Årefjällsloppet 2015 - Vi hade i alla fall tur med vädret

Cirka en timme innan anmälan stängde till Årefjällsloppet förra veckan bestämde vi oss för att köra. Det som tog emot var en nerkortad bana och ett väldigt saftigt pris. Eftersom bansträckningen var nerkortad till 47 km från 75 km så flyttades även start och mål (hela banan i princip) och därför kunde vi hitta billigt boende nära start och mål. Det finns fördelar ibland med att vara sent ute. ;-)

Lite oklart hur många höjdmeter vi tog.
Ca 800 m enligt Fias klockan.

Vi körde från Mora på torsdagen efter lunch. Det är cirka 40 mil upp och tar strax under 5 timmar om man ligger på lite. När vi kom upp till Åre åkte vi direkt till Holiday Club och hämtade nummerlapparna. Det hade varit bra väder hela vägen upp men nu snöade det och blåste ordentligt och vi tyckte det var bäst att fixa nummerlapparna och slippa ge oss ut på vägarna i snöandet dan efter. Lilla Peugeoten fick kämpa för att ta sig upp för den oskottade vägen till vårt boende på Vålågården. Vi var ensamma på vandrarhemmet när vi kom dit. Och det var tur att det inte var fullbokat för vi tog upp större delen av kylen med all mat vi hade med oss. ;-). Senare på kvällen fick vi sällskap av ett trevligt, yngre par. De visade sig sen vara från Falun och kände igen oss från bloggen. Roligt. :-)

På fredagen åkte vi till starten för att testa fästvalla. Temperaturen var relativt lik vad den skulle vara på lördagen så därför gick det att testa någorlunda. Skillnaden var att det var kraftigt snöfall på fredagen och på lördagen skulle det vara blå himmel.

Från skidtesterna

På lördagen gick vi upp klockan 06:45, åkte från boendet 07:55 och var på plats 10 minuter senare. Vi hade förberett våra tävlingsskidor med grundfäste. Våra testskidor var vallade enligt vad vi trodde skulle funka. När vi var färdiga med testerna gick vi till fållorna och la ut våra skidor. Vi hade tur och fick starta i elitled eftersom vi hade FIS-kod och därför slapp vi vara på plats tidigt och köa. :-)

Adams lopp:
Jag hade ingen toppform, det kände jag redan innan. Jag har varit ganska seg hela veckan efter tävlingarna i Kalix. Jag var ändå sugen på att tävla eftersom jag inte varit riktigt nöjd med något lopp denna vintern.

Efter att ha vinkat av Fia som startade 15 minuter innan mig gjorde jag mig redo för start i fållan.
Jag kom iväg ganska bra i starten trotts tjuvstarten och all trängsel det uppstod vid avsmalningen. Ganska snabbt märkte jag att fästet inte fungerade riktigt som det skulle. Efter en kilometer i en liten backe var det någon bakom mig som hela tiden var uppe och trampade på mina skidor >:-( Tillslut trillade jag, tappade vatten flaskan och bröt staven... Alla ryggar jag hade förhoppningar om att hänga på försvann. Som tur fick jag en ny stav ganska snabbt, en av åskådarna lånade ut sin träningsstav till mig. Den var ingen toppstav men jag vande mig ganska snabbt. Första varvet var tungt mentalt, det kändes tråkigt att köra ännu ett lopp där målet var att bara ta sig igenom. Bitvis fungerade fästet bra och bitvis inte alls, det svåra var att avgöra var det fungerade :-P 

När jag kom in i den långa backen på andra varvet kom jag ifatt Fia. Hennes skidor fungerade såklart inte bättre än mina och vi hade sällskap upp några 100 meter innan jag stakade vidare. Efter ett tag kom Johan Kanto ikapp mig som jag kört om tidigare. Hans skidor fungerade inte heller något vidare så vi hade sällskap nästan hela vägen in i mål.

Klättringen var verkligen tuff. Det var inte så många branta backar men de var väldigt långa så det blev ytterst lite vila. Vädret uppe på fjället var dock helt fantastiskt; klarblå himmel och ingen blåst :-) Detta gjorde också att snön blev ganska mjuk och varm vilket underlättade utförskörningarna som nog hade varit rätt svåra med kallt och isigt före. Den sista milen var väldigt jobbig. Stakmusklerna var ordentligt trötta och det gick upp och ner hela tiden men när det  kvar typ fyra kilometer kvar hittade jag nya krafter någonstans och kunde öka vägen in mot mål. Skönt att få en bra avslutning i alla fall! 

Det är inget lopp jag är nöjd med. Vissa saker kunde jag ha påverkat och andra inte. Det var tråkigt att jag bröt staven men sånt händer. Det jag stör mig mest på är att vallan inte fungerade och det får jag ta på mig helt själv. Den var för kall helt enkelt. På testerna under morgonen fungerade den bra men efter att fler åkt i spåren och när solen började värma så gick den inte. Det är en ny erfarenhet jag tar med mig av lopp på våren. Solen påverkade snön mycket snabbare. 

Loppet i siffror:
Tid: 2.46.11 (+41 min)
Placering: 92 ( H21 elit) Total ca 116. 
Snitthastighet: 17,3 km/h
Maxhastighet: 55 km/h
Snittpuls: 85%
Maxpuls: 93,7 %

Fia förbereder sig innan start

Fias lopp
Precis som Adam kände jag redan dagen innan att formen inte var hundra. Jag blev flåsig och kände mig seg när vi testade skidor. Eftersom jag varit trött och vilat ganska mycket sen Vasan tyckte jag inte det var så konstigt utan hoppades mest på att få igång kroppen och att jag skulle känna mig lite piggare dan efter. 

