"Bananbanan" är å andra sidan ganska kuperad och ett varv brukar räcka väldigt bra i vanliga fall. Förra året sprang vi 15 km och var väldigt nöjda med det.
 |
| Gammal bild från bananbanan |
Jag (Fia) har haft strul med mitt knä sista veckorna och vilade mig i form hela veckan för att göra ett försök att starta på söndagen. Under långpassen i Norge hade jag känt av knäet hela tiden men det hade inte blivit markant värre under turerna och nu hade jag förhoppningar om att det skulle vara mirakulöst bra efter en veckas löpvila. Jag var lite kluven och väntade in i det sista med att anmäla mig men suget var för stort och jag chansade och anmälde mig i 45 km-klassen med ambitionen att ta det som det kommer.
 |
| Vi stakade uppför Grönklitt som uppladdning på onsdagen |
Vi var på plats i Läde strax efter 8 på söndagsmorgonen och fixade i ordning vår utrustning och gick på toa innan starten. Det skulle vara ganska varmt och vi vågade inte chansa och springa utan vätska utan hade våra ryggsäckar med två småflaskor i och några liquids/gels och "energiklumpar" från Powerbar att tugga på.
När starten började närma sig blev jag tveksam till valet att springa med ryggsäcken. På Österlen Spring Trail drack jag väldigt lite av min egen dricka men då var det samtidigt mycket kallare och snöväder så jag insåg att det vore dumt att chansa. Jag hade dessutom bara två små fickor på mina shorts och skulle vara tvungen att stanna till vid varvningen annars. Istället ställde jag in mig på att kunna dumpa ryggsäcken inför sista varvet och förhoppningsvis få en lite lättare känsla när jag verkligen skulle kunna behöva det.
Tävlingbanan var 15 km lång. Själva "Bananbanan", eller "BanAnna" som den egentligen heter, är 12,4 km och alltså förlängd med några kilometer på slutet. Banan börjar längs Vasaloppsspåret i Läde men viker direkt av upp i skogen med en klättring upp till Hökberget. Sen väntar en skön utförslöpning nedför berget till Vasaloppskontrollen i Hökberg och vidare ner till Spjutmosjön, en sjukt brant backe uppför efter vägövergången vid Spjutmo och sen upp och ner i skogen längs med Österdalsälven tillbaka till Läde. Förra året var förlängningen platt asfalt men i år gick den i terräng och innehöll även ett "vattenhinder" (Lädeån) och en rejält brant backe.
När vi flyttade till Mora var uppförsbackar min (och mina vaders) skräck. Efter att bara ha sprungit platt löpning på hårt underlag hade jag stora problem med att aktivera rätt muskler och springa med rätt teknik uppför och stumnade av bara åsynen av en backe. Ett antal terrängpass senare och flytten till Bonäs och de härliga sandbackarna i skogen här har gjort att jag börjat gilla kuperad löpning mer och mer.
Men jag har fortfarande respekt för långa backar. När starten gick var jag inställd på att inte stressa iväg utan försöka ta det riktigt lugnt upp till högsta punkten. Jag gick i de brantaste partierna och försökte börja gå lite innan framförvarande och slappna av, hålla nere pulsen och spara energi. Efter stigningen börjar den härliga utförslöpningen som jag brukar plocka mycket i. Den här gången ville jag dock inte göra om misstaget från året innan när jag försökte kompensera min långsamma uppförslöpning med hårdkörning utför utan jag höll mig i skinnet och försökte flyta med energieffektivt. Redan efter första lilla utförslöpningen kände jag av knäet. Fan också. Inte vad jag hade hoppats på med nästan 4 mil löpning kvar och jag sprang och brottades med mina tankar om hur smart det skulle vara att fullfölja.
