Förra torsdagen, efter att Adam slutat jobbet klockan två, packade vi in oss i vår lilla bil och åkte söderut. Vi ville inte sitta i bilen hela dagen dagen innan Kullamannen så det fick bli en kvällskörning ner till Fias föräldrar i Skåne. Det kändes lite konstigt att lämna Mora lagom till att första snön lagt sig och Grönklitt skulle öppna upp för säsongen. I Mora låg det ingen snö men strax utanför Mora möttes vi av snötunga träd och härliga vintervyer.
Men nu gällde det istället att ladda upp inför vårt första försök till att springa ett ultralopp: Kullamannen ultra, 63 km (21 km x 3) och 3000 hm, stod på schemat.
 |
| Bansträckning |
På fredagen förberedde vi vår utrustning och energi och mat som vi skulle ha med oss innan, under och efter loppet.
Det här hade vi med oss under loppet:
Enervit liquid - 4 st var
Enervit GT-tabletter - 5 st var
Enervit sportdryck - 1 l var
Hemmagjorda Runebars - 2 st var
Lösgodis - en liten påse var
Dessutom hade vi gjort i ordning en dropbag att ställa i varvningen med lite allt möjligt som vi skulle vi kunna bli sugna på; salt, sött, fast och flytande. T.ex choklad, gainomax, banan, chips, Coca-Cola, clementiner, mer lösgodis och wienerbröd. Vi ville inte riskera att inte få i oss tillräckligt med energi...;-)
I dropboxen hade vi också lite extra kläder och ett par reservskor. Sakerna vi hade med oss under loppet packade vi i våra Salomon ryggsäckar. (S-lab advance skin 12 set) När vi köpte dem för några år sedan kunde vi aldrig föreställa oss hur stor nytta vi skulle få av dem! Verkligen en favoritpryl. Förutom mat och sportdryck hade vi varsin vind/regnjacka med oss.
På lördagen var vi på plats 45 minuter innan start. Efter att ha rekat startområdet och gått på toa gick vi tillbaka till bilen för att hämta våra väskor med ombyte och energi som skulle stå vid varvningen. Vid bilen mötte vi Tina och Oskar som vi inte träffat sen
UTMB-äventyret i somras.
07.00 gick starten. Vi kom båda iväg i vad vi tänkte var ett lagom tempo. Första biten var platt asfalt men snart började första stigningen upp mot Himmelstorp och asfaltsvägen övergick till en smal stig. Adam sprang på i sitt tempo och Fia i sitt. Vi hade bestämt oss för att köra våra egna race och upplevde båda två att vi låg lite lägre i ansträngning än många runt omkring. Vi följde strömmen och tog det lugnt och gick i backarna. Fia sprang och snackade en stund med Staffan Larsson och några andra skidåkare. Efter några kilometer kom de ikapp Adam när han stod och tog av sig sin ena tröja. Sen sprang vi allihop tillsammans en stund. Fia passade på att ta av t-shirten hon hade utanpå underställströjan när Adam fanns till hands och kunde assistera.
Efter Himmelstorp kom vi till det första svåra partiet på banan; stenstranden. Innan man kom fram till Nimis sprang man nästan en kilometer på stora klapperstenar längs stranden. Vissa stenar var väldigt hala och vi tog det ganska lugnt och bävade för varv 2 och 3 när benen inte skulle vara lika pigga längre.
