Den här bloggen borde egentligen heta "Adam" nuförtiden eftersom det helt och hållet är Adam som hållit den vid liv senaste halvåret. Han har tränat på lika bra som han har bloggat och nu när jag ändå är förkyld och hemma från jobbet idag så tänkte jag passa på att göra en uppdatering över hur saker och ting går för mig.
Jag börjar från början. Sommarträningen flöt på bra med mycket löpning. En strulande ljumske gjorde typiskt nog att jag fick dra ner på långpassen sista månaden innan vi skulle springa vårt första ultralopp; "Kullamannen" i början på november. Men ett naprapatbesök hos mycket duktiga Anders Rahm här i Mora räddade upp situationen och jag sprang de 63 km helt utan smärta! Underbart! :D Väldigt inspirerande och jag längtar redan efter sommarens långa löppass.
Strax innan Kullamannen, i slutet på september, satte jag upp mig som vikarie i Mora kommuns vikariebas. En klasskamrat från Skidlinjen jobbade extra som lärarvikarie under tiden på Skidlinjen och jag tyckte det verkade vara ett bra, flexibelt extrajobb som skulle kunna ge mycket tid till träning. Jag tycker det är väldigt intressant och roligt att försöka lära ut saker och tyckte det kunde vara kul att få en inblick i skolans värld.
Efter att ha vikarierat som hemkunskapsfröken (ugnspannkaka) en dag och gympalärare en annan tackade jag ja till att vara klasslärare i en åk 2:a i två dagar. De två dagarna blev en vecka, som blev en vecka till när deras ordinarie lärare visade sig vara sjukskriven och uppsagd, som blev fram till jul och som nu landat i fram till sommarlovet. Inte alls som planerat. Inte alls så flexibelt som det var tänkt och träningen har fått stryka med rejält. Men det har samtidigt varit väldigt kul och lärorikt och jag älskar klassen och min kollega och jag känner att vi gör något som verkligen behövs och gör skillnad. Att se hur barn som tidigare inte trodde att de kunde någonting nu tar för sig och har en helt annan blick och inställning är fantastiskt inspirerande!
Jag är avis på ungarnas teckningsskills!!
Man får så mycket kärlek från barnen! :)
Just när jag började få ihop tillvaron med jobb och träning lite bättre igen körde jag Moraloppet och lyckades förfrysa två fingrar. Det var visserligen ganska kallt men jag hade inte någon aning om fingrarna förrän jag kom in i omklädningsrummet och såg att de var helt vita, hårda och bortdomnade. Eftersom jag alltid haft problem med kalla händer och fått vita fingrar ett par gånger även vid varmare temperaturer ställde jag mig i duschen och försökte värma upp mig. Då började de se riktigt otäcka ut och jag insåg att det var värre än jag trott först och efter att ha konsulterat sjukvårdarna på plats fick jag rekommendationen att åka in till akuten. Jag fick komma in överraskande fort men Mora lasarett har tydligen ingen läkare som är kunnig inom köldskador och jag är minst sagt besviken på den hjälp och information jag fick där. Efter att Adam under ett par timmar försökt hjälpa mig att tina upp fingrarna åkte vi hem utan att jag hade någon aning om hur illa det egentligen var.
I omklädningsrummet innan duschen
Efter upptiningen på akuten
5 dagar senare
Tre veckor senare...
Myyyssigt
Några nätter med dålig sömn och två återbesök senare (det första till en läkare som inte heller hade någon erfarenhet av köldskador och som googlade fram det jag själv tagit reda på innan) fick jag i alla fall hjälp av två väldigt sympatiska arbetsterapeuter som gav mig specialsydda "fingerstrumpor" att skydda fingrarna med och såg till att läkaren, flera veckor efter första besöket, skrev ut recept på en nitroglycerinsalva att smörja in fingrarna med innan jag ska ut i kylan. Fingrarna är väldigt köldkänsliga och sticker/domnar direkt i kylan trots tjocka vantar. Nu en dryg månad sen Moraloppet är fingrarna, framförallt pekfingret som har varit värre hela tiden, fortfarande "stickiga" och domnade men de ser i alla fall mycket bättre ut nu efter att svullnaden lagt sig och den döda yttre huden trillat av. Det var skönt att se att huden där under såg helt normal ut och jag hoppas att det fortsätter bli bättre och bättre och att jag får tillbaka mer känsel i dem framöver och framförallt blir mindre köldkänslig.
Med salvan, fingerstrumpa och en liten engångs-handvärmare i tumvanten gick det hur bra som helst (med fingrarna) under Orsa Ski Marathon nu i helgen efter en hel månad utan tävlingar. :D Inte supersmidigt men det var väldigt skönt att det gick i alla fall!
Nitroglycerinsalva och "little hotties"
Fick den här bilden från Jonas J i IK Stern
Minatti stod på toppen av Björnbacken och
hejade och fotade
Lagom till att jag nu äntligen fick till en tävling så åkte jag hem från loppet i söndags med en risig känsla i kroppen. Småförkyld har jag sen jobbat fram till idag. Igår var det friluftsdag och det var skönt att spendera en dag utomhus även om jag inte var så pigg. I går kväll kände jag mig inte alls bra och efter att ha vaknat genomsvett mitt i natten snorig och med ont i halsen stannade jag hemma idag. Lika mycket för mina kollegors och barnens skull som för min egen. Så typiskt!
Planen var annars att köra Skinnarloppet på söndag för att försöka hitta lite form till Tjejvasan. Men att hitta form kräver ju som bekant att man byggt upp form och det är väl sämre med det....
Sen Moraloppet har jag varit väldigt osäker på om jag kommer kunna och våga köra Vasaloppet. Är det för kallt känns det bara dumt. Jag är rädd att jag inte ska känna om det händer något med de skadade fingrarna igen. Men efter Orsa Ski Marathon har jag ändå lite nytt hopp. Värmen i handvärmarna räcker dock bara ca. 5 timmar så det kan bli lite stressigt....;-)
Att köra ett bra Vasalopp i år känns inte så realistiskt med tanke på vinterns träning. Men att behålla min obrutna svit av Vasalopp sen jag första gången körde Öppet Spår 2009 och lägga ett 9:de år till historien kanske kan vara tillräcklig motivation! Något lär man sig ju alltid. Men jag ska suga på den lite till...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar