Varför åker jag då? Inte är det för att boosta mitt självförtroende. Genom att utsätta mig själv för saker som jag inte är bra på så förbättrar jag ständigt mina svagheter. Nästa gång jag åker en femmil eller sprint så kommer det vara lite lättare och jag kommer ha lärt mig något från denna gången som jag kan ta med mig :-)
I fredags morse tog jag tåget till Arlanda klockan 06:30 efter att ha blivit skjutsad till stationen av Fia. På Arlanda mötte jag upp med Håkan och Johannes och vi flög vidare till Luleå. I Luleå tog vi hyrbil till Kalix. Johannes hade fixat hemmaboende 500 meter från skidstadion hos ett äldre par. När vi kom fram blev vi bjudna på makaroner och köttfärssås, lyx ;D Efter spisningen åkte vi ner till skidstadion och provade banan. Åh herre jävlar vilken bana! Jag ljuger om jag inte säger att jag fick en del ångest här och att mitt mål blev mer riktat mot att ta mig igenom istället för att inte komma sist... x)
 |
| Total stigning per varv 343 m |
 |
| Taggade! |
Dagen efter började tävlingen inte förrän 13:15 så vi kunde ta det riktigt lugnt på morgonen och titta på Birken på tv. Nog den skönaste uppladdningen jag haft inför en tävling :-)
Eftersom jag inte kört så många FIS-tävlingar (och inte har placerat mig så bra i dem) så fick jag starta bland de sista i startgruppen. De första 50 meterna var det spår så där fick vi staka. När jag kom ut och kunde börja skejta var det en lucka fram till Axel Bergsten så jag tog chansen och tog rygg på honom. Den första kilometern var väldigt platt så det var inga problem att hänga på. Den första stigningen var dock riktigt brant men inte så lång. Det tog nästan stopp i klungan här så farten jag hade med mig i i backen var förgäves. På krönet av backen såg jag att jag låg sist tillsammans med Johannes. Jag följde honom några 100 meter men kände redan att det inte skulle gå att följa honom.
Adams inre dialog vid 2 km:
- Dax att bryta ihop nu kanske? Två kilometer in loppet, jag ligger tvärsist och är redan trött.
- Skit i negativa tankar och fokusera på tekniken och loppet istället! Än är det inte kört, det är nog många som öppnar för hårt och som kommer vägga efter ett tag.
Det är sjukt svårt att veta hur mycket man ska våga trycka på i uppförsbackarna. Jag har ju aldrig kört ett så här kuperat lopp innan så man vet inte hur benen skulle reagera efter 3 mil. Jag körde i alla fall på i tröskelfart.
Adams inre dialog vid 8 km:
- Hur ska detta gå? Jag har bara åkt en femtedel. Jag får ta mig runt detta varvet också sen bryter jag vid Håkan...
 |
| Himmelsbacken x 5. Inte så lång, men brant |
När jag passerade Håkan sa jag att det antagligen inte skulle gå. Han verkade förstående men sa åt mig att köra ett varv till. Jag gav mig ut på ett varv till men kände att det var meningslöst. Precis när jag skulle gå av kom ett nytt hejarop från publiken. Jag skämdes så mycket och tyckte det hade varit så pinsamt att bryta att jag var tvungen att fortsätta.
Adams inre dialog vid 12 km:
Det är fint väder, jag åker skidor, publiken hejar på mig, jag har tagit mig hela vägen till Kalix, jag är inte skadad. Vad ger det för bild till Fia och resten av klubben om jag bryter? Jag blir den första skåningen att bryts ett SM. Nej tack! Jag fortsätter och tar mig igenom loppet.
Ute på tredje varvet blev jag varvad av täten som bestod av Halvarsson, Rickardsson, Nelson, Svanebo och någon till. Jag försökte ta rygg en bit bara för skoj skull men det gick inte; de såg ut att köra och mysåka på femmans växel och jag fick slita som ett djur! Livet känns orättvist ibland :-(
Ute på tredje milen kände jag att slutet inte var helt avlägset och jag drevs framåt av att jag bara skulle behöva åka "Himmelsbacken" en gång till!
När jag fick dricka av Håkan näst sista gången sa han att flera hade brutit loppet. Innebär detta att jag inte är sist? Jag fick en liten extra boost och orkade trycka på ett varv till. Sista gången jag passerade Håkan (4 km kvar) sa han "nu kör vi klart det här" och då kändes det riktigt skönt. Mindre skönt blev det 2 km senare. På toppen av sista stigningen fick jag total kramp i låren och jag fick stanna och stå stilla i typ en minut innan jag vågade köra vidare. Banans svåraste utförskörningen väntade efter krönet nämligen. In mot mål bockade och tackade jag för mig samtidigt som jag blev mottagen av funktionärerna, ett gäng från Ulricehamn, Håkan, Johannes och Axel.
Adams inre dialog i mål:
Aj aj aj, mina ben, fy fan vad ont jag har i mina ben. Mitt sämsta lopp någonsin men jag är i mål. Shit, mina ben asså...
Funktionärerna tog av mina skidor, Håkan mina stavar och en flinande Axel hjälpte mig upp. "Är du trött eller?" x) Jag tackade funktionärerna för att de väntat på mig, sen åkte vi hem till stugan direkt.
Varför blev jag trött i benen?
- Bristande benträningen i vinter, framförallt för lite löpning
- Intervallpass i torsdags med mycket ben
- Teståkning av banan i fredags med för hög ansträngning
- Man klättrar 1700 höjdmeter... (Att jämföra med cirka 800 meter på Vasaloppet.)
Detta är det absolut jobbigaste jag utsatt mina ben för. Mjölksyra i varenda backe. Vasaloppet var något jobbigare som helhet eftersom jag fick soppatorsk med 35 km kvar.
Vad är jag inte nöjd med?
Placering, tid, FIS-poäng, uppladdning, min kropps kapacitet (syreupptag, benstyrka typ).
Vad är jag nöjd med?
Jag tog mig igenom loppet fast att jag hade tänkte bryta vid 10 km. Jag fortsätter hålla min obrutna svit av att aldrig ha brutit ett lopp. Håkans vallning och drickaservice. Publiken stöd som var helt otroligt! Hade aldrig gått annars :-)
 |
| Fint väder hade vi i alla fall! |
Resultat
Loppet i siffror:
Tid: 2.50.25 (+53 min)
Placering: 54.
Snitthastighet: 16,9 km/h
Maxhastighet: 62 km/h
Snittpuls: 85.5 %
Maxpuls: 95%
Återkommer snart om sprintstafetten!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar