Ultraks 30k

Som vi skrivit i ett tidigare inlägg åkte vi förra veckan ner till Zermatt tillsammans med Oskar och Tina för att springa "Ultraks 30k".

Tina och Oskar hade bokat sitt hotell långt tidigare och de hade föreslagit att vi kanske kunde tälta i Zermatt för att sen bo tillsammans med dem i Chamonix där de hyrt en större lägenhet. Det lät bra tyckte vi och ännu bättre när vi insåg att det fanns en camping centralt i Zermatt inte alls långt från deras hotell. Zermatt ligger på 1600 meters höjd och är en bilfri ort så de enda fordonen som är tillåtna i byn är små elbilar och cyklar. När man kommer dit med bil får man parkera i Tälsch, 5 km från Zermatt och ta tåg sista biten upp. 

Vi tog en öl i väntan på att Oskar skulle komma i mål i sitt
"Vertical race" dagen innan vår tävling

Fias lopp

Att springa uppför har aldrig varit min grej men den här säsongen har något äntligen släppt. All terränglöpning på kuperade banor i sommar verkar har gett resultat. Kan det alltså vara så att man blir bra på det man tränar? En revolutionerande upptäckt i så fall! ;-)

Tillsammans med "vadrehab"; kavlande och rullande, Adams fantastiska tålamod med att massera mina vader och olika funktionella styrkeövningar har vaderna fungerat bättre och rövmusklerna har börjat ta lite större ansvar för framdriften uppför. 

Därför såg jag fram emot Ultraks med skräckblandad förtjusning. Det skulle bli ett riktigt gesällprov för mina vader med den respektfulla stigningen på 2000 höjdmeter med två rejäla "motlut" under den drygt 30 km långa banan runt Matterhorn. 

Planen var att gå ut väldigt lugnt, känna efter mycket och försöka undvika att få syra i vaderna. Därför passade det bra att vi oplanerat lyckades komma till start i sista sekund och snällt fick rikta in oss sist i startledet. Första delen av banan, kanske en kilometer, gick på asfalt innan vägen övergick till grus och smalnade av och sen kom vi in i skogen på små snirklande och branta stigar. Det var mycket folk och det var bara att hålla sig lugn och ta sig fram så energieffektivt som möjligt. Jag roade mig med att försöka slappna av och få ner pulsen och bara "flyta med" uppför. Det gick bra! Vaderna höll sig i schack. Det var väldigt jobbigt men kontrollerat. Efter några kilometer kom ett parti med lite lättare löpning. Jag andades ut och njöt av den fina utsikten som mötte oss när vi sprang längs berget. Och i samma sekund trampade jag snett. Jag var orolig över hur det gått med foten först men kunde springa vidare efter att ha svurit lite över min klantighet och jag hoppades att det inte skulle vara någon fara. Och det var det inte heller. Men jag fick en tankeställare som motiverade mig att fokusera på var jag satte fötterna resten av loppet.

Efter över en timmes "löpning" kom jag upp på toppen av första stigningen; "Sunegga"; toppen som Oskar haft som mål på sitt "vertical race" (men då en betydligt kortare och brantare bansträckning). 

Jag sprang med min lätta Salomon ryggsäck och hade med mig några egna bars, vatten och liquids. I kontrollen fyllde jag på med sportdryck (som tyvärr var riktigt äcklig och smakade rengöringsmedel) och åt några småbitar energigelsliknande bitar och torkad frukt. Sen väntade ett parti med lättare löpning. Det kändes riktigt bra att springa utför men jag höll mig i skinnet för att inte bränna alltför mycket energi och försökte springa hårt men kontrollerat. 

Efter ungefär 12 km stod Oskar längs banan och fotade.

Kul att se ett bekant ansikte längs banan
Foto: Oskar Henriksson

I samma veva som jag såg Oskar började det regna och det blev lite halt på stenarna på utförspartierna. Ungefär halvvägs; vid 15 km kom hängbron som jag haft lite ont i magen för. Precis som jag anat var jag tillräckligt adrenalinpumpad för att inte tycka att det var så farligt. Men jag höll ett stadigt grepp om räckena och blicken i nacken på killen framför. Bron gungande mycket och när jag kom över på andra sidan och skulle springa vidare fortsatte gungandet ett tag. 

Efter 16 km började banans riktiga utmaning; stigningen upp till Schwarzsee; 700 hm på 4 km. Första delen gick ganska bra, kanske lite för bra? Jag gick på och började passerade personer som tog myrsteg och verkade väldigt trötta. Nån kilometer senare var jag en sån person. Jag tog en halv liquid och hoppades piggna till. När tre timmar hade gått hade jag börjat må illa och det kändes som att jag när som helst skulle kunna behöva kräkas. Jag gick om en kille som var ännu tröttare än jag och fick lite energi av det. Pratade med några tjejer som också var väldigt trötta men vi konstaterade att vi kunde se toppen nu och att det inte var så långt kvar. Det var en sån lättnad att komma upp på toppen till stationen! Där fick jag syn på banprofilen och konstaterade att jag verkligen var på högsta punkten på banan och hade i stort sett bara utförslöpning kvar. Illamåendet hade inte lagt sig och jag fick kämpa ner några småbitar fast gel och sportdryck. Magen kändes sådär och jag var orolig för att behöva ta ett toabreak men hoppades på det bästa när jag sprang vidare. 

Jag började lugnt utför men märkte fort att jag återhämtade mig snabbt och kunde trycka på bra igen. Illamåendet släppte och magen lugnade ner sig. Det var jättekul att springa på och jag sprang om många och blev ännu mer peppad. Jag var lite orolig för hybris och att klappa ihop eller få kramp men kroppen kändes bra och jag tänkte att jag lika väl kunde få kramp om jag sprang långsammare. ;-) Så jag körde på på vinst och förlust. 

Eftersom jag hade ställt ner noggrannheten på min klocka stämde inte sträckangivelserna och jag var lite osäker på hur långt jag hade kvar. Dessutom visade det sig i efterhand att banan var 31 km och inte 30. Det var i alla fall riktigt skönt att passera 25 km-skylten (även om jag inte visste då att det egentligen var 6 km kvar) och inse att det skulle gå vägen om jag bara höll tungan rätt i mun sista biten och inte klantade mig med nån feltrampning. 

När grusvägen slutligen övergick till asfalt var det verkligen inte några pigga ben som skulle springa genom byn fram till målet. Jag försökte att inte släppa efter utan kämpa på hela vägen in i mål, tog några steg i backen inne i byn och ångrade att jag inte hade rekat slutet nogrannare innan jag tog mig i kragen och sen slog jag till med en slutspurt när jag äntligen såg målet. Glad, nöjd och lättad!

Sen fick jag reda på att Adam och Oskar väntade i väsk- och mattältet och jag gick dit och mötte upp dem för att höra hur det gått för Adam. 

Tid: 4:46:16

Placering: 24 i W30 (242 overall)

Snittpuls: 152 (84%)
Maxpuls: 168 (92%)

Adams lopp: 
Jag hade inga direkta farhågor inför loppet. Det var 30 km långt (har inte tävlat längre än 21 km tidigare) och man skulle ta 2000 hm (Gesunda ca 10 gånger). Mina ben kommer bli trötta hur jag än gör. ;-) Jag försöker alltid att dela in mina lopp i mindre delar för att det ska kännas lättare. I och med att detta loppet hade 2 rejäla stigningar och efter att den andra var avklarad var det bara 1 mils utförslöpning kvar så delade jag in loppet i 3 delar: Stigning 1, 2 och utförslöpningen.

Som Fia skev så hamnade vi långt bak starten men lika bra var väl det eftersom vi inte hann värma upp något. Jag försökte ta lite placeringar innan klättringen började utan att dra på mig någon mjölksyra, vilket gick bra. När klättringen började blev det total stopp och kö. Det var bara att rätta in sig i ledet och börja promenera uppför. Det kändes inte som någon bra idé att stressa om folk utanför stigen. Efter stigningen lättade folkmassan lite och jag släppte lös benen i utförslöpningen. Roligt att ta många placeringar. :)

Mellan stigningarna var det lite blandad terräng men mest utför kändes det som. Jag fortsatta att ta många placeringar fram till den andra stigningen. Mina ben var ganska trötta redan här efter all utförslöpning. Jag visste sedan innan att toppen skulle vara på 20 kilometer så det var bara att titta på klockan och räkna ner. Det kändes segt i början men efter ett tag kom benen igång, sen dog de igen... :P Sjukt vad jobbigt den sista kilometern till toppen var! Benen kändes som fem-milen all over again; kliv, kliv, överlev.

Tagen av mig själv under loppet.
Mannen framför mig var en bra rygg utför!

Hängbron vid 15 km. Det var högt och vinglade mycket!
Höll hårt om telefonen ;-)

Uppe på toppen drack jag lite Coca-Cola och tryckte i mig något att äta. Nu var den jobbiga delen av loppet gjort, bara utförslöpning kvar hela vägen till mål. Men även fast man bara springer utför så tar det muskulärt på benen. I början kändes det ganska lätt men efter ett tag blev det jobbigare att fortsätta ligga på. Min energi började ta slut här med och det sista kilometrarna in mot mål blev riktigt jobbiga, speciellt när jag kom in på asfalten, då stumnade benen ordentligt!

Jag kom in på tiden 4 tim 21 min vilket jag är nöjd med. Kroppen och benen kändes aldrig riktigt bra under loppet vilket nog kan bero på en förkylning jag haft efter Cykelvasan och den långa sittande resan ner från Mora. Det degar verkligen till benen och jag hade behövt några pass för att komma igång igen. För övrigt så var det en riktigt roligt och fint lopp och jag tror jag är redo för att prova på en ultradistans nu! :)

Tid: 4:21:21

Placering:  27 i M1 (121 overall)

Snittpuls: 157 (82%)
Maxpuls: 174 (91%)

Vi har haft massiv träningsvärk dagarna efter loppet. Framförallt har låren varit helt döda efter utförslöpningen men nu är vi fit for fight igen och funderar på hur vi ska toppa den här tävlingen... ;-)

(Följ gärna vår resa i alperna på instagram @fiaochadam)

Cykelvasan Öppet spår 2016

I år har jag lagt till cykling i min träning. Det har varit riktigt roligt med en ny träningsform och jag tror det har hjälpt mig få lite bättre styrka i benen. Cyklingen har dock inte bara varit en ny träningsform utan också ett transportmedel. Nästan varje dag har jag cyklat in till jobbet i Mora vilket ger 2 mil cykling per dag; vardagsmotion kallas det. :) Min träningsfördelning har hittills i sommar varit ca 33% cykling, 33% löpning, 33% rullskidor och 10% styrka. Vilket ger 109% totalt så det känns helt okej! ;-)

I och med all cykling så blev det ganska självklart att köra Cykelvasan. Dock blev det inte bestämt förrän nu i veckan vilket lopp jag skulle köra. Jobbet fick avgöra och då blev det Öppet spår på fredagen. För mig spelade det inte någon större roll. Cyklingen har bara varit en rolig träningsform utan någon prestige i hittills och jag har för avsikt att fortsätta ha den som det. I alla fall till nästa års Cykelvasa. ;-)

Snörar om till cykelskorna

Innan start i led 5

Jag köpte en startplats i andra hand som visade sig vara i startled 5. (I startled 5 beräknas man köra runt 4 timmar fick jag reda på efter att ha pratat med Vasaloppet.) Eftersom jag inte är någon van cyklist och jag hade inte en susning om vilken fart mina ben skulle orka hålla så valde jag att inte försöka seeda upp mig. 

På Cykelvasan är det ingen masstart som på Vasaloppet. Här släpps man iväg i vågor med 5 minuters mellanrum. Första start var 11:30 och 11:50 startade jag. Första backen trodde jag skulle vara grus/stig, inte asfalt. Tempot var riktigt lugnt hela vägen upp också. Jag vågade inte trycka på, dock kom jag ikapp täten på startgrupp fem ganska snabbt. Uppe på toppen tog jag rygg på en som hade ett bra tempo och sen låg jag bakom honom hela vägen till Smågan. Lite oväntat så valde han att stanna och dricka där så jag fick fortsätta själv. 

Efter inte så lång tid (mellan Smågan och Mångsbodarna) fick jag syn på Fia som stod och hejade. Det flöt på helt okej denna biten. Jag försökte hitta klungor med bra tempo men tyvärr varade de inte så länge för det mesta. Min strategi under loppet var att ta det lugnt uppför och trycka på på platten och utför och att inte låta benen bli för stumma. Ändå blev det uppför som jag plockade flest placeringar. Tror detta beror på att min benstyrka (i cyklingen) inte kommit ifatt syreupptaget än.

Fram till Evertsberg hade jag mer eller mindre någon att ligga bakom hela tiden. Men efter Evertsberg blev det betydligt glesare. Innan Oxberg hade jag bestämt med Fia att hon skulle ge mig en ny vattenflaska längs med asfaltsvägen innan besinmacken. Jag hade rekat att jag skulle komma här veckan innan, skyltarna sa så. Detta visade sig dock vara skyltar till halvvasan.... Så jag kom aldrig ut på asfaltsvägen utan kom direkt upp till Oxbergskontrollen. Direkt när jag kom ner mot kontrollen så såg jag Fia som stod och tjoade och vinkade i slutet av fållan. Hon hade såklart förstått att loppet inte gick där jag sa och istället sprungit upp till kontrollen där jag fick en ny flaska! :)

Efter Oxberg fanns det inga klungor att åka i längre så jag fick köra resten av biten in till Mora själv. Jag märkte att jag hade en kille som låg i ryggen på mig. Han måste ha tyckt det var bekvämt där för han gick aldrig upp och drog något; lite irriterande men å andra sidan hade jag gjort samma sak. I samband med Hökberg började mina ben bli tunga. Jag orkade inte ligga på hela tiden utan fick ta det lite lugnare vissa partier.

Efter Eldris tänkte jag att nu får benen bära eller brista så jag ökade tempot en aning och försökte hålla det hela vägen. In mot Hemus märkte jag att de två som låg bakom mig hade släppt vilket taggade mig lite extra att fortsätta köra. I princip var jag krampfri hela loppet fram till upploppet och där såg det ut såhär:

Cykelvasan blev en riktigt rolig upplevelse för mig! Tiden blev 3 tim 40 min, vilket inte är någon supertid men jag känner mig nöjd med min insats ändå. Nästa sommar kommer jag ha betydligt fler cykelmil i benen, bättre startposition och förhoppningsvis lite bättre klungor att åka med! Ska bli spännande att se vad jag kan åka på för tid då. :) 

Resultat här

Loppet i siffror:

Tid: 03:40:13

Sträcka: 94.71 km

Placering: 86 (5:a i min klass H21)

Snittpuls: 153 (79%)

Maxpuls: 175 (91%)

Snitthastighet: 25.7 km/h (Max 51 km/h)

Låt i huvudet: Ride

Chip av

Ganska trött o ganska nöjd
Ska man bli jättenöjd måste man nog bli
jättetrött också! ;-)

Expedition UTMB (och Ultraks)

På onsdag morgon nästa vecka börjar vi en lång resa. Etapp 1 går med bil ner till Tomelilla i Skåne och hem till Oskar och Tina. Tillsammans med dem åker vi sen till Trelleborg, tar färjan vidare till Travemünde över natten och följande dag kör vi vidare hela vägen till Zermatt i Schweiz.

Oskar och Tina frågade oss i våras om vi var sugna på att åka med dem till Frankrike och supporta Oskar när han ska springa ultraloppet "Ultra Trail du Mont Blanc", eller UTMB som det förkortas. Det är ett drygt 16 mil långt lopp som går kring Mont Blanc med en totalt stigning på ca 10 000 höjdmeter. Extremt. Galet. Roligt!

Banprofil UTMB

Bansträckning UTMB

Galet långt och galet många höjdmeter

Vi tyckte det lät jättekul och vi älskar ju alperna så vi blev väldigt sugna på att följa med. Adam hade dock inte så stora förhoppningar att kunna vara ledig från jobbet och vi släppte det för då. När det i början av sommaren visade sig att han faktiskt kunde få ledigt och att det fortfarande fanns möjlighet att följa med var saken biff.

Deras plan var att åka ner en vecka innan loppet. Tina skulle passa på att springa ett annat lopp veckan innan; "Ultraks" som går kring Matternhorn i Zermatt, Schweiz. Ultraks har några olika distanser som är lite mer humana; 16, 30, 46 km och ett "vertical race" (2,5 km och 600 hm). Oskar ska springa vertikalloppet som "uppvärmning" inför sin utmaning och Tina är anmäld i tremilsloppet. Vi bestämde oss för att också satsa på att springa det som en kul grej och ett bra träningspass!

Vi insåg just att tremilsloppet har en total stigning på 1950 hm så vi får väl se hur kul det blir! ;-)

Banprofil Ultraks 30k

Bansträckning

Fia kommer få tillfälle att jobba på sin höjdskräck under loppet...;-)
(Bron syns även i filmen nedan vid 4:27)

Det här är alltså en av anledningarna till att vi sprungit lite mer i sommar. Vi ser verkligen fram emot resan och hoppas få några härliga och roliga dagar i alperna! :)

Orsasjön runt, Grönklitt Hill Climb, Bjarnerundan och Gopshus

Efter vår lilla semesterutflykt, aka. träningsläger, i Grövelsjön tog vi det ganska lugnt några dagar. Vi passade på att styrketräna och på torsdagen sprang vi en kort runda för att känna lite hur benen kändes efter några dagar med mycket löpning. Jag, Fia, hade lite känningar i ena vaden och vi nöjde oss med en timmes jogg. 

Loppisfynd på vilodagen; fina "kakfat" för 5 kr/st

På lördagen började Adam inte jobba förrän 11 och han hade planerat att köra rullskidor till och från jobbet. Planen var att köra en omväg runt Orsasjön på både dit och hemvägen. Jag hängde med på morgonen och vi rullade tillsammans via Orsa, Viborg och turistvägen mot Mora. Vi insåg att Adam varit lite optimistisk när han beräknade avgångstiden för vår lilla expedition så vi fick växla upp några snäpp jämfört med vårt sedvanliga mys-A1-tempo. Kul! :) Vi stakade båda, Adam på treor och jag på tvåor. Vi har kört en del på lättare hjul senaste tiden för att få upp lite bättre och mer tävlingslik frekvens. Den här gången var det tur för nu hann Adam precis i tid till jobbet. Jag fortsatte hem till Bonäs. Sista biten började det kännas att vi kört på lite hårdare och utan energitillförsel och på slutet var jag lite sådär yr och hade svårt att fokusera som jag brukar få på slutet av Vasaloppet. Nästan 44 km/2:38 landade passet på. Adam jobbade till tre och sen körde han samma håll tillbaka som dit, nästan 7 mil totalt.

Mitt pass landade på 43,5 km och avslutades
med hallonorgie i trädgårdslandet

På söndagen cyklade Adam en långtur. Han ska köra cykelvasans "öppet spår" imorgon och körde ett fyratimmarspass i Grönklitt inför det.

Jag gav vaden en ny chans och efter vila, rullande och kavlande var den fit for fight igen för en lugn och skön halvmara i Bonässkogarna.

Förra veckan blev inte riktigt som planerat. I tisdags körde jag en lång morgonjogg innan frukost. Efter några kilometerns löpning följde jag en markerad led som jag inte sprungit tidigare. Den var märkt "H"och visade sig gå åt motsatt håll från oss och vara 8,2? km lång. "Hundrundan" var namnet enl. skyltarna vid dess startplats utmed Älvdalsvägen. Den var fin och kul att springa! Efter en adrenalinkick halvvägs in i passet när jag blev skrämd av en kille som kom springande bakifrån på stigen blev det en tempohöjning. Och oj så bra och kul det kändes att springa lite fortare! :) Så morgonjoggen innan frukost, som alltid brukar springas i A1-tempo, utan vätskeryggsäck och oftast inte över en timme, fick ett inslag av A3 på mitten och blev 1:40 lång istället.

På kvällen körde vi ett styrkepass tillsammans på skolans gym och efter det åkte vi ner till stranden vid Siljan och grillade.

Jag hade börjat må lite dåligt redan i samband med grillningen och dagen efter hade jag ont i magen, mådde illa och var allmänt risig. Känslan var "matförgiftning" och jag undrar om det inte var någon slags histaminreaktion som jag åkt på. Jag brukar (över)reagera på myggbett och tar ibland antihistamin (loratadin) när jag får bett och det svullnar upp och kliar för mycket. Jag hade fått ett konstigt bett där nere på stranden när vi grillade och insåg i efterhand att jag ätit naturligt histaminrik kost de här dagarna också. (Makrill och majonäs ena dagen, och tonfisk andra). Kanske kan det vara förklaringen? Vi hade dessutom grillat färsk korv så det kan ju ha varit något med den också, även om Adam klarade sig...Dan efter kom jag på att allergitabletterna kunde funka om det nu var en histaminreaktion så jag tog en tablett.  Det verkade hjälpa och jag mådde bättre och bättre och helt bra igen på fredagen.

Och vad är bättre att starta upp träningen igen med än att staka uppför Grönklittsbacken? ;-) Adam hade planerat in tröskelkörning uppför backen och jag kände mig pigg och följde med för att ge det ett försök och känna efter hur kroppen kändes.

Adam släppte av mig nedanför backen och körde upp bilen till toppstugan och rullade ner medan jag rullade en sväng längs Hansjövägen, vände tillbaka och mötte upp Adam ett par kilometer upp i backen. Vi mötte Max som gått på skidlinjen tidigare som också var där för att köra backen så Adam fick bra sparring (men ett sämre tröskelpass...;-)).

Det kändes helt ok för mig men jag försökte hålla mig kring tröskel och inte gå på för hårt.  Jag hade inte riktigt bestämt om jag skulle staka eller använda benen innan men bestämde mig när vi stakat en bit upp i backen att försöka hänga i med stakningen hela vägen upp. Det kändes bra! (Men inte lätt...;-)) Sista biten är så sjukt brant men den kändes betydligt lättare den här gången än på tävlingen senast när jag var ännu tröttare och det var blött och kallare. Eftersom Adam hade jobbat till sex blev det sen kvällsmat den fredagkvällen...

På väg uppför sista backen

På lördagen sprang jag en sväng i skogen här hemma igen. Den här gången hoppades jag på att komma lite lagom vilse för att få till ett bra distanspass utan tristess...;-) Så jag gav mig ut på lite random stigar, sprang en del obanat när stigen tog slut, hittade andra stigar och vägar och hamnade vid den där tjärnen som vi badat i en gång tidigare. Sen kom jag ut på "H"-rundan igen och sprang den ett varv och tillbaka till Bonäs igen. Totalt blev passet 2 h och en kvart. Adam hade påmint mig om att inte springa för långt inför söndagens träningspass så jag nöjde mig där...;-) Det var ganska segt hela passet och den här gången höll jag A1 och ville hellre vara ute lite längre än springa snabbt. Jag gick vissa partier och lät pulsen gå ner. Vädret var strålande! Inte så varmt men soligt. På vägen tillbaka sprang jag på en samling kantareller och stannade till och plockade dem och hoppades att de inte skulle mosas i vätskeryggsäcken. Det blev ett par riktigt goda svampmackor till kvällsfika. Äntligen! :)

Smörstekta kantareller till kvällsmackan

På söndagsmorgonen hade Adam planerat in plättar till frukost/brunch inför dagens långpass: Bjarnerundan. Bjarnerundan är uppkallad efter en gammal skidåkare som hette Bjarne Andersson. Så här skriver Mora Outdoor på sin sida: 

"Rundan är skapad av skidåkaren Lennart Olsson från början. Han drog med sig skidkamraten Bjarne Andersson på turen. Bjarne tränade ofta på banan och namnet blev Bjarnerundan. Första 10 km innehåller en tuff stigning upp till Rostbergs fäbod, för att sen följas av löpning på myrmarker och stig. På hemvägen mot Hemus passeras Berihol tillhörande Vika by. Ett riktigt kraftprov för den som vill och vågar sig på att springa en riktig långtur i krävande terräng. Vandring eller löpning delar av banan kan rekommenderas. Det finns kilometerskyltar var femte kilometer på rundan."

Längd: 33 km
Total stigning: Minst 1500 m
Område: Mora västra, terrängkarta 655, Mora
Start-mål: Mora skidstadion, Hemus
Märkning: Ljusblå målade markeringar
Svårighet: Svår
Terräng: Stig, skogsväg, myr

Är det någon gång man kan bajsa ner sig utan att det märks
så är det på Bjarnerundan

Sist vi sprang Bjarnerundan var jag i riktigt dålig form och det var varmt och kvavt. Den här gången var vädret perfekt och vi tyckte båda att löpningen i tyngre terräng känns bättre än tidigare. Det tackar vi Bonässkogen för! :) Men det tar ändå en god stund för oss att springa rundan i A1-tempo. Ca. 4,5 h senare var vi tillbaka vid Hemus. Vi hade bara vatten med oss att dricka men hade med några hemmagjorda bars och banan att äta. Energinivån kändes bra under större delen av passet men de sista kilometerna började jag bli riktigt trött och det var väldigt skönt när vi kom in i Hemus. Vi hade tagit med oss badkläder och körde direkt ner till Siljan för att skölja av oss geggan och kyla ner benen lite. Och sen festade vi till det med en Daimstrut från kiosken innan vi körde hemåt.

Ett lite torrare parti av Bjarnerundan

I tisdags kväll körde vi ett annat favoritpass som vi inte kört på länge; backintervaller i Gopshus. Tidigare har vi mest kört med stavar men den här gången lämnade vi stavarna hemma och "sprang" upp. Det går inte fort men det går. ;-) Jag har nämnt tidigare att mina vader brukar strula vid långa uppförslöpning och jag tog det riktigt lugnt första vändan upp för att vaderna skulle "hinna med". Det är som att det tar lång tid för cirkulationen i dem att komma igång ordentligt och de stumnar totalt om jag går på för hårt i början. Den här gången lyssnade jag helt och hållet på vaderna och sket i vad pulsklockan visade så det fick ta den tid det tog att komma upp i A3-puls. Dessutom hjälpte Adam mig att massera dem ordentligt efter vi värmt upp och innan vi började första intervallen. Andra gången kunde jag springa på mycket bättre utan att stumna. Skönt! Vi sprang totalt fyra vändor upp och ner; två gånger på "sidan" av backen på "Linnéstigen" och två gånger uppför nedfarten mot Vasaloppsspåret. Ett riktigt bra pass för mig (och mina ben...). Adam imponerade med sin uppförslöpning. Han måste ha tagit ett rejält kliv under sommaren. Kanske inte så dumt med all transportcykling till och från jobbet?

Fin utsikt på väg ner från Gopshusbacken

Passet i Gopshus blev nog det sista tunga löppasset innan nästa veckas utflykt.
Mer om det i nästa inlägg!