Valet stod mellan Skinnarloppet och Bessermerloppet. Största anledningen till att det blev Skinnarloppet var nog för att det ligger närmre, en lathetsfaktor alltså ;-) När vi valde mellan loppen levde vi i ovissheten att Skinnarloppet var ganska platt, men banprofilen kan luras. Efter att vi sett att förra årets vinnare Jens Eriksson hade fästvalla så blev valet ganska enkelt.
Ingen av oss var faktiskt särskilt taggade på att tävla; vi hade haft vilovecka och då brukar vi sega till oss en del. Sen är den största moroten att maxa ett lopp trots allt seedningen och med förra helgens led 2 för Adam och led 4 för Fia försvann en del av den motovationen tyvärr. Men för varje tävlingen man kör lär man sig något nytt som man kan ha nytta av i framtiden (det är typ vårt nya motto ;-)).
Klockan 08:30 var vi framme i Malung vid starten. Vi tog extraskidorna och la ut dem i våra led. Det är en bra sak med Skinnarloppet; de har olika led man kan seeda sig till vilket underlättar för alla och framförallt för hysterin att lägga sina skidor längst fram. En annan intressant sak med Skinnarloppet är att kvinnorna och motionsklassen startar 30 minuter innan herrarna. Det kan väl vara okej men varför ska herrarna köra tre kilometer extra och betala mer i startavgift för det? :-P Lite konstigt kanske... När vi lagt ut skidorna hämtade vi våra nummerlappar och upptäckte att det inte fanns några tidtagningschip, manuell tidtagning på ett såhär stort lopp alltså, nog inte optimalt.
Sen var det dax att lägga på fäste på skidorna. Adams "briljanta" plan var att värma klistret med en vanlig varmluftspistol från bilens cigarettuttag, vi har nämligen en spänningsomvandlare. Dock räckte den inte till och stå i kyla och värma in klister på skidorna med hjälp av händerna är inget kul... Som tur var hade åkarna i grannbilen en gasolbrännare som vi fick låna, stort tack till dem! Utan dem hade Adams händer fått väldigt ont.
Banprofilen luras lite...
Adams lopp:
Jag startade i led ett, bakom noll-ledet. Jag hade satt som mål att gå ut lugnare för att se hur mycket det skulle göra längre in i loppet. Så i starten tog jag det lite piano och stressade inte upp mig över att folk stressade om mig. Det jag ganska snabbt blev stressad av var att det var väldigt många som åkte om mig och jag fick slita för att hänga med dem fast att det inte gick överdrivet fort. När backarna började märkte jag att fästet inte fungerade som det skulle. Jag fick verkligen slita för att ta mig upp och fick inget bra tryck som jag fick förra veckan i Grönklitt. Ganska tidigt förstod jag alltså att detta inte skulle bli mitt lopp. I utförskörningarna märktes det att glidet inte var något vidare heller, när jag låg bakom åkare gled jag inte ikapp dem alls. Tråkigt med vallamissar men alla gör dem #norgedamer10kmfristil.
Efter ca en mil slutade jag köra för att försöka prestera och göra ett bra lopp. Istället blev det att ta sig igenom loppet med så mycket A3 tid som möjligt och försöka njuta av skidåkningen ;-). In på andra varvet lyckades jag tända till igen när jag kom ut på det flacka partiet. Jag tog lite placeringar och kom ikapp killen som förgyllde resten av mitt lopp. En åkare från Göteborg som peppade mig hela vägen in i mål med fraser på göteborgska: "Kom igen nu Skåne-man. Du är ett djur! Du är ju stark!" Tack till dig!
Fia förstod att något gått snett när hon väntade i mål också. Tur att hon var snäll och tröstade mig för jag var inte särskilt glad eller trevlig kan jag tänka mig. Det är svårt att säga i efterhand hur stor del av loppet som var dåliga skidor eller dålig form. Jag tyckte ändå att jag kom igång efter sådär tre mil och att formen inte kändes alls för långt bort :-) Nästa lopp blir stafettvasan där jag nog kommer få köra sista sträckan för klubbens första lag. Alla är riktigt taggade och det kommer bli sjukt kul!!! :-D
Idag har Adam vilodag och Fia har varit ute och laddat inför Tjejvasan på lördag. Nu ska vi bänka oss framför TV:n och se hur det går för herrarna i Falun. Älska VM <3
I lördags åkte vi båda Orsa Ski Marathon, säsongens första svenska långlopp för vår del! Det är mycket snö i Grönklitt nu så banan kunde gå på originalsträckningen, dvs två varv på en 21-kilometers bana. Vi testade banan tidigare i veckan och konstaterade då att om det inte skulle bli väldigt svårvallat eller extremt snabbt före så skulle vi köra med fäste.
I fredags var vi på Hemus tillsammans med Frida, Albin och Agnes i klassen och gjorde lite glidtester och testade rillstrukturer.
Så värst mycket skiljde det inte på skidorna
Dock hade vi ganska låg hastighet
Strax innan 8 i lördags körde vi upp till Grönklitt tillsammans med Frida och Albin. Starten gick klockan 11:00 så vi ville vara där i god tid för att lägga ut våra skidor. Tävlingen har nämligen bara elitseedning; resten får stå bakom och då är det först till kvarn som gäller. När vi kom dit gick vi och la ut våra extraskidor på starten. Tyvärr var det redan många skidor utlagda så vi fick ca 4 led framför oss.
Albin extra taggad inför sitt första långlopp!
De skidorna som vi skulle tävla på hade vi bara lagt grundfäste på så att vi kunde testa ut rätt fäste på ett annat par. Vi kom fram till att Swix hade lite bättre fäste men den sög mer än vad Rode gjorde. Det blev en blandning på känsla helt enkelt. ;-) När vi vallat klart gick vi och bytte våra utlagda skidor.
Starten blev inget bra för någon av oss, vi blev instängda, kom iväg dåligt och blev nästan stillastående i första backen. Under den första delen av loppet fungerade fästet väldigt dåligt. Som tur var den delen av banan relativt flack. Man blev i alla fall mentalt inställd på ett staklopp. När vi kom in i första backen efter det flacka partiet så var snön mycket mjukare där vilket gjorde att fästet började fungera och efterhand som loppet gick började de gå bättre och bättre. Fia var inte alls nöjd med glidet första delen av banan; dåligt glid och dåligt fäste är ingen drömkombo...;-) Men hon upplevde i alla fall att hennes skidor gick lite bättre under andra varvet när spåren var mer packade.
Adam kom in på en 33:e plats i H21, 20 minuter efter Jörgen Brink. Återigen för långt upp för att vara riktigt nöjd. Fia kammade hem en fin tredjeplats i D21. Roligt att vara på pallen men ännu roligare att vinna lite prispengar och en stor resväska från Salomon! :) Vi är hyfsat nöjda båda två med loppet. Det var roligt att köra säsongens första långlopp med fäste och gud vad glada vi är att vi inte valde att staka.
Adams lopp i siffror:
Tid: 2h 16 min 55 sek (+20 min 43 sek)
Placering: 33:a i H21
Snittpuls: 165 (86%)
Maxpuls: 179 (93%)
Snittfart: 18,5 km/h
Maxfart: 42,5 km/h
Fias lopp i siffror:
Tid: 2h 37 min 51 sek (+17 min 13 sek)
Placering: 3:a i D21
Snittpuls: 155 (85%)
Maxpuls: 175 (96%)
Snittfart: 16,1 km/h
Maxfart: 38,9 km/h
I söndags var vi ute och körde lite mys-skate i kvällssolen
Seedningen från loppet blev ännu ett med 10 minuter mellan leden. Adam fick led 2 och Fia fick led 4; dvs. ett led ner från var vi redan står sen tidigare lopp under säsongen. Flera elitåkare fick inte elitseedning och "okända" åkare kanske sabbade seedningen till viss del. Som sagt: vi väntar med spänning på att Vasaloppet ska ta fram ett mer vetenskapligt sätt att seeda på!
Till Skinnarloppet i helgen får vi hitta ett annat syfte än att seeda oss. Kanske dags för ett staklopp igen? Minatti har försökt få oss att förstå att alla lopp inte måste ha resultatsbaserade mål utan att man kan ha olika typer av mål för olika tävlingar. Tränar och tävlar man mycket kan man ju inte vara formtoppad till alla tävlingar och då kan det vara extra bra att ha andra syften med tävlingen. Om man tex. fokuserar på att värma upp ordentligt, ta det lugnt och vara lagom taggad innan start, har som mål att hänga på en klunga så länge som möjligt eller försöker fokusera extra mycket på tekniken under loppet så är man en erfarenhet rikare till nästa tävling. Det kan ge mer i längden än att bara jaga tid och placering. :)
Idag har vi vilodag. Adam har varit hos sjukgymnasten och nu ska vi ner på stan och fika och fixa några ärenden. Vi återkommer efter loppet på söndag! Trevlig helg!
Här kommer äntligen den sista delen av vår Europaturné så vi kan återgå till vardagen i Mora igen! ;-)
König Ludwig Lauf körde vi för första gången förra året. Vi tyckte det var ett kul lopp som funkade väldigt bra att kombinera med Marcialonga så vi körde vidare på samma upplägg i år.
Dagen innan loppet hade vi försökt förhandla frukosttiden med ägaren på hotellet i Oberammergau men hon verkade tycka att vi var väldigt konstiga som ville äta redan klockan 06:30 när loppet inte började förrän 09:00...Hon skulle vara med under Vasaloppet! :) Vi lyckades i alla fall få dem att öppna klockan 06:45 men när vi kom dit så satt det redan ett gäng med folk där och det var lite oklart när de egentligen hade öppnat.
Kvällen innan laddade vi med rödbetsjuice
Efter en snabb frukost tog vi bilen till starten och precis som förra året var det knappt något folk där när vi kom fram.Vi hade planerat så att vi skulle komma dit innan bussarna och vi gick direkt ut till spåren och la våra skidor längst fram vid en linje där det låg några andra skidor.
Starten strax efter 7
Efter det kunde vi lugnt gå på toa och äta lite mer medtagen frukost i bilen. När vi ätit klart och slappat ett tag gick vi ut för att gå på toa en sista gång. Nu var det ganska långa kö så Adam orkade inte stå och vänta. Medan Fia köade gick Adam och kollade till skidorna så att ingen hade flyttat dem men han hittade inte dem. Efter att ha letat ett bra tag bland de skidorna som låg längst fram gick han in till fållan där de seedade åkarna stod och där låg de. Bakom de numrerade startplatserna där man fick stå om man varit topp 100 förra året, Adam var 152:a. Vi fick lite smått panik men bestämde oss i brist på bättre alternativ för att stå kvar och hoppas på det bästa. Vi konstaterade att det stod en annan tjej där (som inte lär ha varit topp 100 hon heller, möjligtvis bland damerna...;-)) och en gubbe kom fram och frågade oss om platsen bredvid var ledig. Innan starten gick Swix Ski Classic kameran förbi oss och filmade skåningarna när de värmde upp.
Man kan se våra gul och röda ben och en vinkade Adam :-)
Fias lopp: I allt kaos innan start hann jag aldrig bli speciellt nervös utan jag var mest bara väldigt laddad när startsignalen gick. Startrakan är bred och leden drogs ut direkt så jag behövde aldrig känna mig i vägen utan kunde köra på hårt men kontrollerat i min egen fart från start. Jag insåg direkt att många runtomkring faktiskt körde med fäste och att föret var tyngre än jag hade hoppats på. Första backen gick dock mycket lättare än väntat och jag blev peppad av att komma ihåg att jag varit tvungen att saxa där förra året men nu stakade upp utan några större problem. Visst hade det gått lite fortare att ta sig upp med fäste men det var ingen katastrof än så länge. Jag var inställd på att tappa i de värsta backarna. Dock insåg jag snart att jag inte riktigt hade haft klart för mig hur mycket motlut det var på vägen upp till den längsta och brantaste backen. I det tunga föret var det slitigare än jag hade väntat mig och jag kände mig handikappad av att inte kunna använda benen. Jag grämde mig lite över mitt val men försökte skjuta undan negativa tankar, bita ihop och hoppas att glidet skulle rädda mig. Jag såg faktiskt fram emot den där backen med lite skräckblandad förtjusning; som en utmaning! Mellan den första branta knycken upp och den längre branta delen var det ett lättare parti med flack åkning och lite utförsåkning och där försökte jag verkligen slappna av i musklerna och ladda upp inför klättringen. När jag stakade upp mellan folk som saxade kändes det ändå skönt och mer kontrollerat ansträngningsmässigt än jag hade vågat hoppas på. Jag blev glad när jag såg att det stod en kontrollant med väst i backen och kollade så att ingen skejtade och blev ännu mer peppad att staka vidare. Det var grymt skönt att komma upp på krönet av backen och jag blev väldigt lättad när jag kände att jag återhämtade mig fort i utförskörningen efteråt och kunder njuta av mitt grymma glid. Nu jäklar! Nu började det roliga! :) Jag jagade klungor och försökte ösa på. Ibland tog det stopp ett tag och jag fick rikta in mig i ett led i det enda bra spåret men jag jobbade mig ändå konstant framåt kändes det som. Ju närmare slutet desto mer sket jag i att det tog energi att gå om och köra själv. Fanns ingen anledning att spara på några krafter nu. Sista biten in i mål var lite trixig och det blev en kort spurt i mål för att ta några sista placeringar. Jag blev glad när jag såg resultattavlan som visade att jag var 20:e dam i mål. Efter att ha yrat omkring vid mål ett litet tag mötte jag Adam och fick veta hur det gått för honom medan vi lämnade in mina skidor och gav oss in i idrottshallen för att äta och byta om.
Motluten upp till "Schloss Linderhof" tog på krafterna
Banan
(grönt = under 872hm , rött = över 981 hm)
Loppet i siffror: Tid. 2:41:06 (+24:37) Placering: 20/185 damer ? totalt? Snittpuls: 86% Maxpuls: 93% Snittfart: 16,8 km/h Maxfart: 44 km/h
Adams lopp:
På Marcialonga hade jag inte förutsättningar att prestera bra men här stod jag längst fram. Samma led som de allra bästa långloppsåkarna i världen, mäktigt! Mitt mål med loppet var att seeda mig till elitledet på Vasaloppet och för att göra det visste jag att allt var tvunget att klaffa; form, skidor, rätt klunga, seedning m.m. Jag skulle också vara tvungen att köra allt jag hade, jag har inte råd att ligga och glida bekvämt i någon klunga. För att hitta rätt klunga, d.v.s en där åkarna är lite bättre än mig själv och kan dra mig i ett tempo som jag inte kan hålla ensam skulle jag vara tvungen att köra 100% i början. Risken att jag blir trött och skulle vägga är stor men jag var tvungen att chansa. När starten gick körde jag allt jag hade men direkt tappar jag första klungan :-( Jag känner att jag blir stum i musklerna och att jag flåsar som ett djur. Jag valde ändå att fortsätta mata på för att inte missa chansen till en bra klunga. Jag tog rygg på en gäng som verkade ha bra tempo, det var absolut inte att jag återhämtade mig bakom dem, jag fick slita ganska mycket för att hänga med. Efter sju kilometer kommer man ut på ett öppet fält som går i slingor. Jag och killen framför mig orkade inte hålla tempot som de andra gjorde och fick släppa klungan. Efter ytterligare ett par kilometer, en bit efter första vätskekontrollen fick jag släppa killen som drog mig. Mina muskler och mitt flås orkade inte. Länge såg jag klungan framför mig men i det här skedet hade det börjat snöa så avståndet till dem ökade hela tiden. De kommande tre kilometerna var tufft mentalt för mig. Det kändes som att loppet skitit sig och att elitledet var ett omöjligt mål att nå. Min plan för loppet förändrades i alla fall. Ensam i snöfall är inte stark i långlopp, det blir trögt att köra själv och i värsta fall kan man köra vilse har jag hört. ;-) Jag drog ner på tempot något för att kunna återhämta mig tills nästa klinga var ifatt mig. Efter ett tag blev jag insläppt i en klunga som nog bestod av 20 åkare där tempot var lagom för mig. När vi kom in i klättringen vid Linderhof efter 22 kilometer var det några som stack iväg, några med fäste och några som stakade riktigt bra. Något jag hade fruktat var att jag skulle vara svagast i klungan och tappa dem här, men så var inte fallet. Några lämnade mig men jag lämnade även några bakom mig. :-) Efter backen var det en lång utförskörning i igensnöade spår; satan vad jobbigt detta var för benen! Ute på platten igen började jag jaga klungor. Jag fick slita rejält men jag såg att jag hela tiden närmade mig en trio och det gav mig krafter. Tillsammans i vår kvartett växeldrog vi allt vad vi hade för att komma ifatt nästa klunga. Vid en vätskekontroll såg jag att de vi jagade drack, de andra i min klunga tog också vätska men jag såg min chans och la i en extra växel. Jag kom ganska snabbt ifatt dem vilket var skönt - allt jagande på egen hand hade tagit på krafterna. Biten in till mål hände det inte särskilt mycket. Klungan splittrades upp i mindre delar och jag hamnade bakom två killar, en med lite magproblem... Målet kom väldigt snabbt och plötsligt efter en skylt där det stod 300 meter kvar. De två som låg framför mig slog jag i alla fall på upploppet . När jag fick höra att vinnaren kommit i mål 20 minuter framför mig blev jag ganska besviken. Jag hade hoppats på 10-15 minuter. Innan Fia kom i mål pratade jag lite med mamma och pappa Tynell. Det hade inte gått något vidare för deras söner heller. Det var inte förrän i omklädningsrummet som jag blev något mer nöjd med loppet då jag fick reda på att jag blivit 91:a, topp 100 är helt okej ändå. Än är jag inte tillräckligt bra för att nå elitledet i Vasaloppet. Steget från led 1 är stort. Chansen i år finns fortfarande men det känns inte så realistiskt och det skulle kräva mycket tur. I efterhand tror jag nog ändå att detta var mitt bästa lopp hittills. Loppet i siffror: Tid. 2h 19 min (+20 min 8 sek) Placering: 85/1335 män (91/1520 totalt) Snittpuls: 167 (87%) Maxpuls: 182 (95%) Snittfart: 19,2 km/h Maxfart: 49 km/h
Efter loppet träffades vi utanför omklädningssalen, vi lämnade in Fias skidor, tog hennes kläder och gick in och åt lite (och drack öl, dock alkoholfri...). Fia fick många glada hälsningar från gubbar som hon åkte med, de var imponerade över att hon stakat :-)
Fia på resultattavlan!
Synd att bara "IF Skit" kom med och inte hela IF Ski Team Skåne ;-)
När vi ätit klart tog vi bussen till starten och hämtade bilen, körde till hotellet och gick sen ner till målet igen för att hämta våra skidor och såklart, dricka lite ickealkoholfri öl ;-) Stämningen efter loppet är så avslappnad. Vi fick inte med det på bild men den frivilliga brandkåren stod och drack snaps, kanske inte så bra i och för sig... :-P
Gött i solen :-)
På kvällen åt vi varsin sista schnitzel på en restaurang i byn. Servitrisen där mådde nog inte så bra; hon var inte speciellt vänlig och hon gick och hostade sig i handen hela tiden. (Något en längdskidåkare reagerar på.)
Snöigt på vägen till Innsbruck
Inför resan till flygplatsen hade vi tagit marginal för allt; körning, bilinlämning, incheckning. Och tur var det för all tid åts upp! Bilresan till flygplatsen tog två timmar istället för en. När vi kom fram till flygplatsen hittade vi ingen bensinmack och det var inte så välskyltat till bilinlämningen och vi yrade omkring på flygplatsen ett tag. Tur att vi (läs Adam) planerade bra alltså! ;-) Flygbytet i Wien gick väldigt smidigt. Vårt plan var lite försenat så när vi landade fick vi specialskjuts med minibuss direkt till nästa plan.
Vi vinkade hejdå till Innsbruck
Efter att ha grävt fram bilen på Arlanda blev vi stående på motorvägen i nästan en timme pga en olycka i snöovädret men ett antal timmar senare kom vi i alla fall hem till Mora oskadda med allt bagage med oss. :-) Det där med att flyga med skidor är alltid lite läskigt, men helt klart värst på vägen till tävlingarna.
När vi fick se seedningen från König senare i veckan blev vi båda ganska sura. Båda gjorde bättre lopp än förra året men fick sämre seedning. Adam klarade led 1 med 10 sekunders marginal och Fia fick led 4. (Att jämföra med den betydligt mer frikostiga seedning på Marcialonga veckan innan.) Vi är fullt medvetna om att vi inte gjorde tillräckligt bra lopp för att seeda oss dit vi vill men sättet de sätter gränserna mellan leden känns nonchalant. Att sätta 10 minuter mellan varje led tyder på att de inte analyserat loppet - hur föret var, vilka åkare som var med etc. Är det inte dags att modernisera seedningssystemet med lite mer vetenskapliga metoder?
Jaja. Vi är i alla fall väldigt nöjda med vår resa! :) Det har känts bra att staka två långlopp och kunna känna att vi är lite mer "i fas" med stakningen nu igen efter all benåkning i Mora. Upplägget till de här två tävlingarna är helt perfekt. Man får en hel veckas skidåkning i alperna mellan två jätteroliga lopp. Vi hoppas att vi har möjlighet att åka igen nästa år för detta är helt klart en av höjdpunkterna under året. :-)
Efter sista natten i Italien körde vi vidare till Seiser Alm; ett skidparadis uppe på en bergsplatå som vi var tvungna att spana in. Vi körde dit med Egil, Gustaf och Sven från klubben som skulle vidare till Munchen och hem till Sverige senare på kvällen. För att slippa jaga vidare norrut direkt efter åkningen hade vi bokat ett hotell i byn nedanför glaciären. Vi körde på samma upplägg på resan i år som förra året; dvs. vi tog det som det kom och bokade hotell allt eftersom, en eller två dagar före. ;-) Det funkar faktiskt väldigt bra när man bara är två och booking.com har ofta schyssta sistaminuten-dealer så har man tur kan man hitta fina boenden billigt.
Vy från liften upp till Seiser Alm från Alpe di Siusi
Adam är glad för att han fick tårta och kaffe
Nästa dag bar det av till Innsbruck och ett kärt återseende med de små tunnorna på campingen i Natterer See. :-) Vi hade en skön eftermiddag i Innsbruck och köpte med oss en massa gott att äta på kvällen i tunnan. På campingen fanns det även möjlighet att tvätta så vi passade på att tvätta träningskläder och tävlingsdräkt inför nästa tävling.
"Woody" nummer 5 var vår
Mycket tvätt att hänga
Dude on bike with skies in Innsbruck
Innsbruck
Dagen efter fyllde Fia år och hon fick en go frukost i tunnan innan vi packade ihop oss för att köra vidare.
Nästa anhalt var Mösern; Minattis hemort. Han hade pratat så mycket om Mösern att vi kände att vi var tvungna att göra en snabbvisit. ;-) Vi var väldigt slöa efter vilodagen och körde bara ett kort pass för att spana in världscupbanorna. Fias födelsedag firade vi på restaurang "Dorfkrug" innan vi däckade på hotellrummet.
Mösern
Mösern
Efterrätt på Dorfkrug, mycket chokladsås :-)
De sista tre nätterna hade vi bokat rum på ett hotell i Oberammergau, staden där König Ludwig Lauf går. På fredagen när vi kom dit så gav vi oss ut för att köra lite intervaller inför tävlingen för att få igång kroppen igen och med förhoppning om en s.k superkompensation till tävlingen. Det gick ganska segt för oss båda; vi var fortfarande lite trötta i musklerna sen Marcialonga och träningsdagen efter som blev lite för mycket...
På eftermiddagen gick vi för att hämta ut våra nummerlappar och köpa Enervits "liquids" inför tävlingen. Men detta året hade König bestämt sig för att satsa på Dextrosol (ett annat märke) i stället. Enervit var helt omöjligt att få tag på i byn så vi fick ge upp och köpa motsvarande produkter hos Dextrosol istället. Om det var någon skillnad är omöjligt att säga men de var i alla fall betydligt billigare.
På kvällen gick vi och åt på en bra tex-mex restaurang som vi åt på förra året. Dock slutade det med att vi beställde vars en riktigt fet hamburgare för att vi var så hungriga. Det var längesen vi var så mätta och det var med nöd och näppe vi tog oss hemåt efteråt...;-)
Adams hamburgare på tex-mex restaurangen
3x125g
Dagen innan loppet var vi och kollade den omtalade backen. I och med att den delen inte var med förra året vi körde så kände vi att det var säkrast att ha sett och känt på den. Vi hade fortfarande inte helt bestämt om vi skulle staka eller gå med fäste och testet var lite av en avgörande faktor. Backen var brant och ganska långa. Av lathet att inte orka pyssla med fästvalla och med självövertygelse att vi inte skulle förlora så värst mycket på en backe bestämde vi oss för att staka. Kan täten så kan vi! ;-)
Det man inte ser på den här filmen är att Adam trillade i svängen nedan. "Artigt" nog så passade en i gruppen som Adam fick väja för på att fråga vad klockan var när han låg ner i snön.
Langningsstationen innan backen dagen innan loppet
Vallningen på hotellets "vallaställ" var ingen fröjd. Det var två spännen på ett kort bord, vilket gjorde det väldigt svårt att sickla och borsta ändarna på skidorna. Av ren tur så var det ledigt när vi skulle valla våra skidor. Det bodde många andra skidåkare på hotellet varav ett flertal från Mora! :-)
Ett kvarstående problem som vi hade med vallningen var att vi var utan rill. Tidigare i veckan när vi var och åkte skidor på Pellegrino stötte vi på hela "Team Tynell" och Daniel och Rickard Tynells föräldrar. Vi pratade lite med föräldrarna i Pellegrino och när vi senare mötte dem på parkeringen där deras trailer stod i Oberammergau så kände de igen oss och efter lite vallasnack var de generösa nog att erbjuda sig att rilla våra skidor senare på kvällen. :-) Stort tack till dem!
På kvällen åt vi middag på en italiensk restaurang. Servitrisen förstod nog att vi var skidåkare för vi hörde henne säga åt kocken att laga två skidåkarspagetti-portioner ;-)
Pastaladdning
Denna gången var det skönt att inte behöva packa allt kvällen innan loppet som vi var tvungna att göra förra året. I år hade vi bestämt oss för att stanna kvar en natt efter loppet för att verkligen kunna njuta av all gratis-öl som man bjuds på vid målgång! ;-)
I nästa och sista delen av Europaturnén ska vi skriva om hur loppet gick... :-)
Nu är vi tillbaka i Mora igen efter en ganska lång "Europaturné" där vi åkt både Marcialonga och König Ludwig Lauf. Vi har haft fullt upp i veckan men nu har vi i alla fall hunnit skriva ihop en liten resumé av den första delen av resan; dagarna i Italien och hur det gick på Marcialonga:
Marcialonga är inte direkt kända för att vara flexibla med sin seedning till sina startgrupper. Förra året fick Adam starta i den sista gruppen och Fia i femte. Resultatet från förra året tog oss båda fram till startgrupp fyra, 10 minuter efter täten.
Vi har kanske kommit på varför det inte går att seeda sig:
Datorn har inte kommit till Italien än!
Alla startlistor är i pappersform och man
kryssas av manuellt när man hämtar sin nummerlapp.
Skidtester på Val di Fiemme stadion dan innan loppet
I år valde vi båda att köra utan fäste i år eftersom loppet var nerkortat från 70 km till 57 km, vilket innebar att man slipper de första 13 kilometerna där det går mycket uppför. Lite typiskt med staklopp nu när vi övat upp vår diagonalteknik ;-) Bortsett från seedningen är Marcialonga ett av våra absoluta favoritlopp. Dels är det sträckningen på loppet som är otroligt fin och dels är det stämningen. Vasaloppspaniken på morgonen existerar inte; fållorna öppnar en timme innan start så det finns ingen anledning att vara där tidigare :-)
Tävlingsdagen åkte vi dit så att vi var vid starten ca halv åtta så att vi skulle kunna sätta våra skidor längst fram i startfållan. När vi kom dit var fållan fortfarande stängd och om man frågade när de skulle öppna så verkade svaret alltid bli "in five minutes". Någon minut över klockan åtta öppnade de i alla fall och vi kunde ställa våra skidor. Efter det gick vi ut igen, gjorde våra behov och tävlingsförberedelser. Vi blev något sena in i fållan, den var nästan full och vi fick sicksacka oss fram till våra skidor som var längst fram...
Adams ord om loppet: Jag kom iväg bra i starten i och med att jag var bland de första som kom ur fållan. Mitt mål med loppet var att ligga på och pressa hela tiden. Eftersom jag startade 10 minuter efter täten så visste jag att jag inte hade någon chans att göra ett riktigt bra lopp då de inte fanns några ryggar att gå på. När jag kom fram till Canazei (efter fem km) det var då det började klumpa ihop sig lite, då hade jag kommit ifatt de som startade fem minuter innan mig. Det var dock aldrig i närheten av förra året då jag startade sist. Då stod det helt stilla på sina ställen. Fram tills det var 10 kilometer kvar hade jag haft ett bra tempo men här tog krafterna slut. Jag försökte trycka på ändå och intalade mig själv att jag har bra fettbränning. ;-) Jag lyckades även trilla på ett par ställen som man inte borde trilla på... Den låga energinivån gjorde att mina ben blev helt skakiga i svängarna. Väl framme i backen sket jag att lägga på fäste och stakade mig upp. Backen är verkligen jobbig men den tar faktiskt slut fortare än man tror, vilket är skönt. Jag är nöjd med loppet och nöjd med att klara led 1 fast jag körde själv. Jag var också snabbast upp i backen i klubben, det säger kanske inte så mycket men kanske att mitt syreupptag blivit lite bättre. Nästa år kommer jag få starta i startgrupp två som startar samtidigt som täten. Det tog ett par år att komma upp sig men nu är jag där jag hör hemma :-)
Loppet i siffror: Tid. 2h 36 min (+31,12 min) Placering: 289/5181 män (306/6172 totalt) Snittpuls: 167 (87%) Maxpuls: 178 (93%) Snittfart: 21,3 km/h Maxfart: 45 km/h
Fias lopp: Jag kom också iväg bra i starten och försökte trycka på kontrollerat från start. Det gick fortare än jag väntat mig att komma ifatt åkare från gruppen framför men de åkarna hade man ju ingen nytta av och det blev mycket jagande. Det var betydligt lättare än förra året att ta sig framåt i alla fall. Några snabba åkare passerade bakifrån men de hade jag ingen chans att hänga på. Sträckan upp till Canazei gick fort och sen började den snabba utförsåkningen. Det var väldigt rullskidlikt så det var synd att vi inte åkt rullskidor på flera månader nu! ;-) Det gällde att verkligen försöka trycka på, hålla uppe pulsen och jobba utför. Jag försökte tänka på alla Adams förmaningar om stakteknik i överfart.
I den värsta backen längs sträckan saxade alla precis som väntat och det blev tungt att stå på blanka skidor och hänga på stavarna. Det är inte så lätt att saxa utan fäste (därför väljer många att skejta istället!!!) men jag tog det lugnt och försökte hålla nere ansträngningsnivån istället för att jaga på för att tjäna några få sekunder. Uppe på krönet hade jag lovat att belöna mig med en "liquid" och det satt fint. Sen var det bara att jobba vidare och försöka glömma vad som väntade på slutet. ;-)
Utförsåkningen var lite utmanande på sina ställen och jag är så glad att jag har lite mer skidvana i år. Jag var så nära att trilla ett tiotal gånger under loppet men klarade mig mirakulöst undan någon vurpa utför. (Däremot trillade jag en gång uppför när någon stod på mina skidor...)
Jag försökte peppa mig att trycka på men hade några svackor när jag blev lite loj. Jag körde mycket mellan spåren när jag märkte att det gled bättre där och hittade en kille som jag växeldrog lite med. Sista sträckan efter vändningen i Molina gick det riktigt tungt. Men inte lika tungt som förra året så det kändes i alla fall bra. ;-) Helt plötsligt kom jag fram till den sista vallastationen. I år var jag helt inställd på att valla fäste och jag längtade efter att få använda benen uppför efter att ha stakat hela banan. Det var dock många fler runtomkring som hade samma plan i år. Ovanligt många körde ju utan fäste och det var köer till klisterstationerna. Jag backade tillbaka till den första kön som verkade kortast. Klistermaskinen där verkade dock strula för det tog en halv evighet (drygt 4 min!) innan jag tillslut kunde ta på mig skidorna och "glida" iväg.
Sen började klättringen upp. Håkan och Lotta från klubben stod tidigt i backen och hejade och jag kände mig allmänt tragisk när jag "gick" förbi dem. I frustrationen över att stå och vänta på att få på klister hade jag helt glömt bort liquiden som jag skulle peppa upp mig med inför backen. Pucko. Så jag stannade halvvägs upp och tog den med förhoppning om att tagga till lite. Den, och den lilla pausen, gav i alla fall lite ny energi och jag joggade vidare upp. Målet kom lika plötsligt som vanligt och det var väldigt skönt att det var över. Jag var nöjd när jag såg att jag var topp 30 bland damerna (45:a förra året) men det hade gått fort i täten i år och jag var alldeles för långt efter och alldeles för pigg efter loppet för att vara helt nöjd. Nästa år får jag i alla fall lite bättre möjligheter att göra ett bättre lopp när jag får starta fem minuter efter täten istället! :)
Loppet i siffror: Tid. 2h 59 min (+38.55)
Placering: 30/1010 damer (873/6172 totalt) Snittpuls: 156 (86%) Maxpuls:170 (93%) Snittfart: 19 km/h Maxfart: 44 km/h
Efter loppet tog vi bussen till starten och hämtade vår bil som vi hade stående där. Tillbaka på hotellet njöt vi av en öl i deras spaavdelning. :-) På kvällen åt vi som vanligt middag på hotellet. Dock var det lite mer liv än vanligt. Ett gäng CCC1000 från Stockholm var lite gladare av att ha genomfört loppet än oss skåningar. ;-)
Dagen efter Marcialonga tog vi bilen till Pellegrino, ett litet skidparadis som Egil i klubben rekommenderade. Vädret sa att det skulle vara minus 6 men när vi kom dit var det något kallare - ner emot minus 17. Vi var ett stort gäng från klubben som njöt av tillvaron, när vi väl fått upp värmen, och dagen där bjöd verkligen på vacker åkning. :-)
Fia i Pellegrino
Passet var "tipp topp tommen opp"!
Dagen efter Marcialonga bjöd Oskar i klubben
med oss på ett "litet" löppass upp i bergen
