förklaring. Förutom att jag moffat i mig både det ena och andra ätbara under dagen och magen nog tyckte det var i mesta taget så hade Adam gett mig en brustablett med elektrolyter på kvällen att dricka som uppladdning för att förebygga kramp. Efter att ha läst på förpackningen på morgonen konstaterade vi att den förutom elektrolytblandningen även innehöll en rejäl dos koffein. Jag har inte druckit kaffe på över en månad och den kvällsdosen var tillräcklig för att hålla mig (och bebisen) klarvaken i många timmar. Haha. Ingen optimal uppladdning men jag har aldrig sovit speciellt många timmar innan ett Vasalopp och det var mest skönt att få en förklaring på varför det blivit som det blev.

När vi hämtade upp Frida och Olof såg vi att de var väldigt påpälsade. Efter att jag köpt min biljett hade jag struntat i att kolla några väderprognoser och termometern hemma hade visat -6 grader så det verkade lite onödigt med så mycket kläder. När de berättade att deras termometer visat -16 (och de bor typ en kilometer från oss) gick det upp ett ljus. Haha. Vår termometer som hänger ut från fönstret hängde efter allt snöande inte längre fritt i luften utan mätte istället snötemperaturen närmast huset. (I går morse visade den -11 tills Adam gick ut och drog upp den ur snön och den justerade till -23 ;-))

Svepte en rödbetsshot i bilen på väg till start

Som tur var hade jag med mig ett par extra "underställshandskar" och engångshandvärmare som jag tänkt haft i ryggsäcken i reserv men nu tog jag tog på min dubbla handskar direkt från start. Olof stack iväg direkt när vi kom fram och jag och Frida gick på toa (inga köer!!! I ♥ öppet spår!) och gick in i tältet och fixade i ordning det sista.

Eftersom vi båda hade samma ambitioner om att ta det lugnt och njuta av tillvaron bestämde vi oss för att starta samtidigt och sen se hur det utvecklade sig.

7.52 passerade vi startlinjen på det näst intill tomma startgärdet. Wohoo! Planen var att ta det riktigt lugnt i början uppför backen och vi promenerade upp och jag försökte hålla pulsen under kontroll. Trots att vi tog det lugnt tyckte jag att det var ganska jobbigt. Jag har haft träningsvärk i vaderna efter senaste tävlingarna och blivit trött i dem under löpning. De extra kilona och sämre magstöd verkar belasta dem mer och jag funderade på hur det skulle gå under dagen. Men det var väldigt skönt att ta sig upp för backen i sitt eget tempo utan hets. Jag förstår verkligen att jag brukar vara trött när jag kommer upp på toppen i vanliga fall. Den är ju hemsk! ;-)

När vi kom upp på toppen stannade vi till och vände oss om och tittade på utsikten. Jag har inte varit medveten om hur högt man kommer upp och hur fint det är där tidigare. Det var strålande väder och så skönt att kunna ta tiden att njuta av det och se sig omkring.

Det var tur att solen var framme och värmde lite uppe på myrarna. Mina händer var ganska kalla och jag fick stanna till efter ett tag och försöka få igång cirkulationen i dem. Det funkade ganska bra och jag ställde in mig på att plocka fram värmarna när vi kommit fram till kontrollen i Smågan

Propagandaskidåkning på myrarna
Foto: Frida Börjesson

Energi- och fotopaus på myrarna
Foto: Frida Börjesson

I Smågan hjälpte Frida mig att knö på handskarna med värmarna mellan underhandsken och tumvanten och efter en liten stund började värmen sprida sig. Skönt! I efterhand hörde jag att det varit -27 i Tennäng så det var nog tur. Och tur att jag inte visste att det var så kallt under loppet! ;-)

Värmare på gång och tillfälligt klubbsällskap i Smågan
Foto: Frida Börjesson

Smågan!
Foto: Frida Börjesson

Vidare mot Mångsbodarna!

Vi hade skojat innan om att det var "Mingelvasan 2018" som vi skulle ställa upp i. Att "fika" mycket, prata med folk och se sig omkring var ett av dagens stora mål. Många tyckte det var kärvt i spåren men vi hade bra skidor. Jag hade varit lite fundersam innan vilka skidor jag skulle kunna åka på med mina +10 kg men det visade sig att mina redline funkade hur bra som helst när vi kortat ner fästzonen. Jag tyckte direkt från start att de kändes väldigt bra, både glid och fäste. Jag hade lite bättre glid än Frida men det var tur för min del för hon kunde köra på snabbare uppför och mitt glid utjämnade skillnaden lite.

Jag hade ett citat från en ultralöpare i huvudet innan loppet: "Det är farten som dödar" och försökte att aldrig pressa på utan bara flyta med i bekvämt tempo.

När jag själv velat över om jag skulle köra Vasaloppet har mina farhågor mest handlat om det skulle kunna vara dåligt för bäbisen att jag är ute och anstränger mig en hel dag. Även om jag skulle ta det lugnt blir det ju ändå många timmar med lite högre puls än normalt och jag visste ju inte hur det skulle utveckla sig med sammandragningarna under tid. Andras farhågor verkade mest handla om risken för att jag skulle trilla. Jag har ju tränat mycket mindre men regelbundet hela säsongen och aldrig känt någon rädsla över det själv. Visst tänker man till lite extra och "safe:ar" hellre än chansar i en utförslöpa och håller lite extra koll runt sig. Men det skulle vara exceptionell otur att trilla så illa att det skulle vara någon fara och risker finns ju oavsett vad man skulle syssla med...

När jag kör bil har jag fortfarande med mig min pappas råd som jag fick under övningskörningen när jag skulle ta körkort: "Utgå från att alla andra i trafiken är idioter".  Det funkar lika bra i skidspåret som på väg! ;-) Dvs. planera din egen åkning utifrån att andra kan göra misstag. Under Öppet spår handlade det tex. om att kolla läget bakåt inför de få lite svårare/snabbare utförskörningarna, kolla av hur åkarna framåt såg ut och hålla avstånd för att ha tid att reda ut eventuella problem som kunde uppstå. Frida fick ta täten utför och hittade bra vägar framåt. Hade jag inte känt att jag hade kontroll på läget hade jag sen innan bestämt att jag hellre skulle ta av mig skidorna och gå ner men så kändes det aldrig.

Spåren på myrarna hade ju varit lite sisådär, helt ok men ganska mjuka, men sen var de finare än jag vågat hoppas så det var skönt! Innan Risberg blev vi omkörda av en räddningsskoter och en stund senare passerade en ambulanshelikopter och ytterligare en stund senare insåg vi varför när vi passerade räddningspersonal som försökte rädda en man med hjärtstopp mitt i skidspåret. Det såg inte bra ut alls och vi körde vidare med djupa tankar om livet och nytt perspektiv på tillvaron.

Vi stannade till och åt och drack ordentligt i alla kontroller. Blåbärssoppa, bulle, buljong och sportdryck. När jag kör i högre intensitet brukar det räcka med energiprodukter men nu vid lägre intensitet gjorde hungern och suget efter mat sig påmind. Hade vi passerat en våffelstuga hade jag inte tackat nej! ;-)

Efter fem timmar passerade vi Evertsberg. I vanliga fall brukar jag ha ungefär en halvtimme kvar av Vasaloppet vid den tiden men nu var det lika långt till vi skulle åka. Det skulle ju kunna kännas lite tröstlöst men som tur var var ju vädret fint, sällskapet trevligt och ett mer lättåkt parti väntade! ;-)

Vi hade en diskussion med en man när vi glatt hojtandes passerade 45 km-skylten om huruvida det var positivt eller inte. ;-) (Är glaset halvfullt eller halvtomt?) Jag tycker alltid det känns skönt att passera hälften. Fram tills dess räknar jag oftast upp och det är skönt och få börja räkna ner istället.

Jag minns inte om det var samma man som beklagade sig över krampkänningar. När jag frågade om han inte hade ätit någon GT-tablett framkom det att han hört folk prata om "GT" och trott att det menade något helt annat än Enervits tabletter. Haha. En Gin&Tonic i spåret hade nog också kunnat pigga upp! ;-)

Både jag och Frida var ju väldigt pigga och på bra humör men nu började det märkas att alla runtomkring inte riktigt hade samma upplevelse utan var lite mer sammanbitna. ;-) Vi fick en härlig kommentar "Har ni precis klivit på eller??" när vi mitt i en endorfinkick sjöng lite på "Just idag är jag stark" för oss själva.

Efter Evertsberg började jag snegla på klockan. Klubbens kontroll skulle vara efter 54 km, i Vasslan, och jag såg fram emot att få träffa Tina och co och få lite gott att äta och dricka. Nu gällde det att hålla humöret på topp eftersom Tina hade tagit sig rätten att plocka av mig från banan om hon inte tyckte det var lämpligt att jag skulle fortsätta. ;-) Jag hade lämnat en påse med ombyte och överdragskläder om det skulle bli så men det var skönt att känna att det inte alls var aktuellt. Det var kul att stanna på klubbens kontroll för en gångs skull.

Tina och Linnea i Vasslan

Jag passade på att få hjälp att få ur vätskeblåsan ur min ryggsäck som jag knappt druckit något ur men som nu hade fryst så det inte gick att få ur något. Det var väldigt skönt att slippa 1 kg+ extravikt på ryggen resten av loppet. Efter att ha ätit lite choklad och godis och svept en mugg Coca-Cola vinkade vi farväl och körde vidare. 

Utforskade min frusna slang

Måste lägga upp den här underbara bilden
på en annan frostig Ski Team Skåning
från kontrollen också!

När vi kom fram till Oxberg började hemlängtan falla på och målet kändes både långt bort och nära på samma gång. Bara att mala vidare. Oxberg - Hökberg är en ganska kul sträcka tycker jag, upp och ner och inte så lång. När vi körde ut ur kontrollen i Hökberg efter sedvanligt moffande av allt man kan hitta i kontrollen, oplanerat langat av en kollega från när jag jobbade i skolan, kom Adams kompis Ulf springande bredvid spåret och hejade och skickade en hälsning från Adam (som jobbade). "Adam hälsar att han är så stolt över dig". Haha. Det ger alltid energi att se bekanta ansikten längs spåret och en hälsning på det är som att ta en energigel! ;-)

På vägen mot Eldris började Frida få lite mer hemlängtan än jag...;-) Jag ville inte ryckas med och pressa på uppför och Frida var sugen på att gasa på lite på slutet. Jag var jätteglad att vi hade hängt ihop så länge som vi gjort och vinkade av henne inför hennes långspurt mot mål och fortsatte mala på i mitt tempo.

När man passerar Eldris är man ju typ framme, fast ändå inte. Speciellt inte när man kör i slow-motion. ;-) Här brukar det vara pannbensträning deluxe, pressa ut det sista i stakningen och försöka jaga ända in i mål. Yrsel och tunnelseende. Det var mycket skönt att slippa! Jag var nöjd att inte falla för frestelsen att jaga på när jag såg på klockan att jag hade kunnat komma under 9:30 om jag ökade lite. Jag och siffor. Suck. Men den där tävlingsdjävulen får allt hålla sig i schack så länge jag inte bara är jag.

Jag gick uppför sista backen innan mål och gjorde en liten mikrospurt in mot målrakan med Adam hejandes längs sidan. Det var fantastiskt skönt att passera mållinjen! Jag var så glad och lättad att tårarna strömmade nerför kinderna. Adam blev lite orolig först men förstod snart att jag inte var ledsen utan bara lite tagen av hela grejen. Det hade gått vägen och jag (vi) hade gått i mål i mitt tionde Vasalopp i rad!

Efter målgång tog Adam mina skidor och sen sprang jag till bussen för att försöka hålla uppe värmen. Så fort jag kommit i mål blev jag jättekall. Jag höll på att bryta ihop när jag äntligen hade fått tag på mitt ombyte och kom in i simhallen och fick uppmaning om att ta av pjäxorna innan jag kunde gå in mot duschen. För det första har jag börjat få svårt att nå mina fötter smidigt och för det andra hade dragkedjorna i pjäxorna isat ihop. Men jag fick hjälp att få av dem och när jag fått på mig torra, varma kläder efter en lång dusch började jag äntligen få tillbaka värmen i kroppen. 

På kvällen köpte vi med oss pizza och käkade med klubben som bodde på Mora Folkhögskola. 

Jag sov väldigt skönt den natten och vaknade tidigt på morgonen, hungrig och åt en rejäl frukost innan jag åkte till jobbet. Hela förmiddagen var jag förvånansvärt pigg men sen började tröttheten komma ifatt. ;-) Men förutom att jag varit lite slö har kroppen känts väldigt bra. All diagonalåkning känns lite i rygg och vader och min vänsterhand har varit lite stel. (Antagligen pga av att jag hade knött på remmarna över tre lager handske....)

Nu ska jag ta några riktigt lugna dagar sen är det dags att börja leta form inför årets riktigt stora utmaning! ;-) 

Skinnarloppet 2018

Där fick jag äntligen smaken av lite form! Flåsig och trött i musklerna hela loppet, skillnaden nu från förra helgen var att jag kunde fortsätta åka fast att jag flåsade. I Grönklitt gick det inte, då tog de stopp! Jag samåkte med Hedbys till Malung där loppet gick. Vi delade på våra drickalangare så vi fick riktigt bra service längs med hela banan och jag kunde därmed strunta att åka med vätskebälte.

På väg till Malung

I kön till omseedningen

När vi hämtat ut nummerlapparna och jag seedat upp mig till rätt startled gick vi och testade skidorna. Johns Sport hade vallat upp två par åt mig och jag visste inte vad det var för valla på dem så det blev ett blindtest. Skidorna gled ungefär lika långt men jag tyckte det ena paret hade betydligt bättre "släpp" och känsla. Det var i princip bara natursnö på hela banan också och det snöade en del så det verkade mest logiskt att mina stakskidor skulle gå bäst.

Banan är 45 kilometer lång och ganska kupperad. Man kör först en 3 kilometers slinga innan man går ut på första varvet som är 21 km. Efter de inledande 3 kilometerna är det ett spurtpris på 3000 kr vilket såklart gör att tempot inledningsvis blir väldigt högt. Det gäller att hänga på så gott det går bara. I år tyckte jag inte att farten var fullt så hög som den varit tidigare vilket gjorde att jag nog tog det lite för lugnt och jag hamnade nästan längst bak i 0-leds klungan. Som tur var insåg jag det ganska snabbt och jag började jobba mig uppåt lite.

Dricker min egenblandade energidryck!

Efter det lilla varvet låg jag ganska bra till. Många av åkarna i klungan är åkare som jag inte tidigare hängt med. Den första halvan av varvet går det uppför, lik så väl går det mer utför andra halvan så det gäller att bita i! Är man med på toppen så klarar man nog av att hänga med ner till varvningen. Jag lyckades hålla mig kvar i klungan och jag var väldigt nöjd med det under loppet och använde det som motivation.

Vid varvning sprack det upp lite och en åkare stack iväg och kom ikapp en annan som låg ensam. Tyvärr var det ingen som försökte ta upp jakten så jag började jaga. Jag höll jämt med dem ett tag men efter ett tag försvann de. Jag fick ingen draghjälp heller tyvärr.

Efter ca 8 km kommer man upp på en myr och det blir lite mer lättåkt. Här fick jag lite hjälp av en Ulricehamnåkare. Vi växeldrog ett tag. Vi var fortfarande en stor klunga på nästan 15 pers. I och med att inga andra ville dra så tolkade jag det som att de inte orkade. De flesta brukar ändå villa åka så fort som möjligt för att komma så närma vinnaren som möjligt.

Det är väl en ganska bra stakposition?

Leading the pack!

När de var drygt 6 kilometer kvar höjdes tempot rejält av Ulricehamnåkaren, det är del branta kortare backar som är riktigt dryga och som tar mycket kraft. Vi var 4 st som lyckades följa, resten fick släppa. Jag låg i riktigt röd zon nu och fick kämpa för varenda stavtag. När det var 3 kilometer kvar orkade jag inte följa längre. Jag tog den sista drickan av Hedbys pappa och fortsatte slita. Jag hade ingen aning hur långt efter de andra låg heller, det hade ju inte varit så kul att bli ikapp och omåkt... Så jag gjorde mitt bästa för att hålla ihop det och jag ändå köra på ganska bra hela vägen in!

Det blev verkligen ett slänglopp deluxe! På upploppet tänkte jag att om jag inte får seedning så ska det inte bero på att jag inte gav allt! Meeen nu blev det inte så ändå. Jag missade eller nej det gjorde jag inte. Eftersom de sätter leden utefter åkarna så hade det inte spelat någon roll om jag kört 5 minuter snabbare. Jag hade varit tvungen att slå flera elitledsåkare, inte bara åka jämt med dem eller vara strax bakom. Bortsett från seedningen så var loppet ett säsongsbästa. Jag var dryga minuten bakom åkare som är topp 100 på Vasaloppet vilket ju bådar gott!

Resultat här

Loppet i siffror:
Tid: 2:12:57 (+10:59)
Sträcka: 45.44 km
Placering: 19
Snitthastighet: 20.4 km/h

Jag har inte helt bestämt mig om jag ska köra Halvvasan eller inte. Det verkar inte vara så många 0-leds åkare som ska köra så det blir det säkert som förra året att de inte sätter något elitled på loppet. Och enda anledningen för mig att köra är för att seeda mig. Så troligtvis står jag över och siktar mot Vasaloppet istället. Veckan som kommer blir det mycket att göra på jobbet och troligtvis många snoriga skidåkare som kommer stå och hosta en i ansiktet och berätta att de är såååå förkylda... Det gäller att äta och sova ordentligt!

Tiden fram till Vasan kommer mest handla om att samla energi och peppa upp mig själv. Jag vill så gärna få en positiv upplevelse av Vasaloppet, vilket jag tyvärr inte haft de senaste åren. Idag tog jag en liten återhämtningsjogg på Hemus med lite bastu efteråt innan jobbet började. Det är najs när man tror att det ska vara molnigt när man vaknar men så är det sol! :)

Rekar lite vart man kan springa med Team Noridc Trail
på vårt prova på pass den 12 mars! :) 

Helt Ramm - Vinter LOL

Vill bara se till så att ni inte missar dessa underbara klipp från NRK som Nicolay Ramm spelar in!
De är sjukt välgjorda och väldigt roliga, enligt mig i alla fall! ;-)

Förra året till Vm i Lahti gjorde de en av världens bästa låtar Funky Fishlegs. Den får inte bara med alla aspekter av en skidåkares liv, den är riktigt svängig också! ;-)

Det släpps ett nytt avsnitt typ varannan dag så håll utkik!

Här är årets favoriter hitills:

Orsa Grönklitt Ski Marathon 2018

I lördags körde jag (Adam) Orsa Grönklitt Ski Marathon. 42 km uppdelat på två varv. Banan är ganska platt och går mycket på myrmarker. Backarna är egentligen bara i början och i slutet. Det finns 3 st vätskekontroller längs med banan varav en är vid varvning. Jag hade ingen langning denna gången så jag hade med mig eget i mitt drickabälte med slang. Jag har gjort lite modifikationer på det för att det ska vara lättare att använda plus att jag använt det på en del träningspass för att vänja mig vid det.

Nummerlapp på!

Starten var kl 11:00 och vi var på plats ca en timme innan start. Det var inte så många meriterade åkare med denna gången så jag fick en riktigt fin startposition i andra raden. Alltså borde det inte kunna strula så mycket i starten??? Åkaren framför mig fick en lite lucka och banan smalnar av ganska fort. Åkaren bredvid mig hade nästan kommit om mig och tyckte tydligen det var gott om plats mellan mig och åkaren framför. Det var det inte... Han hoppade in i alla fall vilket resulterade i att han puttade ut mig ur spåret och jag snurrade runt och satte händerna i backen. Jag tog mig upp igen med allt material helt och började jaga. Jag gjorde en del fula omkörningar får jag väl erkänna. I slutet av björnbacken var jag förbi första startledet och efter nedförsbacken kunde jag se tätklungan en bit bort samt en andra klunga med bl.a damledaren. Jag kom ikapp dem ganska snabbt och la mig först och började dra. Jag märkte att jag tog in på täten men frågan var om jag skulle orka kör på tillräckligt länge för att komma ifatt...

När vi svängde in på stormon kunde jag se dem i början av backen ca 300 m framför. När jag kom in i backen började jag bli ganska stum och tätklungan var utom synhåll. Jag låg fortfarande först i andraklungan och jag hade lite gett upp hoppet om att komma ikapp. Men helt plötsligt så dök den upp igen och denna gången närmare än tidigare. Jag tänkte att nu jäklar kör jag på så får jag vila när jag är ikapp.

Tempot i klungan var lugnt men jag hade verkligen pumpat ur mig de första 6 kilometerna och om det skulle komma någon tempohöjning så skulle jag inte orka med. Jag tog lite dricka och försökte återhämta mig så gott jag kunde. Pulsen låg ändå omkring 168 slag/min fast att det gick så lugnt och jag inte kände mig flåsig. Det var en ganska stor klunga på nästan 20 åkare så när det bara blir 2 spår brett blir det lite ryckigt. Nysnön gjorde det tungt att ligga längst fram. Rikard Tynell gjorde något ryck någon gång men det ledde inte till något. 

Man visste att det skulle bli körning när backarna i slutet av varvet började. Jag låg i slutet av klungan och när tempot höjdes sträcktes fältet ut ordentligt. Kroppen svarade inte alls, musklerna var stumma och trötta. Om jag inte hade legat på röd zon de första 6 kilometerna så hade jag nog hängt på bättre. Jag såg inte vad som hände i täten men jag såg att det många åkare hamnade själva så jag tänkte att jag skulle hålla ett jämt tempo och att det kanske skulle bli en andra klunga sen. 

Efter den första stigningen på elit 10:e banan drog jag ca 5 åkare. Man kommer ut på ett myrparti innan baksidan av konstsnöspåret börjar. Här hände något jag aldrig varit med om förut. Jag satte ner staven i snön och med mig upp får jag ett handtag utan stavrör... Asså va fan... Jag fortsatte staka med en stav och redan efter 200 m står en åskådare med två stavar. Jag frågade om jag fick låna en och det fick jag, samma längd och allt! Sjuk flyt i oflyten. 

Men loppet var ju kört. Nu gällde det bara att köra igenom loppet så fort jag kunde och fortsätta kriga. I björnbacken kom jag ikapp en åkare. Vi växeldrog lite men efter att vi gav oss ut på stormon igen så var det i princip bara jag som drog resten av vägen. Vi kom ifatt en åkare och lite motionärer ute på myren. Jag försökte fokusera på tekniken och på att hålla uppe farten. 

När backarna började igen vid kilometer 39 ungefär började han köra lite hårdare så då la jag mig bakom honom. Innan myren där jag tappade staven gick jag upp o drog igen och när vi kom ut på konstsnöslingan orkade han inte följa längre.

Sammanfattning:

Det kunde blivit ett riktigt roligt och bra lopp. Men tyvärr så blev det inte så. Som tur var så blev seedningen till loppet sjuuukt hård så seedningsmässigt hade det inte spelat någon roll hur bra jag än åkt. Rikard Tynell missade elitledet och jag missade led 1. Fattar inte hur de tänkte där? Jag är mycket nöjd med att jag lyckades jaga ikapp tätklungan i början och det är roligt att åka i samma klunga som de riktigt bra åkarna oavsett hur lugnt det nu än tar det. Också nöjd med att jag körde på hela andra varvet. Stort tack till personen som lånade ut staven till mig och för att han gick och hämtade mitt stavrör och lämnade in det till tävlingsledningen! Riktigt nöjd med skidorna som Johns Sport vallade också! 

Resultat här   

Loppet i siffror:

Tid: 2:10:07 (+13:26)

Sträcka: 42 km

Placering: 16

Maxpuls: 182 (96%)

Snittpuls: 165 (87%)

Nästa lopp blir på söndag och då blir det Skinanrloppet i Malung. Ett roligt lopp och en jobbig bana med ganska mycket stigning. Jag hoppas att jag känner mig pigg och stark, är riktigt sugen på att få till ett lopp som jag kan känna mig nöjd med samt att få ett kvitto inför Vasaloppet. Det återstå att se ännu om jag kommer köra Halvvasan eller inte... Får se hur vädret blir. ;-)

Fia nöjde sig med ett varv, 21 km
(i min tävlingsdräkt ;-))

Ski Team Skåne - femte största klubben i Vasaloppet!

Längdskidor blir en allt mer populär sport och motionsform och det märks i hela Sverige. Vår klubb IF Ski Team Skåne är nu inte bara Skånes största skidklubb utan också den femte största klubben i Vasaloppet med 181 deltagare! :D Jättekul! (Och då har vi inte anmält oss än....;-))

Vasaloppets Instagram

Klubben började som en elitsatsning för ett fåtal åkare men har under de senaste åren vuxit mycket och är nu uppe i ca 300 medlemmar. Klubben har både bredd och spets och en väldigt spännande ungdomssatsning. 

Tack vare ett antal eldsjälar i klubben finns det nu skidspår i stadsparken i Lund.

I Lund just nu... :)

Förra året körde Adam tillsammans med Johannes och Oskar som första(?) skånska lag SM-stafett.

Johannes, en glad (nervös?) Oskar och Adam
innan start...

Nästa steg för skånsk skidåkning vore väl att att ha ett lag med i Ski Classics? Saknas bara ett företag som vill gå in med lite sponsorpengar så kör vi! ;-)

Team Nordic Trail Mora

Här kommer en glad nyhet för alla trailälskare i Mora! Varje måndag i vår, från och med den 9:e april, kommer Team Nordic Trail hålla i gemensamma träningspass i Mora! :) För er som inte känner till det är Team Nordic Trail, eller "TNT" som det också kallas, en löparcommunity/klubb med löpargrupper och medlemmar i Sverige och Finland.

Innan den formella uppstarten kommer vi ha ett prova på pass den 12:e mars och den 4:e april kommer självaste grundaren av TNT, Miranda Kvist, till oss i Mora och håller i ett uppstartspass. Båda är helt gratis! Mer info om passen på Team Nordic Trail Mora:s facebook sida. :)

När vi flyttade upp till Mora så var det först och främst för snön och skidåkningens skull. Det vi inte visste då var vilka grymma löparrundor det också fanns här i skogarna! Vi har bott i Mora i snart fyra år och vi upptäcker ständigt nya fina rundor. Att springa i skogen är som en helt annan sport än att springa på asfalt (som vi mest gjorde när vi bodde i Lund.) Istället för att undvika bilar och cyklister så får man parera för stenar och rötter. ;-) Man undviker onödiga belastningsskador också då skogen är mycket mjukare att springa i. Nu är vi helt sålda på traillöpning och har sprungit våra första ultralopp och ser fram emot många fler. Vi vill att fler ska upptäcka och uppleva det vi gjort!

Vi hade hört talas om TNT och tyckte det var lite konstigt att de inte fanns i Mora, hemvisten för självaste Ultravasan! ;-) Så vi tog kontakt med TNT och de nappade direkt när vi föreslog en löpargrupp i Mora. :)

Läs mer om Team Nordic Trail här

Så här kan trailrunning också se ut :)

Nu till helgen ska vi till Stockholm för att gå Team Nordic Trails ledarutbildning. Så på lördag kväll kommer vi vara riktiga Team Nordic Trail ledare. :)

Just nu är vi inte så många ledare i Mora. Vi behöver fler! Om du är intresserad av löpning och vill inspirera andra så hör av dig till oss eller gå in på https://www.teamnordictrail.se/om-oss/vill-du-vara-ledare för mer info och vilka förmåner man har som ledare!

Team Nordic Trail har ett antal olika medlemsalternativ. Mer om dem här.

Vi hoppas att så många som möjligt vill vara med och springa med oss en gång i veckan till våren! :)

Morgonjogg i Bonäs