Alliansloppet - flopplopp i högsommarvärme

Alliansloppet i Trollhättan är världens största rullskidtävling och en av två rullskidtävlingar som är seedningsgrundande till Vasaloppet. 

Loppet är 48 km långt och går på en trevarvsbana med start och varvning i Trollhättan. 

I år var vi båda "elitseedade" pga av att vi har FIS-licens. Fia hade dessutom blivit lottad att starta allra längst fram bland damerna. Mycket konstigt system, men bara att tacka och ta emot för lite TV-tid. ;-)

Fia i startfållan

Damstarten

Alliansloppet har separat herr- och damstart. Tävlingsklassen för damerna startade 9:50 och herrarna 10:05. 10:15 startade både herrar och damer i motionsklass. Elitseedningen innebar att vi inte fick köra på våra egna rullskidor utan på Skigos låneskidor. Det innebär att man måste prova ut ett par skidor som märks upp och läggs i startfållan. Man vill försöka hitta ett par skidor som inte drar snett och som verkar rulla bra. Väldigt störigt moment när det visar sig att det skiljer en del på skidorna. Men vi hittade vars ett par som verkade ok. Kvaliteten på skidorna verkade ändå bättre i år än förra året då det var flera haverier och skidor som drog väldigt snett. 

Fortfarande är det lite trist att veta att man inte får köra på det snabbaste materialet som är tillåtet på tävlingen. Våra Elpex Evolution med tvåor rullar tex avsevärt bättre än låneskidorna. Men det ger samtidigt ännu mer respekt till elitåkarna som trots allt kör så galet fort!

Bansträckning Alliansloppet
Bild från: Alliansloppet

Över till själva loppet då:

Fias lopp:

Jag hängde på helt ok upp i första backen. Mycket bättre än förra året men jag försökte att inte ryckas med för mycket utan köra någorlunda i mitt eget tempo. På första varvet körde jag tillsammans med ett gäng damjuniorer. Inför varvningen närmade sig klockan 45 minuter och överslagsräkningen antydde att det inte gick så snabbt som önskat och sen tappade jag dessutom de andra tjejerna i backen ut på andra varvet. Det kändes riktigt segt uppför och jag vågade inte pressa på hårdare än jag gjorde. När jag fick förvarning om att herrarna var på väg en bit in på andra varvet började humöret sjunka och motivationen tryta. Jag har verkligen svårt mentalt att hålla humöret uppe när jag vet att de redan har kört in 15 minuter och flyger om i stora klungor. Först alla elitåkare och sen tävlingsåkarna i en strid ström.

Damerna i backen efter start
(Fia längst till vänster i bild...)

Jag förstår anledningen till separat damstart men mig gynnar det tyvärr inte alls. Jag är för dålig för att hänga med dameliten och hamnar i ett vakuum ensam eller i någon mindre klunga. Det känns lite trist att inte få den möjligheten till klungkörning som gemensam start hade inneburit. Seedningsmässigt gynnar upplägget inte några damer, men elitdamerna har ju redan sitt på det torra så för dem har det ju ingen betydelse.

Lagom till motivationen var i botten blev jag omåkt av Madde, en tjej som också körde i elitklassen, och jag fick lite ny energi. Jag var sjukt törstig och drack på alla vätskestationer och tappade henne i samband med det och hade ingen ork att försöka jaga ikapp. Jag väntade på att Adam skulle passera men det dröjde oroväckande länge. Det var inte förrän på sista varvet som han kom i fatt mig och det var som på Årefjällsloppet när vi bara tittade på varandra och skakade på huvudet. Ingen bra dag. Vi körde och pratade och åkte tillsammans sista delen av banan in mot mål. Adam var lite orolig att jag skulle försöka mig på en spurt på slutet men vi kom överens om att köra över mållinjen tillsammans. ;-)

På sista varvet hade mina fötter börjat göra riktigt ont. Jag kunde knappt använda benen i backarna för att det tryckte så över fötterna. 

Efter målgång började jag direkt försöka få av mig pjäxorna. De satt som berget på mina svullna fötter och Adam hjälpte mig dra av dem. Fötterna värkte och jag hade svårt att gå. Efter att ha suttit ner i gräset ett tag blev det ännu värre och fötterna krampade ihop totalt. En funktionär och Adam försökte hjälpa mig att stretcha ut men de kunde knappt nudda mina fötter utan att det gjorde jätteont. Det blev bara värre och värre och jag blev hänvisad till sjukvårds- och massagetältet av en funktionär. Efter att ha försökt ställa mig upp utan framgång fick Adam tillslut bära bort mig. 

Massören höll redan på att massera en tjej med kramp och jag fick vänta en liten stund innan jag fick hjälp. Under tiden jag låg och väntade blev det ännu värre och jag fick kämpa för att försöka andas och slappna av. Jag fick smärtstillande, dextrosol och vatten av sjukvårdspersonalen och sen var det min tur. När jag kom upp på britsen kunde tjejen som hjälpte mig (Linda tror jag hon hette) knappt nudda mina fötter utan att jag skrek. Det låter helt stört men det gjorde verkligen vansinnigt ont och tårarna bara sprutade. 

Hon gav upp fotmassagen omgående och försökte få krampen att släppa lite genom att massera lår och ländrygg. Under säkert en timme höll hon sen på att försöka avlasta spänningarna genom att försiktigt trycka på och massera fötterna samtidigt som jag skrek, grät och försökte andas djupt och fint. (Enl. Adam var det det närmaste en förlossning han varit...;-)) Adam gick iväg och köpte lite att äta och dricka medan Linda förklarade lite om varför det blev så här. 

Dels är det antagligen pga att jag har dålig blodcirkulation i händer och fötter som blir ännu värre i värme och med vätske- och saltbrist. Mina fingrar var svullna som små prinskorvar och fötterna hade svullnat upp så att pjäxorna blev alldeles för små. Det var ju så himla varmt och svårt att få i sig tillräckligt med vätska under loppet. 

Det kändes helt hopplöst ett tag när kramperna kom och gick men tillslut fick jag provstå lite bredvid britsen medan Adam gick och hämtade våra grejer i bilen. Sen hjälpte Linda mig att få på skorna och vi tackade för all hjälp och började gå ut från tävlingsområdet med stavarna som stöd.

Nu var klockan mycket och vi bytte bara kläder snabbt för att möta upp ett antal klubbkamrater som precis beställt mat på en mysig restaurang nere vid vattnet. Efter mycket väntande och väldigt hungriga fick vi in vår mat som vi inte direkt hann njuta så mycket av....;-)

Ett antal timmar senare än planerat lämnade vi sen Trollhättan för att åka hem till Mora igen. 

Fötterna hade känts bättre under bilresan men på kvällen började högerfoten värka mer och mer. Jag har stukat högerfoten ett antal gånger tidigare och kanske är det därför den drabbades hårdare av hela krampgrejen. Det slutade i alla fall med att jag vaknade varannan timme hela natten av att foten värkte och kändes som den skulle explodera. Jag var så himla trött efter dagens bravader och det blev en riktigt jobbig natt. :( Dagen efter var den väldigt svullen och värkte och jag var orolig att det skulle vara något mer strul med foten och att det skulle ta längre tid än jag tänkt för den att bli normal igen. Jag blev väldigt lättad och glad när jag kunde sova hela natten efter med foten i högläge och den kändes mycket bättre när jag vaknade. 

Tjohoo! Nu slutade det bara med att jag missade den årligt återkommande skolstarts-fotbollsmatchen och stod över intervallerna på Hemus på eftermiddagen och gled runt lite på stadion istället. Jag lärde mig i alla fall en läxa att vara mer noggrann att få i mig vätska och salter på och kanske framförallt innan tävlingar framöver! 

Nu är allt i alla fall frid och fröjd och första skolveckan är igång! Mer om det snart! :)

Resultat Alliansloppet 2015

Vinnarna av Alliansloppet 2015,
Jens Eriksson och Hanna Falk
Bild från 'http://www.alliansloppet.se/arkiv/bilder-alliansloppet-2015/

Bild från starten från: www.alliansloppet.se