Europaturnén - mellandagarna

Det händer mycket den här perioden och vi ska försöka uppdatera bloggen lite mer frekvent. Men först en tillbakablick och del 2 i berättelsen om vår Europaresa:

(Första delen om Marcialonga finns här.)

Under frukosten dagen efter Marcialonga skulle Fia kolla snötillgången i Oberammergau (orten där König Ludwig Lauf går) på sin telefon. Men va? Sidan funkade inte riktigt som den skulle på mobilen och trots Fias obefintliga tyskakunskaper lyckades hon utläsa att något inte var som det skulle. Google translate bekräftade. Inställt??!!... När vi kollat tidigare hade vi fått bilden att det var ganska mycket snö där men värmen hade tydligen tagit hårt på den. Eftersom Marcialonga inte gått så bra så hade vi peppat oss själva att vi i alla fall hade König kvar. Men nu var det inställt också... Inte turen på vår sida.

Planen för dagen var att åka till Passo Lavazé och åka lite lugnt. Vi kom fram strax innan 12 och hann glida runt i solen i knappt en timme innan vi blev hungriga och fick bryta för lunch.

Vår hyrbil som Adam fick köra i år! #25årgammal

Det var riktigt varmt!

Lunch ute i solen i Passo Lavazé
(Ingen hälsokost direkt och en av årets få Coca-Color inmundigades.
Visst är postrace-cravings väldigt lika bakfylle-cravings?)

Efter lunch körde Adam skate och Fia fortsatte köra klassiskt. Benen och kroppen var inte superpigga direkt. Passo Lavazé ligger lite högre upp också (ca 1800 möh) vilket gör benen ännu lite tyngre. På kvällen slappade vi lite på hotellets spa innan kvällsmaten.

Dagen efter gick inte riktigt som planerat heller. Adam hade ont i magen på morgonen och fram mot eftermiddagen gick det över till feberfrossa. Egil från klubben som bodde på samma hotell hade mått dåligt dagen innan men det hade gått över ganska fort. Kanske var det något liknande? Vi fick checka in lite tidigare på hotellet vi bokat i Cavalese så att Adam kunde vila. Efter några alvedon och en kvällspromenad kändes det bättre och febern hade lagt sig något. Dagen efter var den nästan helt borta.

Picknick i Pellegrino

Man kunde se final climb backen från Tour de Ski från hotellet

Under tiden hade vi fått reda på att ett ersättningslopp till König skulle bli av i Seefeld. Seefeld passerar man på vägen till Oberammergau så det passade ju bra. Det ända problemet var att loppet skulle vara uppdelat i två  olika starter; 65km för elit och 22 km för "amatörer". Vi kände direkt att 22 km var för kort så vi mailade den tävlingsansvarige på Ski Classic och frågade om vi inte kunde få köra det långa loppet med motivationen "Vi kommer inte vara i vägen". Det är möjligt att vårt resultat från König förra året (Fia var 20:e dam och Adam 86:a) samt att vi har FIS-kod bidrog lite till att vi fick starta. Vi blev väldigt glada. Kul att få vara med och köra den första upplagan av Kaiser Maximilian Lauf! 

På vägen till Seefeld stannade vi till en natt i tunnan

Natten i tunnan är en egen historia.
Kort sagt blev det inte riktigt som vi tänkt oss....
(Fråga oss efter den långa historian innan ni överväger att
boka en natt här!)

På Marcialonga blev vi påhejade av Jonas Johansson aka @stakmongot. Han och hans familj var nere i Alperna under sin föräldraledighet (bra sätt att ta ut den på tycker vi! :-)) och det visade sig att de bodde i Seefeld. Jonas berättade att den fanns en lägenhet ledig i huset och tack vare honom kunde vi boka den. Det var nästan för bra för att vara sant! Lägenheten låg 200 meter från starten och det var otroligt bra och smidigt på alla sätt och vis! :)

Tävlingen skull gå tre varv på en 22 km bana. Ryktet sa att den skulle vara väldigt kuperad för att vara långlopp. 1300 hm närmare bestämt. Men hur jobbigt kan det vara egentligen?

Visserligen var det inte spårat överallt när vi testade den och det snöade ganska mycket men tiden vi tog oss runt den satte ändå lite respekt hos oss. Dagen efter var det strålande sol och några plusgrader. Perfekt att glida runt lite innan tävling. 

Adam på den lilla platta delen av banan

Vädret skulle vara ganska likt på tävlingsdagen så vi passade på att testa ut vilket fäste som skulle gå bäst. För oss var det självklart att gå med fäste. Inte en chans att vi är så uthålliga i våra stakmuskulatur att vi skulle tjäna på att staka.

Vägen ner från hotellet mot stadion

Målgång under uppbyggnad

I nästa och sista delen kommer racerapporten från loppet!

Orsa Ski Marathon 2016

Igår körde vi vårt tredje långlopp för säsongen. Orsa Ski Marathon var fullbokat med 1200 deltagare eftersom Engelbrektsloppet ställts in pga snöbrist. I Grönklitt var det ingen brist på snö och det fylldes på kontinuerligt under loppet.

Bansträckning

Banprofil

Vi tränar ganska lika i vanliga fall men inför det här loppet har vår uppladdning sett helt olika ut. Fia har varit trött efter vår Europaturné och gick på känsla och vilade sig i form inför helgen medan Adam tränade på som vanlig i veckan. Vi har märkt att våra formtoppar brukar infinna sig vid olika tillfällen trots att vi tränar väldigt lika. Ofta presterar Fia bra när Adam har sämre form och tvärtom. Fia verkar behöva mer vila innan tävlingar medan Adam behöver köra på lite mer för att få bra form.

Eftersom vi båda var seedade till nolledet och bestämt oss för att staka loppet tog vi det lugnt på morgonen och var inte på plats vid starten i så god tid som vi borde varit. När vi kom var det fullpackat med folk och tillslut fick vi en parkeringsplats längs vägen. Vi sket i att lägga ut skidor eftersom det var så få åkare i vårt led och vi inte skulle hinna springa tillbaka till bilen med några skidor. Istället gick vi direkt och hämtade ut våra nummerlappar och spanade in startområdet. Det var redan då kaos med köer till de få toaletterna men vid startområdet hittade vi några toaletter som stod lite gömt som så många inte hittat till än.

Kungen på toa!
(Eftersom vi lämnade våra telefoner i bilen
efter toalettbesöket är det här vårt enda foto
från tävlingen....)

Sen gick vi tillbaka till bilen för att fixa de sista förberedelserna. När vi fått ordning på allt var det bara en kvart kvar till start och det var bara att glömma att hinna värma upp på skidor. Vi fick ta fasta på Bjarne-citatet: "Du hinner nog bli varm" och joggade omkring lite i startfållan bara. ;-)


Fias lopp: 
Direkt i starten körde det ihop sig och trycktes ihop. Folk trillade och det gällde bara att försöka hålla koll på vad som hände runt omkring och hålla sig på benen med all utrustning i behåll. Jag tror jag valde fel spår och det gick ganska lugnt uppför första backen. Planen var att inte gå ut alltför hårt så det kändes helt ok ändå när jag var uppe på toppen och kunde börja åka på utför och längs vägspåret.

Det var väldigt skönt att ha bra koll på banan! Jag hade några partier på banan som jag var förberedd på skulle bli lite tyngre: första motlutet och backen på Stormon runt, sega långa motlutet mot vändningen längs Kallborundan, backen upp från Kallborundan och branta backen på baksidan av Björnbacken. Alla jobbiga partier följs av lättare så det var bara att försöka hänga i även om det kändes tungt att staka ibland. Skidorna verkade gå helt ok. Det gällde att försöka hitta ryggar och ligga i spåret med bäst glid. När jag körde in i skogen från vägspåret ut mot Kallborundan hade jag världens surf! Det var så kul att åka på den lite knixiga banan upp och ner i skogen och jag njöt av att åka skidor! :)

På vägen ut mot vändningen mötte vi elitåkarna. Jag hejade på Adam och såg att han inte var så lång efter. Härligt! Det betydde också att jag inte var så långt efter som jag trodde jag skulle vara. Mötte Lena, vår klasskamrat från förra året, strax innan vändningen och tänkte att det var bra att jag inte var längre efter henne också.

Partiet som jag upplevde att jag tappade mest var backen på väg tillbaka till vägspåret från Kallborundan. Men det kändes ändå bra att staka. Jag kunde kontrollera ansträngningen och jobba på bra.

På väg ut på andra varvet låg jag ensam på vägspåret och det kändes segt. Två killar passerade men jag trodde inte jag skulle kunna hänga med dem. Då kom Max, som tidigare gått på skidlinjen, ifatt mig och peppade mig att hänga på. Det var precis vad jag behövde då! Jag taggade till lite igen och försökte hänga med i suget. Jag ville verkligen inte tappa och låg och körde Max i hasorna när han började använda benen. Svårt att synka benåkning och stakning i klunga.

Efter vändningen försökte jag trycka på lite mer på de lättåkta partierna. Nu var det ju inte så himla långt kvar! I backen upp hade jag rygg på en "gubbe" som jag försökte peppa på och när vi närmade oss vägen såg jag Lenas rygg. Vi passerade henne men i sista backen uppför baksidan av Björnbacken sprang hon om igen. Jag stod i stort sett stilla. Jag saxade några steg men det gick så långsamt och jag försökte bita i och staka upp sista biten. Nu var det bara utförskörning kvar! Fast jag hade börjat bli riktigt yr och dimmig i blicken och på vägen in mot stadion försökte jag bara fokusera att stå på benen och se vart jag skulle ta vägen. I mål! Gött även om jag mest var jäkligt yr och mådde rätt kasst och inte kunde njuta så mycket av att vara i mål. Jag kom i mål som 8:e dam på tiden 2:18.59, 12.10 efter vinnaren Karin Vemhäll och 25 minuter efter Anders Solin som vann herrklassen.

I efterhand är jag väldigt nöjd med att jag äntligen fick till ett lopp där skidorna funkar och jag kunde pressa på och hålla humöret och motivationen uppe i stort sett hela loppet!


Adams lopp:
Den enda uppvärmningen jag fick var all stress innan start. Inte så bra för kroppen men jag hann inte bli nervös och huvudet var i alla fall koncentrerat. Upp för Björnbacken första gången kändes riktigt jobbigt. Jag blev riktigt flåsig och hade svårt att hänga med. Ut på vägspåret tog jag rygg på en gubbe som drog fram mig till täten. Det gick inte särskilt fort men eftersom det var en stor klunga med endast två eller tre spår blev det väldigt ryckigt vilket tar mycket på musklerna. Det var kul att hänga med och se täten i alla fall!

Jag hängde med fram till första backen efter vändningen. Där drog de på lite i täten och eftersom jag låg långt bak i klungan kunde jag inte göra mycket mer än att ligga kvar där. Klungan splittrades och jag tror att jag kom med i andra klungan.

Mitt vätskesystem som jag hade fungerade inte alls (vätskeblåsa i termobälte). Antingen så låg slangen i kläm eller så hade sportdrycken frusit. Att släpa runt på 1 kg extra tyckte jag kändes onödigt så jag beslutade mig för att lägga bältet vid varvning. Men vilket strul det blev... Slangen fastande i nummerlappen på något sätt och jag stod helt still och försökte dra loss den i panik. Jag tappade klungan, många placeringar och motivation.

DIY-projekt av gammalt vätskebälte och vätskeblåsa.
Tanken var god och med lite utveckling kommer
det nog funka bra! 

Uppför Björnbacken hade jag ingen framför mig och allt kändes hopplöst och framförallt frustrerande. På toppen kom en klunga ikapp mig, tyvärr var det inte särskilt många som var dragvilliga. Jag och två andra fick stå stå för dragarbetet. Eftersom jag inte hade någon vätska med mig och jag inte hade någon drickalangning kände jag att energin i kroppen började ta slut. Sista varvet blev betydligt jobbigare än första. I backen vid ca 4 km kvar drogs tempot upp av några som legat bak hela tiden. De fick en lucka som vi andra inte lyckades täppa till. Björnbackens baksida var riktigt jobbigt, särskilt eftersom vi blev tvungna att sicksacka mellan några motionärer.

Jag gjorde inget bra upplopp direkt, kom i mitten av klungspurten. Min ork gjorde att tekniken inte höll och jag fick gå på frekvens bara. Jag kom i mål som 44:e man. 5 min och 49 sek efter vinnaren Anders Solin. Jag har aldrig varit så nära vinnaren på ett långlopp tidigare vilket jag är riktigt nöjd med! Utan fippel med vätskebälte och med bättre energiintag under loppet hade det kanske räckt till 0-led i Vasaloppet, gissar att jag missar det med 12 sek nu men det återstår att se hur seedningskommittén "tänker" den här gången...

Oavsett seedning tar jag med mig ett bra lopp och jag hoppas på en stigande form kommande veckor! Nästa helg blir det troligen Skinnarloppet, tänkte ta revansch från förra året!

Resultat här
(Läs om Orsa Ski Marathon 2015 här)

Marcialonga 2016 - vårt längsta staklopp

Nu är vi hemma i Mora igen efter 10 dagar i alperna. Vi ska försöka oss på att summera vistelsen i några inlägg framöver. Först ut: Marcialonga!

Förra söndagen körde vi Marcialonga, ett av våra absoluta favoritlopp! Förutom alla skejtande italienare är det en härlig upplevelse i fina miljöer. ;-) I år hade arrangörerna gjort ett fantastiskt jobb och skrapat ihop snö till hela 70 kilometers sträckningen. Det hade vi inte räknat med så det var riktigt kul. Vid sidan av spåret var det barmark och slingan gick som en vit orm genom den bruna dalen.

Vi åkte ner till Italien med tåg från Mora till Arlanda, flyg till Munchen och hyrbil till vårt hotell i Soraga. Resan fick en jobbig inledning när vi mitt i packningshysterin kvällen innan avfärden fick ett sms från SJ att vårt tåg 6.27 morgonen efter var inställt. Som tur var hade vi extremt stora marginaler på resandet för att hinna med vårt flyg så vi hann fram i tid även med ersättningsbussen de hade satt in. Men fyra timmar i en fullsmockad buss var inte direkt den inledningen på resan vi hade sett fram emot.

På Arlanda såg vi Anders Södergren i kön till incheckningen och slapp betala något extra för våra skidpaket som vi trodde vi skulle få göra så sen var humöret lite bättre igen...;-)

Över till själva loppet: I år var första året som vi båda fick starta i "rätt" startled. Adam har på tre år jobbat upp sig från sista led till ledet strax efter elitledet och Fia till ledet bakom som startar 5 minuter efter eliten. Vi åkte till starten 06:40 på morgonen och väl framme kunde Fia gå in i sin startfålla och ställa skidorna längst fram. Adam fick köa lite och sen möttes vi upp och fixade sista förberedelserna innan start innan vi gick iväg till våra startfållor igen.

Innan start

Väl inne i fållan kom Fia på att hon hade glömt ta av sina skidhållare och eftersom hon redan lämnat in sin överdragspåse gav hon dem i present till en polsk? kille som höll på att packa sin säck. Han såg lite förvånad ut men packade glatt ner dem...Fia fick stå och vänta som en packad sill medan Adam kunde springa omkring i första startfållan och värma upp.

Fias lopp: 
När fållan öppnades joggade jag fram med mina skidor och försökte hålla mig lugn och sätta på mig skidor och stavar utan att stressa för mycket. Sen bar det av. Det körde ihop sig en del men flöt ändå på helt ok. Lagom fort skulle jag säga efter den dåliga uppvärmningen. Det kändes kontrollerat och bra. När Olivia Hansson (Team Skistart.com) körde om höll jag ögonen på henne och försökte att inte tappa på henne men inte heller stressa iväg. Mina skidor kändes bra, jag kom om i stakningen uppför och hade en bra känsla i kroppen.

Efter några kilometer på banan kom den första branta utförskörningen och jag fattade inte vad som hände innan jag låg på marken. Helvete! Jag tappade vätskebältet och låg mitt i backen med folk som susade förbi överallt och försökte komma upp och få ordning på mina grejer utan att bli påkörd och få stavarna förstörda. Kaos. När jag körde vidare förstod jag att min tanke med att köra på skateskidor för att de skulle vara stabilare utför inte alls stämde. Skidorna grävde ner sig och var "fladdrigare" än jag hade tänkt. Dessutom fastnade det snö under bindningen i saxbackarna som jag hade lite sjå att bli av med.

Dagen innan hade vi testat skidor och skejtskidorna hade gått lite bättre än mina klassiska skidor, även när det blivit lite varmare. Eftersom jag bestämt mig för att staka och inte har några klassiska skidor som inte har uppruggad fästzon valde jag att köra på dem. Men nu på tävlingsdagen var spåren mycket mjukare och när jag kommit upp till Canazei och skulle börja köra utför märkte jag att jag hade sämre glid än folk runtomkring mig som körde med fäste. Väldigt trist och tungt för motivationen. Att staka var kanske inte rätt val men jag tappade å andra sidan betydligt mer på lättåkta partier på mitt dåliga glid än på att jag stakade uppför. Fall nummer två på loppet tajmade jag in vid vändningen precis framför Jonas Johansson som stod med kameran i högsta hugg x) :

Efter att ha misslyckats med första försöket att
ta mig upp på benen igen kom en italienare
och gjorde heimlich manöver på mig...

Stakningen kändes i alla fall bra. Jag åt GT-tabletter och försökte dricka mycket för att inte få kramp och det funkade fint. Efter vändningen i Canazei är det mycket utförskörning men också några riktigt tunga backar. Jag försökte avlasta armarna och saxa en del men att saxa på blanka skidor är inte det lättaste och framförallt går det inte speciellt fort om man inte fuskar och glider ut.

Jag hade svårt att hålla pulsen uppe; tror att jag hade den lägsta snittpulsen (84%) jag någonsin haft på en tävling. Antagligen en kombination av att jag bara stakade, att glidet var dåligt och att det är svårt att hålla uppe motivationen att pressa på maximalt när förutsättningarna inte är på topp. Under andra halvan av loppet körde jag och funderade en hel del på sista backen. Valla eller inte. Eftersom jag körde på skejtskidor hade jag ingen aning om hur det skulle funka att ha klister på skidorna. Eftersom tiden redan hade runnit iväg och jag insåg att jag inte skulle ha något att hämta seedningsmässigt på loppet lekte jag med tanken att skita i valla och försöka staka. Då skulle jag i alla fall ha uppnått ett mål genom att ha stakat hela loppet! Ja, va tusan. När jag passerade sista vallningsstationen insåg jag att jag hade bestämt mig. ;-)

Fy f*n. Då insåg jag att det var en 20 cm tjock massa av socker med obefintligt stavfäste jag skulle försöka ta mig upp genom. Haha. Jag stakade några meter och saxade några meter om vartannat. Stavarna fastnade flera gånger i djupa hål i snön och jag försökte hitta partier där det gick att få lite fäste. Nu behövde jag ju i alla fall inte spara några krafter i armarna längre utan försökte bara bita i och hålla styrfart. Det var inte så lätt som jag hade föreställt mig. Jag gick snarare omkring i slow motion. Men precis som tidigare år tog serpentinerna slut lite oväntat och det började plana ut. Nu gick det ju att staka igen! Och snart vände jag runt det sista hörnet in mot målrakan och frammanade en sista spurt in i mål. I Cavalese sken solen som vanligt. Helt magiskt.

När jag passerat målområdet insåg jag att min hand och stav var helt blodig där min högerhandske gått sönder. Jag hade känt att det gjorde lite ont under loppet och nu insåg jag att jag hade skavt av en rejäl skinnbit från tummen. Adam mötte upp mig vid borden med förfriskningar. Jag har aldrig varit så hungrig efter ett lopp som jag var den här gången. Jag tryckte i mig massor av blodapelsin och varvade med choklad. Det var så gott. Drack lite buljong som smakade röv och gick över till vatten. När jag stod där och åt kom killen från startfållan fram med mina skidhållare i högsta hugg. Haha. Jag vet inte om han inte förstått att jag inte hade några förväntningar på att få tillbaka dem men han förstod inte engelska så bra och skrattade bara och lämnade dem till mig. Sen var det dusch och pastaparty.

Adams lopp:
I år var som sagt första gången jag fick starta i första vågen. Väldigt roligt! Men samtidigt kan jag inte längre skylla loppet på att jag fick starta för långt back. ;-) Det var väldigt skönt att slippa stå och trängas i startfållan i år i alla fall. Nu kunde jag springa och värma upp precis innan start pån gräsmattan bredvid spåret. I första starten är det 400 personer, vilket är ganska mycket. Det blev rätt trångt i första backen precis efter start och det stod stilla ett par gånger. Det är lätt att man blir stressad av att ena spåret går fortare än sitt eget. Det gäller att bibehålla lugnet och hålla koll på sina stavar och skidor. Bytar man spår kan man ge sig fan på att det förra spåret går fortare. ;-)

Precis som Fia så hade jag också skateskidor. Att dessa är ostabila med klassiska pjäxor märkte jag i den första utförskörningen. Och i den andra... Skidorna gick okej annars. De första två milen till Canazei går det mest uppför så det var svårt att jämföra glid med de runt omkring. Efter ett tag så hamnade jag i ett ingenmansland (som jag har en tendens att göra ganska ofta). Jag hade en klunga ett par hundra meter framför mig samt en bakom mig men jag var inte så sugen på att vänta på dem. Efter några misslyckade försök att komma ikapp gav jag mig fanken på det. Det gick, men tog lite på krafterna. Jag kom ikapp innan Canazei i alla fall så att jag kunde ligga i rygg på dem i utförsåkningen.

I Canazei.
Foto: Jonas Johansson

Försöker vara taktisk och ta liquid uför
Foto: Jonas Johansson

Min plan att kunna ligga i rygg i utförskörningen var svårare än jag trott. Mitt glid räckte inte till. Fel val av skidor. Skateskidorna gick bra i partier där det var hårda spår. Där det var mjukare "grävde" de ner sig. Klantigt val av mig... Materielkunskap är en väldigt viktigt del i skidåkningen.

Resten av loppet var tungt. Svårt att motivera sig när man vet att man inte kan göra ett bra resultat. Efter ett tag kom en klunga ifatt mig som jag kunde ta rygg på vilket var skönt. Det är jobbigt att ligga och köra själv, tempot blir helt klart lägre och ojämnare. Den sista backen var riktigt tung i år. Dåliga spår, dåligt stavfäste och dåliga skidor. Förra året var jag snabbast i klubben upp, det var jag inte i år... Det blev att staka tills krafterna tog slut, därefter gå lite och sen börja staka igen. Inte så effektivt.

Min placering i år blev 265 totalt på tiden 3h 42 min. Förra året kom jag på 306:e plats. Med lite bättre skidor och lite mindre moral (som Italienarna och många andra) så hade jag nog kunnat få ett resultat att vara nöjd med! ;-)

Målgång

Bjuder på denna!

Målrakan

Efteråt gick vi iväg till en bar längs med huvudgatan i Cavalese. Fia var sugen på glass och Adam på kaffe så vi slog till på vars en kaffeglassdrink i solen innan vi åkte tillbaka till hotellet för sedvanlig "after ski" i relaxavdelningens pool. Slutet gott, allting gott!