Fast i Skåne, vilse i Dödens zon och cykling i Skäralid

I lördags packade vi vår stackars lilla bil och körde ner till Skåne. Cyklarna fick följa med ner för första gången på vårt nyinköpta cykelställ som går att fästa trots att vi inte har någon dragkrok. Efter bilstrul några dagar innan när bilen vägrade starta efter Adams handlingstur till Willys var vi lite nervösa för hemresan men bilen startade fint och vi kom iväg glada i hågen. En anledning till att vi skulle åka ner till Skåne var förutom lite minisemester just för att få hjälp att fixa några saker som gjorde att vår lilla Peugeot inte gick igenom besiktningen nyligen. (Dock inte detta nyfunna fel...)

Vad ska man med stor bil till? ;-)

Efter det enda stoppet på resan, för att tanka på en mack i Skövde, upprepades sig proceduren. Bilen startade inte. Blö blö. Men vi hade haft våra aningar om att det skulle kunna vara så att den inte skulle gå igång varm så vi passade på att äta vår medhavda matsäck och höll tummarna att den skulle starta när den fått vila och svalna lite...Och minsann, det gjorde den och vi kunde köra vidare! Wohoo! Inga fler stopp nu utan raka spåret söderut!

Vi landade i Ängelholm hos Adams föräldrar på kvällen utan några fler missöden. På morgonen sprang vi en timme innan frukost och sträckte ut efter en dag i bilen.

Fia på väg ut på piren

Adam längst ute på piren

I måndags körde vi ett långpass på cykel. Först körde vi ca 20 minuter hemifrån Fias föräldrahem mot Skäralid. (Ett naturreservat på Söderåsen...) Efter 20 minuter kom vi på att vi nog inte hade stängt av kaffebryggaren och vände och cyklade hem igen för att konstatera att den visst var avstängd. Adam passade dock på att smörja och justera sin sjukt störigt knirkande sadel så vi fick en mer rofylld färd andra gången vi gav oss iväg...;-)

Paus vid dammen i Skäralid

Bokskog som omväxling

Uppe på Kopparhatten

Det blev ett härligt cykelpass, ca. 8 mil på 4 h i varierande terräng. Så kul att vi har cyklar båda två nu! (Fia är dock glad att hon inte köpte cykel förra året för då hade det nog blivit en landsvägscykel istället och hon är väldigt nöjd att det blev en mtb...! :))

Fia bytte cykel mot dinosaurie för en stund...;-)

Igår kväll lämnade Adam in bilen på verkstaden som skulle höra av sig idag när de tittat på den. Fias mamma var snäll och lånade ut sin bil så vi kunde köra ut till Kullen för att springa ett pass. Vi gav oss ut för att springa ett sväng på "Dödens zon". Dvs. ett varv på banan som vi sprang tre varv på i höstas under vårt första ultralopp "Kullamannen - himmel, hav och helvete" och som vi är anmälda att springa tre varv på i höst igen, men då efter att ha sprungit typ 10 mil INNAN. Låter lite galet men vi avvaktar med några utlåtanden om vårt mentala tillstånd. ;-)

Stora träd och liten Adam

Planen var alltså att springa banan men det dröjde inte länge innan vi insåg att våra minnesbilder från ultraloppet i höstas inte var helt tillförlitliga och att vi hade irrat bort oss. Efter lite obanad löpning hittade vi i alla fall ner till stenstranden innan Nimis. När vi hade klättrat upp genom Nimis och vidare upp till Skåneleden ringde Adams telefon och han fick rapport om bilens tillstånd från verkstan via sin pappa. Efter det tappade vi energin för en stund. Bilen verkar vara bortom räddning till rimlig kostnad och vi är i så fall "fast" i Skåne utan bil. Suck. Men sista utlåtandet får vi imorgon så vi håller tummar och tår att det mirakulöst löser sig. Annars blir det biljakt i Skåne...

Stenstranden innan Nimis

Kullafår! (Och Adam)

På väg upp genom Nimis

Planen var annars att antingen åka upp till Mora igen och springa/cykla Orsa Kajt'n/Orsa Bike'n på midsommarafton eller att åka till Norge och springa och cykla. Nu blir det högst troligt midsommar i Skåne. Nån som har en begagnad bil över eller en midsommarfest med plats för två träningsnördar? ;-)

Blodomloppet i Borlänge - 10 km på 43.17

Igår var vi ett gäng från jobbet som gick och sprang de olika distanserna på Blodomloppet i Borlänge. Mora kommun sponsrar sina anställda med startavgift och bussresa och jag och mina närmaste kollegor var inte sena att hänga på. Picknicken efteråt lockade minst lika mycket som själva loppet...;-)

Det blev en ovanligt lång onsdag. Skolan hade friluftsdag i Hemus och vi började dagen med att knata dit på ett långt led. Alltid lika spännande att ge sig ut på utflykt med ett par hundra barn...;-) Dagens stora miss var att jag varken packat med vantar eller mössa eller någon tjock jacka och att vädret var mer som en ruggig höstdag än sista dagen i maj. Burr.

Min uppladdningslunch inför tävlingen bestod av två korv med bröd med senap, ketchup och gurkmajonäs och en "Smil".  (Det finns generellt stor utvecklingspotential för skolmaten i Mora kommun kan jag konstatera efter att ha ätit skollunch snart två terminer nu...)

Jag hade dock förberett en extra lunchlåda och slängde i mig den hemma hos min kollega efter skolan innan vi körde ner till "Cirkusplatsen" där bussarna skulle hämta upp oss. Efter lite missar i kommunikationen var vi på plats en dryg timme innan avfärd men bussarna kom i god tid så vi kunde i alla fall gå på att sitta där i väntan på avfärd. På vägen in i Borlänge såg vi delar av banan från bussen. Den gick parallellt med stora vägen på en cykelbana och jag funderade lite på varför man väljer att springa stadslopp när man kan springa terränglopp som bjuder på vackra vyer...;-) Men stadslopp har trots allt sin charm de med!

När vi kom fram till Borlänge hade jag suttit och varit kissnödig hela bussresan och sprang över till grannbussen för årets skönaste toabesök. ;-)

Starten för 5 km gick 18.00 och för 10 km, som jag skulle springa, var starten 18.20. Vi gick och la en filt på picknickplatsen och gick en sväng på området innan vi delade på oss. Jag laddade med en rödbetsshot och en koffeintablett och gick och lämnade in min väska på förvaringen vid duscharna och började värma upp. Överdraget bestämde jag mig för att behålla på och lägga vid picknickfilten innan start men jag hann inte jogga länge innan jag var riktigt varm och sprang och la av det.

Jag struntade i den gemensamma uppvärmningen och sprang och värmde upp själv så länge jag vågade innan jag började knö mig in i startfållan. Det fanns bara tre fållor. +50 min, 40-50 min och under 40 och jag höll mig ganska långt framme i 40-50. Mitt pers på milen (42.45) är tre år gammalt, och det är två år sen jag sprang ett millopp så jag hade noll koll på vad jag skulle satsa på och förvänta mig. Å ena sidan har jag blivit mycket bättre på längre distanser och terränglöpning än för tre år sen men å andra sidan har jag sprungit väldigt lite fart och asfalt jämför med då.

Senaste numret av Runners hade passande nog en artikel som handlade om millopp.

Det lät bra tyckte jag! Så min grovplan för loppet var att inte springa för fort första kilometerna, bara hålla i på mitten och sen öka på slutet. Men vad som skulle vara "för fort" i början var ju förstås lite oklart...

I starten var det ganska rörigt. Jag kryssade mig fram bland löpare och slösade nog en del onödig energi på att forcera men ville försöka springa i min egen fart. Det gick långsammare än jag hoppats första kilometern men jag kom på att jag hade startat klockan när startsignalen gick och inte när jag passerade starten och det hade rullat på ett antal sekunder där emellan insåg jag så jag hade inte koll på tiden. Typiskt. Andra kilometern gick också långsammare än jag hade hoppat men jag bestämde mig för att försöka skita i tiderna och bara gå på känsla och kämpa på och göra mitt bästa. Man hinner ha några diskussioner med sig själv under ett sånt här lopp...;-)

När jag började tappa sugen försökte jag fokusera på tekniken; frekvens, armpendling, hållning och det kändes genast bättre. Jag försökte jaga ryggar och lägga mig i suget efter löpare som kom bakifrån. När jag hade en riktig svacka fick jag väldigt vältajmad pepp från en kille bredvid. Var tyvärr helt oförmögen att tacka just då. Lite senare kände jag mig piggare igen och ökade farten lite. Planen var ju bara att hänga i på mittpartiet och istället blev kilometer 7 min näst snabbaste. Men det straffade sig...Sista kilometern in i mål var en ren pina. Här skulle jag ju ha krafter kvar att tokmaxa och tjäna in sekunder men istället sprang jag som i slowmotion och kunde bara höja farten de sista meterna in på upploppet...43:17 stannade den officiella klockan på.

Jag mådde rätt illa efter målgång och gick bort till vår picknickfilt och slängde mig i gräset ett tag innan jag orkade samla ihop mig och gå till duschen. Efter lite letande hittade jag damduschen nere i en källare. Det var två omklädningsrum förbundna med en dusch och när jag stod där och duschade såg jag att sandalerna som stod i det andra omklädningsrummet såg ut att vara i största laget för en dam och mycket riktigt fick jag och damen jag delade omklädningsrummet med snart sällskap av ägaren av sandalerna. ;-)

Den där picknicken blev det inte så mycket av för min del. När solen försvann var det riktigt ruggigt och när jag kom tillbaka från duschen packade vi ihop våra saker och gick till bussen. Strax efter tio var jag hemma i Bonäs igen och det vara bara att packa ihop sig för natten. Puh.

Men efter en skön natts sömn vaknade jag hyfsat utvilad och laddad! :)
Kroppen är också oväntat fräsch och den befarade träningsvärken uteblev så kanske har ultralöpningen ändå fört med sig något gott....;-)

Men nu är jag rätt slut och det är hög tid att sova och ladda för veckans sista jobbdag.
Bara tre skoldagar kvar innan sommarlovet nu! :)

Bästa laget! 

Loppet i siffror: 

Sträcka: 10 km

Tid: 43:17

Placering: 18/522

Snittpuls: 91%

Maxpuls: 93%