Igår morse körde vi upp till Grönklitt för att åka skidor. Adam jobbade i lördags och då passade Fia på att springa ett par timmar på förmiddagen och sen körde vi tillsammans upp till Grönklitt och skejtade två timmar efter jobbet. Igår hade Adam ambitioner om att köra fem timmar stakning. Vi inledde med att köra knappt 2,5 tillsammans med Martin och Andreas från Stockholms rullskidklubb som var uppe över helgen.
Sen åt vi lunch tillsammans på Ugglan och Björnen innan de åkte hem och vi gav oss ut på dagens andra pass. Fia var ganska exakt lika pigg och sugen på ett andra pass som vanligt...;-) Efter en kort powernap i soffan på restaurangen, lite kaffe och en nödraket i form av en koffeintablett (!) som intogs på stadion gav vi oss i alla fall ut igen. (Det här med koffeintabletten var ett inte tidigare testat "trick" som verkade funka rätt bra....)
Andra halvan av dagen flöt på bättre än väntat. Vi fick trevligt sällskap en stund av Måns Sunesson som Adam träffat tidigare på några tävlingar. På slutet mötte vi även vår gamla klasskamrat Lena och Axel som också kört ett riktigt långpass.
Det kändes väldigt bra när vi hade skrapat ihop 5 timmars träning utan att det var alltför hemskt! ;-) Det är väldigt fint uppe i Grönklitt nu och vi får nästan nypa oss i armen ibland när vi tänker på att vi faktiskt bor här uppe! :)
Fia fick en bra träningshelg med 9 h på två dagar och Adam avslutade en bra träningsvecka med totalt 17 h träning.
Idag har vi vilat och nu det blir några lite lugnare dagar träningsmässigt fram till torsdag då vi åker upp till Bruksvallarna. Sen blir det läger med Ski Team Skåne hela helgen. Vi kommer att vara med och hålla i ett par pass och ska försöka få åkt en hel del själva också. Det ska bli superkul och vi ser fram emot att få umgås med ett gäng skåningar en hel helg! ;-)
Jag (Adam) har i två år funderat på att köra Bruksvallsloppet men när det börjat närma sig har jag fegat ur eller inte orkat... Förra året blev det dåligt med tävlingar innan nyår och eftersom vi missar Björnjakten (en tävling) i år så kände jag mig mer motiverad att köra! Och jag är glad att jag ställde upp! Det var roligt att vara med och jag är nöjd med båda loppen trotts att jag fortsatt är i den nedre delen av resultatlistan... På lördagens lopp fick jag trots allt mina bästa FIS-poäng hittills! :)
I torsdags efter jobbet satte jag mig i bilen och körde upp till Bruksvallarna. Det var ganska halt på vägarna och mörkt ute så det tog sin lilla tid att ta sig upp. Jag och Johannes hade bokat ett rum på ett hotell i Funäsdalen. Dock hade de bara en natt ledig så dagen efter fick jag ta ett annat hotell själv eftersom Johannes bara skulle köra loppet på fredagen.
Vi gick upp vid 8-tiden på fredagen, gick och åt en god frukost på hotellet i lugn och ro. Efter det körde vi till Bruksvallarna. När vi var där lämnade jag in mina skidor till Niklas på Swix som skulle valla mina skidor båda dagarna. Stort tack! :) Vi gick och hämtade nummerlapparna, testade vår FIS-chip och körde ett varv på banan innan damerna startade. Uppvärmningen kändes bra, föret var ganska trögt eftersom det snöade men det gjorde också att utförskörningarna blev enklare!
Niklas sa att han spelat Hasse Andersson när han vallade
mina skidor. Det är helt omöjligt att se på honom om
han skämtar eller inte...
Före start
Jag startade som nummer 11, det som var före mig var de som inte hade några FIS-poäng. :P Jag kom iväg bra, kom i fatt en åkare ganska snabbt vilket såklart gav självförtroende oavsett hur bra åkaren var. Banan vi åkte på var 5 km lång och vi skulle åka två varv. Hela första varvet kändes bra. Jag kände inte av någon mjölksyra och flåset kändes stabilt. Varje varv avslutas med sprintbanan som består utav av flera mindre men riktigt branta backar. Jag tror att det var dem som satte spår ut på andra varvet för i slutet av första stigningen var jag riktigt flåsig och jag hade svårt att hålla trycket i åkningen. Jag fick köra växel två på partier där man kanske skulle kört växel tre egentligen.
När jag vände tillbaks utför på banans högsta punkt kändes det skönt. Till sprintbanan var det bara en liten uppförsbacke och jag kände att jag återhämtade mig bra utför. Inne på sprintbanan försökte jag få ut det sista ur kroppen vilket jag lyckades ganska bra med, läs; slänglopp. ;)
Johannes i mål
Efter mål varvade jag ner lite på skidor och väntade på att Johannes skulle komma i mål. Johannes har haft mycket strul under hösten med hjärtproblem men trots det gjorde han ett bra lopp! (Tycker jag i alla fall även fast han själv inte var helt supernöjd.) Tydligen brukar han inte göra slänglopp men denna gången låg han och flåsade! :) Blev nästan orolig ett tag...
Planen för eftermiddagen var att äta lite av min medtagna lunch i värmestugan och sen testa lite skidor inför lördagen. Men eftersom det stod "Media" på dörren till värmestugan så fick jag sätta mig i min kalla bil och äta istället. Målet med skidtestet var att besluta om jag skulle staka på lördagens lopp eller om jag skulle köra med fäste. Jag provstakade en del av banan och konstaterade att det var ganska jobbigt... Dock snöade det nu och prognosen visade lätt snöfall enda till start med endast några få minusgrader. Det verkade inte heller som att de skulle fräsa om spåren så antagligen skulle spåren bli lite sköra. Eftersom jag inte är bäst på diagonalåkning så valde jag att köra på blanka skidor! Något av en chansning men bra träning i alla fall, dessutom är jag ju långloppare och de ska ju inte köra med fäste! ;)
Från fredag till lördag bodde jag som sagt på ett annat hotell i Funäsdalen. Rummen var inte så bra isolerade tyvärr så typ precis när jag somnat vakande jag av en dörr som smälldes igen, efter det var det ju lätt att somna om...
På lördagen fick jag gå upp lite tidigare eftersom jag skulle starta 10:39. Jag var lite nojig över om mina stavar skulle gå igenom kontrollen. När jag mätte mig och mina stavar dagen innan var jag 181 cm och stavarna 150 cm långa (mätt till nedre delen av remfästet på handtaget). På kvällen hade jag läst att de nu tydligen mätte till den övre delen av remfästet! Vilket gör en skillnad på 1 cm... Och jag var precis på gränsen redan. Så direkt när jag kom till Bruksvallarna sökte jag upp mätpersonalen och bad de mäta mig och mina stavar. Jag blev uppmätt till 182 cm och stavarna till 151 cm. Pheew... Det var på håret.
Tips: Mät er på morgonen, ni är längre då! Här är några andra övningar som också kanske kan hjälpa:
Jag var mycket nervösare inför det klassiska loppet. Varför? Jag var väldigt tveksam till i vilken fart jag skulle orka staka sista varvet på, att krafterna skulle ta helt slut. Jag hade ingen bra känsla i kroppen innan start. Jag kände mig seg på uppvärmningen och jag var inte särskilt pepp. Denna gången startade jag som nummer 8, 30 sek efter Jerry Ahrlin som jag aldrig såg röken av...
Planen var att ta det ganska lugnt på första varvet. Andra varvet också faktiskt och sen bara överleva det sista. Men det är svårt att köra långsamt i stakning när det går uppför. Om man inte tar i så tappar man fart och får på så sätt ta i ännu mer i nästa tag. Jag öppnade ganska kontrollerat i alla fall. Halvvägs in på första varvet kom han som startade bakom mig ifatt. Eftersom det var mest utför kvar på varvet så lyckades jag följa med honom. In på andra varvet kände jag mig ganska pigg. Det brukar ta ett tag innan jag kommer igång ibland. Jag märkte att killen som jag åkte med inte hade superbra fäste så jag gick upp och drog lite. På sista varvet fick han göra jobbet och drog mig hela varvet. I uppförsbackarna tappade jag lite men jag jobbade igen det utför! Tyvärr lyckades jag inte följa honom i sprintbanan så det blev ingen spurtuppgörelse. Bra sparring dock! Ett varv på fredagen tog ca 16.5 min och på lördagen tog ett varv 17 min i snitt... Lite bättre före på lördagen i och för sig men skiljde ganska lite ändå!
Div åkare vid varvning
Ett extra tack till Birgitta- och Tord Tynell samt föräldrarna Hellner som peppade på bra längs med banan! Alltid kul med folk som hejar, det gör mycket även fast det kanske inte alltid märks! ;)
Efter tävlingen körde jag hem mot Mora direkt för på kvällen hade vi Frida och Lena över på julpyssel! (Jag åt mest pepparkakor och kollade på vinterstudion ;)) Igår sov vi ut ordentligt och slappade mest. Vi hann med en lite återhämtningsjogg på eftermiddagen. Idag blir det vila! :)
Förra torsdagen, efter att Adam slutat jobbet klockan två, packade vi in oss i vår lilla bil och åkte söderut. Vi ville inte sitta i bilen hela dagen dagen innan Kullamannen så det fick bli en kvällskörning ner till Fias föräldrar i Skåne. Det kändes lite konstigt att lämna Mora lagom till att första snön lagt sig och Grönklitt skulle öppna upp för säsongen. I Mora låg det ingen snö men strax utanför Mora möttes vi av snötunga träd och härliga vintervyer.
Men nu gällde det istället att ladda upp inför vårt första försök till att springa ett ultralopp: Kullamannen ultra, 63 km (21 km x 3) och 3000 hm, stod på schemat.
Bansträckning
På fredagen förberedde vi vår utrustning och energi och mat som vi skulle ha med oss innan, under och efter loppet.
Det här hade vi med oss under loppet:
Enervit liquid - 4 st var
Enervit GT-tabletter - 5 st var
Enervit sportdryck - 1 l var
Hemmagjorda Runebars - 2 st var
Lösgodis - en liten påse var
Dessutom hade vi gjort i ordning en dropbag att ställa i varvningen med lite allt möjligt som vi skulle vi kunna bli sugna på; salt, sött, fast och flytande. T.ex choklad, gainomax, banan, chips, Coca-Cola, clementiner, mer lösgodis och wienerbröd. Vi ville inte riskera att inte få i oss tillräckligt med energi...;-)
I dropboxen hade vi också lite extra kläder och ett par reservskor. Sakerna vi hade med oss under loppet packade vi i våra Salomon ryggsäckar. (S-lab advance skin 12 set) När vi köpte dem för några år sedan kunde vi aldrig föreställa oss hur stor nytta vi skulle få av dem! Verkligen en favoritpryl. Förutom mat och sportdryck hade vi varsin vind/regnjacka med oss.
På lördagen var vi på plats 45 minuter innan start. Efter att ha rekat startområdet och gått på toa gick vi tillbaka till bilen för att hämta våra väskor med ombyte och energi som skulle stå vid varvningen. Vid bilen mötte vi Tina och Oskar som vi inte träffat sen UTMB-äventyret i somras.
07.00 gick starten. Vi kom båda iväg i vad vi tänkte var ett lagom tempo. Första biten var platt asfalt men snart började första stigningen upp mot Himmelstorp och asfaltsvägen övergick till en smal stig. Adam sprang på i sitt tempo och Fia i sitt. Vi hade bestämt oss för att köra våra egna race och upplevde båda två att vi låg lite lägre i ansträngning än många runt omkring. Vi följde strömmen och tog det lugnt och gick i backarna. Fia sprang och snackade en stund med Staffan Larsson och några andra skidåkare. Efter några kilometer kom de ikapp Adam när han stod och tog av sig sin ena tröja. Sen sprang vi allihop tillsammans en stund. Fia passade på att ta av t-shirten hon hade utanpå underställströjan när Adam fanns till hands och kunde assistera.
Efter Himmelstorp kom vi till det första svåra partiet på banan; stenstranden. Innan man kom fram till Nimis sprang man nästan en kilometer på stora klapperstenar längs stranden. Vissa stenar var väldigt hala och vi tog det ganska lugnt och bävade för varv 2 och 3 när benen inte skulle vara lika pigga längre.
När vi kom fram till Nimis kom ett tungt parti uppför. Fia hängde på i Adams tempo uppför, samtidigt som hon försökte tugga i sig en "rune-kaka". Inte den bästa kombinationen...;-) Sen sprang vi vidare mot nästa utmaning längs banan. För ganska direkt vände banan ner på stranden igen och stigningen upp den här gången var ren klättring. Rep var spända runt träden så man kunde dra sig uppför den redan leriga slänten. Fia började bäva för kommande varv när hon kämpade på med hög puls men längs banan stod en man som lugnade oss med att det här partiet bara skulle avverkas en gång. Nästa varv skulle vi slippa att springa ner om stranden och gena vidare på banan direkt. Men då så! :)
I backen hade Adam dragit ifrån igen när Fia försökte hålla nere pulsen. Stigningen fortsatte ett tag till sen följde lite enklare stiglöpning innan det bar uppåt mot banans högsta punkt; Håkull. Vi hade inte riktigt ro att njuta utsikten. ;-) Efter Håkull kom det äntligen ett parti med utförslöpning följt att lite lättare stiglöpning. Det var dock ganska blött och geggigt och vi vågade inte riktigt springa på. Fia kom ifatt Adam utför men Adam försvann i väg uppför sen igen.
Nu följde ett parti som vi sprungit ett antal gånger tidigare. Det var skönt med välbekanta stigar och även om det var en bra bit kvar till fyren fortfarande flöt löpningen på och det kändes det som tiden gick ganska fort. Vid fyren fanns en av banans tre kontroller. Här drack vi båda ett glas Oatley havredryck och sportdryck och så fyllde vi en av våra två flaskor med sportdryck. (Bara den ena eftersom det bara var ca 4 km nära ner till varvning/mål nere i hamnen i Mölle.)
När Adam kom ner till varvningen drack han lite Cola och åt några chips och fyllde sina flaskor innan han sprang in till dropbagen och bytte skor. Det hade varit lite blötare än han trott längs banan och med tanke på att det bara skulle bli värre under dagen var det bäst att byta. När Adam började bli klar i varvningen kom Fia in i varvningsområdet. Vi växlade bara några snabba ord innan Fia sprang vidare för att dricka och äta lite och Adam gav sig ut på varv 2. Fia försökte trycka i sig lite allt möjligt; drack en mugg Coca-Cola, två muggar buljong och åt en bit bulle i farten på väg mot dropbagen.
Fia i varvningen
Vid dropbagen tog hon en banan och konstaterade att vi ju inte hade någon sportdryck i väskan (den var i Adams föräldrars väska) och sprang tillbaka till vätskestationen och fyllde flaskorna. Sen bar det av ut på varv 2 tuggandes på bananen. Några tuggor fick räcka och efter några hundra meter började hon fundera på om hon kanske ändå hade tryckt i sig FÖR mycket. Hur skulle magen må nu?
På slutet av varv ett hade Adam haft sällskap med en annan löpare som höll samma tempo och de gav sig ut samtidigt på varv 2. Efter att ha pratat om diverse ultralopp visade det sig att båda kände Oskar och att han visste vilka vi var. Mannen hette Jonas och Oskar hade varit support till honom under GAX-100 miles och varit tränare åt honom på ett rullskidläger för två veckor sedan. Det piggar alltid upp med trevliga samtal!
Innan Himmelstorp stod Adams föräldrar med lite förfriskningar. Adam stannade och drack lite Cola medan Fia sprang på och fick rapporter om att hon var några minuter efter Adam. Stenpartiet på andra varvet gick betydligt fortare. Det var mindre folk "i vägen" och man kände sig lite säkrare. Till skillnad från varv ett så sprang vi som sagt inte hela vägen ner till stranden efter Nimis stigningen. Det var för stor risk för stenras och för lerigt. Vi klagade inte...;-)
Andra varvet flöt annars på ungefär som första. Vid fyren stannade Fia till vid sina föräldrar som kommit förbi för att heja. De hjälpte till att ta t-shirten som låg i ryggsäcken som Fia nu var ganska säker på att hon inte skulle behöva mer och tog samtidigt de tomma liquid-förpackningarna och plockade fram två nya som låg i det stängda facket och la dem i det öppna facket så hon kunde komma åt dem själv i farten. Tuggandes på en kexchokladbit sprang hon vidare till fyren. Där uppe drack hon och fyllde på sina flaskor.
Lite tidigare längs banan hade Adams föräldrar stått och Adams pappa hojtade att Adam nog skulle vänta nere vid varvningen. Fia hojtade tillbaka att han inte alls behövde göra det och sprang vidare.
Adams mamma väntar i regnet
Under loppet hade Fia pratat med lite folk runt henne och konstaterat att de flesta hade räknat med att vara ute i mörket och hade pannlampa med. Det var en bra morot för att hålla tempot uppe men hon insåg att det nog inte skulle funka. Skulle det kunna sabba allt nu?? Reglerna sa i alla fall inget om krav på pannlampa så worst case scenario skulle ju vara att jaga efter eller vänta in någon med pannlampa.
Jaja, hon höll hoppet uppe i alla fall och sprang på friskt utför efter fyren. Här var det ett riktigt kul och tekniskt parti! Adam kom in i varvningen kanske fyra minuter innan Fia men eftersom Adam hade lite att plocka med från dropbagen och Fia inte behövde något och var snabb i varvningen skilde det till slut bara ungefär en minut och Adams väntade in så vi sprang ut på tredje och sista varvet tillsammans. Skönt! Väderprognosen innan loppet hade inte sett så lockande ut men än så länge hade det varit uppehåll. På sista varvet blåste det upp och började regna och det blev blötare och blötare längs banan.
Men nu hade vi i alla fall avverkat vår första marathon och sprungit längre än vi någonsin gjort tidigare! :) Kroppen kändes helt ok. Planen på sista varvet var att ta det lugnt till Håkull och därefter försöka springa på lite fortare. Veckorna innan har vi båda haft problem med våra ljumskar, Fia mer än Adam. Under loppet var det dock tvärtom. Fia hade fått hjälp av en naprapat samma vecka som loppet och kände inte av ljumsken alls medan Adam fick ont redan i början och hade ont hela tiden. Efter Håkull när vi ökade tempot något så var det som att något släppte och sista biten kändes inte alls lika mycket i ljumsken. Antagligen fungerade löptekniken bättre i högre hastighet.
Under tiden som vi sprang mellan Håkull och fyren så började det skymma lite. Vid fyren stod Adams föräldrar med pannlampan. Tur var det för även om vi hann en bit ner för backen så blev det mörkt innan vi kom ut på asfalten. Med kanske en mil kvar hade vi börjat spekulera om vi skulle kunna ta oss i mål under tio timmar. Det blev en bra morot som gjorde att vi kunde hålla uppe tempot bättre än väntat på slutet. När vi kom ut på asfalten höjde vi tempot ytterligare lite och kroppen svarade ganska bra! Vi hade en kille framför oss som vi tog sikte på när vi började en långspurt mot målet. Vi hade bestämt att vi skulle springa över mållinjen tillsammans så i all tumult kom vi ifrån varandra men stannade in och sprang över mållinjen hand i hand! :)
I mål stod Oskar och Adams föräldrar och tog emot oss. Vi stod och pratade ett tag men blev snabbt väldigt kalla. Efter att ha sagt hejdå till Oskar och Tina tog vi lite varm soppa och våra kläder och gick in i ett stort tält och åt och bytte om.
I mål!
På kvällen började stelheten smyga sig på men kroppen har ändå återhämtat sig mycket bättre än vi vågat hoppas. Kroppen kändes mycket värre efter Ultraks i somras, trots att det var över 3 mil kortare....Adam har varit lite mer sliten och vaknade några gånger på natten efter loppet av att ljumsken gjorde ont men det verkar inte vara någon fara nu.
Innan loppet var vi inställda på att det skulle bli väldigt jobbigt. Vi hade stor respekt för sträckan och terrängen och kanske var det därför vi fick en så positiv upplevelse! Det kändes roligt och under kontroll hela tiden och vi hade inga tankar på att bryta.
Vi är väldigt nöjda med att äntligen vara "ultralöpare" och vi har verkligen fått mersmak och ser fram emot fler roliga lopp! :)
Idag var jag (Adam) ledig från jobbet. Egentligen skulle vi följt med Skidlinjen på Mora Folkhögskola och kört Blyberg (Rullskidtestet vi körde när vi gick där.) men pga dåligt väder hade de flyttat fram testet. Istället blev det ett distanspass löpning för min del. Fia jobbade på förmiddagen och gymmade sen. Eftersom vi ska springa Kullamannen om mindre än två veckor så fick detta bli det sista långa löppasset innan.
Syftet med passet idag var att få benen riktigt trötta men att ändå hålla uppe energin i kroppen, dvs inta föda under tiden. Eftersom jag ska träna mer under veckan vill jag inte börja med ett tömningspass och låta resten av veckan bli för lidande. Det kommer bli en hel del gång på Kullamannen också, många branta backar som jag inte kommer orka springa. Därför ville jag träna på just det idag och det finns en runda i Mora som heter Släntracet, en 7.6 km långa slinga med 15 st brutalt branta backar. Här kan jag bli trött i benen! :)
Vändpunkten vid banan, en långa brant trappa
Planen var att springa dit, springa två eller tre varv och sen springa hem igen. Det tog ca 40 min att springa dit vilket var lite längre tid än jag trodde. Första varvet kändes helt okej. Jag märkte att benen var ganska trötta när jag skulle gå uppför, på platten däremot kändes det bra!
Här börjar banan
Efter 90 min tog jag några dadlar och lite nötter för att hålla energin uppe. Första varvet tog 1h 10min. Även det var lite längre tid än jag trott men detta var inklusive alla pisspauser från morgonkaffet ;-). Tempot var lugnt också, A1/A2. Jag började räkna lite på hur lång tid det skulle ta idag och kom fram till mellan 4h 30min och 5h. En bra förmiddag alltså!
I slutet på andra varvet började jag kännas ordentligt i benen. Jag var lite yr också i slutet av varje stigning vilket kanske ett tecken på att jag måste äta mer under Kullamannen än jag gjort idag? Passet idag blev precis 5h. Kanske lite längre än jag räknat med men skitsamma, syftet med passet uppnåddes! :)
Igår sprang vi ett pass som vi kanske inte hade sprungit om det inte var så att vi har ett 66 km-lopp som hägrar....
På morgonen (läs förmiddagen) tog vi bilen bort till skidbacken i Gopshus och ställde in oss på att "springa" upp- och nedför "berget" i tre timmar. Det är så häftigt det här med tid; klocktid och upplevd tid är verkligen två helt skilda saker! Ibland kan ett halvtimmespass kännas som en evighet och ibland springer tiden iväg och tre timmar bara försvinner.
Så var det igår och så tycker jag det brukar kunna vara när man har ställt in sig på att vara ute länge. Planen var att ha en relativt låg intensitet och hellre gå upp än att springa på för hårt och inte orka. Vi värmde upp en liten stund längs Vasaloppsspåret innan vi började springa upp till toppen längs Linnéstigen. Sen sprang vi ner i själva skidbacken och upp igen. Inne i skogen på Linnéstigen blev vi lite nojiga efter att ha sett några älgflugor och sen höll vi oss i backen ett antal vändor men avslutade med att springa upp- och ner längs Linnéstigen på slutet.
Utsikt från Linnéstigen
Efter de senaste turerna på "Amperundan" och "Bjarnerundan" har vi haft så sjukt mycket älgflugor i kläder och hår. Adam har fått hjälpa mig att rensa håret i duschen och vi sköljde ner säkert 15 flugor i avloppet sist. Sjukt äckligt och väldigt omysigt med en kliande och helt sönderbiten hårbotten. :(
Vi gjorde lite research om älgflugan
efter attackerna...
Så vi var som sagt lite nojiga men det var som tur var inte så farligt den här gången visade det sig.
Efter drygt tre timmar sprang vi ner för backen sista gången; glada och nöjda över passet. Benen var inte speciellt pigga när vi började men det blev inte så mycket värre under passet i alla fall...;-) Dagen innan hade vi stakat tre timmar och dagen innan det hade vi kört löpintervaller hemma i Bonässkogen och det var nog framförallt det som satt i lite.
Det kändes bra att få till ett pass med relativt många höjdmeter i förhållande till sträcka. På ett ultralopp kan man inte (inte vi i alla fall) räkna med att springa i alla backar och det kan nog vara bra att variera tekniken lite. Sen hade vi helt klart föredragit att ta oss upp på toppen av ett högt berg (gärna i Alperna) istället för att springa upp och ner för Gopshus. Men man tager vad man haver....
Då var det klart; vår ultrapremiär blir redan i år! Vi är fortfarande så inspirerade från UTMB-resan att vi inte kunde stå emot möjligheten att springa ett ultra på hemmaplan i Skåne och på vår favoritlöparplats...:) Att vi måste ner till Skåne för att hämta vinterdäcken till bilen var en annan bra anledning till att åka söderut. ;-)
Den 5:e november ska vi försöka oss på Kullamannen Ultra. Loppet är ca 66 km långt (det verkar lite oklart hur långt det är och på hemsidan står det lite olika.) och man tar ca 3000 hm. Det är tre varv man springer ute på Kullen på en 22 kilometers bana som är väldigt tekniskt krävande på många ställen.
Vi får verkligen hoppas att vädret blir bättre än så här...
Vår vänner Oskar och Tina kommer också att springa vilket är extra kul! Det blir bra att kunna prata lite med dem innan start eftersom de har mer erfarenhet av långa lopp än vad vi har.
(Tina kommer springa 22 kilometers tävlingen och sen kommer hon bli support. :))
Detta kommer innebära att vår träning framöver kommer att se lite annorlunda ut än om vi inte skulle ha sprungit. Löparsäsongen kommer bli lite längre och vi kommer få nedprioritera vissa träningsformer en aning. Men vi tror inte att det är något som kommer påverka vintersäsongen negativt...
Detta vädret vill vi ha!
Vi ser verkligen fram emot loppet och vi hoppas att både kroppen och huvudet håller för utmaningen så att vi kan få titulera oss "ultra-löpare"...;-)
Så här beskriver Kullamannen själva loppet: "Starten går i Mölle hamn tidigt på morgonen.
Banan blir samma som Dödens Zon men 3x21-22 km slingan så innan dagen är slut har du tillryggalagt ca 63-66 km och fått +3000 m backe i benen.
Slingan börjar i Mölle hamn, du ser havet i ögonvrån och berget ser ännu inte så farligt ut, lite behaglig löpning längs strandpromenaden där alla berömda badgäster gått på väg mot de syndiga baden.
En varierad teknisk bana som inte lämnar någon oberörd. Delar av den går på öppna klipphedar som på Isle of Sky, Drakryggen, dödsbacken, Nimis, klippstenshopp får löparen att ena stunden kippa efter andan av den otroligt vackra naturen. Andra stunder är det som de gamla drunknande sjömännen, Strandvaskaren vill dra ner en i avgrunden och med andnöd kämpar man mot brinnande mjölksyreben. Vid fyren ser man ljuset och Mölle hamn känns nära, i sin fantasi känner man grillldoften och vid de sista 1200m längs gamla strandvägen med havets saltstänk direkt till höger bär publikens jubel en in i mål med euforiska känslor man aldrig glömmer.
Nu bör GPS:en visa ca 22 km/1100 höjdmeter.
One down
Two to go
Det kommer endast att bli depåer vid fyren, varvningen och Himmelstorp, ta en kopp kaffe i Kullens fyr kafé om du vill. Det blir en lång dag för alla.
När man tagit Dödens Zon andra gången bör benen vara ganska möra, många andra löpare som redan har brutit har börjat hugga in på läckerheterna från Holy Smoke, men du vill mer och mot allt sunt förnuft går du med tom blick ut på det sista ärofyllda varvet och då har du bara 21 km kvar och de sista brantaste höjdmetrarna kvar. Men det är nu man skiljer agnarna från vetet, och inom dig vet du att du är en av de få som klarar banan för det finns bara en väg till mål och det är framåt.
Välkomna till en av landets vackraste och tuffaste ultror.
De som klarar det är väl värda att bära bältet.
“It is good to have an end to journey toward; but it is the journey that matters, in the end.”
Efter äventyret i alperna passade vi på att vara hemma i Skåne en knapp vecka innan vi åkte upp till Mora igen. Fias mamma fyllde år när vi var borta och firades istället på hög nivå i Ängelholm.
Höghöjdsträning i Skåne!
Så här glada blev Fia och hennes mamma när de fick
komma ner på fast mark igen...;-)
Vi hann också med ett härligt pass på Kullaberg i sensommarvärmen. Som vi nämnt tidigare så är detta en av våra absoluta favoritplatser att springa på i Skåne. Denna gången parkerade vi vid Nimis och sprang en bit förbi fyren mot Mölle innan vi vände. Leden vi följer, Skåneleden, har ett antal avstickare ner till stränder och grottor vid havet som man kan ta om man vill. Vi tog några på vägen ut och några på vägen tillbaka. Totalt var vi ute nästan fyra timmar.
Den lilla pricken är Adam!
Och den lilla pricken här är Fia
Tillbaka i Mora har vi tagit upp rullskidåkningen igen. Redan innan alperna hade vi av olika anledningar inte åkt så mycket rullskidor och tillsammans med resan och en vecka i Skåne utan att rullskidorna ens var med blev det helt plötsligt en hel månad utan rullskidåkning! Det är nog det längsta uppehållet under barmarkssäsong vi haft sen vi började åka...Återstår att se om det har varit bra eller dåligt. Suget och motivationen är i alla fall på topp nu! :)
Men om det var längesen vi åkte klassiska rullskidor är det ändå långt från det uppehåll Fia har haft från skateåkningen. ;-) Hon har prioriterat annan träning eftersom skateambitionerna (och enl. henne talangen) varit väldigt låga. Adam har hängt i lite bättre.
Men förra veckan slog hon så till med två skatepass med bara några dagars mellanrum! Hon hade förhoppningar om att all terränglöpning skulle kunna ge ett litet "break" även i skateåkningen. (Precis som i uppförslöpningen har hon alltid dragits med stumma vader och framsidor.) Och efter att ha kört ett pass uppför Grönklittsbacken var det tummen upp och glada miner! :)
Även de klassiska rullskidorna har blivit rejält avdammade för oss båda med tröskelintervaller i Grönklitt, korta intervaller längs Älvdalsvägen och ett distanspass Orsasjön runt.
Adam "solar" efter intervallerna...
På väg upp till Toppstugan
Orsasjön runt via Viborg och Bergkarlås
Vi passade på att filma lite efter 15x15 intervallerna på Älvdalsvägen:
Förutom rullskidåkningen har vi hängt i med terränglöpningen och bland annat fått till ett pass på en runda som vi inte sprungit innan; "Mastrundan" som går från Läde upp på Hemulberget. Ca 600 hm på 14,5 km. Vi har även sprungit en sväng på nya favoriten "Amperundan", rekat löpningen i Grönklitt och kört klassikern "Bananbanan".
Adam och den sjukt stora masten
Fia svalkar benen efter "Amperundan"
Rekat bekanta slingor i Grönklitt
som vi bara kört på skidor innan...
Nu är vi tillbaka i Mora igen efter nästan tre veckor på resande fot. Efter att vi kommit hem från alperna hade vi några sköna dagar hemma i Skåne innan vi åkte upp till Mora igen i måndags.
I förra inlägget skrev vi om vårt lopp runt Matterhorn. För oss var det en utmaning att springa 3 mil med 2000 höjdmeters stigning men det står sig slätt mot Oskars stora äventyr som utspelade sig en vecka senare. Oskar sprang UTMB, Ultra Trail du Mont Blanc som är 17 mil långt och går genom Frankrike, Schweiz och Italien runt Mont Blanc. Med 10 000 meters höjdskillnad och relativt tuffa "rep-tider" är det en verklig utmaning! UTMB är lite som Vasaloppet bland ultralöpare men till skillnad från Vasaloppet kan inte vem som helst ställa upp. Det kräver massiva förberedelser då man måste ha ett visst antal kvalificeringspoäng som man får genom att springa andra ultralopp och dessutom är loppet så populärt och platserna begränsade så startplatserna sen lottas ut bland de som är kvalificerade.
Oskar hade kvalificerat sig och fått plats redan förra året men kunde inte springa på grund av en stressfraktur. Men i år var han hel och redo att ge det ett försök!
Hans story om loppet finns här. Läs den och inspireras!
Vår story, från sidan av UTMB, kommer här:
På fredagskvällen klockan 17.00 gick starten för loppet. Tidigare hade vi tyckt att det var lite konstigt att börja loppet på kvällen och direkt ge sig ut i natten men med tanke på värmen kändes upplägget plötsligt rätt bra ändå. Dagarna innan hade vi själva varit ute på några morgonjoggar i bergen och värmen hade varit massiv redan tidigt på dagen.
Utsikt från vårt boende
Alla är inte lika morgonpigga som vi ;-)
Varmt i Chamonix
Termometern på gågatan inne i Chamonix visade 30 grader när vi var där två dagar innan loppet och vi höll tummarna att det skulle bli lite svalare under loppet. Tävlingsledningen hade dock förberett sig på det värsta och utökat kraven på vätskebehållare som löparna skulle ha med sig från 1 till 2 liter. (Annat som packningen ska innehålla är tex. regnkläder, långärmat och långa byxor, en kåsa eller annat man kan ta vatten i, två pannlampor med extra batterier mm..)
Vi körde in till Chamonix och åt lite och hängde med Oskar fram till cirka en halvtimme innan start. Tina (Oskars mamma, sponsor och största supporter) ville komma ut ur stan och inte riskera att hamna i bilkaos när starten gått och det lät som en bra plan. Allt gick smidigt och vi var i god tid till första stället vi skulle möta Oskar på.
Sista peppen innan start
Banan
Under loppet fanns det fem stationer där vi fick supporta Oskar. Tina hade en "VIP"-biljett och kunde vara med honom inne i tältet och se till att han fick i sig mat och kunde byta kläder och skor om han ville. Vi passade på att prata med honom när han var på väg in och ut ur stationerna.
Hela gänget innan avfärd från vårt boende i Le Bettex
Första stationen var efter 3 mil i "Les Contamines". Här är en film när dåvarande ledaren Zach Miller passerade kontrollen:
Oskar hade köpt till en GPS-sändare som skulle ge oss mer exakt position och bättre koll än den officiella trackingsidan som bara hade uppdateringar när han passerade en kontroll. Den visade sig dock fungera väldigt dåligt och till på köpet dök Oskar upp i Les Contamines 20 minuter innan trackingssidan hade förutspått. Tina fick springa in i tältet i sista sekund när Oskar redan hade kommit dit och vi stod längs banan ute på gatan i folkmyllret bland alla andra åskådare och försökte hålla koll på alla löpare som kom. Det hade börjat skymma och var inte så lätt att se men vi fick syn på honom och fick en liten pratstund medan han proppade i sig apelsinklyftor som han fått med sig från stationen.
Oskar äter apelsin i Contamines
Han verkade lugn, pigg och glad även om han medgav att det hade varit mer kuperat i början än han hade räknat med och att han skulle ta det lite lugnare ett tag och spara benen nu. Nu väntade en natt ute i bergen innan vi skulle se honom igen nästan 5 mil och 3000 höjdmeter senare. Medan Oskar sprang vidare ut i natten åkte vi hem och sov. Det blev inte så himla mycket sovit dock. Fia sov dåligt, vaknade och kunde inte låta bli att kolla hur det gick. GPS:en var fortfarande utflippad och visade först att han var stilla väldigt länge men uppdaterades tillslut och visade en helt annan position. Hur gick det egentligen där ute? Fem ringde klockan och vi gick upp, tog med oss frukosten vi förberett i bilen och gav oss iväg till Courmayeur.
I Courmayeur var kontrollen inne i en idrottshall. Här fick löpare som inte hade nån egen support hämta ut en väska som de lämnat in i Chamonix. Tina stannade för att vänta på Oskar i kontrollen. Vi hade fått tipset att det här var en bra plats att klämma in ett träningspass på morgonkvisten och vi var ombytta och klara för att springa längs UTMB-sträckan från Courmayeur upp till Refuge Bertone på nästan 2000 meters höjd. Det var något av det roligaste vi gjorde under veckan! Det var kul att få springa en del av banan och få följa väldigt duktiga löpare på väg upp till toppen. För oss som inte hade sprungit hela natten och bara skulle springa den här korta sträckan var tempot de höll ganska lagom! ;-)
En glad japan som sprang upp ledig och lätt utan stavar
Vi pratade med några olika löpare längs vägen upp. Det här med ultralöpning är verkligen trevligt och socialt! :) Väl uppe på toppen möttes vi av vackra vyer när vi sprang upp genom molnen i solskenet.
Ganska raka moln
Kontrollen i Bertone
Tina skulle skicka ett sms när Oskar lämnat stationen och vi fortsatte en liten bit förbi Bertone innan vi fick meddelandet och vände neråt. När vi sprang upp var det inte många andra som inte tävlade som var ute och vi hade fått en del hejarop. Det var lite pinsamt och vi kände oss tvunga att förklara att vi inte hade nummerlappar och inte var som de andra hjältarna. På vägen ner mötte vi dock många vandrare och motionärer. Men nu var vi ändå UFO:n i spåret eftersom vi var på väg ner mot strömmen. Det var dock inte så tätt mellan löpare och inte så smalt heller så det gick fint och vi höll undan för att inte vara i vägen för någon. Halvvägs nere stannade vi till där stigen var lite bredare och hejade på folk som passerade och väntade in Oskar.
Och där kom han! Lika lugn och glad som sist vi såg honom. Vi pratade lite med honom och tog några bilder för att hålla hans följare informerade om läget innan vi sprang vidare ner till Tina i Courmayeur.
Efter att ha köpt med oss en andra frukost från ett bageri tog vi en raggardusch och bytte om på en toalett. Sen hittade vi ett lämpligt kafé (dvs ett med wifi) och uppdaterade Oskars instagram och Facebook med dagens första inlägg innan vi stack vidare.
Nu skulle det dröja ganska länge innan vi skulle möta upp Oskar igen. Det var över 45 km (och nästan 2700 hm) från Courmayeur till Champex-Lac som var nästa station och den sista stationen innan natt nummer två.
Vi passade på att ta en lunchpaus i Vallorcine som vi varit och rekat tidigare i veckan. Där hade vi käkat lunch då också; supergoda hamburgare som serverades från en "Airstream" (en ombyggd amerikansk husvagn). Vi hade inte något emot att äta där igen! Det var varmare än sist vi var där och vi satte oss under parasollet den här gången. Hur skulle det gå för Oskar i värmen?
Lunch i Vallorcine
Champex Lac
Champex-Lac var ett superfint ställe! Det låg på nästan 1500 meters höjd och vi blev väldigt badsugna när vi såg sjön som låg spegelblank och var kantad av solande och badande människor. Först gick vi och rekade hur långt det var till kontrollen. (Parkeringen vi hade hittat låg en bit bort och väskan som Tina skulle ha med till Oskar var rätt tung.) Sen satt vi och hängde på ett kafé tills det var dags att gå och hämta väskan och gå bort till kontrollen.
Adam väntade utanför kontrollen för att möta upp Oskar när han var på väg in i kontrollen. När Oskar kom fram visade det sig att han fått en följeslagare; svenske Robert och Oskar hade hängt ihop sedan Bertone. Den här gången stannade de båda ganska länge i kontrollen. De åt och gick på toa innan de gav sig vidare strax efter åtta på kvällen.
När vi följde dem längs vägen genom byn hörde vi mullrande på avstånd. Vi höll tummarna att de skulle klara sig från ovädret när vi vinkade av dem och gick till bilen.
Mot ovädret!
Men snart brakade det loss...
Vi hade kört vidare till ett ställe strax innan nästa kontroll i Trient som de skulle passera några timmar senare och där stod vi och väntade i skydd från regnet och hörde mullrandet och såg de stora blixtar på avstånd. Det var ganska kyligt nu och vi var inte riktigt klädda för det oväntade väderombytet. Men Tina fixade varmt te från ett värdshus bredvid och vi sysselsatte oss med att guida in alla förvirrade löpare som kom på rätt väg.
Väntan i regnet
Efter en stunds väntan fick Tina ett sms från Oskar. Det visade sig att han och Robert hade sökt skydd i en gammal vedbod tillsammans med ett gäng andra. Det hade varit dåligt väder och de hade tyckt att det var en bra idé att komma inomhus och byta om och få på sig regnkläder. Vi blev lite oroliga att de skulle fastna där inne när vi hörde att några andra därinne verkade slå sig till ro för att sova och vänta ut ovädret. Men Oskar hade varit helt inställd på att komma vidare och strax efter midnatt kom de äntligen förbi oss. När de sprungit förbi körde vi ner till kontrollen i Trient, bara några kilometer senare, för att möta upp dem där.
I Trient mötte Fia Oskar när han var på väg in i kontrollen. Han hade trillat och visade upp sina leriga händer och ben. I kontrollen tog Tina hand om honom och gav honom nya skor som passade bättre till det blöta underlaget.
Vidare mot Vallorcine! Vi stannade till vid turistbyrån i Vallorcine där vi varit tidigare och visste att det fanns wifi. Nu, mitt i natten, var det såklart inte öppet men wifit fungerade i alla fall och vi kunde uppdatera intresserade om läget. Sen tänkte vi ta en powernap eftersom Oskar inte var beräknad att vara i Vallorcine förrän ett antal timmar senare. Fia vaknade till och kollade på telefonen och konstaterade förskräckt att den preliminära tiden var uppdaterad och att han nu var beräknad att vara i Vallorcine om bara en liten stund. Vi fick snabbt fart och körde dit! Väl där visade det sig att det var lugnt och han kom en stund efter den beräknade tiden. Medan vi väntade passade vi på att spana lite på Oskars konkurrent; den andra deltagaren i ungdomsklassen. (Eftersom man måste ha sprungit så många lopp tidigare för att kvalificera är det väldigt få "ungdomar" som springer UTMB.) Han såg riktigt risig ut och hans supporter, hans mamma, verkade ha fullt sjå att få igång honom för sista delen av loppet.
Strax innan 4 kom Oskar instapplande i kontrollen. Nu såg han inte riktigt lika pigg ut längre. Men han var snabb i kontrollen och även om den andra killen kom in i kontrollen ganska långt innan Oskar skiljde det bara 10 minuter när Oskar lämnande. Det skulle han nog kunna grejja! Fast Oskar såg inte heller så pigg ut när han stapplade ut ur kontrollen. De två tanterna som satt vid vars en dator och kollade deltider tittade förskräckta på varandra och oss men vi skrattade bara och hoppades att han kanske spexade lite?
En trött Oskar i Vallorcine
Nu var det "bara" 17 km kvar (och 1000 höjdmeter...;-)) och vi kände oss ändå trots allt rätt lugna med att han skulle fixa det! Vi körde raka vägen till Chamonix för att vänta in honom. Nu fanns det lite bättre tid för en powernap och vi sov ett par timmar i bilen innan vi gjorde oss redo för att gå och möta honom vid målet.
Kaffe och croissant till frukost
I god tid innan vi trodde att Oskar skulle gå i mål gick vi ner till målområdet och väntade. Strax innan klockan slog 9 såg vi två bekanta figurer komma springande sista biten mot målet; Oskar och Robert! De fixade det! Så sjukt, galet och imponerande! Och vad pigga de såg ut! Mycket piggare än de gjort fem timmar tidigare i Vallorcine...
Adam, Oskar och Tina i målområdet
Adams film från målgången:
Efter massivt kramande och fotograferande gick vi på beställning från Sverige till "familyzone" där Oskar kunde vinka till sina släktingar och supporters i UTMB:s webbkamera.
Lite slappande innan duschning
Lite svårt att gå:
Tånaglarna var inte riktigt som de skulle men
det fanns gott om personal på plats som
tog om hand om alla stackars fötter!
På eftermiddagen fick Oskar ta emot förstapriset i ungdomsklassen på scenen i Chamonix:
Det har varit sjukt kul och inspirerande att få följa med på den här resan! Vi har fått många fina dagar i alperna med utflykter och bra träning. Nu är vi riktigt sugna på att själva testa att springa någon lite längre sträcka! :) Vi får se om vi kommer kunna springa något mini-ultralopp redan i höst eller om det får vänta tills nästa år. Stort tack Tina och Oskar för att vi fick följa med er! :)