När vi kom fram till Nimis kom ett tungt parti uppför. Fia hängde på i Adams tempo uppför, samtidigt som hon försökte tugga i sig en "rune-kaka". Inte den bästa kombinationen...;-) Sen sprang vi vidare mot nästa utmaning längs banan. För ganska direkt vände banan ner på stranden igen och stigningen upp den här gången var ren klättring. Rep var spända runt träden så man kunde dra sig uppför den redan leriga slänten. Fia började bäva för kommande varv när hon kämpade på med hög puls men längs banan stod en man som lugnade oss med att det här partiet bara skulle avverkas en gång. Nästa varv skulle vi slippa att springa ner om stranden och gena vidare på banan direkt. Men då så! :)
I backen hade Adam dragit ifrån igen när Fia försökte hålla nere pulsen. Stigningen fortsatte ett tag till sen följde lite enklare stiglöpning innan det bar uppåt mot banans högsta punkt; Håkull. Vi hade inte riktigt ro att njuta utsikten. ;-) Efter Håkull kom det äntligen ett parti med utförslöpning följt att lite lättare stiglöpning. Det var dock ganska blött och geggigt och vi vågade inte riktigt springa på. Fia kom ifatt Adam utför men Adam försvann i väg uppför sen igen.
Nu följde ett parti som vi sprungit ett antal gånger tidigare. Det var skönt med välbekanta stigar och även om det var en bra bit kvar till fyren fortfarande flöt löpningen på och det kändes det som tiden gick ganska fort. Vid fyren fanns en av banans tre kontroller. Här drack vi båda ett glas Oatley havredryck och sportdryck och så fyllde vi en av våra två flaskor med sportdryck. (Bara den ena eftersom det bara var ca 4 km nära ner till varvning/mål nere i hamnen i Mölle.)
När Adam kom ner till varvningen drack han lite Cola och åt några chips och fyllde sina flaskor innan han sprang in till dropbagen och bytte skor. Det hade varit lite blötare än han trott längs banan och med tanke på att det bara skulle bli värre under dagen var det bäst att byta. När Adam började bli klar i varvningen kom Fia in i varvningsområdet. Vi växlade bara några snabba ord innan Fia sprang vidare för att dricka och äta lite och Adam gav sig ut på varv 2. Fia försökte trycka i sig lite allt möjligt; drack en mugg Coca-Cola, två muggar buljong och åt en bit bulle i farten på väg mot dropbagen.
 |
| Fia i varvningen |
Vid dropbagen tog hon en banan och konstaterade att vi ju inte hade någon sportdryck i väskan (den var i Adams föräldrars väska) och sprang tillbaka till vätskestationen och fyllde flaskorna. Sen bar det av ut på varv 2 tuggandes på bananen. Några tuggor fick räcka och efter några hundra meter började hon fundera på om hon kanske ändå hade tryckt i sig FÖR mycket. Hur skulle magen må nu?
På slutet av varv ett hade Adam haft sällskap med en annan löpare som höll samma tempo och de gav sig ut samtidigt på varv 2. Efter att ha pratat om diverse ultralopp visade det sig att båda kände Oskar och att han visste vilka vi var. Mannen hette Jonas och Oskar hade varit support till honom under GAX-100 miles och varit tränare åt honom på ett rullskidläger för två veckor sedan. Det piggar alltid upp med trevliga samtal!
Innan Himmelstorp stod Adams föräldrar med lite förfriskningar. Adam stannade och drack lite Cola medan Fia sprang på och fick rapporter om att hon var några minuter efter Adam. Stenpartiet på andra varvet gick betydligt fortare. Det var mindre folk "i vägen" och man kände sig lite säkrare. Till skillnad från varv ett så sprang vi som sagt inte hela vägen ner till stranden efter Nimis stigningen. Det var för stor risk för stenras och för lerigt. Vi klagade inte...;-)
Andra varvet flöt annars på ungefär som första. Vid fyren stannade Fia till vid sina föräldrar som kommit förbi för att heja. De hjälpte till att ta t-shirten som låg i ryggsäcken som Fia nu var ganska säker på att hon inte skulle behöva mer och tog samtidigt de tomma liquid-förpackningarna och plockade fram två nya som låg i det stängda facket och la dem i det öppna facket så hon kunde komma åt dem själv i farten. Tuggandes på en kexchokladbit sprang hon vidare till fyren. Där uppe drack hon och fyllde på sina flaskor.
Lite tidigare längs banan hade Adams föräldrar stått och Adams pappa hojtade att Adam nog skulle vänta nere vid varvningen. Fia hojtade tillbaka att han inte alls behövde göra det och sprang vidare.
 |
| Adams mamma väntar i regnet |
Under loppet hade Fia pratat med lite folk runt henne och konstaterat att de flesta hade räknat med att vara ute i mörket och hade pannlampa med. Det var en bra morot för att hålla tempot uppe men hon insåg att det nog inte skulle funka. Skulle det kunna sabba allt nu?? Reglerna sa i alla fall inget om krav på pannlampa så worst case scenario skulle ju vara att jaga efter eller vänta in någon med pannlampa.
Jaja, hon höll hoppet uppe i alla fall och sprang på friskt utför efter fyren. Här var det ett riktigt kul och tekniskt parti! Adam kom in i varvningen kanske fyra minuter innan Fia men eftersom Adam hade lite att plocka med från dropbagen och Fia inte behövde något och var snabb i varvningen skilde det till slut bara ungefär en minut och Adams väntade in så vi sprang ut på tredje och sista varvet tillsammans. Skönt! Väderprognosen innan loppet hade inte sett så lockande ut men än så länge hade det varit uppehåll. På sista varvet blåste det upp och började regna och det blev blötare och blötare längs banan.
Men nu hade vi i alla fall avverkat vår första marathon och sprungit längre än vi någonsin gjort tidigare! :) Kroppen kändes helt ok. Planen på sista varvet var att ta det lugnt till Håkull och därefter försöka springa på lite fortare. Veckorna innan har vi båda haft problem med våra ljumskar, Fia mer än Adam. Under loppet var det dock tvärtom. Fia hade fått hjälp av en naprapat samma vecka som loppet och kände inte av ljumsken alls medan Adam fick ont redan i början och hade ont hela tiden. Efter Håkull när vi ökade tempot något så var det som att något släppte och sista biten kändes inte alls lika mycket i ljumsken. Antagligen fungerade löptekniken bättre i högre hastighet.
Under tiden som vi sprang mellan Håkull och fyren så började det skymma lite. Vid fyren stod Adams föräldrar med pannlampan. Tur var det för även om vi hann en bit ner för backen så blev det mörkt innan vi kom ut på asfalten. Med kanske en mil kvar hade vi börjat spekulera om vi skulle kunna ta oss i mål under tio timmar. Det blev en bra morot som gjorde att vi kunde hålla uppe tempot bättre än väntat på slutet. När vi kom ut på asfalten höjde vi tempot ytterligare lite och kroppen svarade ganska bra! Vi hade en kille framför oss som vi tog sikte på när vi började en långspurt mot målet. Vi hade bestämt att vi skulle springa över mållinjen tillsammans så i all tumult kom vi ifrån varandra men stannade in och sprang över mållinjen hand i hand! :)
I mål stod Oskar och Adams föräldrar och tog emot oss. Vi stod och pratade ett tag men blev snabbt väldigt kalla. Efter att ha sagt hejdå till Oskar och Tina tog vi lite varm soppa och våra kläder och gick in i ett stort tält och åt och bytte om.
 |
| I mål! |
På kvällen började stelheten smyga sig på men kroppen har ändå återhämtat sig mycket bättre än vi vågat hoppas. Kroppen kändes mycket värre efter
Ultraks i somras, trots att det var över 3 mil kortare....Adam har varit lite mer sliten och vaknade några gånger på natten efter loppet av att ljumsken gjorde ont men det verkar inte vara någon fara nu.
Innan loppet var vi inställda på att det skulle bli väldigt jobbigt. Vi hade stor respekt för sträckan och terrängen och kanske var det därför vi fick en så positiv upplevelse! Det kändes roligt och under kontroll hela tiden och vi hade inga tankar på att bryta.
Vi är väldigt nöjda med att äntligen vara "ultralöpare" och vi har verkligen fått mersmak och ser fram emot fler roliga lopp! :)
Resultat
här
(Tydligen bröt 6/10 löpare)
 |
Premiär på snö i Grönklitt!
Perfekt återhämtning :) |