Under skidtesterna på morgonen kände jag mig osäker på vallan och hur snön skulle utveckla sig under dagen men ville samtidigt inte ha skidor som suger hela loppet. Så det slutade med att vi båda körde på rodes lila "multigrade". Det stör mig som fan i efterhand. De sugigaste skidorna i världen hade varit bättre än ett par skidor utan fäste på det mest kuperade långlopp jag kört. 

Damstarten, Fia i vitt till höger

Jag kom iväg ganska bra i starten men kände efter bara några kilometer att något inte var som det skulle. Jag var orkeslös, återhämtade mig inte alls och kände mig totalt otaggad.  Redan när jag passerade tävlingsområdet efter 5 km kände jag att det här loppet bara skulle handla om att ta sig i mål. Eller bryta. 

På väg upp i backen som vi testat fästet i på morgonen inser jag att jag verkligen har noll fäste och med vetskap om berget vi ska uppför under andra halvan av loppet tappar jag sugen totalt. Jag stannade tom och tog en liquid mitt i backen med förhoppning om en lite piggare och gladare känsla. Jag körde och tänkte på Adam som förra helgen körde igenom ett femmilslopp som var betydligt mer kuperat med en dålig känsla i kroppen och bannade honom för att jag kände att det här inte var värre och jag inte kunde ge upp. 

Det var en väldigt fin bana i alla fall. Efter den där backen upp kom lite lättare körning och långa sköna utförsbackar. Jag var glad att jag stod på benen överallt och att skidvanan gjort att jag kan slappna av mer utför. Vid varvningen fick jag dricka av tjejen som vi bodde med på vandrarhemmet som langade till sin kille. Supersnällt! :)

När jag kört den extra slingan och skulle börja klättringen upp på Ottfjället började den långa, sega delen av loppet. Jag hade helt gett upp några som helst tids- och placeringsambitioner och skulle bara ta mig upp. Och det gjorde jag ju. Tillslut. Efter att ha gått uppför steg för steg. Stannat till och surat. Gått vidare. Tittat över axeln efter Adam som jag tyckte borde dyka upp snart. Stannat till och surat. Blivit peppad av förbipasserande men fortsatt sura. När jag väl fick syn på Adam långt ner i backen tittade vi bara på varandra och skakade på huvudet. 

Vi pratade en stund innan Adam stakade och jag stapplade vidare. 

I efterhand inser jag att nog inte var "bara" de dåliga skidorna eller dålig motivation som var problemet. Jag borde kunnat staka mycket mer när fästet inte funkade men kände mig helt orkeslös och matt i hela kroppen. 

Väl uppe på första platån på fjället fanns en vallastation och jag brydde mig inte längre alls om det skulle suga utan tänkte bara att jag behövde fäste för att kunna ta mig uppför resterade backar och överhuvudtaget ta mig i mål. Så jag lät dem lägga på en riktigt kladdig valla. Och så drack jag en red bull. Resten av mina liquids sparade jag till tillfällen när jag förtjänat dem. ;-)

Uppe på fjället var det så fantastiskt vackert och jag försökte verkligen ta tillfället i akt att titta mig omkring och njuta av vyerna nu när allt ändå skitigt sig. 

Jag funderade många gånger under loppet på hur det skulle gå till om jag faktiskt skulle bryta. Vi var ju mitt ute i ingenstans och på vägen uppför fjället fanns det inte mycket att välja på mer än att fortsätta. När jag kom ner till varvningen för sista gången och skulle ge mig ut på den första milslingan igen umgicks jag med tankarna om att bryta igen men strax innan varvningen fick jag dricka från vår vandrarhemsskompis igen och fick dåligt samvete...;-)

Det känns sjukt trist att varken form eller material funkade men samtidigt har alla misslyckade tävlingar en positiv effekt i form av revanchlust och träningsinspiration. 

Jag har mått dåligt efter tävlingen så kanske hade jag något i kroppen redan under loppet. 
Igår var jag yr och mådde dåligt på eftermiddagen och idag avbröt jag skatepasset i Grönklitt för att jag mådde illa och var allmänt risig. Blir ofrivillig vilodag imorgon också med hopp om snabbt tillfrisknande. 

Nu börjar träningsutvärderingen och -planeringen för barmarkssäsongen och det ser jag verkligen fram emot! :)

Resultat 

Efter loppet var vi ganska sega och besvikna båda två. Det är mycket man ska planera och göra rätt för att ett lopp ska gå bra. Som tur var gick det dock över ganska snabbt! (se bild nedan ;-))

Vi fick inga våfflor på våffeldagen så
fick ta igen det nu istället :-)

Nu är skidsäsongen över för oss båda, i alla fall seriösa lopp. Blir det något mer så kommer det bara vara för skojs skull. Denna veckan kommer vi ta det lite lugnare och på fredag åker vi till Skåne för att fira påsk! Dax att se över rullskidorna alltså... ;-)

SM i Kalix - sprintstafetten

I söndags körde jag och Johannes sprintstafetten i SM. Här kommer berättelsen:

För er som inte vet hur sprintstafett går till så är man två personer i varje lag. Man kör varannat varv sex gånger på en sprintbana, (i vårt fall 1.1 km lång) alltså tre gånger var. Det roliga med sprintstafett tycker jag är all taktik. Man kan välja att köra fullt blås från början för att försöka trötta ut sina motståndare, samtidigt kanske man kör för hårt själv och stummnar. Eller så väntar man till slutet och spurtar. Man är också beroende av varandra vilket gör att man blir extra peppad att köra bra!

Ganska många lag ställde upp, vet inte exakt hur många men vi var ca 14 lag i vår semifinal. Varken jag eller Johannes är några sprintåkare. Båda är segstartade och inte så explosiva. På kortare sträckor är jag dock snäppet vassare än Johannes eftersom syreupptaget inte är så avgörande då. Håkans taktik var först att jag skulle köra sista sträckan eftersom jag kan spurta lite bättre men efter lite realistiskt tänkande kom vi fram till att vi kommer inte ha någon att spurta mot. Vi vände på det och satte mig först eftersom jag hade bättre chans att kunna hänga med klungan de första 100 meterna...

Charlotte Kalla i ledning

Vi körde i andra semifinalen vilket innebar att vi startade klockan 12:00. Banan vi skulle åka på var inte särskilt kuperad så det var inte givet att vi skulle ha fäste under skidorna. Håkan vallade upp våra skejtskidor och Andreas Forneman från Swix vallade vår klassiska med fäste på. 09:45 var vi på plats för att avgöra vilket vi skulle köra på. Banan var öppen tills 10:50, efter det började damernas semifinaler. Banan gick absolut att staka men valet föll tillslut på skidorna med fäste eftersom de gled bättre och benen kändes oförskämt pigga efter femmilen.

Starten var riktigt nervös. Min plan var att köra fullt och försöka hänga med, om jag sen skulle bli stum i benen så fick jag väl bli det. Banan började med en slakmota på kanske 100 meter. Alla framför mig stakade så det blev att jag också gjorde det. I slutet av backen gjorde jag misstaget att börja diagonala vilket gjorde att jag tappade flyt och fart. Jag tänkte att nu när jag har fäste så måste jag använda benen. Jag fick rygg på killen som låg näst sist och höll den nästan hela varvet till växlingen. Det kändes i benen nu, på uppvärmningen när jag höll A2 fart så höll sig mjölksyran borta men i maxfart kom den direkt.

In på andra varvet körde jag förbi en åkare som stod stilla och fipplade med något men jag tänkte inte mer på det just då. I backen senare såg jag att någon närmade sig bakom mig. Min första tanke var att jag skulle bli varvad vilket jag helst inte ville bli på en bana med så här kort åktid. Sen förstod jag att det var åkaren som stått still tidigare som visade sig vara Anders Svanebo. I växlingen maxade Johannes ut för att hänga på Svanebos lagkamrat. Han höll i ganska bra och tappade inte särskilt mycket. Dock tappade jag betydligt mer på min sista sträcka. Mellan åken vill man bara lägga sig ner på marken och vila men det gäller att hålla igång - springa lite, ta en klunk vatten och försöka få bort mjölksyran inför nästa åk.

När Johannes gav sig ut på sista sträckan tog jag mig in mot mål. När han pustat ut blev vi intervjuade av speakern. De var glada att ha skåningar på besök ;-D Den återkommande frågan som vi och Håkan fått hela helgen var: Hur tränar ni egentligen? Har ni någon snö? Svaret som Håkan gav var alltid att vi aldrig kört på snö förut ;-)

Sprintstafetten var sjukt rolig att köra. Så fort man är flera som kör för samma mål blir man extra peppad och taggad att åka bra! Både jag och Johannes är relativt nöjd med loppet. Vi kom båda dit med inställningen att kul och köra något som vi inte är vana vid. Själv märker jag att jag behöver träna mer överfart. Att hitta träffen i stakningen när det går fort är inte så lätt och kan jag lära mig att hitta den bra där kommer det vara betydligt lättare när det går långsammare, läs långlopp. 

Damernas Teamsprint

Resultat

Loppet i siffror.
Tid:17.13.37
Sträcka: 1.1 km x 6
Placering: 30:e
Maxpuls: 93,7%

Under lördagen hade vi blivit förvarande att vi skulle bli bjudna på palt efter loppet. Jag som är ganska kräsen och rädd för att pröva nya saker var lite skeptisk. Palt ser ganska läskigt ut och det hörs läskigt med tycker jag. Som tur så var smaken betydligt bättre och det mättar riktigt bra! 

Ungefär så här ser palt ut...
Recept palt hittar ni här

Bild från hemresan

SM i Kalix - femmilskungen Adam

Svenska mästerskapen del två gick i år i Kalix. Fem mil skejt och sprintstafett i klassisk stil. Två roliga distanser som inte passar mig (Adam) alls egentligen. Fem mil på en kuperad bana där man totalt tar 1700 höjdmeter och en sprint som inte heller är en av mina bättre egenskaper. Kroppen som jag en gång tyckte var explosiv är nu långsamt och uthållig istället.

Varför åker jag då? Inte är det för att boosta mitt självförtroende. Genom att utsätta mig själv för saker som jag inte är bra på så förbättrar jag ständigt mina svagheter. Nästa gång jag åker en femmil eller sprint så kommer det vara lite lättare och jag kommer ha lärt mig något från denna gången som jag kan ta med mig :-)

I fredags morse tog jag tåget till Arlanda klockan 06:30 efter att ha blivit skjutsad till stationen av Fia. På Arlanda mötte jag upp med Håkan och Johannes och vi flög vidare till Luleå. I Luleå tog vi hyrbil till Kalix. Johannes hade fixat hemmaboende 500 meter från skidstadion hos ett äldre par. När vi kom fram blev vi bjudna på makaroner och köttfärssås, lyx ;D Efter spisningen åkte vi ner till skidstadion och provade banan. Åh herre jävlar vilken bana! Jag ljuger om jag inte säger att jag fick en del ångest här och att mitt mål blev mer riktat mot att ta mig igenom istället för att inte komma sist... x)

Total stigning per varv 343 m

Taggade!

Dagen efter började tävlingen inte förrän 13:15 så vi kunde ta det riktigt lugnt på morgonen och titta på Birken på tv. Nog den skönaste uppladdningen jag haft inför en tävling :-)

Eftersom jag inte kört så många FIS-tävlingar (och inte har placerat mig så bra i dem) så fick jag starta bland de sista i startgruppen. De första 50 meterna var det spår så där fick vi staka. När jag kom ut och kunde börja skejta var det en lucka fram till Axel Bergsten så jag tog chansen och tog rygg på honom. Den första kilometern var väldigt platt så det var inga problem att hänga på. Den första stigningen var dock riktigt brant men inte så lång. Det tog nästan stopp i klungan här så farten jag hade med mig i i backen var förgäves. På krönet av backen såg jag att jag låg sist tillsammans med Johannes. Jag följde honom några 100 meter men kände redan att det inte skulle gå att följa honom.

Adams inre dialog vid 2 km:
- Dax att bryta ihop nu kanske? Två kilometer in loppet, jag ligger tvärsist och är redan trött.
- Skit i negativa tankar och fokusera på tekniken och loppet istället! Än är det inte kört, det är nog många som öppnar för hårt och som kommer vägga efter ett tag.

Det är sjukt svårt att veta hur mycket man ska våga trycka på i uppförsbackarna. Jag har ju aldrig kört ett så här kuperat lopp innan så man vet inte hur benen skulle reagera efter 3 mil. Jag körde i alla fall på i tröskelfart.

Adams inre dialog vid 8 km:
- Hur ska detta gå? Jag har bara åkt en femtedel. Jag får ta mig runt detta varvet också sen bryter jag vid Håkan...

Himmelsbacken x 5. Inte så lång, men brant

När jag passerade Håkan sa jag att det antagligen inte skulle gå. Han verkade förstående men sa åt mig att köra ett varv till. Jag gav mig ut på ett varv till men kände att det var meningslöst. Precis när jag skulle gå av kom ett nytt hejarop från publiken. Jag skämdes så mycket och tyckte det hade varit så pinsamt att bryta att jag var tvungen att fortsätta.

Adams inre dialog vid 12 km:
Det är fint väder, jag åker skidor, publiken hejar på mig, jag har tagit mig hela vägen till Kalix, jag är inte skadad. Vad ger det för bild till Fia och resten av klubben om jag bryter? Jag blir den första skåningen att bryts ett SM. Nej tack! Jag fortsätter och tar mig igenom loppet.

Ute på tredje varvet blev jag varvad av täten som bestod av Halvarsson, Rickardsson, Nelson, Svanebo och någon till. Jag försökte ta rygg en bit bara för skoj skull men det gick inte; de såg ut att köra och mysåka på femmans växel och jag fick slita som ett djur! Livet känns orättvist ibland :-(

Ute på tredje milen kände jag att slutet inte var helt avlägset och jag drevs framåt av att jag bara skulle behöva åka "Himmelsbacken" en gång till!

När jag fick dricka av Håkan näst sista gången sa han att flera hade brutit loppet. Innebär detta att jag inte är sist? Jag fick en liten extra boost och orkade trycka på ett varv till. Sista gången jag passerade Håkan (4 km kvar) sa han "nu kör vi klart det här" och då kändes det riktigt skönt. Mindre skönt blev det 2 km senare. På toppen av sista stigningen fick jag total kramp i låren och jag fick stanna och stå stilla i typ en minut innan jag vågade köra vidare. Banans svåraste utförskörningen väntade efter krönet nämligen. In mot mål bockade och tackade jag för mig samtidigt som jag blev mottagen av funktionärerna, ett gäng från Ulricehamn, Håkan, Johannes och Axel.

Adams inre dialog i mål:
Aj aj aj, mina ben, fy fan vad ont jag har i mina ben. Mitt sämsta lopp någonsin men jag är i mål. Shit, mina ben asså...

Funktionärerna tog av mina skidor, Håkan mina stavar och en flinande Axel hjälpte mig upp. "Är du trött eller?" x) Jag tackade funktionärerna för att de väntat på mig, sen åkte vi hem till stugan direkt.

Varför blev jag trött i benen?
- Bristande benträningen i vinter, framförallt för lite löpning
- Intervallpass i torsdags med mycket ben
- Teståkning av banan i fredags med för hög ansträngning
- Man klättrar 1700 höjdmeter... (Att jämföra med cirka 800 meter på Vasaloppet.)

Detta är det absolut jobbigaste jag utsatt mina ben för. Mjölksyra i varenda backe. Vasaloppet var något jobbigare som helhet eftersom jag fick soppatorsk med 35 km kvar.

Vad är jag inte nöjd med?
Placering, tid, FIS-poäng, uppladdning, min kropps kapacitet (syreupptag, benstyrka typ).

Vad är jag nöjd med?
Jag tog mig igenom loppet fast att jag hade tänkte bryta vid 10 km. Jag fortsätter hålla min obrutna svit av att aldrig ha brutit ett lopp. Håkans vallning och drickaservice. Publiken stöd som var helt otroligt! Hade aldrig gått annars :-)

Fint väder hade vi i alla fall!

Resultat

Loppet i siffror:
Tid: 2.50.25 (+53 min)
Placering: 54.
Snitthastighet: 16,9 km/h
Maxhastighet: 62 km/h
Snittpuls: 85.5 %
Maxpuls: 95%

Återkommer snart om sprintstafetten!

Sommarskidkurs på Mora Folkhögskola

Den 3-7 augusti i år kommer vi, med stöd från vår lärare/tränare Christian Minatti, anordna en sommarkurs på Mora Folkhögskola. Det är en "Sommarskidkurs" med fokus på barmarksträning för skidåkare. Deltagarna på kursen bor på internatrum eller i logement och äter frukost, lunch och middag tillsammans med oss i skolans restaurang. Det blir en vecka med fullt fokus på träning i fina miljöer!

Vi provar på ett antal olika träningsformer under veckan med fokus på teknik och individuell feedback.

Moment som ingår i kursen är tex: 

- Rullskidåkning; distans, backintervaller och teknik med videoanalys


- Skidgång uppför Gesundaberget


- Terränglöpning i Dalarnas djupa skogar


- Paddling i Siljan


- Styrketräning för längdskidåkare


- Föredrag om träningslära och träningsplanering


Bild från när vi sprang "Bananbanan" i somras

Kajakpaddling i Siljan

Möjlighet finns även att inleda kursen redan på söndagen med att göra ett 
laktattest på rullband (rullskidor eller löpning) till en extra kostnad. 

Laktattest på rullskidor

Efter kursen ska deltagarna ha en ökad förståelse för hur man planerar sin träning, varför man tränar olika typer av pass, hur kosten kan påverka träningen och träningsresultatet och ha fått inspiration och energi att fortsätta träningen inför vintern!

Mer info och länk till ansökan finns här:
Sommarskidkurs på Mora Folkhögskola

Sista ansökningsdagen är den 8 juni.
Max 15 deltagare.

Varför inte spendera en semestervecka i Mora i sommar?
Ta chansen att utveckla din teknik och samla träningstimmar och energi att klara av vinterns utmaningar! :)

e.VL - Vårskidåkning och besök från Skåne

Förra veckan hade vi en riktigt lugn återhämtningsvecka efter Vasaloppet. Efter vattenskidåkningen på Vasaloppet trodde vi nästan att skidsäsongen var slut så vi blev väldigt glada och positivt överraskade när vi kom upp till Grönklitt i onsdags. Allt var fortfarande öppet och det var riktigt fina förhållande däruppe! 

Första passet e.VL
Skidstadion i Grönklitt

Är man för trött för att åka skidor kan man ju
alltid ta selfies istället...

Finn en förvirrad skånsk skidåkare

Våra vänner från Skåne, Sofie och Jakob, skulle komma och hälsa på oss den här helgen och lösa in sin bröllopspresent: Ett träningsläger i Mora med skånska landslaget ;-). Så vi var väldigt glada att spåren var så fina trots det varma vädret. 

Efter gemensam brunch och vallning på fredagsmorgonen åkte vi upp till Grönklitt för lektion ett och första gången på längdskidor för dem båda. Termometern visade 5 grader (plus) men spåren var hårda och fina och det var perfekt klisterföre. 

Adam är nöjd med elevernas framsteg

Så här glada blev "eleverna" när de slapp åka
skidor och fick äta våfflor istället...

Endast 85 kr! (inkl. sylt och grädde)

Stek utanför våffelstugan i Fryksås

På lördagen hade vi en heldag uppe i Grönklitt, med lunch på Toppstugan och fika i spåret. Det hela avrundades med middag och oplanerat Melodifestivaltittande. (Fast så här i efterhand ångrar vi att vi inte såg den den här versionen istället.)

Alperna eller Grönklitt?

Det var riktigt kul med besök och båda två gjorde stora framsteg i spåret under helgen. Jakob berättade att han hade bestämt sig för att göra en svensk klassiker tillsammans med en kompis under nästa år så det kan behövas! Jakob hade lättare för diagonalåkningen medan Sofie var en talang på frånskjut och vi försökte peppa henne att utmana Jakob i spåret. 

På lördagseftermiddagen, när vi hade 100 m kvar till fikaplatsen vid sjön, hände det som inte fick hända; Sofie väggade. Hon hade tunnelseende och spaghettiarmar och Adam fick köra och hämta fikan och locka ner henne till sjön med löften och kaffe och kanelbulle. ;-)

Två fikasugna skåningar i motljus

Idag åkte vi upp till Grönklitt tillsammans med Frida, Agnes och Max. Nu när det är skarsnö kan man åka skate i stort sett överallt där uppe och det var riktigt kul att tramsa omkring och köra slalom mellan träden. 

Adams ö

Adam körde lite längre för att få några mil i benen inför femmilen i Kalix nästa helg medan Fia nöjde sig tidigare och prioriterade fika i solen tillsammans med Agnes och Frida framför mil i benen. ;-) 

Det var den veckan. Nästa vecka kommer vi ha fokus på teknik och filmning. På onsdag är det friluftsdag på skolan och Skidlinjen anordnar skidskola och "Skeriolvasan" (5 km klassiskt) i Grönklitt. 

Det är nästan så vi skäms för hur bra vi har det...

Men bara nästan. 

Vasaloppet 2015 - 31:a plats till Fia

I år hade klubben fixat två stugor i Sälen för "elitgruppen" och ledarstaben till Stafettvasan och Vasaloppet och vi anslöt under lördagen. På eftermiddagen gjorde de andra glidtester i Mångsbodarna medan vi mest gled omkring. ;-) Vi hade redan valt vilka skidor vi skulle åka på men passade på att jämföra lite och testa fäste. Vinden gjorde det svårt att dra några tillförlitliga slutsatser och vi kände oss ganska trygga med våra skidval. Det var i alla fall skönt att komma ut och röra på sig lite så där dagen efter Stafettvasan och dagen innan Vasaloppet.

På kvällen åt vi tillsammans i stugan och sen fixade vi ihop packningen inför morgondagen. Håkan hjälpte oss valla skidorna. Vi hade testat fäste på dagen och bestämt oss för att köra på en blandning av swix universal och rött klister (kx75). Det var väldigt skönt att kunna ta det lugnt på kvällen och slippa lägga energi på vallande.

Efter en natts orolig sömn gick vi upp 3.30. Vi hade laddat upp bra i veckan med mycket sömn eftersom vi vet hur det brukar vara sista natten och det var skönt att känna att en natt med dålig sömn inte var någon katastrof.

Tidig frukost i stugan

Vi var på plats vid starten strax innan fem, ungefär samtidigt som klubbens buss och ställde oss i köerna till våra respektive startled. Eftersom startrakan var avsmalnad precis som förra året hade vi diskuterat lite var man borde ställa sig i år. Förra året stod alla i vänsterfållan och leden bakom gled i kapp redan på startfältet. Även i år var det mycket mer folk som ställde sig till vänster men vi ställde oss båda på högersidan där det var glesare med folk, Adam mer mot mitten och jag närmare högerkanten eftersom det var väldigt blött i mitten i min fålla. Frida från skolan och Christian och Kristian från klubben stod precis bredvid och Gert från IFK Mora snett bakom. Det kändes som vi hittat en bra position i fållan och det var skönt med bekanta personer runt omkring. 

Sen mötte jag upp Adam och vi gick på toa och satte oss sen i tältet och försökte äta lite mer och ta det lugnt innan start. Efter att ha lämnat in väskorna med överdrag och kissat en sista gång bakom lastbilarna med överdrag, gick vi till våra startfållor.

När jag kom in i startfållan var jag väldigt tacksam för att vi hade lagt våra skidor där vi gjort. I mitten av fållan var det nu en hel sjö av vatten! Det kändes helt surrealistiskt att stå där i typ 5-6 plusgrader i slush puppie och packa ihop överdraget och göra sig redo för 9 mil skidåkning. Men jag kände mig lugn, laddad och förväntansfull. (I alla fall fram till att ståltråden på min säck gick av för att jag frenetiskt snurrat ihop den för att stänga säcken. Lyckades få ihop den med biten som blev kvar i alla fall och kunde lugna ner mig igen...;-))

Slask i startfållan

Klockan 8 gick starten, lika plötsligt som vanligt, och Vasaloppet 2015 var igång! Nu började loppets första stora utmaning; att komma förbi startrakan och första backen med alla prylar i behåll. Jag kom iväg bra på startrakan. Det flöt på ok i backen också, men det är verkligen ett under att stavarna höll. Jag försökte ta det lugnt och hålla in dem och se vart jag satte dem hela tiden och hojta så fort nån stressade på bakifrån och stod på trugorna. Och samtidigt försökte jag ha koll så jag inte skulle sabba för någon annan och ändå vara tillräckligt offensiv. Inte så lätt! Jag var väldigt lättad när jag kom upp på sista krönet och allt var helt. Dock kändes det som vanligt ganska segt första partiet efter backen. I efterhand har jag sett att jag hade 9 min A3+ uppför första backen så det var kanske inte så konstigt... ;-) Har haft väldigt svårt att få upp pulsen så högt tidigare den här terminen. Jag återhämtade mig i alla fall ganska snabbt och kunde fortsätta resan mot Mora. 

Ute på myrarna kom jag ifatt en tjej som verkade trycka på bra och körde väldigt offensivt. Hon hade fin teknik och körde i ett jämnt bra tempo så jag bestämde mig för att ta rygg på henne och försöka hänga på. Det var riktigt kul! Vi åkte om många och jag försökte slappna av och fokusera på staktekniken. När det började gå utför märkte jag att hon hade riktigt dåligt glid. Mina skidor gick betydligt bättre och jag hade ändå många gubbar som tryckte på mig i utförsbackarna så tyvärr försvann hon tillslut. Trist. :(

När jag hade kört tre mil hade jag bestämt mig för att det här var ett bra lopp som jag skulle vara nöjd med oavsett vad som hände framöver. Känslan i kroppen var bra. Jag återhämtade mig fortare efter backarna än jag gjort tidigare år. Jag tappade inte uppför som jag alltid gjort förr på Vasaloppet. Jag fick bra flyt och tryck i diagonalen. (Särskilt när jag slappnade av och tänkte på Daniel Rickardsson...;-)) Och framförallt var huvudet på min sida och jag kände mig positiv och tävlingssugen.

Jag hade befarat att det skulle vara trögare i spåren än det var men å andra sidan var det blötare än jag kunnat föreställa mig. På sina ställen var det hela sjöar med bara ett par åkbara spår på sidorna och fötterna och pjäxorna var dyngsura redan efter starten. Till på köpet blåste det mycket. Det kändes mer som ett höstpass på rullskidor i Skåne än Vasaloppet! x) Men det är ju samma för alla runtomkring så det var bara att acceptera och kriga på.

Eftersom det var så varmt under loppet försökte jag verkligen tänka på att dricka mer än vanligt. Jag hade vätskelangning från Vasasvahn och det fungerade klockrent. Dock fick jag riktigt ont i magen halvvägs in i loppet (kanske för att jag inte är van vid Vitargo och drack mycket mer än vanligt?) och blev orolig att det skulle hindra mig från att fullfölja. Det gav i alla fall med sig tillslut som tur var. När magen var ok började krampkänningarna komma i ena låret istället. Alltid är det något! ;-) Men det höll sig också under kontroll och jag drack lite buljong på en officiell kontroll för att få i mig lite mer salt. 

Jag hade en svacka under andra halvan av loppet när jag låg lågt i puls och hade svårt att pressa på. En tjej passerade mig stakandes. Först lät jag henne köra förbi utan några planer på att hänga på men sen lyckades jag provocera mig själv att frammana lite tävlingsinstinkt och tog upp jakten. Jag förstod att hon körde på blanka skidor när jag såg vilket sjå hon hade uppför. Imponerande att staka. Jag var om henne ett par gånger men hon kom tillbaka i de lättåkta partierna igen. Men hon hjälpte mig i alla fall att behålla drivet framåt. 

Klubben hade elitlangning till topp 500-åkarna i klubben men stannade kvar på sina sista kontroller så jag fick superbra support de sista milen! Det var en positiv överraskning att få langningen och det gav extra energi med hejarop och dryck. Stort tack för det! :)

Jag hade ingen aning om min placering förrän Håkan langade till mig i Hemus och hojtade att jag var 31:a (måste varit 32:a där dock...) och hade en par damer inom en minut upp. Det var en lättnad! Jag hade kört och funderat lite men ville inte ha för höga förväntningar. Jag tänkte att jag borde kunna vara i närheten av min bästa placering sen 2013; 35, men tänkte i samma stund att jag lika gärna kunde vara topp 50-60 eftersom motståndet varit tufft senaste åren. Tidigt under loppet hade jag hört att vi skulle gå i mål på runt 6 timmar med samma tempo in i mål och jag hoppades verkligen att det var långsamt överlag eftersom min bästa tid sen tidigare är 5.27 och jag ändå upplevde att det gick ganska bra. 

Kaffet och colan som Håkan langade i Hemus satt fint efter all sportdryck och jag försökte frammana lite energi att jaga på sista kilometerna in i mål. På vägen från Hemus till Mora-parken passerade jag en slutkörd dam som jag inte sett innan och i samma veva fick jag oväntad support av Adams påhejare från Skinnarloppet. "Du är stark som ett djur" hörde jag bakifrån på göteborgska. Underbart! En annan kille peppade mig att trycka på och sa att den andra tjejen inte hängt med över krönet och hetsade mig att ta rygg. Nu skulle sista krafterna pressas ur och det började låta konstigt om mig...Jag stönade och skrek till och försökte peppa upp mig att trycka på sista biten in i mål. Det var en otrolig lättnad att gå i mål och jag stod kvar där en liten stund med ett stort leende på läpparna och de fick uppmana mig att gå vidare fram i målfållan.

Så här glad blir man av att
åka 9 mil i slask! ;-)

Det var så sjukt skönt att det var över! Jag var gråtfärdig av lättnad och trötthet när jag yrade omkring och lämnade skidorna och gick till duschbussen.

I efterhand har jag sett att jag förutom min bästa placering i damklassen hade drygt 800 placeringar bättre totalt än jag haft tidigare. (Plac. 1098 totalt i år, hade plac. 1907 2013 när jag var 35:a.) Det känns bra eftersom damklassen kan variera en hel del från år till år. Lite surt att missa led 2 med 98 placeringar och några minuter men det är långt till Vasaloppet 2016. :)

Stort tack till Ski Team Skåne för all support och Håkan för vallahjälpen.

Adam hade tyvärr inte en lika angenäm tur som mig i spåret. Hans tävlingsrapport kommer så fort han piggnat till... ;-)

Loppet i siffror:
Tid: 5.46.26 (+1:05:24)
Placering: 31/2090 damer (1098/15353 totalt)

Snitthastighet: 15,7 km/h

Maxhastighet: 43,9 km/h

Snittpuls: 85%

Maxpuls: 97%

Stafettvasan 2015

Idag har vi båda åkt Stafettvasan. En väldigt rolig tävling och en bra uppladdning inför stora Vasan. I år var vi tre lag från Ski Team Skåne som körde och alla tre lag kom topp 100! Grymt kul och bra jobbat av alla som var med! Jag (Adam) fick  köra i första laget som kallades IF Ski Team Skåne Elit. Detta året har vi fått nya duktiga åkare till klubben och det är många som har utvecklats riktigt mycket så att få starta i första laget var inget man kunde ta för givet.

Precis som förra året fick jag äran att köra den sista sträckan och ta vårt lag i mål. Förra året lyckades jag ta ett par placeringar men i år var det för stort avstånd till det finska laget framför. Min sträcka är väldigt platt så jag valde att gå på blanka skidor. På vissa ställen var det riktigt snabba isiga spår vilket passar mig bra, där solen legat på hela dagen var det dock riktigt blött och långsamt.

Sträckor på Stafettvasan:
Sträcka 1, Sälen - Mångsbodarna 24 km. Henry Churchill
Sträcka 2, Mångsbodarna - Evertsberg 24 km. Johannes Andersson
Sträcka 3, Evertsberg - Oxberg 14 km. Marcus Vestlund
Sträcka 4, Oxberg - Hökberg 9 km. Gustaf Pettersson
Sträcka 5, Hökberg - Mora 19 km. Adam Ekstedt

Våra splittider 2015

Splittider 2014

Som ni kan se på våra tider så har vi åkt betydligt snabbare i år och jag är övertygad om att det inte bara har att göra med att föret var snabbare. 2014 kom vi på 6:e plats och i år kom vi på 5:e plats. Nästa år satsar vi mot pallen! Alla i laget körde riktigt bra och det är sjukt inspirerande att stå och vänta på sista sträckan samtidigt som man hör att laget hela tiden plockar placeringar :-) Det ska bli riktigt roligt att köra på söndag, förhoppningsvis kan vi ha lite nytta av varandra också nu när det är så många åkare som är jämna.

Adam på väg in i mål
Foto: Johannes Andersson

Precis som förra året så blev det en lång intervju
 av den energiska Roberto Vacchi :-)
Foto: Johannes Andersson

Resultat Stafettvasan 2015

Hyllning till Daniel Tynell

Idag fick vi reda på att Daniel Tynell inte ska åka Vasaloppet i år, och inte alls ägna sig åt elitidrott längre, pga hjärtproblem. Det var riktigt trist att höra. Daniel verkar vara en hyvens kille med en härlig inställning till sin sport.

Fia intervjuade honom i samband med en nedräkning till Vasaloppet 2013 och vi passar på att bjuda på artikeln i repris som en liten hyllning till Daniel!

Artikeln finns även som högupplöst pdf här.

Tjejvasan 2015

Spänningen inför Tjejvasan började tidigt i år. Allt kretsar kring Vasaloppsveckan här i Mora den här tiden på året och man blir konstant påmind om det. Det gick sådär att försöka tänka på annat under veckan men jag gjorde mitt bästa i alla fall. ;-) Hemma i Skåne brukar man ju kunna leva ett "normalt" liv veckan innan Tjejvasan och Vasaloppet men på en Skidlinje i Mora blir det lite mer påtagligt vad som är på gång. ;-)

Saker som jag funderade på mot min vilja var tex.: 
- Vilka skidor jag skulle åka loppet på
- Hur vädret/vallaläget skulle utveckla sig
- Om jag skulle satsa på att staka eller inte
- Om för mycket vila innan loppet skulle göra mig seg
- Om för lite vila innan loppet skulle göra mig seg... ;-)

Efter att Minatti bestämt klargjort att jag skulle staka i år infann sig ett härligt lugn och längtan efter loppet. Sista dagarna inför kände jag mig förväntansfull och relativt lugn och glad. Det var väldigt skönt! Att slippa allt vallakladd var en sån lättnad...

Förra veckan körde vi intervaller i Tjejvasan starten med klassen: 3 x startsträckan fram till vägen, 3 x backen upp till andra vägen och 3 x från vägen upp till Oxbergs-kontrollen. Eftersom vi körde över järnvägsspåret på raksträckan körde jag på mina fulskidor som inte sett glidvalla på många år. Efter intervallerna kände jag mig lugn med att det skulle gå fint att staka startbacken på tävlingsvallade skidor.

Kö till led 1

Klockan 6 på lördagsmorgonen lämnade jag, Adam, Frida i klassen och Emma (som gick på skidlinjen förra året) skolan och körde mot starten i Oxberg. Eftersom Tjejvasans led 1 är väldigt stort gäller det att vara på plats i tid om man ska ha någon chans till en bra start. När startfållan öppnade halv 8 gick vi in och la ut våra extraskidor längst fram i fållan. Sen gjorde jag lite ovetenskapliga glidtester (jämförde mina skateskidor mot mina klassiska) och värmde upp. Jämfört med förra året då jag kände mig seg redan på uppvärmningen var känslan betydligt bättre innan start. Spåren på startrakan var isiga och snabba och det såg ut att kunna bli ett snabbt och kul lopp! :)

9.00 gick starten och jag kom iväg bra och hängde med bättre än jag förväntat mig på startrakan. Peppande! :) Backen gick också snabbare och lättare än väntat att staka och för första gången på Tjejvasan hade jag min bästa placering under loppet i Oxberg. (Fast det visste jag ju inte då...) Det var inte enligt plan. Jag hade accepterat att jag antagligen skulle tappa uppför på att staka men kunna tjäna på det utför men loppet utvecklade sig precis motsatt. Hur är det möjligt? I utförskörningarna efter Oxberg passerade ett helt gäng tjejer och jag fattade ingenting. De hade fäste och jag hade blanka skidor men jag hade inte en chans att glida med.

Min mentala dagsform var väl inte heller på topp och kämparglöden dog tillsammans med mitt glid. Jag låg i skön tröskel-/långloppsfart och lyckade inte frammana någon vilja att ta ut mig som det krävs på ett så här kort lopp.

Det är första gången någonsin som jag längtat efter uppförspartier och fasat för flacka stakpartier! ;-) Stakningen uppför känns verkligen bra men på lättare stakning har jag fortfarande mycket att jobba på med tekniken så jag skyller verkligen inte allt på glidet.

Supporten innan och under loppet var kanon: Adam vallade mina skidor, var chaufför och hjälpte mig hålla mig lugn inför tävlingen. Agnes i klassen hade sin familj på besök och de langade åt oss efter Gopshus, Adam i Läde och massör-Lasse i Hemus. Det kändes superproffsigt och funkade väldigt bra! :)

Innan loppet hade jag skojat lite med Adam om att han borde ställa upp och vara hjälpryttare åt mig. Under loppet blev jag lite snopen när jag blev ifattkörd av en tjej som hade just en manlig klubbkamrat som hjälpryttare! Eh va? Han låg och anpassade farten efter henne och peppade henne. Efteråt pratade jag med Agnes om det och hon hade sett dem tillsammans redan vid Gopshus. Sjukt osportsligt. Ännu mer eftersom hon puttade ner mig en placering och aldrig hade slagit mig utan honom... ;-)

När jag närmade mig Moraparken försökte jag ändå göra en kraftansträngning. Jag hade en klunga framför mig som hade splittrats upp och lyckades iaf åka om ett par av dem på slutet. På målrakan stod Adam och hojtade och mötte upp mig vid målet.

Jag kände mig alldeles för pigg och rätt sur efter målgång. Sur på mitt dåliga glid, min dåliga tävlingsinstinkt och att ännu en gång inte prestera så som jag vill tro att jag kan.

Fia i mål med sin goodiebag

Så här i efterhand borde jag kanske lättat lite mer på träningen än jag gjorde inför loppet. Jag ligger högre i träningsmängd även nu under tävlingsperioden än jag någonsin gjort (nästan 55 timmar senaste månaden) och har kört många fler tävlingar i år än tidigare säsonger. Kanske bidrog det till att jag inte kunde få upp pulsen och peppa upp mig som jag borde kunnat...

Fast är det så känns det ändå ok. Den här säsongen ser jag lite som en testperiod där jag måste våga utmana mig själv med högre träningsmängd och fler tävlingar och lära mig vad jag tål och hur min kropp fungerar.

Ännu ett år i startled 3 på Vasaloppet var inte vad jag hade hoppats på den här säsongen, även om jag visste att det inte skulle bli lätt att nå led 2 och att konkurrensen blivit tuffare de senaste åren. På Tjejvasan rök sista chansen att seeda upp sig så nu blir det till att vässa armbågarna och hoppas på toppform, medvind och superglid nästa söndag! :)

Loppet i siffror:
Tid: 1.33.36 (+14.25)
Placering: 65/851

Snitthastighet: 19,3 km/h

Maxhastighet: 45,4 km/h
Snittpuls: 87%
Maxpuls: 92%