Tina och Oskar hade bokat sitt hotell långt tidigare och de hade föreslagit att vi kanske kunde tälta i Zermatt för att sen bo tillsammans med dem i Chamonix där de hyrt en större lägenhet. Det lät bra tyckte vi och ännu bättre när vi insåg att det fanns en camping centralt i Zermatt inte alls långt från deras hotell. Zermatt ligger på 1600 meters höjd och är en bilfri ort så de enda fordonen som är tillåtna i byn är små elbilar och cyklar. När man kommer dit med bil får man parkera i Tälsch, 5 km från Zermatt och ta tåg sista biten upp.
 |
| Vi tog en öl i väntan på att Oskar skulle komma i mål i sitt "Vertical race" dagen innan vår tävling |
Fias lopp
Att springa uppför har aldrig varit min grej men den här säsongen har något äntligen släppt. All terränglöpning på kuperade banor i sommar verkar har gett resultat. Kan det alltså vara så att man blir bra på det man tränar? En revolutionerande upptäckt i så fall! ;-)
Tillsammans med "vadrehab"; kavlande och rullande, Adams fantastiska tålamod med att massera mina vader och olika funktionella styrkeövningar har vaderna fungerat bättre och rövmusklerna har börjat ta lite större ansvar för framdriften uppför.
Därför såg jag fram emot Ultraks med skräckblandad förtjusning. Det skulle bli ett riktigt gesällprov för mina vader med den respektfulla stigningen på 2000 höjdmeter med två rejäla "motlut" under den drygt 30 km långa banan runt Matterhorn.
Planen var att gå ut väldigt lugnt, känna efter mycket och försöka undvika att få syra i vaderna. Därför passade det bra att vi oplanerat lyckades komma till start i sista sekund och snällt fick rikta in oss sist i startledet. Första delen av banan, kanske en kilometer, gick på asfalt innan vägen övergick till grus och smalnade av och sen kom vi in i skogen på små snirklande och branta stigar. Det var mycket folk och det var bara att hålla sig lugn och ta sig fram så energieffektivt som möjligt. Jag roade mig med att försöka slappna av och få ner pulsen och bara "flyta med" uppför. Det gick bra! Vaderna höll sig i schack. Det var väldigt jobbigt men kontrollerat. Efter några kilometer kom ett parti med lite lättare löpning. Jag andades ut och njöt av den fina utsikten som mötte oss när vi sprang längs berget. Och i samma sekund trampade jag snett. Jag var orolig över hur det gått med foten först men kunde springa vidare efter att ha svurit lite över min klantighet och jag hoppades att det inte skulle vara någon fara. Och det var det inte heller. Men jag fick en tankeställare som motiverade mig att fokusera på var jag satte fötterna resten av loppet.
Efter över en timmes "löpning" kom jag upp på toppen av första stigningen; "Sunegga"; toppen som Oskar haft som mål på sitt "vertical race" (men då en betydligt kortare och brantare bansträckning).
Jag sprang med min lätta Salomon ryggsäck och hade med mig några egna bars, vatten och liquids. I kontrollen fyllde jag på med sportdryck (som tyvärr var riktigt äcklig och smakade rengöringsmedel) och åt några småbitar energigelsliknande bitar och torkad frukt. Sen väntade ett parti med lättare löpning. Det kändes riktigt bra att springa utför men jag höll mig i skinnet för att inte bränna alltför mycket energi och försökte springa hårt men kontrollerat.
Efter ungefär 12 km stod Oskar längs banan och fotade.
 |
| Kul att se ett bekant ansikte längs banan Foto: Oskar Henriksson |
I samma veva som jag såg Oskar började det regna och det blev lite halt på stenarna på utförspartierna. Ungefär halvvägs; vid 15 km kom hängbron som jag haft lite ont i magen för. Precis som jag anat var jag tillräckligt adrenalinpumpad för att inte tycka att det var så farligt. Men jag höll ett stadigt grepp om räckena och blicken i nacken på killen framför. Bron gungande mycket och när jag kom över på andra sidan och skulle springa vidare fortsatte gungandet ett tag.
Efter 16 km började banans riktiga utmaning; stigningen upp till Schwarzsee; 700 hm på 4 km. Första delen gick ganska bra, kanske lite för bra? Jag gick på och började passerade personer som tog myrsteg och verkade väldigt trötta. Nån kilometer senare var jag en sån person. Jag tog en halv liquid och hoppades piggna till. När tre timmar hade gått hade jag börjat må illa och det kändes som att jag när som helst skulle kunna behöva kräkas. Jag gick om en kille som var ännu tröttare än jag och fick lite energi av det. Pratade med några tjejer som också var väldigt trötta men vi konstaterade att vi kunde se toppen nu och att det inte var så långt kvar. Det var en sån lättnad att komma upp på toppen till stationen! Där fick jag syn på banprofilen och konstaterade att jag verkligen var på högsta punkten på banan och hade i stort sett bara utförslöpning kvar. Illamåendet hade inte lagt sig och jag fick kämpa ner några småbitar fast gel och sportdryck. Magen kändes sådär och jag var orolig för att behöva ta ett toabreak men hoppades på det bästa när jag sprang vidare.
Jag började lugnt utför men märkte fort att jag återhämtade mig snabbt och kunde trycka på bra igen. Illamåendet släppte och magen lugnade ner sig. Det var jättekul att springa på och jag sprang om många och blev ännu mer peppad. Jag var lite orolig för hybris och att klappa ihop eller få kramp men kroppen kändes bra och jag tänkte att jag lika väl kunde få kramp om jag sprang långsammare. ;-) Så jag körde på på vinst och förlust.
Eftersom jag hade ställt ner noggrannheten på min klocka stämde inte sträckangivelserna och jag var lite osäker på hur långt jag hade kvar. Dessutom visade det sig i efterhand att banan var 31 km och inte 30. Det var i alla fall riktigt skönt att passera 25 km-skylten (även om jag inte visste då att det egentligen var 6 km kvar) och inse att det skulle gå vägen om jag bara höll tungan rätt i mun sista biten och inte klantade mig med nån feltrampning.
När grusvägen slutligen övergick till asfalt var det verkligen inte några pigga ben som skulle springa genom byn fram till målet. Jag försökte att inte släppa efter utan kämpa på hela vägen in i mål, tog några steg i backen inne i byn och ångrade att jag inte hade rekat slutet nogrannare innan jag tog mig i kragen och sen slog jag till med en slutspurt när jag äntligen såg målet. Glad, nöjd och lättad!
Sen fick jag reda på att Adam och Oskar väntade i väsk- och mattältet och jag gick dit och mötte upp dem för att höra hur det gått för Adam.
Tid: 4:46:16
Placering: 24 i W30 (242 overall)
Snittpuls: 152 (84%)
Maxpuls: 168 (92%)
Maxpuls: 168 (92%)
Adams lopp:
Jag hade inga direkta farhågor inför loppet. Det var 30 km långt (har inte tävlat längre än 21 km tidigare) och man skulle ta 2000 hm (Gesunda ca 10 gånger). Mina ben kommer bli trötta hur jag än gör. ;-) Jag försöker alltid att dela in mina lopp i mindre delar för att det ska kännas lättare. I och med att detta loppet hade 2 rejäla stigningar och efter att den andra var avklarad var det bara 1 mils utförslöpning kvar så delade jag in loppet i 3 delar: Stigning 1, 2 och utförslöpningen.
Som Fia skev så hamnade vi långt bak starten men lika bra var väl det eftersom vi inte hann värma upp något. Jag försökte ta lite placeringar innan klättringen började utan att dra på mig någon mjölksyra, vilket gick bra. När klättringen började blev det total stopp och kö. Det var bara att rätta in sig i ledet och börja promenera uppför. Det kändes inte som någon bra idé att stressa om folk utanför stigen. Efter stigningen lättade folkmassan lite och jag släppte lös benen i utförslöpningen. Roligt att ta många placeringar. :)
Mellan stigningarna var det lite blandad terräng men mest utför kändes det som. Jag fortsatta att ta många placeringar fram till den andra stigningen. Mina ben var ganska trötta redan här efter all utförslöpning. Jag visste sedan innan att toppen skulle vara på 20 kilometer så det var bara att titta på klockan och räkna ner. Det kändes segt i början men efter ett tag kom benen igång, sen dog de igen... :P Sjukt vad jobbigt den sista kilometern till toppen var! Benen kändes som fem-milen all over again; kliv, kliv, överlev.
 |
| Tagen av mig själv under loppet. Mannen framför mig var en bra rygg utför! |
 |
| Hängbron vid 15 km. Det var högt och vinglade mycket! Höll hårt om telefonen ;-) |
Uppe på toppen drack jag lite Coca-Cola och tryckte i mig något att äta. Nu var den jobbiga delen av loppet gjort, bara utförslöpning kvar hela vägen till mål. Men även fast man bara springer utför så tar det muskulärt på benen. I början kändes det ganska lätt men efter ett tag blev det jobbigare att fortsätta ligga på. Min energi började ta slut här med och det sista kilometrarna in mot mål blev riktigt jobbiga, speciellt när jag kom in på asfalten, då stumnade benen ordentligt!
Jag kom in på tiden 4 tim 21 min vilket jag är nöjd med. Kroppen och benen kändes aldrig riktigt bra under loppet vilket nog kan bero på en förkylning jag haft efter Cykelvasan och den långa sittande resan ner från Mora. Det degar verkligen till benen och jag hade behövt några pass för att komma igång igen. För övrigt så var det en riktigt roligt och fint lopp och jag tror jag är redo för att prova på en ultradistans nu! :)
Tid: 4:21:21
Placering: 27 i M1 (121 overall)
Snittpuls: 157 (82%)
Maxpuls: 174 (91%)
Maxpuls: 174 (91%)
Vi har haft massiv träningsvärk dagarna efter loppet. Framförallt har låren varit helt döda efter utförslöpningen men nu är vi fit for fight igen och funderar på hur vi ska toppa den här tävlingen... ;-)
(Följ gärna vår resa i alperna på instagram @fiaochadam)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar