Förra söndagen körde vi Marcialonga, ett av våra absoluta favoritlopp! Förutom alla skejtande italienare är det en härlig upplevelse i fina miljöer. ;-) I år hade arrangörerna gjort ett fantastiskt jobb och skrapat ihop snö till hela 70 kilometers sträckningen. Det hade vi inte räknat med så det var riktigt kul. Vid sidan av spåret var det barmark och slingan gick som en vit orm genom den bruna dalen.
Vi åkte ner till Italien med tåg från Mora till Arlanda, flyg till Munchen och hyrbil till vårt hotell i Soraga. Resan fick en jobbig inledning när vi mitt i packningshysterin kvällen innan avfärden fick ett sms från SJ att vårt tåg 6.27 morgonen efter var inställt. Som tur var hade vi extremt stora marginaler på resandet för att hinna med vårt flyg så vi hann fram i tid även med ersättningsbussen de hade satt in. Men fyra timmar i en fullsmockad buss var inte direkt den inledningen på resan vi hade sett fram emot.
På Arlanda såg vi Anders Södergren i kön till incheckningen och slapp betala något extra för våra skidpaket som vi trodde vi skulle få göra så sen var humöret lite bättre igen...;-)
Över till själva loppet: I år var första året som vi båda fick starta i "rätt" startled. Adam har på tre år jobbat upp sig från sista led till ledet strax efter elitledet och Fia till ledet bakom som startar 5 minuter efter eliten. Vi åkte till starten 06:40 på morgonen och väl framme kunde Fia gå in i sin startfålla och ställa skidorna längst fram. Adam fick köa lite och sen möttes vi upp och fixade sista förberedelserna innan start innan vi gick iväg till våra startfållor igen.
 |
| Innan start |
Väl inne i fållan kom Fia på att hon hade glömt ta av sina skidhållare och eftersom hon redan lämnat in sin överdragspåse gav hon dem i present till en polsk? kille som höll på att packa sin säck. Han såg lite förvånad ut men packade glatt ner dem...Fia fick stå och vänta som en packad sill medan Adam kunde springa omkring i första startfållan och värma upp.
Fias lopp:
När fållan öppnades joggade jag fram med mina skidor och försökte hålla mig lugn och sätta på mig skidor och stavar utan att stressa för mycket. Sen bar det av. Det körde ihop sig en del men flöt ändå på helt ok. Lagom fort skulle jag säga efter den dåliga uppvärmningen. Det kändes kontrollerat och bra. När Olivia Hansson (Team Skistart.com) körde om höll jag ögonen på henne och försökte att inte tappa på henne men inte heller stressa iväg. Mina skidor kändes bra, jag kom om i stakningen uppför och hade en bra känsla i kroppen.
Efter några kilometer på banan kom den första branta utförskörningen och jag fattade inte vad som hände innan jag låg på marken. Helvete! Jag tappade vätskebältet och låg mitt i backen med folk som susade förbi överallt och försökte komma upp och få ordning på mina grejer utan att bli påkörd och få stavarna förstörda. Kaos. När jag körde vidare förstod jag att min tanke med att köra på skateskidor för att de skulle vara stabilare utför inte alls stämde. Skidorna grävde ner sig och var "fladdrigare" än jag hade tänkt. Dessutom fastnade det snö under bindningen i saxbackarna som jag hade lite sjå att bli av med.
Dagen innan hade vi testat skidor och skejtskidorna hade gått lite bättre än mina klassiska skidor, även när det blivit lite varmare. Eftersom jag bestämt mig för att staka och inte har några klassiska skidor som inte har uppruggad fästzon valde jag att köra på dem. Men nu på tävlingsdagen var spåren mycket mjukare och när jag kommit upp till Canazei och skulle börja köra utför märkte jag att jag hade sämre glid än folk runtomkring mig som körde med fäste. Väldigt trist och tungt för motivationen. Att staka var kanske inte rätt val men jag tappade å andra sidan betydligt mer på lättåkta partier på mitt dåliga glid än på att jag stakade uppför. Fall nummer två på loppet tajmade jag in vid vändningen precis framför Jonas Johansson som stod med kameran i högsta hugg x) :
 |
| Efter att ha misslyckats med första försöket att ta mig upp på benen igen kom en italienare och gjorde heimlich manöver på mig... |
Stakningen kändes i alla fall bra. Jag åt GT-tabletter och försökte dricka mycket för att inte få kramp och det funkade fint. Efter vändningen i Canazei är det mycket utförskörning men också några riktigt tunga backar. Jag försökte avlasta armarna och saxa en del men att saxa på blanka skidor är inte det lättaste och framförallt går det inte speciellt fort om man inte fuskar och glider ut.
Jag hade svårt att hålla pulsen uppe; tror att jag hade den lägsta snittpulsen (84%) jag någonsin haft på en tävling. Antagligen en kombination av att jag bara stakade, att glidet var dåligt och att det är svårt att hålla uppe motivationen att pressa på maximalt när förutsättningarna inte är på topp. Under andra halvan av loppet körde jag och funderade en hel del på sista backen. Valla eller inte. Eftersom jag körde på skejtskidor hade jag ingen aning om hur det skulle funka att ha klister på skidorna. Eftersom tiden redan hade runnit iväg och jag insåg att jag inte skulle ha något att hämta seedningsmässigt på loppet lekte jag med tanken att skita i valla och försöka staka. Då skulle jag i alla fall ha uppnått ett mål genom att ha stakat hela loppet! Ja, va tusan. När jag passerade sista vallningsstationen insåg jag att jag hade bestämt mig. ;-)
Fy f*n. Då insåg jag att det var en 20 cm tjock massa av socker med obefintligt stavfäste jag skulle försöka ta mig upp genom. Haha. Jag stakade några meter och saxade några meter om vartannat. Stavarna fastnade flera gånger i djupa hål i snön och jag försökte hitta partier där det gick att få lite fäste. Nu behövde jag ju i alla fall inte spara några krafter i armarna längre utan försökte bara bita i och hålla styrfart. Det var inte så lätt som jag hade föreställt mig. Jag gick snarare omkring i slow motion. Men precis som tidigare år tog serpentinerna slut lite oväntat och det började plana ut. Nu gick det ju att staka igen! Och snart vände jag runt det sista hörnet in mot målrakan och frammanade en sista spurt in i mål. I Cavalese sken solen som vanligt. Helt magiskt.
När jag passerat målområdet insåg jag att min hand och stav var helt blodig där min högerhandske gått sönder. Jag hade känt att det gjorde lite ont under loppet och nu insåg jag att jag hade skavt av en rejäl skinnbit från tummen. Adam mötte upp mig vid borden med förfriskningar. Jag har aldrig varit så hungrig efter ett lopp som jag var den här gången. Jag tryckte i mig massor av blodapelsin och varvade med choklad. Det var så gott. Drack lite buljong som smakade röv och gick över till vatten. När jag stod där och åt kom killen från startfållan fram med mina skidhållare i högsta hugg. Haha. Jag vet inte om han inte förstått att jag inte hade några förväntningar på att få tillbaka dem men han förstod inte engelska så bra och skrattade bara och lämnade dem till mig. Sen var det dusch och pastaparty.
Adams lopp:
I år var som sagt första gången jag fick starta i första vågen. Väldigt roligt! Men samtidigt kan jag inte längre skylla loppet på att jag fick starta för långt back. ;-) Det var väldigt skönt att slippa stå och trängas i startfållan i år i alla fall. Nu kunde jag springa och värma upp precis innan start pån gräsmattan bredvid spåret. I första starten är det 400 personer, vilket är ganska mycket. Det blev rätt trångt i första backen precis efter start och det stod stilla ett par gånger. Det är lätt att man blir stressad av att ena spåret går fortare än sitt eget. Det gäller att bibehålla lugnet och hålla koll på sina stavar och skidor. Bytar man spår kan man ge sig fan på att det förra spåret går fortare. ;-)
Precis som Fia så hade jag också skateskidor. Att dessa är ostabila med klassiska pjäxor märkte jag i den första utförskörningen. Och i den andra... Skidorna gick okej annars. De första två milen till Canazei går det mest uppför så det var svårt att jämföra glid med de runt omkring. Efter ett tag så hamnade jag i ett ingenmansland (som jag har en tendens att göra ganska ofta). Jag hade en klunga ett par hundra meter framför mig samt en bakom mig men jag var inte så sugen på att vänta på dem. Efter några misslyckade försök att komma ikapp gav jag mig fanken på det. Det gick, men tog lite på krafterna. Jag kom ikapp innan Canazei i alla fall så att jag kunde ligga i rygg på dem i utförsåkningen.
 |
| I Canazei. Foto: Jonas Johansson |
 |
| Försöker vara taktisk och ta liquid uför Foto: Jonas Johansson |
Min plan att kunna ligga i rygg i utförskörningen var svårare än jag trott. Mitt glid räckte inte till. Fel val av skidor. Skateskidorna gick bra i partier där det var hårda spår. Där det var mjukare "grävde" de ner sig. Klantigt val av mig... Materielkunskap är en väldigt viktigt del i skidåkningen.
Resten av loppet var tungt. Svårt att motivera sig när man vet att man inte kan göra ett bra resultat. Efter ett tag kom en klunga ifatt mig som jag kunde ta rygg på vilket var skönt. Det är jobbigt att ligga och köra själv, tempot blir helt klart lägre och ojämnare. Den sista backen var riktigt tung i år. Dåliga spår, dåligt stavfäste och dåliga skidor. Förra året var jag snabbast i klubben upp, det var jag inte i år... Det blev att staka tills krafterna tog slut, därefter gå lite och sen börja staka igen. Inte så effektivt.
Min placering i år blev 265 totalt på tiden 3h 42 min. Förra året kom jag på 306:e plats. Med lite bättre skidor och lite mindre moral (som Italienarna och många andra) så hade jag nog kunnat få ett resultat att vara nöjd med! ;-)
 |
| Målgång |
 |
| Bjuder på denna! |
 |
| Målrakan |
Efteråt gick vi iväg till en bar längs med huvudgatan i Cavalese. Fia var sugen på glass och Adam på kaffe så vi slog till på vars en kaffeglassdrink i solen innan vi åkte tillbaka till hotellet för sedvanlig "after ski" i relaxavdelningens pool. Slutet gott, allting gott!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar