I måndags gav vi oss ut på Gösta-Larsson rundan; en terrängbana på drygt en mil. Den går mycket upp och ner och är väldigt fin och rolig att springa. Men inte för mig (Adam), inte denna gången... De första kilometerna går det ganska mycket uppför så jag öppnade riktigt långsamt och försökte hålla nere pulsen så gott jag kunde. Men det gick inte utan den stack upp så fort jag rörde mig. Oklart om jag har nämnt det tidigare men jag har problem med ländryggen och det strålar ner i mitt vänstra ben ibland vilket gör ganska ont. För det mesta blir det bättre när jag rör på mig men inte denna gången. Jag fick stanna väldigt ofta för att sträcka ut ryggen så att det släppte tillfälligt.
 |
| Karta över banan Bild från moraourdoor.se |
Fia och de andra från vår mycket reducerade klass sprang fortare än vad min A1-zon och dagsform klarade av så jag sprang solo hela vägen. När jag tagit mig igenom nästan hela banan var jag mycket låg på energi och väggen var inte långt borta. Som om det inte vore nog med ryggont och väggning på endast 10 km så trampade jag snett också och det blev en mindre vrickning...
Fia mötte upp mig i slutet av banan och sa att de andra hade sprungit hem och att Minatti hade kört iväg med bussen. Fia tyckte vi skulle ringa honom så att jag kunde åka tillbaka istället. Jag tyckte inte det. Jag var inställd på att springa tillbaka också och jag var sjukt frustrerad och arg för att passet gått så dåligt att jag inte ville ge mig. Vi började springa mot Mora i mycket låg fart. Efter en stund insåg vi att vi inte var på helt rätt väg så vi fick ta upp telefonen och orientera oss rätt. Min energinivå var nu väldigt låg och med 7 km kvar gav jag upp principen om att inte äta något på A1 passen och tryckte i mig en energibar. Passet blev det längsta löppasset i år på 20km men med en mindre imponerande tid... ;-)
Igår förmiddags var vi ute på ett klassiskt rullskidpass. Det var endast jag och Fia från klassen som deltog så vi valde rundan själva.
Idag har vi båda vilodag. Fia hade saker som hon behövde få gjort och jag vilar min fot och ser till att den får en chans att reparera sig. Förhoppningsvis kan jag börja springa i helgen igen om jag har flyt. Så länge får det bli stakning och styrka :)
 |
| Bra markerad hela vägen Bild från moraourdoor.se |
Fia mötte upp mig i slutet av banan och sa att de andra hade sprungit hem och att Minatti hade kört iväg med bussen. Fia tyckte vi skulle ringa honom så att jag kunde åka tillbaka istället. Jag tyckte inte det. Jag var inställd på att springa tillbaka också och jag var sjukt frustrerad och arg för att passet gått så dåligt att jag inte ville ge mig. Vi började springa mot Mora i mycket låg fart. Efter en stund insåg vi att vi inte var på helt rätt väg så vi fick ta upp telefonen och orientera oss rätt. Min energinivå var nu väldigt låg och med 7 km kvar gav jag upp principen om att inte äta något på A1 passen och tryckte i mig en energibar. Passet blev det längsta löppasset i år på 20km men med en mindre imponerande tid... ;-)
Igår förmiddags var vi ute på ett klassiskt rullskidpass. Det var endast jag och Fia från klassen som deltog så vi valde rundan själva.
 |
| Det blev Nusnäs T&R. Till Dalahästfabriken |
 |
| #Stackarshäst |
På eftermiddagen hade vi styrketräning. Fia gjorde misstaget att säga åt Minatti att hans hållningspass började bli för lätta... Resultatet blev ett 10 minuter längre med längre set ;-)
Idag har vi båda vilodag. Fia hade saker som hon behövde få gjort och jag vilar min fot och ser till att den får en chans att reparera sig. Förhoppningsvis kan jag börja springa i helgen igen om jag har flyt. Så länge får det bli stakning och styrka :)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar