SM-brons till Fia!

I helgen var det SM del 2 i klassiska rullskidor. Tävlingen gick på Värmdö i Stockholm på en vändbana. Distansen var 27 km för damer och 40 för herrar och det var tävlingshjul (PU) som gällde.

Vi inledde helgen med en natt i en cell
på Långholmen...

Formen innan var lite oklar. Fia var ju nyligen sjuk och Adam hade haft lite småkänningar i halsen han också men han slapp undan utan några sjukdagar. På kvällen innan tävlingen stack vi ut en liten stund för att få igång kroppen efter vilo-/sightseeingdag i Stockholm. Det var skönt att röra på sig och kändes ganska bra för oss båda. På tävlingsdagen åkte vi ett varv på banan på förmiddagen för att veta hur banprofilen var. Hade vi känt till banan sen innan hade vi nog skippat det och bara laddat men nu när vi inte hade nån koll alls på banan kändes det viktigare att hinna åka igenom den en gång. Det kändes lite segt i början men bättre och bättre under tiden.

Klockan 15.05 var det start för H21 och fem minuter senare för juniorer, damer och H45 och uppåt.

Mysiga Skeviks gård där vi bodde

Banan
 (som damerna körde två varv på och herrarna tre)

Fia beskriver sitt lopp: 
Jag hade ett viktigt mål med loppet och det var att ha en positiv inställning (till skillnad från under Alliansloppet) och kämpa ända in i kaklet. Jag kände mig taggad och i ganska bra form och insåg under testkörningen att banan passade mig väldigt bra. Flack och snabb och på PU-hjul. Förutom första startbacken var det bara stakning som gällde. 

När starten gick insåg jag nästan omgående att jag inte tryckt ner den halvfulla flaskan i fickan framtill på min vätskeryggsäck ordentligt och den började korva sig ur fickan. Orutinerat! Jag hade absolut inte ro att försöka trycka ner den igen utan fick slänga ut den i vägkanten. Adrenalinet pumpade och jag matade på uppför backen med förhoppningar om att hitta några snabba ryggar. Det gick riktigt fort i början men jag visste att det väntade ganska mycket återhämtning längs den böljande banan så jag tryckte på så gott jag kunde. Jag passerade tidigt en dam och hamnade i samma klunga som Bengt från klubben (som vann sin klass och nu kan stoltsera med ett SM-guld!!) och ett gäng andra "män i sina bästa dar". Tidigt kom vi ifatt ytterligare en dam längs banan som jag antog och hoppades var tjejen som låg tvåa i tävlingen. Vi låg sen i samma klunga. Det var ganska ryckigt och stökigt i klungan (både jag och Bengt lyckades hålla oss utanför en vurpa) men jag kände mig pigg och stark, hade bra rull och oväntat bra känsla i kroppen. Senaste tidens fokus på staktekniken verkar ha lönat sig. Jag tyckte att tekniken funkade bättre än tidigare på snabba hjul och jag fick mer kraft med mig och inte den där känslan av att man kör på för lätta växlar och inte kommer någonstans. Jag fokuserade mycket på att gå ner ordentligt i fartställning och få med mig farten över krönen. På snabba hjul påverkar vindmotståndet ännu mer och skillnaden på hur man står på skidorna kan göra väldigt stor skillnad utför. 

Farten i klungan var ganska hög men jag kände hela tiden att läget var under kontroll och att jag kunde fokusera på att slappna av och åka effektivt. Jag kände mig pigg och försökte hetsa upp farten lite några tillfällen. Det var en väldigt otacksam bana att dra ifrån på. Ganska korta backar uppför följda av långa utförskörningar. Det var dock två vändpunkter på banan och där såg jag varje gång till att positionera mig långt fram för att kunna ta kurvan i min egen fart och inte riskera att trassla in mig i nån vurpa eller hamna efter vid ett eventuellt ryck. 

Efter sista vändningen tänkte jag att nu får det bära eller brista. Nu ska jag köra skiten ur mig i mål, med eller utan klunga. Då händer det som inte får hända. Metallspetsen på min högerstav går av. HELVETE! Så jävla tråkigt. Jag hade verkligen längtat efter att få köra på och att ha en chans att få spurta om det jag anade kunde vara silvret. Istället fick jag lägga mig i högersidan på vägen och staka i vägkanten med den trasiga staven. Det gick egentligen inte så långsamt men det gick ju inte att maxa stakningen och jag fick följa högerkanten slaviskt. Men jag pressade på för allt jag hade. Det skulle fan inte få komma upp nån bakifrån nu och sno min eventuella bronsmedalj! När jag gick i mål fick jag bekräftat att jag var trea i mål och konstaterade att jag var en minut efter klungan som jag tappat efter vändningen. 

Det var verkligen blandade känslor efter loppet. Det är självklart sjukt kul att vinna en SM-medalj (trots dålig uppslutning i damklassen). Framförallt var det väldigt skönt med ett positivt formbesked. Jag var två minuter efter Olivia Hansson (snabbaste damen) som slog mig med 18 minuter på Alliansloppet och körde i samma klunga som Frida Erkers som var tvåa på Idre Fjäll Hill Climb nu i somras. Känslan i kroppen (och huvudet!) var bättre än på länge. Därför var det extra tråkigt att inte få maxa ur i en spurt på slutet som jag sett fram emot. Loppet var trots strulet mitt högst rankade på Skidresultat.se hittills så det känns gött. :)

En brons-puss på kinden 

Elpex-Johan och Fia
(Det var första tävlingen vi körde på Elpex Wasa)

Adams lopp:
Jag hade ganska bra form kände jag redan på uppvärmningen. De ca två milen vi gick i Stockholm måste ha varit bra ;) Starten på loppet var som sagt en uppförsbacke, men den var ganska kort och på PU-hjul gick den att staka lätt så det gick ganska bra, jag tappade inget där. Jag lyckades nästan hålla klungan till första vändningen som var efter ca 6.5 km. Efter ett tag hade det bildats en tydlig andra klunga på ungefär 20 åkare, däribland jag. Alla som åkt på PU-hjul vet att det är jobbigt att ligga först så min taktik blev att hålla mig långt fram i klungan men inte först. Detta blev nog mitt taktiskt bästa lopp hittills. Innan varje vändning gick jag upp i täten för att kunna ta det lugnt och inte tappa placeringar. Efter sista vändningen när det var 6 km kvar började jag ladda mentalt inför spurten. Planen var att komma in på upploppet som tvåa eller trea för att kunna rycka i mitten av backen. Det svåra var att bibehålla en placering långt fram, alla ville ju ligga längst fram i klungan inför upploppet. Innan upploppet var det en lång utförskörning, jag låg som andra man. I svängen innan upploppet splittrades klungan och det blev mer eller mindre kaos om placeringarna. Jag lyckades ta rygg på tätkarlen och i början av backen släppte jag lös allt som jag laddat upp med under loppet och när det var 10 meter kvar kunde jag sluta köra, vända mig om och konstatera att jag var först i mål. Det är en underbar känsla att få vinna en spurt tycker jag, särskilt när allt går som man planerat. En riktigt kick får man. Totalt blev jag 4 min efter vinnaren och enligt skidresultat.se var detta mitt nästa bästa lopp hittills. Så jag får väl säga att jag är nöjd. Kvar att arbeta på är min kondition som sviker mig och gör att jag inte orkar hänga med tätklungan i början. Ska jobba på den! 

Resultat för tävlingen finns här

Efter loppet var det prisutdelning och "kamratmiddag" på Skeviks gård. Johan Ericsson underhöll oss med historier från hans tid under skidlinjen på Morafolkhögskola. Kort sagt kan man säga att längdskidåkarna på skolan har lugnat ner sig ganska så ordentligt och ställer inte till med lika många hyss längre. Vi får se om vi för vidare någon tradition...;-)

Igår kväll kom vi hem till Mora igen och i morse 8.00 var det avfärd till Torsby för terminens första läger på snö. Nu är vi lite lagom möra och väntar på att maten ska bli klar. Vi återkommer snart med rapport om vad vi pysslar med här i Torsby!