Advent - i väntans tider

I dag är det första advent. Advent betyder ankomst på latin och kallas ofta för "väntans tid". Vi tyckte därför det passade bra att uppdatera bloggen med vår glada nyhet om vår egna "väntans tid" just i juletid!

Fia har kontinuerligt lagt på sig ett antal kilo senaste tiden, och det är inte bara för att hon tränat lite mindre och ätit lite mer..;-) Det beror även på att hon har dragit runt på en fripassagerare på träningspassen senaste månaderna och sent i april/tidigt i maj hoppas vi få möta vår nya familjemedlem.

Men redan nu har vi gemensam träningsdagbok och den lilla krabaten har varit ganska duktig på att samla tid och mil. Den allra första tävlingen i karriären blev lite oväntat ett cykellopp; Cykelvasans Öppet spår. Men det visste vi inte då.

Kanske hade kaskadspyan efter målgång något med
fripassageraren att göra?

Ett par veckor efter Cykelvasan hade vi börjat fundera på om det kunde vara så. Kunde det verkligen ha gått så snabbt och lätt? Vi hade ju knappt bara hunnit tänka tanken att vi börjar känna oss redo för att bli en liten familj...

Innan vi visste hade vi också hunnit springa vår första ultra tillsammans. Det var en fantastiskt fin dag som slutade med knappt 6 mil löpning längs Skåneleden när vi rekade bansträckningen inför vårens Österlen Trail.

En fantastisk sommardag på Österlen!
Foto: Oskar Henriksson

Vår andra gemensamma tävling blev en löptävling; Grönklitt Trail. 15 km terränglöpning i Orsa Grönklitt med mål vid Toppstugan. Här hade vi formtoppat alla tre. Under träningen tiden innan hade två av oss haft lite problem att samsas om inandningsluften men på tävlingen flöt det på bättre!

Fia på väg upp till målet vid Toppstugan

Sen ganska länge tillbaka har vi varit anmälda till Kullamannen Ultra 100 miles och vi hade haft lite funderingar innan loppet. Kan man springa ett ultralopp gravid? Kan man springa 100 miles gravid? Frågorna var många och svaren få. Men på fråga 1 svarar vi nu JA! medan vi får passa på fråga 2 så länge i brist på bevis...

Efter fyra månader tillsammans gav vi oss alltså ut på en rejäl dagsutflykt. Efter 6,5 mil kastade Fia in handduken när vänster ljumske bara gjorde mer och mer ont. Det fanns för mycket att förlora och kändes inte realistiskt eller rimligt att fullfölja. Stor besvikelse i stunden när kroppen i övrigt kändes bra men i efterhand kändes det ändå väldigt kul att ha sprungit längre än någonsin och en rejäl ultra gravid. Kanske bidrog graviditeten till att höfter/rumpa/ljumskar belastades mer? Fast våra förberedelser inför loppet var inte heller optimala så det kan lika gärna varit brist på träning....;-)

Fia får återkomma med en liten rapport om hur träningen har gått senaste tiden och hennes tankar om träningen framöver. Kommer sviten med 9 Vasalopp i rad brytas 2018? Eller kan man köra ett Vasalopp/Öppet spår i v.32, två månader innan bebisen ska vara färdigbakad?

Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig framöver! :) Vi hoppas att det flyter på lika bra fortsatt och att vi kan fortsätta träna tillsammans så länge som möjligt.