UTMB 2016 - loppet från andra sidan

Nu är vi tillbaka i Mora igen efter nästan tre veckor på resande fot. Efter att vi kommit hem från alperna hade vi några sköna dagar hemma i Skåne innan vi åkte upp till Mora igen i måndags.

I förra inlägget skrev vi om vårt lopp runt Matterhorn. För oss var det en utmaning att springa 3 mil med 2000 höjdmeters stigning men det står sig slätt mot Oskars stora äventyr som utspelade sig en vecka senare. Oskar sprang UTMB, Ultra Trail du Mont Blanc som är 17 mil långt och går genom Frankrike, Schweiz och Italien runt Mont Blanc. Med 10 000 meters höjdskillnad och relativt tuffa "rep-tider" är det en verklig utmaning! UTMB är lite som Vasaloppet bland ultralöpare men till skillnad från Vasaloppet kan inte vem som helst ställa upp. Det kräver massiva förberedelser då man måste ha ett visst antal kvalificeringspoäng som man får genom att springa andra ultralopp och dessutom är loppet så populärt och platserna begränsade så startplatserna sen lottas ut bland de som är kvalificerade.

Oskar hade kvalificerat sig och fått plats redan förra året men kunde inte springa på grund av en stressfraktur. Men i år var han hel och redo att ge det ett försök!

Hans story om loppet finns här. Läs den och inspireras!

Vår story, från sidan av UTMB, kommer här:
På fredagskvällen klockan 17.00 gick starten för loppet. Tidigare hade vi tyckt att det var lite konstigt att börja loppet på kvällen och direkt ge sig ut i natten men med tanke på värmen kändes upplägget plötsligt rätt bra ändå. Dagarna innan hade vi själva varit ute på några morgonjoggar i bergen och värmen hade varit massiv redan tidigt på dagen.

Utsikt från vårt boende

Alla är inte lika morgonpigga som vi ;-)

Varmt i Chamonix

Termometern på gågatan inne i Chamonix visade 30 grader när vi var där två dagar innan loppet och vi höll tummarna att det skulle bli lite svalare under loppet. Tävlingsledningen hade dock förberett sig på det värsta och utökat kraven på vätskebehållare som löparna skulle ha med sig från 1 till 2 liter. (Annat som packningen ska innehålla är tex. regnkläder, långärmat och långa byxor, en kåsa eller annat man kan ta vatten i, två pannlampor med extra batterier mm..)

Vi körde in till Chamonix och åt lite och hängde med Oskar fram till cirka en halvtimme innan start. Tina (Oskars mamma, sponsor och största supporter) ville komma ut ur stan och inte riskera att hamna i bilkaos när starten gått och det lät som en bra plan. Allt gick smidigt och vi var i god tid till första stället vi skulle möta Oskar på.

Sista peppen innan start

Banan

Under loppet fanns det fem stationer där vi fick supporta Oskar. Tina hade en "VIP"-biljett och kunde vara med honom inne i tältet och se till att han fick i sig mat och kunde byta kläder och skor om han ville. Vi passade på att prata med honom när han var på väg in och ut ur stationerna.

Hela gänget innan avfärd från vårt boende i Le Bettex

Första stationen var efter 3 mil i "Les Contamines". Här är en film när dåvarande ledaren Zach Miller passerade kontrollen:

Oskar hade köpt till en GPS-sändare som skulle ge oss mer exakt position och bättre koll än den officiella trackingsidan som bara hade uppdateringar när han passerade en kontroll. Den visade sig dock fungera väldigt dåligt och till på köpet dök Oskar upp i Les Contamines 20 minuter innan trackingssidan hade förutspått. Tina fick springa in i tältet i sista sekund när Oskar redan hade kommit dit och vi stod längs banan ute på gatan i folkmyllret bland alla andra åskådare och försökte hålla koll på alla löpare som kom. Det hade börjat skymma och var inte så lätt att se men vi fick syn på honom och fick en liten pratstund medan han proppade i sig apelsinklyftor som han fått med sig från stationen.

Oskar äter apelsin i Contamines

Han verkade lugn, pigg och glad även om han medgav att det hade varit mer kuperat i början än han hade räknat med och att han skulle ta det lite lugnare ett tag och spara benen nu. Nu väntade en natt ute i bergen innan vi skulle se honom igen nästan 5 mil och 3000 höjdmeter senare. Medan Oskar sprang vidare ut i natten åkte vi hem och sov. Det blev inte så himla mycket sovit dock. Fia sov dåligt, vaknade och kunde inte låta bli att kolla hur det gick. GPS:en var fortfarande utflippad och visade först att han var stilla väldigt länge men uppdaterades tillslut och visade en helt annan position. Hur gick det egentligen där ute? Fem ringde klockan och vi gick upp, tog med oss frukosten vi förberett i bilen och gav oss iväg till Courmayeur.

I Courmayeur var kontrollen inne i en idrottshall. Här fick löpare som inte hade nån egen support hämta ut en väska som de lämnat in i Chamonix. Tina stannade för att vänta på Oskar i kontrollen. Vi hade fått tipset att det här var en bra plats att klämma in ett träningspass på morgonkvisten och vi var ombytta och klara för att springa längs UTMB-sträckan från Courmayeur upp till Refuge Bertone på nästan 2000 meters höjd. Det var något av det roligaste vi gjorde under veckan! Det var kul att få springa en del av banan och få följa väldigt duktiga löpare på väg upp till toppen. För oss som inte hade sprungit hela natten och bara skulle springa den här korta sträckan var tempot de höll ganska lagom! ;-)

En glad japan som sprang upp ledig och lätt utan stavar

Vi pratade med några olika löpare längs vägen upp. Det här med ultralöpning är verkligen trevligt och socialt! :) Väl uppe på toppen möttes vi av vackra vyer när vi sprang upp genom molnen i solskenet.

Ganska raka moln

Kontrollen i Bertone

Tina skulle skicka ett sms när Oskar lämnat stationen och vi fortsatte en liten bit förbi Bertone innan vi fick meddelandet och vände neråt. När vi sprang upp var det inte många andra som inte tävlade som var ute och vi hade fått en del hejarop. Det var lite pinsamt och vi kände oss tvunga att förklara att vi inte hade nummerlappar och inte var som de andra hjältarna. På vägen ner mötte vi dock många vandrare och motionärer. Men nu var vi ändå UFO:n i spåret eftersom vi var på väg ner mot strömmen. Det var dock inte så tätt mellan löpare och inte så smalt heller så det gick fint och vi höll undan för att inte vara i vägen för någon. Halvvägs nere stannade vi till där stigen var lite bredare och hejade på folk som passerade och väntade in Oskar.

Och där kom han! Lika lugn och glad som sist vi såg honom. Vi pratade lite med honom och tog några bilder för att hålla hans följare informerade om läget innan vi sprang vidare ner till Tina i Courmayeur.

Efter att ha köpt med oss en andra frukost från ett bageri tog vi en raggardusch och bytte om på en toalett. Sen hittade vi ett lämpligt kafé (dvs ett med wifi) och uppdaterade Oskars instagram och Facebook med dagens första inlägg innan vi stack vidare.

Nu skulle det dröja ganska länge innan vi skulle möta upp Oskar igen. Det var över 45 km (och nästan 2700 hm) från Courmayeur till Champex-Lac som var nästa station och den sista stationen innan natt nummer två.

Vi passade på att ta en lunchpaus i Vallorcine som vi varit och rekat tidigare i veckan. Där hade vi käkat lunch då också; supergoda hamburgare som serverades från en "Airstream" (en ombyggd amerikansk husvagn). Vi hade inte något emot att äta där igen! Det var varmare än sist vi var där och vi satte oss under parasollet den här gången. Hur skulle det gå för Oskar i värmen?

Lunch i Vallorcine

Champex Lac

Champex-Lac var ett superfint ställe! Det låg på nästan 1500 meters höjd och vi blev väldigt badsugna när vi såg sjön som låg spegelblank och var kantad av solande och badande människor. Först gick vi och rekade hur långt det var till kontrollen. (Parkeringen vi hade hittat låg en bit bort och väskan som Tina skulle ha med till Oskar var rätt tung.) Sen satt vi och hängde på ett kafé tills det var dags att gå och hämta väskan och gå bort till kontrollen.

Adam väntade utanför kontrollen för att möta upp Oskar när han var på väg in i kontrollen. När Oskar kom fram visade det sig att han fått en följeslagare; svenske Robert och Oskar hade hängt ihop sedan Bertone. Den här gången stannade de båda ganska länge i kontrollen. De åt och gick på toa innan de gav sig vidare strax efter åtta på kvällen.

När vi följde dem längs vägen genom byn hörde vi mullrande på avstånd. Vi höll tummarna att de skulle klara sig från ovädret när vi vinkade av dem och gick till bilen.

Mot ovädret!

Men snart brakade det loss...

Vi hade kört vidare till ett ställe strax innan nästa kontroll i Trient som de skulle passera några timmar senare och där stod vi och väntade i skydd från regnet och hörde mullrandet och såg de stora blixtar på avstånd. Det var ganska kyligt nu och vi var inte riktigt klädda för det oväntade väderombytet. Men Tina fixade varmt te från ett värdshus bredvid och vi sysselsatte oss med att guida in alla förvirrade löpare som kom på rätt väg.

Väntan i regnet

Efter en stunds väntan fick Tina ett sms från Oskar. Det visade sig att han och Robert hade sökt skydd i en gammal vedbod tillsammans med ett gäng andra. Det hade varit dåligt väder och de hade tyckt att det var en bra idé att komma inomhus och byta om och få på sig regnkläder. Vi blev lite oroliga att de skulle fastna där inne när vi hörde att några andra därinne verkade slå sig till ro för att sova och vänta ut ovädret. Men Oskar hade varit helt inställd på att komma vidare och strax efter midnatt kom de äntligen förbi oss. När de sprungit förbi körde vi ner till kontrollen i Trient, bara några kilometer senare, för att möta upp dem där.

I Trient mötte Fia Oskar när han var på väg in i kontrollen. Han hade trillat och visade upp sina leriga händer och ben. I kontrollen tog Tina hand om honom och gav honom nya skor som passade bättre till det blöta underlaget.

Vidare mot Vallorcine! Vi stannade till vid turistbyrån i Vallorcine där vi varit tidigare och visste att det fanns wifi. Nu, mitt i natten, var det såklart inte öppet men wifit fungerade i alla fall och vi kunde uppdatera intresserade om läget. Sen tänkte vi ta en powernap eftersom Oskar inte var beräknad att vara i Vallorcine förrän ett antal timmar senare. Fia vaknade till och kollade på telefonen och konstaterade förskräckt att den preliminära tiden var uppdaterad och att han nu var beräknad att vara i Vallorcine om bara en liten stund. Vi fick snabbt fart och körde dit! Väl där visade det sig att det var lugnt och han kom en stund efter den beräknade tiden. Medan vi väntade passade vi på att spana lite på Oskars konkurrent; den andra deltagaren i ungdomsklassen. (Eftersom man måste ha sprungit så många lopp tidigare för att kvalificera är det väldigt få "ungdomar" som springer UTMB.) Han såg riktigt risig ut och hans supporter, hans mamma, verkade ha fullt sjå att få igång honom för sista delen av loppet.

Strax innan 4 kom Oskar instapplande i kontrollen. Nu såg han inte riktigt lika pigg ut längre. Men han var snabb i kontrollen och även om den andra killen kom in i kontrollen ganska långt innan Oskar skiljde det bara 10 minuter när Oskar lämnande. Det skulle han nog kunna grejja! Fast Oskar såg inte heller så pigg ut när han stapplade ut ur kontrollen. De två tanterna som satt vid vars en dator och kollade deltider tittade förskräckta på varandra och oss men vi skrattade bara och hoppades att han kanske spexade lite?

En trött Oskar i Vallorcine

Nu var det "bara" 17 km kvar (och 1000 höjdmeter...;-)) och vi kände oss ändå trots allt rätt lugna med att han skulle fixa det! Vi körde raka vägen till Chamonix för att vänta in honom. Nu fanns det lite bättre tid för en powernap och vi sov ett par timmar i bilen innan vi gjorde oss redo för att gå och möta honom vid målet.

Kaffe och croissant till frukost

I god tid innan vi trodde att Oskar skulle gå i mål gick vi ner till målområdet och väntade. Strax innan klockan slog 9 såg vi två bekanta figurer komma springande sista biten mot målet; Oskar och Robert! De fixade det! Så sjukt, galet och imponerande! Och vad pigga de såg ut! Mycket piggare än de gjort fem timmar tidigare i Vallorcine...

Adam, Oskar och Tina i målområdet

Adams film från målgången:

Efter massivt kramande och fotograferande gick vi på beställning från Sverige till "familyzone" där Oskar kunde vinka till sina släktingar och supporters i UTMB:s webbkamera.

Lite slappande innan duschning

Lite svårt att gå:

Tånaglarna var inte riktigt som de skulle men
det fanns gott om personal på plats som
tog om hand om alla stackars fötter!

På eftermiddagen fick Oskar ta emot förstapriset i ungdomsklassen på scenen i Chamonix:

Det har varit sjukt kul och inspirerande att få följa med på den här resan! Vi har fått många fina dagar i alperna med utflykter och bra träning. Nu är vi riktigt sugna på att själva testa att springa någon lite längre sträcka! :) Vi får se om vi kommer kunna springa något mini-ultralopp redan i höst eller om det får vänta tills nästa år. Stort tack Tina och Oskar för att vi fick följa med er! :)