Inspark skidlinjen 2015

Den första veckan varje läsår har skidlinjen enligt tradition en inspark. Insparken består av två tuffare träningsdagar med övernattning någonstans mellan torsdagen och fredagen. Syftet med insparken är väl dels att vi ska lära känna varandra men det verkar också vara att testa lite hur mycket vi tål att träna innan vi väggar. ;-) Minatti låter alltid oss leva i ovisshet om exakt vad som kommer att ske under de två dagarna. Det enda som utlovas är mycket träning och tak över huvudet under natten!

Första passet på insparken var rullskidor. Vi bestämde oss för att bara staka och tog trögskidorna (3:or och 4:or) på första passet. Efter 18 km väntade bussen på oss som tog oss till nästa del som var terränglöpning. Förra året sprang vi en del av Högåsenrundan som går på fin stig/grusväg. I år blev vi släppta i Fulåberg och målet var att springa till Hökberg. Efter den först kollen på kartan under passet förstod vi att det skulle ta betydligt längre tid än vi hade väntat oss. Dessutom gick delar av slingan på Bjarnerundan...

Adam och Tim försöker lista ut
hur långt vi kommit
(Foto: Josefine Olsson)

Fia, Adam, Josefin och Tim
(Foto: Josefine Olsson)

Efter drygt två timmar ringde vi Minatti och berättade var vi var och kollade läget. Vi bestämde att han skulle plocka upp oss i Norra Garberg. (Vi hade ju både stavgång och rullskidor kvar under dagen som vi skulle orka med.) De sista 45 minuterna av löpning kom det utlovade regnet så när vi väl kom upp till Norra Garberg var vi ganska trötta, blöta och framförallt hungriga. Det var bara vi, Josefin och Tim som sprang just den här sträckan och vi blev skjutsade till Hökberg där de resten av klassen och maten väntande.

Trollskog!

Efter att ha ätit lunch i Hökberg var det egentligen skidgång som stod på schemat men Minatti tyckte att vi skulle ge oss på rullskidorna direkt och ta skidgången dagen därpå istället. Vi var inte sådär jättesugna på att ge oss ut på rullskidorna i spöregnet efter lunch men det fick gå. Vi blev genomblöta direkt och sen var det bara att bita ihop och köra på. De sega motluten innan Evertsberg blev extra sega när himlen öppnade sig helt. Shit vilket regn! Vi åkte bokstavligen motströms...Och även det här passet körde vi bara stakning. Riktigt tungt. Efter drygt 27 km nådde vi i alla fall vår slutdestination: samma stuga som förra året. I år hade Minatti åkt i förväg och tänt kaminen åt oss så att vi kunde börja torka våra kläder och få upp värmen direkt när vi kom dit vilket var väldigt uppskattat!

Josefin och Ulf var glada att komma fram!

Stugorna sedda från sjön

 Mycket blåbär (frukost) runt stugorna

Regnet fortsatte en stund efter att vi kommit fram så vi fick värma maten vi fått med oss från skolan på kaminen inne i stugan. Alla var rätt trötta på kvällen så det var ganska lugn stämning i stugan, strax innan klockan 10 var nog alla i säng.

Sjön på kvällen

Adam eldar i kaminen

Dagen därpå gick vi klockan halv sju, åt frukost och packade bussen. Den första sträckan som skulle avverkas var Vasaloppsleden från Evertsberg till Gopshus. (Knappt två mil.) 

Skönt att vakna till solsken på fredagsmorgonen!

Packning av bussen innan avfärd

Inledningsvis var benen ganska trötta men efter ett tag kom de igång och det kändes ganska bra. Vi sprang samma sträcka på insparken förra året och i år gick det både lättare och snabbare i A1-tempo.

Fia längs Vasaloppsleden

Efter löpningen bytte vi direkt om till rullskidor och stakade hem mot skolan. 

Totalt blev det drygt 9 timmars tränings på de två dagarna; 6h på torsdagen och 3h på fredag förmiddag. Det känns som en bra klass även i år. Alla verkar glada över att vara här och alla har en positiv inställning. Men frågan är om man kan vara något annat än glad på skidlinjen? ;-) 

Sjusjöen och Lillehammer - Norge del 3

Nu börjar vi snart vara ikapp på bloggen! Här kommer sista delen i serien om vår Norgesemester:

Dagen efter bestigningen av Galdhöpiggen åkte vi vidare till nästa mål på resan: Sjusjöen. Vi har förstått att det är ett riktigt vinterparadis och vi tänkte passa på att spana in det när vi ändå var i Norge. Det visade sig vara lika mycket av ett paradis sommartid!

På vägen till Sjusjöen passade vi på att köra förbi rullskidbanan i Lillehammer för att se hur den såg ut. Efter att ha rekat den körde vi vidare till Sjusjöen för att äta och se om vi kunde hitta en lämplig tältplats för natten. Sjusjöen var mer tätbefolkat än vi väntat oss och eftersom vi inte hade planerat att ge oss ut och tälta på fjället bestämde vi oss för att passa på att kolla in rullskidbanan strax utanför Sjusjöen inför morgondagens planerade pass där och se om det gick att tälta i närheten av den. Det visade sig finnas en fin liten dusch- och toalettbyggnad utanför stadion och vi ställde in oss på att bo i närheten av den.

Vi blev tydligen lite bekväma de där två nätterna i sovsal och eftersom väderprognosen lovade regn under natten var motivationen att slå upp tältet inte speciellt hög. Istället började vi utforska möjligheterna att sova i bilen. Efter lite omöblering av packningen visade det sig bli överraskande bekvämt. Liggunderlagen fick bli mörkläggare och insynsskydd i framrutan och när vi väl fixat klart var det riktigt mysigt. :) Fias husbilsdrömmar fick plötsligt understöd från Adam.

Lilla husbilen

Dagen efter kompenserade vi vår inte så glamorösa natt i bilen med lyxfrukost vid en sjö i närheten: Scones tillagade på stormkök. Fia hade förberett en påse med alla torra ingredienser hemma innan resan och vi tillsatte bara mjölk och smör och blandade ihop. Det tog sin lilla stund att grädda de två bröden men gott blev det!

Scones till frukost

Inte helt lätt att få en jämn temperatur på
spritköket...

Efter att vi hade ätit oss mätta på scones gav vi oss ut på rullskidbanan på skateskidorna. Oj, vilken bana! Den var nästan 5 m bred med branta uppförsbackar och väldoserade kurvor med fina omgivningar. Riktigt kul att åka skate på och bra för att öva tvåans växel såväl som benskate.

På eftermiddagen sprang vi en sväng för att reka fjällområdet innan vi skulle ge oss ut på ett klassiskt pass på banan. Adam körde treor och Fia tvåor men hon körde bara en liten stund innan hon bytte över till skate igen. Det gick riktigt fort utför med tvåor och på gummihjul kändes det rätt läskigt tyckte hon. På skaten kan man ju trycka sig igenom kurvorna bättre och det fick bli några varv till på skate istället.

På kvällen grillade vi korv och pinnbröd.

Bra möjligheter till grillning på många platser i Sjusjöen!
(Huset bakom fungerar som värmestuga  vintertid
och vi hade planer att bo i den en natt men efter att ha
konstaterat att det var hopplöst att värma upp den, 
utan att riskera att elda upp den eller bli
 kvävda av röken, satte vi upp tältet istället....)

Det var inte igår man grillade pinnbröd.
Jättegott! 

Dagen därpå gav vi oss ut på ett distanspass löpning. Vi tog oss först upp på fjället via en slalombacke och och följde sedan skyltarna mot Sjusjöen. Efter lite drygt en timmes löpning vände vi och sprang tillbaka.

Utedassbesök med oslagbar utsikt!

Ryktet om att toppstugan på fjället ovanför rullskidbanan skulle ha världens godaste kanelbullar hade såklart nått våra öron och vi var helt enkelt tvungna att provsmaka! ;-) Den såg ut att vara ganska torr och tråkig men skenet bedrog. Efter pausen sprang vi ner mot MTB-banan som vi sett vid rullskidbanan och sprang en sväng på den. Den var riktigt rolig att springa fort på och vi blev lite cykelsugna.

"Kanelsnurr" på Brannhytta

På kvällen, som var sista kvällen på resan hade vi bokat rum på ett vandrarhem strax söder om Sjusjöen eftersom prognosen återigen visade regn...Dagen efter tog vi en morgonjogg innan vi åkte in till Lillehammer för lite sightseeing.

Vi fick gå en stund från centrum för att äta på lunchrestaurangen som
hade högst betyg i Lillehammer på Tripadvisor.
Vi var lite skeptiska men "Dude burger" levererade!
Godaste "pommesen" ever!

Efter att ha tittat runt i Lillehammer satte vi oss i bilen och åkte hem till Mora igen.

Vi köpte med oss den norska specialiteten
"Skolebolle" till fikapausen på hemvägen

Vi hann verkligen med mycket under de här dagarna och även om vädret inte var toppen hela tiden fick vi några riktigt fina dagar i Norge!

Turen till Besseggen och Galdhöpiggen var resans absoluta höjdpunkter. Det som vi måste vara bättre på nästa gång är att ta med kläder efter väder och aktiviteter. Sommar i Norge (i år i alla fall) behöver inte betyda att det är varmt. ;-)

Tältningen fungerade helt ok (de nätter vi nu tältade...;-)) och vi är väldigt nöjda med vår planering av maten under resan. Vi hade förberett påsar med varje måltid så det bara var att välja och plocka fram när vi skulle fixa mat. Den torkade köttfärsen blev riktigt god, långt över förväntan så det blev många köttfärsrätter under veckan. Chili Con Carne, spaghetti och köttfärssås och tacos. Det var kul att kunna laga god och "riktig" mat även på stormkök. Och att testa att baka på stormkök! Tänker man till lite och förbereder kan man äta mycket mer än ravioli på burk och vi behövde ju inte alls tänka på vikten som man kanske behöver om man är ute och vandrar.

Korvgryta på "Bullens pilsnerkorv"

Variant på gröt 1:
Gröt med topping av äpplen stekta i kokosfett
tillsammans med hackade nötter, kanel och honung

Variant på gröt 2:
Gröt kokt tillsammans med blåbärssoppepulver.
(Ännu bättre med riktiga blåbär såklart!)
Topping med hackad mandel, chiafrön och kokosflingor

Vi kommer helt säkert åka till Norge igen. Det är så många ställen vi skulle vilja åka till som vi inte hann den här gången. Men det här med tältning är inte någon höjdare när man vill träna mycket. Husbilsjakten är igång! ;-)

Alliansloppet - flopplopp i högsommarvärme

Alliansloppet i Trollhättan är världens största rullskidtävling och en av två rullskidtävlingar som är seedningsgrundande till Vasaloppet. 

Loppet är 48 km långt och går på en trevarvsbana med start och varvning i Trollhättan. 

I år var vi båda "elitseedade" pga av att vi har FIS-licens. Fia hade dessutom blivit lottad att starta allra längst fram bland damerna. Mycket konstigt system, men bara att tacka och ta emot för lite TV-tid. ;-)

Fia i startfållan

Damstarten

Alliansloppet har separat herr- och damstart. Tävlingsklassen för damerna startade 9:50 och herrarna 10:05. 10:15 startade både herrar och damer i motionsklass. Elitseedningen innebar att vi inte fick köra på våra egna rullskidor utan på Skigos låneskidor. Det innebär att man måste prova ut ett par skidor som märks upp och läggs i startfållan. Man vill försöka hitta ett par skidor som inte drar snett och som verkar rulla bra. Väldigt störigt moment när det visar sig att det skiljer en del på skidorna. Men vi hittade vars ett par som verkade ok. Kvaliteten på skidorna verkade ändå bättre i år än förra året då det var flera haverier och skidor som drog väldigt snett. 

Fortfarande är det lite trist att veta att man inte får köra på det snabbaste materialet som är tillåtet på tävlingen. Våra Elpex Evolution med tvåor rullar tex avsevärt bättre än låneskidorna. Men det ger samtidigt ännu mer respekt till elitåkarna som trots allt kör så galet fort!

Bansträckning Alliansloppet
Bild från: Alliansloppet

Över till själva loppet då:

Fias lopp:

Jag hängde på helt ok upp i första backen. Mycket bättre än förra året men jag försökte att inte ryckas med för mycket utan köra någorlunda i mitt eget tempo. På första varvet körde jag tillsammans med ett gäng damjuniorer. Inför varvningen närmade sig klockan 45 minuter och överslagsräkningen antydde att det inte gick så snabbt som önskat och sen tappade jag dessutom de andra tjejerna i backen ut på andra varvet. Det kändes riktigt segt uppför och jag vågade inte pressa på hårdare än jag gjorde. När jag fick förvarning om att herrarna var på väg en bit in på andra varvet började humöret sjunka och motivationen tryta. Jag har verkligen svårt mentalt att hålla humöret uppe när jag vet att de redan har kört in 15 minuter och flyger om i stora klungor. Först alla elitåkare och sen tävlingsåkarna i en strid ström.

Damerna i backen efter start
(Fia längst till vänster i bild...)

Jag förstår anledningen till separat damstart men mig gynnar det tyvärr inte alls. Jag är för dålig för att hänga med dameliten och hamnar i ett vakuum ensam eller i någon mindre klunga. Det känns lite trist att inte få den möjligheten till klungkörning som gemensam start hade inneburit. Seedningsmässigt gynnar upplägget inte några damer, men elitdamerna har ju redan sitt på det torra så för dem har det ju ingen betydelse.

Lagom till motivationen var i botten blev jag omåkt av Madde, en tjej som också körde i elitklassen, och jag fick lite ny energi. Jag var sjukt törstig och drack på alla vätskestationer och tappade henne i samband med det och hade ingen ork att försöka jaga ikapp. Jag väntade på att Adam skulle passera men det dröjde oroväckande länge. Det var inte förrän på sista varvet som han kom i fatt mig och det var som på Årefjällsloppet när vi bara tittade på varandra och skakade på huvudet. Ingen bra dag. Vi körde och pratade och åkte tillsammans sista delen av banan in mot mål. Adam var lite orolig att jag skulle försöka mig på en spurt på slutet men vi kom överens om att köra över mållinjen tillsammans. ;-)

På sista varvet hade mina fötter börjat göra riktigt ont. Jag kunde knappt använda benen i backarna för att det tryckte så över fötterna. 

Efter målgång började jag direkt försöka få av mig pjäxorna. De satt som berget på mina svullna fötter och Adam hjälpte mig dra av dem. Fötterna värkte och jag hade svårt att gå. Efter att ha suttit ner i gräset ett tag blev det ännu värre och fötterna krampade ihop totalt. En funktionär och Adam försökte hjälpa mig att stretcha ut men de kunde knappt nudda mina fötter utan att det gjorde jätteont. Det blev bara värre och värre och jag blev hänvisad till sjukvårds- och massagetältet av en funktionär. Efter att ha försökt ställa mig upp utan framgång fick Adam tillslut bära bort mig. 

Massören höll redan på att massera en tjej med kramp och jag fick vänta en liten stund innan jag fick hjälp. Under tiden jag låg och väntade blev det ännu värre och jag fick kämpa för att försöka andas och slappna av. Jag fick smärtstillande, dextrosol och vatten av sjukvårdspersonalen och sen var det min tur. När jag kom upp på britsen kunde tjejen som hjälpte mig (Linda tror jag hon hette) knappt nudda mina fötter utan att jag skrek. Det låter helt stört men det gjorde verkligen vansinnigt ont och tårarna bara sprutade. 

Hon gav upp fotmassagen omgående och försökte få krampen att släppa lite genom att massera lår och ländrygg. Under säkert en timme höll hon sen på att försöka avlasta spänningarna genom att försiktigt trycka på och massera fötterna samtidigt som jag skrek, grät och försökte andas djupt och fint. (Enl. Adam var det det närmaste en förlossning han varit...;-)) Adam gick iväg och köpte lite att äta och dricka medan Linda förklarade lite om varför det blev så här. 

Dels är det antagligen pga att jag har dålig blodcirkulation i händer och fötter som blir ännu värre i värme och med vätske- och saltbrist. Mina fingrar var svullna som små prinskorvar och fötterna hade svullnat upp så att pjäxorna blev alldeles för små. Det var ju så himla varmt och svårt att få i sig tillräckligt med vätska under loppet. 

Det kändes helt hopplöst ett tag när kramperna kom och gick men tillslut fick jag provstå lite bredvid britsen medan Adam gick och hämtade våra grejer i bilen. Sen hjälpte Linda mig att få på skorna och vi tackade för all hjälp och började gå ut från tävlingsområdet med stavarna som stöd.

Nu var klockan mycket och vi bytte bara kläder snabbt för att möta upp ett antal klubbkamrater som precis beställt mat på en mysig restaurang nere vid vattnet. Efter mycket väntande och väldigt hungriga fick vi in vår mat som vi inte direkt hann njuta så mycket av....;-)

Ett antal timmar senare än planerat lämnade vi sen Trollhättan för att åka hem till Mora igen. 

Fötterna hade känts bättre under bilresan men på kvällen började högerfoten värka mer och mer. Jag har stukat högerfoten ett antal gånger tidigare och kanske är det därför den drabbades hårdare av hela krampgrejen. Det slutade i alla fall med att jag vaknade varannan timme hela natten av att foten värkte och kändes som den skulle explodera. Jag var så himla trött efter dagens bravader och det blev en riktigt jobbig natt. :( Dagen efter var den väldigt svullen och värkte och jag var orolig att det skulle vara något mer strul med foten och att det skulle ta längre tid än jag tänkt för den att bli normal igen. Jag blev väldigt lättad och glad när jag kunde sova hela natten efter med foten i högläge och den kändes mycket bättre när jag vaknade. 

Tjohoo! Nu slutade det bara med att jag missade den årligt återkommande skolstarts-fotbollsmatchen och stod över intervallerna på Hemus på eftermiddagen och gled runt lite på stadion istället. Jag lärde mig i alla fall en läxa att vara mer noggrann att få i mig vätska och salter på och kanske framförallt innan tävlingar framöver! 

Nu är allt i alla fall frid och fröjd och första skolveckan är igång! Mer om det snart! :)

Resultat Alliansloppet 2015

Vinnarna av Alliansloppet 2015,
Jens Eriksson och Hanna Falk
Bild från 'http://www.alliansloppet.se/arkiv/bilder-alliansloppet-2015/

Bild från starten från: www.alliansloppet.se

Bjarnerundan i slow motion

Vissa dagar borde man kanske stannat i sängen! Istället lyckades vi tajma in "Bjarnerundan"; 3,3 mil i terräng/myr på en sådan dag.

Starten i Hemus

"Bjarnerundan" har fått sitt namn från skidåkaren Bjarne Andersson som var aktiv på 50-talet. Den startar i Hemus, börjar med en rejäl stigning första milen upp till Rostberg och går till ca. 60% på myr. Den senaste tiden har den enligt Minatti blivit ännu blötare.

Rostbergs fäbod

Blött!

Vi insåg tidigt att det inte skulle bli något tidsrekord på rundan och ställde in oss på en dagsutflykt i lågt A1-tempo. Vädret var riktigt fint tillskillnad för sist vi sprang rundan och vi kunde uppskatta omgivningarna och den fina naturen lite mer den här gången. 

Ett fint parti på stig mot slutet

Vi stannade på ett par ställen ute på myrarna när vi såg för mycket hjortron. Adam hade med en plastlåda i vätskeryggsäcken och vi fyllde den med bär under passet. Och så passade vi på att mumsa i oss blåbär när tillfälle gavs. (Vilket var ofta för Fia.)

Tiden gick ganska fort fram till punkten där vi sprang fel sist (efter ca 24 km). Efter det är ju "bara" 9 km kvar samt det blötaste paritet på banan. Det gick riktigt segt här, lite skavsår här och där hade man fått också. När man kom ut på asfalt med 5 kilometer kvar så tror man att myren är slut men den är med nästan hela vägen in till Hemus.

Det var inte sträckan som gjorde det jobbigt, det var tiden. 5 h 30 min A1 utan någon riktig energipåfyllnad och med endast frukost i magen gjorde att fettförbränningen fick jobba på ordentligt. Det var riktigt skönt att lägga sig på gräset när vi kom fram i mål i Hemus! (särskilt efter spurtuppgörelsen som Fia triggade igång...) På kvällen kolhydratfrossade vi med kyckling och klyftpotatis!

Snart bär det av till Trollhättan för världens största rullskidtävling: Alliansloppet!
Läs om förra året här

A2-intervaller med Fredrik Byström

Igår körde vi ett träningspass under ledning av Fredrik Byström (från Lager 157 Ski Team). A2 stod på hans schema och det passade oss perfekt. I sommar har vi kört lite mer A2-träning än tidigare för att få upp fart och teknik men då mest i löpning. Ett snabbdistanspass på rullskidor kändes bra tajmat inför Alliansloppet i helgen. Fem intervaller á 20 minuter var planen. Fia bestämde sig i sista stund att hänga på. Eftersom Adam skulle köra på tvåor för ovanlighetens skull och tävlingshjul inte var något alternativ på den ganska kuperade sträckan körde hon på samma upplägg men i sitt eget tempo.

Klockan halv nio mötte vi upp Fredrik och Anders Solin i botten på Bergkarlås uppvärmda och klara. Fredrik och Anders körde treor. Anders tog täten direkt och stakade på bra uppför backen. Tur var det att jag (Adam) tog lättare hjul annars hade jag inte haft en chans att hänga med. Ganska starka killar...

De första tre intervallerna kändes bra. Jag låg runt 155 i puls och fick inte slita allt för hårt för att hänga med. Under den fjärde intervallen var vi på väg tillbaka från Åberga (nordöst om Orsa) där vi vänt och vi stakade uppför den långa sega backen på Turistvägen. Flåset kändes fortfarande okej men musklerna började bli trötta nu. På den sista intervallen tog Anders täten igen och när det brantade på i slutet av backen orkade jag inte följa dem längre.

Här pausade Fia när jag körde min sista intervall

Det blev ett riktigt bra pass; 2,5 timmar och 5 mil i strålade sommarväder. Det som är extra bra med A2-pass är att tekniken blir väldigt lik den man har i tävling; i alla fall på långlopp. Det var riktigt kul och inspirerande att få köra tillsammans med två så duktiga åkare och få lite insikt i hur sjukt starka och snabba de är!

Tur att vi laddade med mycket våfflor dagen innan!

Hemgjord hjortronsylt och våfflor
 - stört gott!

Galdhöpiggen / Jotunheimen - Norge del 2

Efter att ha varit i Gjendesheim och Beitostölen åkte vi vidare mot "Spiterstulen" som vi tänkte ha som utgångspunkt för att bestiga Galdhöpiggen. Innan resan hade vi tittat runt lite på vad vi skulle hitta på i Norge och det slog oss att det kunde vara kul att ta sig upp på Galdhöpiggen. Det är med sina 2469 möh Norges och Nordens högsta berg.

Där nere ser man Spiterstulen

"Spiterstulen" visade sig vara en väldigt fin turistanläggning mitt ute i ingenstans. Sista biten var en privat grusväg som man betalade avgift för när man kom fram till anläggningen. Anläggningen hade vandrarhem på ena sidan älven och och camping med ett litet hus att laga mat i på andra sidan. I receptionsbyggnaden fanns restaurang och café, pool och bastu och en stor "lounge" att hänga i.

När vi kom fram blåste det friskt och regnet hängde i luften och det var inte många grader varmt. Suget att tälta var noll. Kanske ännu mindre. ;-) . Vi kollade, av ren nyfikenhet, om det möjligtvis fanns några lediga rum. OM vi nu skulle överväga att inte tälta. Nej, nej. Fullt. Fast det fanns en sovsal (ett konferansrum) med madrasser på golvet som användes när det var fullt i övrigt. Vi tittade på varandra och tog ett snabbt beslut.

Det var riktigt skönt att ta resans första dusch, laga till vår torkade köttfärs och duka fram tacobuffén i värmen i stugan och sen krypa ner i sovsäcken i värmen på en mjuk madrass.

Tacobuffé :)

Frukost innan Galdhöpiggen

Haha. Vi valde "the easy way" och det kändes så gött. Det kändes skönt att få en bra uppladdning med mat och sömn innan vi skulle ge oss upp på berget dagen efter.

Vi hörde oss för lite i receptionen om hur kallt det skulle vara uppe på berget och hur lång tid det brukar ta att ta sig upp. Vi insåg återigen att vi inte riktigt hade med oss lämpliga kläder och skor. Vantar? Nja, rullskidhandskar. Buff? No no. Sommarpannband check! Jaja, vi packade med oss av det vi hade. Fia tog med ett par extra strumpor att dra över tunna handskarna i nödfall och tog Adams extra pannband att ha runt halsen. Adam packade ner överlevarmat från försvaret i väskan och nötmix och torra kläder.

Sen började vi vår trip uppför berget. Vi var ju inte direkt ensamma. Men ensamma om att ha lätta löparskor och försöka hålla ett högt tempo. Första biten hade vi riktigt fint väder men ju högre upp vi kom desto disigare och kallare blev det. När vi varit ute drygt 1,5 timme började vi fundera på hur långt vi egentligen hade kvar. Vi hade fått höra att det skulle ta runt 4 timmar att ta sig upp och lite mindre ner. Vi mötte några som var på väg ner idag och de uppskattade att vi hade 1,5 kanske 2 timmar kvar till toppen så vi ställde in oss på 1,5. Nu började det vara riktigt ruggigt. Det regnade/snöade till och från och vi tog på oss våra regnjackor. Blev varma och svettades och frös om vartannat. Det var mycket mer snö än vi hade väntat oss och vi trippade fram i våra tunna löparskor för att inte halka på de upptrampade gångarna. Nu såg vi inte längre så långt framför oss och försökte hålla oss till stigarna eftersom vi visste att det var riktigt brant vissa partier. När det hade gått nästan en timme till hade Fia börjat frysa väldigt om händerna och vi bestämde oss för att stanna och ta på oss mer kläder och äta lite av nöt/russin/chokladmixen vi hade med oss. I samma veva passerade några personer på väg ner igen oss och vi hörde dem berätta för några andra att vi var ett par hundra meter från toppen nu. Haha. Helt plötsligt kändes det så löjligt att vi stod där och skulle fylla på med energi och ta på oss kläder och vi avbröt hela aktionen och gick de sista hundra meterna fram till toppstugan.

Undrar hur det ser ut här när det inte är moln överallt...

Trångt och mysigt i toppstugan

Där uppe var det värsta hänget med massor av folk både inne i och utanför stugan men vi lyckades få en sittplats och packade upp vår mat. Adam hade med självvärmande mat. Superfiffigt och så gött med varm mat! Men det fick bli en ganska snabb paus.

En väldigt frusen Fia på toppen

På vägen ner igen sprang vi på för att få upp värmen. Det blev lite toklöpning utför i snön. Vi ömsom sprang, ömsom kasade och det dröjde inte länge innan vi var både varma och väldigt glada. Totalt tog det 2,5 timmar för oss att nå toppen och 1,5 timme att ta oss ner.

En betydligt gladare (och varmare) Fia på vägen ner.

När vi kom ner var vi glada att vi bestämt oss för att sova en natt till på golvet i sovsalen :)
Efter mat och lite kortspel i "loungen" kände vi oss rätt nöjda med dagen och det var skönt att krypa ner i en sovsäck i värmen.

Häng i loungen med fin utsikt

Här är sista delen om vår Norge-resa.

Summering av sommarskidkursen

I fredags var det sista dagen på sommarkursen som vi anordnat tillsammans med Christian Minatti och Mora Folkhögskola. Veckan gick så fort och vi hade så kul tillsammans med kursdeltagarna så det kändes nästan lite vemodigt att säga hejdå till alla.

Vi hade en fullspäckad träningsvecka tillsammans. På söndag eftermiddag/kväll började alla deltagarna droppa in och vid sjutiden hade vi samling och introduktion till kursen där alla presenterade sig. Vi fick direkt en positiv känsla av gruppen. Det verkade vara en kul samling av människor i olika åldrar och med olika bakgrund med mycket humor och hög motivation att utvecklas.

Måndag morgon körde vi igång med det första passet på lägret; ett teknikpass på rullskidor på Hemus. (Skidstadion i Mora)

Teknikbana och introduktion till frånskjut,
diagonal och stakning

Solig start på veckan!

På eftermiddagen hade vi ett gemensamt styrkepass som inleddes med fotbollsmatch som uppvärmning. Tyvärr hade vår bollkänsla inte blivit bättre sen sist vi spelade men det är alltid lika kul och oförutsägbart att se vart bollen hamnar! ;-) 

Styrkepasset bestod av en genomgång av ett antal skidspecifika styrkeövningar och ett 20 minuter långt bålstabilitetspass. På kvällen efter middagen var det genomgång av teknikfilmerna från tidigare på dagen tillsammans med Minatti. En fullspäckad första dag alltså! 

Tisdag morgon åkte vi till Gesunda för ett skidgångspass. Efter uppvärmning nere från ishockeyrinken upp till liftstationen gick Christian igenom de olika skidgångsteknikerna och sen var det dags för skidgångsintervaller upp på Gesunda berget. 

På toppen av Gesundaberget!

Fika på toppen som belöning efter ett väl genomfört pass

Utsikten över Siljan på vägen ner

På eftermiddagen körde vi ett crosspass med en timme
kajakpaddling och en timme löpning

Vi hade följt väderprognoserna flitigt under veckan och onsdagen hade den senaste tiden sett ostadig ut. Tisdag kväll bestämde vi oss för att ändra om schemat för onsdagen och köra det inplanerade distanspasset på eftermiddagen istället för förmiddagen. När vi vaknade upp till ett massivt ösregn på onsdagsmorgonen var vi väldigt nöjda med vårt beslut. Efter en återhämtningsförmiddag med egen träning eller vila körde vi igång distanspasset strax efter lunch. 

Distanspasset gick Orsasjön runt, via turistvägen och Bergkarlås tillbaka till Mora. Passet höll på att sluta innan de började när Fia satte en stav i en brunn på vägen ut från Mora. Tjugo meter senare gjorde Erik detsamma. SUCK. Typiskt. Men efter en dryg halvmils benåkning fick Fia nya stavar från bussen och Erik en ny spets till sin stav och allt var frid och fröjd igen. 

Vi hade skönt väder och uppehåll hela rundan. Rundan är ca 46 km lång och det blev rekord i distans för flera av deltagarna på kursen och alla kämpade på efter sina förutsättningar. 

Till skillnad från förra lägret som klassen hade med Stockholms rullskidklubb hade vi ingen fikapaus i Orsa. Eftersom vi förespråkar distanspass utan energitillförsel kändes det som ett bättre upplägg. Istället bestämde vi oss för att ta fikapausen på toppen av skidbacken i Orsa Grönklitt under torsdagens tröskelpass. 

Tröskelpasset visade sig bli det mest utvecklande passet under veckan. Vi åkte bussen ut till början på backen upp till Grönklitt och värmde upp ca 4 km uppför innan "tröskeln" började. Under de 14 kilometerna uppför hann alla verkligen öva på diagonaltekniken. Christian stod på ett antal ställen under passet och filmade och hjälpte till med tekniktips och vi åkte med på rullskidor och coachade längs vägen. 

"Jag har åkt mer diagonal idag än jag gjort tidigare under hela mitt liv..." var en kommentar som yttrades under passet...;-)

Det var verkligen häftigt att se hur deltagarna hann utveckla sin teknik under de där 14 kilometerna. Alla hade saker att tänka på och gick verkligen all in för att försöka få till det!

Inte långt kvar nu...

Fika i toppstugan

På eftermiddagen var det bara för kursdeltagarna att ladda om. Myrfotboll- och frisbee stod på schemat och det var en ny sport för de flesta. Vi höll till på en riktigt blöt myr i närheten av Vika. 

På vägen ut till myren försökte alla hålla sig torra om fötterna men det blev snart uppenbart att det inte var så lönt...

Ojdå

Judouppvisning som avslutning på passet
;-)

"Diagonal-Sara" (och hela bussen)
fick saneras efter myrpasset

"Prova på skate" på kvällen
för de som ville och hade utrustning

På fredagen hade vi planerat in ett långpass terränglöpning på vår favoritrunda nummer ett: Bananbanan! "Bananbanan" är 12,5 km lång med start och mål i Läde och den är markerad med målade gula bananer på träd och stenar. Den är kuperad men inte så tekniskt krävande och går mestadels på stig. 

Andreas hade riktigt oflyt och stukade foten rejält mitt ute i skogen efter ca 3 km löpning. Typiskt! Han som varit så sugen på att springa Bananbanan igen efter att ha sprungit den när han var uppe tillsammans med Stockholms Rullskidklubb i våras. 

Stukad fot men vid gott mod

Vi kom fram till att det var bättre att han fortsatte en knapp kilometer ner till Hökberg istället för att vända tillbaka. Adam gick med honom till Hökberg där han fick stanna för att vänta på upphämtning.

Resten av gruppen tog sig i alla fall runt utan några missöden och de verkade gilla banan lika mycket som vi gör. :) De verkade även uppskatta "A1" som träningsform. Att inte behöva ta ut sig på alla pass utan kunna vara ute länge och njuta av vackra omgivningar var en ny upplevelse för flera av deltagarna. ;-)

Brantaste stigningen på Banan-banan

Väl tillbaka till Läde fick de såklart: banan!, plus lite annat gott som vi tyckte de gjort sig förtjänta av. 

Efter lunch hade vi en gemensam avslutning på Emmabo med utlämning av diplom, utvärdering och ännu mer fika. ;-)

Vi hade verkligen jättekul under veckan. Det är så himla kul och inspirerande att vara med när saker och ting faller på plats och att försöka inspirera och motivera andra att träna. Och det är alltid kul att lära känna nya människor som delar vårt intresse. Veckan gav helt klart mersmak och vi klurar lite på att styra upp ett liknande läger fast på snö i vinter. :-)

Stort tack till alla kursdeltagare och Christian Minatti som hjälpte oss på bästa sätt under veckan!