 |
| Adam fastnade på bild efter starten - jag är någonstans bland alla där bakom Foto: Mora Trail |
 |
| Adam passerar Lädeån på extraslingan... Foto: Mora Trail |
På första varvet fick jag sällskap av ett gäng som skulle springa två varv och verkade hålla ett lagom tempo. Kul med ultralopp när man kan prata under tävling! ;-)
Jag inser nu att jag gillar varvbanor! Man vet vad som väntar och kan lätt jämföra tider och roa sig med att räkna på möjliga sluttider...;-) Jag hade kollat lite resultat från förra året och såg att många tappade ganska mycket mellan de olika varven. Med min vana att gå ut lite för hårt i baktanke hade jag som mål att försöka springa lite jämnare den här gången. När klockan visade 15 km hade jag varit ute drygt 1:35 och när vi kom in till Läde efter första varvet hade jag varit ute drygt 1:37. Förra året sprang jag på 1:30 på 15 km men i år var banan tydligen lite längre och betydligt tuffare de sista 3 km så det kändes som en rimlig första varvtid. Frågan var bara hur stort tappet skulle bli nu då?
På väg uppför till Hökberget igen vågade jag inte jaga efter mitt sällskap utan ställde in mig på att ta mig upp i mitt eget tempo. Jag begränsades av knäet utför; tog ändå igen lite men sprang ensam sen större delen av varvet. På väg uppför den branta klättringen efter vägpassagen började det krampa i höger lår och jag försökte massera musklerna medan jag gick. Mot slutet av stiglöpningen längs älven kom första löparen i 15 km-klassen ifatt mig. Jag hade bävat lite för att det skulle bli tufft mentalt när snabba löpare började flyga förbi men det var precis motsatt; kul och inspirerande och jag fick en adrenalinkick och ett bra flow! Även kul att Johannes, som vi träffat ute på Sandsgården i helgen, hade spontananmält sig och passerade mig som trea i klassen. Imponerande!
 |
| Fokuserad! (Och "vattenkammad" efter att blött ner mig i ån...) Foto: Mora Trail |
Sista biten på grusväg innan man kom fram till Läde var riktigt dryg. Varvet var lite längre än 15 km och just den här biten kändes väldigt lång. Jag sprang och längtade efter att få lägga av mig ryggsäcken vid varvningen. Jag stoppade ner liquiden jag hade kvar och några gelgodisar i fickorna på shortsen, slängde ryggsäcken i vår dropbag och började den sista stigningen upp till Hökberget. Andra varvet hade tagit några minuter längre, ganska precis 3 har jag sett nu i efterhand, än första. Jag hade inte klickat några varvtider utan hade bara en löpande tid och även om min huvudräkning blivit bättre efter året som klasslärare för en åk 2:a är den fortfarande sådär under tävling....;-) Jag hade i alla fall räknat lite under loppet och motvilligt insett att jag inte hade marginal att tappa särskilt mycket om jag skulle gå in under fem timmar. Men jag fortsatte satsa mot det när jag gick ut på sista varvet. Om inte fem så så nära som möjligt!
 |
| På väg ut på sista varvet Foto: Mora Trail |
Jag hann dock inte komma längre än till den första lilla stigningen efter jag svängt av Vasaloppsspåret innan jag fick krampen från hell i låret. Jag stod där och bara skrek rätt ut. Försökte slappna av, stretcha, massera och var samtidigt frustrerad över att tiden tickade och tidsmålet gled mig ur händerna. Tog upp liquiden som jag tänkt spara till senare och drack halva och haltade joggade vidare och försökte sträcka ut musklerna. Puh. Det släppte i alla fall tillslut. Sådärja. Sista gången uppför Hökberget nu. Surrealistiskt! Skönt att jag hade gått redan på första varvet så jag kunde fortsätta gå med gott samvete nu...;-) Tyckte för en stund att känslan var lite bättre upp på sista varvet än på andra men antagligen gick det bara långsammare...Haha.
Nu var det verkligen dött längs banan. Det var flest anmälda i 15 km-klassen och bara 6 damer i 45:an och 14 i herrklassen. Jag såg bara några stackars funktionärer som var tvungna att vara kvar vid sina stationer och hörde de där som hejat från sin trädgård varje varv på väg ner mot Vasaloppskontrollen i Hökberg. På väg uppför branten efter vägen stannade jag och vrålade en stund igen innan krampen la sig och jag kunde klättra vidare. Kämpa kämpa. Helt normalt söndagsnöje det här!
Några gånger när jag gick i backarna och höll på att tappa sugen pratade jag med mig själv. "Bit ihop nu". "Kämpa". "Kom igen för helvete!". Örfilade mig lätt ett par gånger, tänkte på budskapet på mitt armband och försökte framkalla någon slags kämparglöd att fortsätta jaga vidare
 |
| Armbanden som jag och min kollega gjorde i avslutningspresent till barnen i 2c |
Men nu kändes det ändå helt överkomligt! Bara en ynka mil kvar ju! ;-) Räknade tid och kilometrar. Hur mycket längre än 15 hade varvet egentligen varit? Hur låg jag till mot fem timmar? Kom igen nu då, så nära fem som möjligt! När jag kom in på den sista förlängda delen av banan hällde jag vatten över mig på vadstället och tog en klunk vatten i munnen. En liten stund senare kom dagens tredje vrål. FAN! Mitt högerlår tyckte INTE det var en bra idé att höja tempot de sista kilometerna mot mål. Jag stod där och skrek och masserade och stretchade. Jag har aldrig fått kramp på löptävlingar innan och antar att det kan ha med knästrulet att göra. När krampen släppte joggade jag vidare. Blev lite orolig ett tag att jag tappat uppmärksamheten i kramptumultet och sprungit fel men såg snart skylten med 100 m kvar till vätskestationen. Bara sista branta backen upp och den dryga grusvägen kvar. Den kändes om möjligt ännu längre nu. Otroligt. Att en så kort sträcka kan kännas så lång! Klockan hade passerat fem timmar. Varför stressa? Suck. "Så nära fem som möjligt"-moroten var inte så lockande längre. Nu måste jag väl snart se vägen ner mot mål?
Tillslut; där var asfaltvägen! Nu var det bara att skaka fram lite krafter och ta sig i mål. All publik hade gått hem och funktionärerna satt och väntade. Adam kom framrusade och försökte hinna få upp kameran när jag blev mött av speakern som meddelade att jag var första dam i mål. Haha. Sex anmälda, fyra kom till start, två bröt - jag vann! Wohoo! Förstapriset var dessutom en finfin kökskniv från Morakniv. Toppen! :)
Sista varvet hade tagit ganska exakt 10 minuter mer än första. Helt ok tapp ändå med tanke på krampstrulet. Efter målgång fick jag rapport från Adam som hade gått i mål på 4:42. Härligt! Mest glad blev jag nog när han berättade att han varit borta och hämtat bilen på parkeringen och att den nu stod precis vid målet. ;-)
Jag var väldigt törstig och svepte i mig Coca-Cola och vatten i målområdet. Blev akut sugen på att sitta ner en liten stund sen men hann knappt sätta mig innan jag fick kramp igen och fick gå upp och röra på mig och försöka stretcha ut benet igen. Sen haltade jag till bort till bilen och vi åkte vi hem.
Jag var ganska orolig för att jag gjort något riktigt dumt när jag haltade omkring här hemma sen med ömt knä. Blev inte mindre orolig efter lite googling men hittade i alla fall några bra stretchtips som hjälpte lite för stunden. ;-)
Igår kontaktade jag Anders Rahm, en riktigt bra naprapat här i Mora, och hade ett jäkla flyt och fick en akuttid redan på fredag. Sist jag var där var jag helt mörbultad resten av dagen men kunde springa 63 km smärtfri veckan efter så jag ser fram emot besöket med skräckblandad förtjusning...;-)
Har fortsatt flitigt med stretch och yoga och det känns lite bättre i knäet idag.
Håller verkligen tummarna att jag inte sabbat hela sommarens löpning nu....
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar