Schemat dagen innan Vasaloppet såg ut ungefär så här:
Frukost, testa skidor, äta lunch, lämna in skidor för vallning på Johns Sport, se på film/sova, äta middag, hämta skidor, äta kvällsfika och tillslut sova. Dagen gick ungefär som planerat och vi kände oss rätt så lugna när vi gick o la oss. :) Dock hade vi båda svårt att somna och sov lika bra som vanligt natten innan Vasaloppet. ;-)
 |
| Backen i Läde blev bra att testa i |
 |
| Andreas aka "Sunken" från Johns Sport jobbar stenhårt med vallning och vallatester under hela Vasaloppsveckan. Tack för grym service! |
 |
| Team Santanders buss och "Vill och behöver" bussen sida vid sida på elitparkeringen |
 |
| Lugn! Det är bara Fia som druckit rödbetsjuice... ;-) |
På plats sprang Fia direkt och ställde sig i kön till led 3. Adam hade flyt i år. Håkan och Daniel från klubben hade varit på plats redan klockan 03:00 och ställt sig i kön så att led 1 åkarna i klubben skulle få så bra förutsättningar som möjligt! Hur bra är inte det?! :)
När skidorna var utlagda åkte vi bort till första backen och kollade om fästet på Fias skidor fungerade. Adam hade bestämt sig för att prova att staka i år men följde med som sällskap. Fästet funkade klockrent. Skönt att slippa kladda med det och vi åkte tillbaka till starten för att fixa de sista förberedelserna.
Adams lopp:
Förra året var ett tungt år. Jag väggade halvvägs och åkte i snigelfart in i mål. Orsaken trodde jag berodde på att jag ätit för lite dagarna innan och till frukost på tävlingsdagen. Detta hade jag förbättrat till i år. Dock hade jag lite andra störningar i år; en lättare förkylning och mycket jobb gjorde att jag inte kunde träna som jag ville veckan innan. Fokuset låg istället på att bli frisk!
Inne i startfållan träffade jag Oskar, Johannes, Daniel och Henry. Alla var peppade och glada. Skönt med en positiv tillvaro innan start! :) Starten kom lika plötsligt i år som förra året. Ingen förvarning eller signal. Förra året hade jag placering 427 i Smågan vilket är lite för långt bak. Jag körde på hårt på startsträckan och fick en bra placering in i backen. Dock körde jag kanske på lite för hårt.
Se skillnad på sträcktider från förra året nedan:
 |
| 2015 |
 |
| 2016 (Placeringssiffrorna ljuger eftersom chipen verkar ha strulat för många) |
Fyra minuter snabbare till Smågan lägger en bra grund för en väggning (mer om det sen). Uppe på myrarna kände jag mig ganska pigg och eftersom det snöade bäddade det för klungkörning där det blir svårt att plocka placeringar. Lika bra att satsa på en bra placering i början och försöka hålla den sen. Efter ett tag blev vi en ganska stor klunga på 30-40 man. Ishida från United Bakeries var med i klungan och jag blev tvungen att ligga bakom henne ett tag. Inte kul kan jag lova... Med en frekvens som Johaug och en stavisättning bakom pjäxorna blev det svårt att hitta en skön rytm bakom henne.
Efter Mångsbodarna skedde något som jag inte räknat med. Helikopterljud och skotrar skymtades. Rätt som det var kom jag ikapp en gigantisk klunga på med kanske 200 åkare. Efter att han konstaterat att jag körde bakom Jörgen Aukland och Anders Nygaard förstod jag att det var tätklungan som var ute och söndagsåkte. Det här var helt klart höjdpunkten på loppet. Få köra tillsammans med Eliassen, Gerdalen m.m. (Jag fick tom säga åt Gerdalen att hålla inne sin stav när han drack ;-)) Tempot i klungan var faktiskt så långsam att många stannade och tömde blåsan... Allt detta skedde i Risbergsbackarna. Dock var tempot relativt högt för mig och det ökade successivt i det seeega motlutet. Efter Risbergskontrollen var jag helt slut och hade inte en chans att följa med, varken uppför eller utför.
 |
| Langning som ett pro! |
Resan mot Evertsberg blev riktigt tung. Planen var att köra lugnare och återhämta mig men pga kuperingen gick det inte och detta resulterade i en väggning... För mig var det riktigt svårt att hålla uppe motivationen. Klunga efter klunga passerade mig utan att jag kunde hänga på. Som tur så går det mycket utför efter Evertsberg, vilket nog räddade mig från att kollapsa totalt. Men resultatet jag var ute efter var kört. Att pressa mig till döds för att nå samma resultat som förra året kändes ganska meningslöst. Topp 200 var mitt mål och det var kört nu.. :(
Från Oxberg till Hemus var det inte mycket till körning. Tävlingsinstinkten kom tillbaka vid Hemus när folk började köra på och försöka hitta positioner. Jag kände mig stark här och njöt riktigt av körningen!
Sammanfattningsvis var det bitvis ett riktigt bra lopp. Jag gjorde det jag skulle och kunde i början men tyvärr räckte det inte. Jag är glad att jag valde blanka skidor, tror inte jag förlorade något på det. Roligt att ha stakat Vasaloppet också! :) Stort tack till Håkan, Daniel och klubben för langning och köandet till led 1. Stort tack till Johns Sport för grym vallningsservice! Nu får man börja experimentera med längre stavar också. Gissar att många kommer göra det nu. ;-)
Placering: 357
Tid: 04:37:46
Tid efter segrare: 29:46
 |
Fias lopp:
Inget har gått som jag hoppats den här säsongen. En förkylning satte stopp för Axa Ski Marathon, kyla för Moraloppet, puckat skidval på Marcialonga, sjuk bana och fel skidor/valla på Kaiser Maximilian Lauf. Det enda loppet som känts hyfsat i år är Orsa Ski Marathon men inte heller det ledde till någon uppseedning i startleden på Vasaloppet. Ännu ett år i led 3 kändes riktigt tråkigt. Jag insåg förra året hur svårt det är att köra upp sig men höll inte mitt löfte till mig själv om att inte köra Vasaloppet om jag inte seedat upp mig till led 2. Att åkare på damsidan seedas upp till de främre startleden utan faktiska meriter gör det ännu tråkigare att tävla i samma klass men med andra förutsättningar.
Jag satsade i alla fall järnet på startrakan för att plocka så många placeringar jag bara kunde innan det skulle köra ihop sig i backen. Det gick oväntat bra! Jag hade omgående en hel del led 2 åkare runt mig och det flöt på ok i backen. Fastnade i, snubblade till och tappade den ena liquiden jag hade instoppad i pjäxan och ena stavremmen gick upp. Sprang vidare med ett fast grepp om staven och lyckades få den på plats igen en stund senare. Det kändes som vanligt som ett smärre under att lyckas komma uppför första backen med allt material i behåll!
I backen körde jag om Madelen Carlzon som startat i elitled och stakade uppför backen. Det såg väldigt tungt ut och jag var tacksam att jag hade fäste under skidorna. För än så länge funkade fästet. Väl uppe var jag mentalt inställd på att det skulle kännas tungt ett tag innan jag kommit över starten. Det kändes helt ok men när Jonas "djuret" Johansson från IK Stern kom förbi och hojtade insåg jag inte att jag skulle kunna hänga med utan lät honom passera. Skidorna gick ok när spåret var lite blankt men annars inte alls. Jag hade varit medveten om att det skulle kunna bli så men hade samtidigt tagit skidorna som gick "bäst i test" i liknande förhållande tidigare dagar och hade förhoppningar om att de i alla fall skulle gå bättre och bättre under loppet.
Jag bet i alla fall ihop och försökte hitta bra glid och klungor men det var inte lätt att ta sig fram när det var ett spår som gick klart bättre. När jag skulle börja använda benen i backarna insåg jag att fästet var riktigt dåligt. Jag kunde inte slappna av alls i diagonalen och fick gå över och saxa tidigt. Det kändes så sjukt surt när jag vet hur mycket bättre jag är på benåkningen i år. Förra året hade jag klockrent fäste från start till mål. I år var jag förberedd på att det inte skulle kunna vara så men jag hade hoppats på fäste första halva loppet i alla fall. Nu tappade jag massor uppför. Det var jobbigt att se hur nummerlappsnumren ökade och led 2 åkarna blev färre och färre samtidigt som jag kände mig helt död och knappt tog mig framåt. Jag förstod inte riktigt vad som hände egentligen. Jag tyckte inte att jag hade kört på så hårt men det tog nog mer på krafterna än jag förstod när fästet inte funkade.
Redan här var loppet kört mentalt såväl som fysiskt. Jag försökte bita i och inte ge upp men tappade sugen totalt andra halvan av loppet. Det var inte kul någonstans. Jag körde och tänkte på hur hemskt allt var och hur gärna jag ville att det skulle vara över. Jag lovade mig själv att inte tävla mer förrän jag verkligen vill det. Frågade mig själv varför jag utsätter mig för det här. Kände hat mot prestationsångesten som jag själv bygger upp. Varför är jag inte bättre än så här och varför sätter jag ytterligare press på mig själv genom att låta alla som vill kunna följa mig under träning och tävling? Säkert finns det några skadeglada bloggläsare som njuter av att se andra misslyckas. Varför kan jag inte nöja mig med att vara en halvbra motionär som åker skidor bara för att det är kul?
Resten av loppet var jag sjukt sur.
Och nu i efterhand är jag sur för att jag var sur. ;-)
Men det var samtidigt en bra spark i röven för att komma loss och ändra saker och ting och tänka om!
Nu ska jag fundera på hur jag ska lägga upp träningen framöver för att inte hamna i samma situation igen. Jag älskar ju träningen i allmänhet, skidåkningen i synnerhet och allt härligt jag upplever genom min sport! :)
Och precis som tidigare år är allt glömt några dagar efter Vasaloppet och jag förstår inte vad det var som var så himla jobbigt egentligen. ;-)
Inget har gått som jag hoppats den här säsongen. En förkylning satte stopp för Axa Ski Marathon, kyla för Moraloppet, puckat skidval på Marcialonga, sjuk bana och fel skidor/valla på Kaiser Maximilian Lauf. Det enda loppet som känts hyfsat i år är Orsa Ski Marathon men inte heller det ledde till någon uppseedning i startleden på Vasaloppet. Ännu ett år i led 3 kändes riktigt tråkigt. Jag insåg förra året hur svårt det är att köra upp sig men höll inte mitt löfte till mig själv om att inte köra Vasaloppet om jag inte seedat upp mig till led 2. Att åkare på damsidan seedas upp till de främre startleden utan faktiska meriter gör det ännu tråkigare att tävla i samma klass men med andra förutsättningar.
Jag satsade i alla fall järnet på startrakan för att plocka så många placeringar jag bara kunde innan det skulle köra ihop sig i backen. Det gick oväntat bra! Jag hade omgående en hel del led 2 åkare runt mig och det flöt på ok i backen. Fastnade i, snubblade till och tappade den ena liquiden jag hade instoppad i pjäxan och ena stavremmen gick upp. Sprang vidare med ett fast grepp om staven och lyckades få den på plats igen en stund senare. Det kändes som vanligt som ett smärre under att lyckas komma uppför första backen med allt material i behåll!
I backen körde jag om Madelen Carlzon som startat i elitled och stakade uppför backen. Det såg väldigt tungt ut och jag var tacksam att jag hade fäste under skidorna. För än så länge funkade fästet. Väl uppe var jag mentalt inställd på att det skulle kännas tungt ett tag innan jag kommit över starten. Det kändes helt ok men när Jonas "djuret" Johansson från IK Stern kom förbi och hojtade insåg jag inte att jag skulle kunna hänga med utan lät honom passera. Skidorna gick ok när spåret var lite blankt men annars inte alls. Jag hade varit medveten om att det skulle kunna bli så men hade samtidigt tagit skidorna som gick "bäst i test" i liknande förhållande tidigare dagar och hade förhoppningar om att de i alla fall skulle gå bättre och bättre under loppet.
Jag bet i alla fall ihop och försökte hitta bra glid och klungor men det var inte lätt att ta sig fram när det var ett spår som gick klart bättre. När jag skulle börja använda benen i backarna insåg jag att fästet var riktigt dåligt. Jag kunde inte slappna av alls i diagonalen och fick gå över och saxa tidigt. Det kändes så sjukt surt när jag vet hur mycket bättre jag är på benåkningen i år. Förra året hade jag klockrent fäste från start till mål. I år var jag förberedd på att det inte skulle kunna vara så men jag hade hoppats på fäste första halva loppet i alla fall. Nu tappade jag massor uppför. Det var jobbigt att se hur nummerlappsnumren ökade och led 2 åkarna blev färre och färre samtidigt som jag kände mig helt död och knappt tog mig framåt. Jag förstod inte riktigt vad som hände egentligen. Jag tyckte inte att jag hade kört på så hårt men det tog nog mer på krafterna än jag förstod när fästet inte funkade.
Redan här var loppet kört mentalt såväl som fysiskt. Jag försökte bita i och inte ge upp men tappade sugen totalt andra halvan av loppet. Det var inte kul någonstans. Jag körde och tänkte på hur hemskt allt var och hur gärna jag ville att det skulle vara över. Jag lovade mig själv att inte tävla mer förrän jag verkligen vill det. Frågade mig själv varför jag utsätter mig för det här. Kände hat mot prestationsångesten som jag själv bygger upp. Varför är jag inte bättre än så här och varför sätter jag ytterligare press på mig själv genom att låta alla som vill kunna följa mig under träning och tävling? Säkert finns det några skadeglada bloggläsare som njuter av att se andra misslyckas. Varför kan jag inte nöja mig med att vara en halvbra motionär som åker skidor bara för att det är kul?
Resten av loppet var jag sjukt sur.
Och nu i efterhand är jag sur för att jag var sur. ;-)
Men det var samtidigt en bra spark i röven för att komma loss och ändra saker och ting och tänka om!
Nu ska jag fundera på hur jag ska lägga upp träningen framöver för att inte hamna i samma situation igen. Jag älskar ju träningen i allmänhet, skidåkningen i synnerhet och allt härligt jag upplever genom min sport! :)
Och precis som tidigare år är allt glömt några dagar efter Vasaloppet och jag förstår inte vad det var som var så himla jobbigt egentligen. ;-)
Placering: 55 i damklassen (1923 totalt)
Tid: 5:32
Tid efter segraren: 1:24 herrar, 1:14 damer
Nu blickar vi framåt och börjar träningen inför världens längsta skidlopp; det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet. Vi har idag exakt en månad på oss att förbereda oss för äventyret! Vasaloppet var bara uppvärmningen...;-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar