Här kommer äntligen den sista delen av vår Europaturné så vi kan återgå till vardagen i Mora igen! ;-)
König Ludwig Lauf körde vi för första gången förra året. Vi tyckte det var ett kul lopp som funkade väldigt bra att kombinera med Marcialonga så vi körde vidare på samma upplägg i år.
Dagen innan loppet hade vi försökt förhandla frukosttiden med ägaren på hotellet i Oberammergau men hon verkade tycka att vi var väldigt konstiga som ville äta redan klockan 06:30 när loppet inte började förrän 09:00...Hon skulle vara med under Vasaloppet! :) Vi lyckades i alla fall få dem att öppna klockan 06:45 men när vi kom dit så satt det redan ett gäng med folk där och det var lite oklart när de egentligen hade öppnat.
 |
| Kvällen innan laddade vi med rödbetsjuice |
Efter en snabb frukost tog vi bilen till starten och precis som förra året var det knappt något folk där när vi kom fram.Vi hade planerat så att vi skulle komma dit innan bussarna och vi gick direkt ut till spåren och la våra skidor längst fram vid en linje där det låg några andra skidor.
 |
| Starten strax efter 7 |
Efter det kunde vi lugnt gå på toa och äta lite mer medtagen frukost i bilen. När vi ätit klart och slappat ett tag gick vi ut för att gå på toa en sista gång. Nu var det ganska långa kö så Adam orkade inte stå och vänta. Medan Fia köade gick Adam och kollade till skidorna så att ingen hade flyttat dem men han hittade inte dem. Efter att ha letat ett bra tag bland de skidorna som låg längst fram gick han in till fållan där de seedade åkarna stod och där låg de. Bakom de numrerade startplatserna där man fick stå om man varit topp 100 förra året, Adam var 152:a. Vi fick lite smått panik men bestämde oss i brist på bättre alternativ för att stå kvar och hoppas på det bästa. Vi konstaterade att det stod en annan tjej där (som inte lär ha varit topp 100 hon heller, möjligtvis bland damerna...;-)) och en gubbe kom fram och frågade oss om platsen bredvid var ledig. Innan starten gick Swix Ski Classic kameran förbi oss och filmade skåningarna när de värmde upp.
Man kan se våra gul och röda ben och en vinkade Adam :-)
Fias lopp:
I allt kaos innan start hann jag aldrig bli speciellt nervös utan jag var mest bara väldigt laddad när startsignalen gick. Startrakan är bred och leden drogs ut direkt så jag behövde aldrig känna mig i vägen utan kunde köra på hårt men kontrollerat i min egen fart från start. Jag insåg direkt att många runtomkring faktiskt körde med fäste och att föret var tyngre än jag hade hoppats på. Första backen gick dock mycket lättare än väntat och jag blev peppad av att komma ihåg att jag varit tvungen att saxa där förra året men nu stakade upp utan några större problem. Visst hade det gått lite fortare att ta sig upp med fäste men det var ingen katastrof än så länge. Jag var inställd på att tappa i de värsta backarna.
Dock insåg jag snart att jag inte riktigt hade haft klart för mig hur mycket motlut det var på vägen upp till den längsta och brantaste backen. I det tunga föret var det slitigare än jag hade väntat mig och jag kände mig handikappad av att inte kunna använda benen. Jag grämde mig lite över mitt val men försökte skjuta undan negativa tankar, bita ihop och hoppas att glidet skulle rädda mig.
Jag såg faktiskt fram emot den där backen med lite skräckblandad förtjusning; som en utmaning! Mellan den första branta knycken upp och den längre branta delen var det ett lättare parti med flack åkning och lite utförsåkning och där försökte jag verkligen slappna av i musklerna och ladda upp inför klättringen. När jag stakade upp mellan folk som saxade kändes det ändå skönt och mer kontrollerat ansträngningsmässigt än jag hade vågat hoppas på. Jag blev glad när jag såg att det stod en kontrollant med väst i backen och kollade så att ingen skejtade och blev ännu mer peppad att staka vidare. Det var grymt skönt att komma upp på krönet av backen och jag blev väldigt lättad när jag kände att jag återhämtade mig fort i utförskörningen efteråt och kunder njuta av mitt grymma glid.
Nu jäklar! Nu började det roliga! :) Jag jagade klungor och försökte ösa på. Ibland tog det stopp ett tag och jag fick rikta in mig i ett led i det enda bra spåret men jag jobbade mig ändå konstant framåt kändes det som. Ju närmare slutet desto mer sket jag i att det tog energi att gå om och köra själv. Fanns ingen anledning att spara på några krafter nu. Sista biten in i mål var lite trixig och det blev en kort spurt i mål för att ta några sista placeringar. Jag blev glad när jag såg resultattavlan som visade att jag var 20:e dam i mål. Efter att ha yrat omkring vid mål ett litet tag mötte jag Adam och fick veta hur det gått för honom medan vi lämnade in mina skidor och gav oss in i idrottshallen för att äta och byta om.
I allt kaos innan start hann jag aldrig bli speciellt nervös utan jag var mest bara väldigt laddad när startsignalen gick. Startrakan är bred och leden drogs ut direkt så jag behövde aldrig känna mig i vägen utan kunde köra på hårt men kontrollerat i min egen fart från start. Jag insåg direkt att många runtomkring faktiskt körde med fäste och att föret var tyngre än jag hade hoppats på. Första backen gick dock mycket lättare än väntat och jag blev peppad av att komma ihåg att jag varit tvungen att saxa där förra året men nu stakade upp utan några större problem. Visst hade det gått lite fortare att ta sig upp med fäste men det var ingen katastrof än så länge. Jag var inställd på att tappa i de värsta backarna.
Dock insåg jag snart att jag inte riktigt hade haft klart för mig hur mycket motlut det var på vägen upp till den längsta och brantaste backen. I det tunga föret var det slitigare än jag hade väntat mig och jag kände mig handikappad av att inte kunna använda benen. Jag grämde mig lite över mitt val men försökte skjuta undan negativa tankar, bita ihop och hoppas att glidet skulle rädda mig.
Jag såg faktiskt fram emot den där backen med lite skräckblandad förtjusning; som en utmaning! Mellan den första branta knycken upp och den längre branta delen var det ett lättare parti med flack åkning och lite utförsåkning och där försökte jag verkligen slappna av i musklerna och ladda upp inför klättringen. När jag stakade upp mellan folk som saxade kändes det ändå skönt och mer kontrollerat ansträngningsmässigt än jag hade vågat hoppas på. Jag blev glad när jag såg att det stod en kontrollant med väst i backen och kollade så att ingen skejtade och blev ännu mer peppad att staka vidare. Det var grymt skönt att komma upp på krönet av backen och jag blev väldigt lättad när jag kände att jag återhämtade mig fort i utförskörningen efteråt och kunder njuta av mitt grymma glid.
Nu jäklar! Nu började det roliga! :) Jag jagade klungor och försökte ösa på. Ibland tog det stopp ett tag och jag fick rikta in mig i ett led i det enda bra spåret men jag jobbade mig ändå konstant framåt kändes det som. Ju närmare slutet desto mer sket jag i att det tog energi att gå om och köra själv. Fanns ingen anledning att spara på några krafter nu. Sista biten in i mål var lite trixig och det blev en kort spurt i mål för att ta några sista placeringar. Jag blev glad när jag såg resultattavlan som visade att jag var 20:e dam i mål. Efter att ha yrat omkring vid mål ett litet tag mötte jag Adam och fick veta hur det gått för honom medan vi lämnade in mina skidor och gav oss in i idrottshallen för att äta och byta om.
 |
| Motluten upp till "Schloss Linderhof" tog på krafterna |
 |
| Banan (grönt = under 872hm , rött = över 981 hm) |
Loppet i siffror:
Tid. 2:41:06 (+24:37)
Placering: 20/185 damer ? totalt?
Snittpuls: 86%
Maxpuls: 93%
Snittfart: 16,8 km/h
Maxfart: 44 km/h
Adams lopp:
På Marcialonga hade jag inte förutsättningar att prestera bra men här stod jag längst fram. Samma led som de allra bästa långloppsåkarna i världen, mäktigt! Mitt mål med loppet var att seeda mig till elitledet på Vasaloppet och för att göra det visste jag att allt var tvunget att klaffa; form, skidor, rätt klunga, seedning m.m. Jag skulle också vara tvungen att köra allt jag hade, jag har inte råd att ligga och glida bekvämt i någon klunga. För att hitta rätt klunga, d.v.s en där åkarna är lite bättre än mig själv och kan dra mig i ett tempo som jag inte kan hålla ensam skulle jag vara tvungen att köra 100% i början. Risken att jag blir trött och skulle vägga är stor men jag var tvungen att chansa.
När starten gick körde jag allt jag hade men direkt tappar jag första klungan :-( Jag känner att jag blir stum i musklerna och att jag flåsar som ett djur. Jag valde ändå att fortsätta mata på för att inte missa chansen till en bra klunga. Jag tog rygg på en gäng som verkade ha bra tempo, det var absolut inte att jag återhämtade mig bakom dem, jag fick slita ganska mycket för att hänga med. Efter sju kilometer kommer man ut på ett öppet fält som går i slingor. Jag och killen framför mig orkade inte hålla tempot som de andra gjorde och fick släppa klungan. Efter ytterligare ett par kilometer, en bit efter första vätskekontrollen fick jag släppa killen som drog mig. Mina muskler och mitt flås orkade inte. Länge såg jag klungan framför mig men i det här skedet hade det börjat snöa så avståndet till dem ökade hela tiden.
De kommande tre kilometerna var tufft mentalt för mig. Det kändes som att loppet skitit sig och att elitledet var ett omöjligt mål att nå. Min plan för loppet förändrades i alla fall. Ensam i snöfall är inte stark i långlopp, det blir trögt att köra själv och i värsta fall kan man köra vilse har jag hört. ;-) Jag drog ner på tempot något för att kunna återhämta mig tills nästa klinga var ifatt mig. Efter ett tag blev jag insläppt i en klunga som nog bestod av 20 åkare där tempot var lagom för mig. När vi kom in i klättringen vid Linderhof efter 22 kilometer var det några som stack iväg, några med fäste och några som stakade riktigt bra. Något jag hade fruktat var att jag skulle vara svagast i klungan och tappa dem här, men så var inte fallet. Några lämnade mig men jag lämnade även några bakom mig. :-)
Efter backen var det en lång utförskörning i igensnöade spår; satan vad jobbigt detta var för benen! Ute på platten igen började jag jaga klungor. Jag fick slita rejält men jag såg att jag hela tiden närmade mig en trio och det gav mig krafter. Tillsammans i vår kvartett växeldrog vi allt vad vi hade för att komma ifatt nästa klunga. Vid en vätskekontroll såg jag att de vi jagade drack, de andra i min klunga tog också vätska men jag såg min chans och la i en extra växel. Jag kom ganska snabbt ifatt dem vilket var skönt - allt jagande på egen hand hade tagit på krafterna. Biten in till mål hände det inte särskilt mycket. Klungan splittrades upp i mindre delar och jag hamnade bakom två killar, en med lite magproblem...
Målet kom väldigt snabbt och plötsligt efter en skylt där det stod 300 meter kvar. De två som låg framför mig slog jag i alla fall på upploppet . När jag fick höra att vinnaren kommit i mål 20 minuter framför mig blev jag ganska besviken. Jag hade hoppats på 10-15 minuter. Innan Fia kom i mål pratade jag lite med mamma och pappa Tynell. Det hade inte gått något vidare för deras söner heller. Det var inte förrän i omklädningsrummet som jag blev något mer nöjd med loppet då jag fick reda på att jag blivit 91:a, topp 100 är helt okej ändå. Än är jag inte tillräckligt bra för att nå elitledet i Vasaloppet. Steget från led 1 är stort. Chansen i år finns fortfarande men det känns inte så realistiskt och det skulle kräva mycket tur. I efterhand tror jag nog ändå att detta var mitt bästa lopp hittills.
Loppet i siffror:
Tid. 2h 19 min (+20 min 8 sek)
Placering: 85/1335 män (91/1520 totalt)
Snittpuls: 167 (87%)
Maxpuls: 182 (95%)
Snittfart: 19,2 km/h
Maxfart: 49 km/h
Resultat här
När starten gick körde jag allt jag hade men direkt tappar jag första klungan :-( Jag känner att jag blir stum i musklerna och att jag flåsar som ett djur. Jag valde ändå att fortsätta mata på för att inte missa chansen till en bra klunga. Jag tog rygg på en gäng som verkade ha bra tempo, det var absolut inte att jag återhämtade mig bakom dem, jag fick slita ganska mycket för att hänga med. Efter sju kilometer kommer man ut på ett öppet fält som går i slingor. Jag och killen framför mig orkade inte hålla tempot som de andra gjorde och fick släppa klungan. Efter ytterligare ett par kilometer, en bit efter första vätskekontrollen fick jag släppa killen som drog mig. Mina muskler och mitt flås orkade inte. Länge såg jag klungan framför mig men i det här skedet hade det börjat snöa så avståndet till dem ökade hela tiden.
De kommande tre kilometerna var tufft mentalt för mig. Det kändes som att loppet skitit sig och att elitledet var ett omöjligt mål att nå. Min plan för loppet förändrades i alla fall. Ensam i snöfall är inte stark i långlopp, det blir trögt att köra själv och i värsta fall kan man köra vilse har jag hört. ;-) Jag drog ner på tempot något för att kunna återhämta mig tills nästa klinga var ifatt mig. Efter ett tag blev jag insläppt i en klunga som nog bestod av 20 åkare där tempot var lagom för mig. När vi kom in i klättringen vid Linderhof efter 22 kilometer var det några som stack iväg, några med fäste och några som stakade riktigt bra. Något jag hade fruktat var att jag skulle vara svagast i klungan och tappa dem här, men så var inte fallet. Några lämnade mig men jag lämnade även några bakom mig. :-)
Efter backen var det en lång utförskörning i igensnöade spår; satan vad jobbigt detta var för benen! Ute på platten igen började jag jaga klungor. Jag fick slita rejält men jag såg att jag hela tiden närmade mig en trio och det gav mig krafter. Tillsammans i vår kvartett växeldrog vi allt vad vi hade för att komma ifatt nästa klunga. Vid en vätskekontroll såg jag att de vi jagade drack, de andra i min klunga tog också vätska men jag såg min chans och la i en extra växel. Jag kom ganska snabbt ifatt dem vilket var skönt - allt jagande på egen hand hade tagit på krafterna. Biten in till mål hände det inte särskilt mycket. Klungan splittrades upp i mindre delar och jag hamnade bakom två killar, en med lite magproblem...
Målet kom väldigt snabbt och plötsligt efter en skylt där det stod 300 meter kvar. De två som låg framför mig slog jag i alla fall på upploppet . När jag fick höra att vinnaren kommit i mål 20 minuter framför mig blev jag ganska besviken. Jag hade hoppats på 10-15 minuter. Innan Fia kom i mål pratade jag lite med mamma och pappa Tynell. Det hade inte gått något vidare för deras söner heller. Det var inte förrän i omklädningsrummet som jag blev något mer nöjd med loppet då jag fick reda på att jag blivit 91:a, topp 100 är helt okej ändå. Än är jag inte tillräckligt bra för att nå elitledet i Vasaloppet. Steget från led 1 är stort. Chansen i år finns fortfarande men det känns inte så realistiskt och det skulle kräva mycket tur. I efterhand tror jag nog ändå att detta var mitt bästa lopp hittills.
Loppet i siffror:
Tid. 2h 19 min (+20 min 8 sek)
Placering: 85/1335 män (91/1520 totalt)
Snittpuls: 167 (87%)
Maxpuls: 182 (95%)
Snittfart: 19,2 km/h
Maxfart: 49 km/h
Resultat här
Efter loppet träffades vi utanför omklädningssalen, vi lämnade in Fias skidor, tog hennes kläder och gick in och åt lite (och drack öl, dock alkoholfri...). Fia fick många glada hälsningar från gubbar som hon åkte med, de var imponerade över att hon stakat :-)
 |
| Fia på resultattavlan! Synd att bara "IF Skit" kom med och inte hela IF Ski Team Skåne ;-) |
När vi ätit klart tog vi bussen till starten och hämtade bilen, körde till hotellet och gick sen ner till målet igen för att hämta våra skidor och såklart, dricka lite ickealkoholfri öl ;-) Stämningen efter loppet är så avslappnad. Vi fick inte med det på bild men den frivilliga brandkåren stod och drack snaps, kanske inte så bra i och för sig... :-P
 |
| Gött i solen :-) |
På kvällen åt vi varsin sista schnitzel på en restaurang i byn. Servitrisen där mådde nog inte så bra; hon var inte speciellt vänlig och hon gick och hostade sig i handen hela tiden. (Något en längdskidåkare reagerar på.)
 |
| Snöigt på vägen till Innsbruck |
 |
| Vi vinkade hejdå till Innsbruck |
Efter att ha grävt fram bilen på Arlanda blev vi stående på motorvägen i nästan en timme pga en olycka i snöovädret men ett antal timmar senare kom vi i alla fall hem till Mora oskadda med allt bagage med oss. :-) Det där med att flyga med skidor är alltid lite läskigt, men helt klart värst på vägen till tävlingarna.
När vi fick se seedningen från König senare i veckan blev vi båda ganska sura. Båda gjorde bättre lopp än förra året men fick sämre seedning. Adam klarade led 1 med 10 sekunders marginal och Fia fick led 4. (Att jämföra med den betydligt mer frikostiga seedning på Marcialonga veckan innan.) Vi är fullt medvetna om att vi inte gjorde tillräckligt bra lopp för att seeda oss dit vi vill men sättet de sätter gränserna mellan leden känns nonchalant. Att sätta 10 minuter mellan varje led tyder på att de inte analyserat loppet - hur föret var, vilka åkare som var med etc. Är det inte dags att modernisera seedningssystemet med lite mer vetenskapliga metoder?
Jaja. Vi är i alla fall väldigt nöjda med vår resa! :) Det har känts bra att staka två långlopp och kunna känna att vi är lite mer "i fas" med stakningen nu igen efter all benåkning i Mora. Upplägget till de här två tävlingarna är helt perfekt. Man får en hel veckas skidåkning i alperna mellan två jätteroliga lopp. Vi hoppas att vi har möjlighet att åka igen nästa år för detta är helt klart en av höjdpunkterna under året. :-)
Jaja. Vi är i alla fall väldigt nöjda med vår resa! :) Det har känts bra att staka två långlopp och kunna känna att vi är lite mer "i fas" med stakningen nu igen efter all benåkning i Mora. Upplägget till de här två tävlingarna är helt perfekt. Man får en hel veckas skidåkning i alperna mellan två jätteroliga lopp. Vi hoppas att vi har möjlighet att åka igen nästa år för detta är helt klart en av höjdpunkterna under året. :-)
 |
| Skidåkning är livet :-) |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar