König Ludwig Lauf 2014

Jag har varit sugen på att åka König Ludwig Lauf i flera år eftersom det borde vara ett lopp som passar mig bra. Relativt flackt med mycket stakning. Perfekt för en skånsk rullskidåkare! :)

I år blev det äntligen av! När vi till på köpet hade fått tag på startplatser till Marcialonga var planen att köra båda loppen och stanna kvar på plats mellan. När de andra från klubben åkte hem i tisdags kändes det väldigt skönt att jag och Adam skulle stanna kvar och ha en vecka för återhämtning och träning innan nästa lopp.

Eftersom det var ovisst om König ens skulle gå hade vi inte bokat något boende utan avvaktade ny info från tävlingsledningen. Om inte König blev av var planen att ha en hård träningsvecka på godtycklig plats med snö istället. Men på söndagen utannonserades det i alla fall att tävlingen skulle gå av stapeln på en något avkortad tvåvarvsbana och vi ställde in oss på det.

Istället för att köra direkt till Oberammergau efter Marcialonga gjorde vi en liten roadtrip med mellanlandning två nätter i en "sleeping barrel" i skogen utanför Innsbruck.

Nöjd bilförare med botad autobahnfobi

Jag, sovtunnan och vår hyrbil

Vår "sleeping barrel" invändigt

Och så råkade vi bli inlåsta i tvättrummet på campingen
och fick klättra ut genom fönstret...Känns händelsen bekant?

På min födelsedag hade vi en heldag med utförsåkning i "Axamer Lizum" som låg nära campingen som vi bodde på. Det var inte igår jag åkte utför och jag var lite rädd för att bryta benen inför helgens tävling men det gick fint. :) Kul att känna att balans och benstyrka gjorde det lite lättare än jag minns det i alla fall!

Finaste Adam i backen

Lunch i backen

Härligt väder för utförsåkning och en riktigt
härlig födelsedag!

Dan efter spenderade vi förmiddagen i Innsbruck innan vi åkte norrut igen. Kvällen innan hade vi bokat in en natt på ett hotell 20 m från spåren i längdskidåkningsparadiset Leutasch innan vi skulle ta oss upp till Oberammergau på fredagen. Jag råkade att sett på Facebook att Lennart från Björnstorp var på plats och vi tog en liten promenad och hälsade på dem på deras hotell på kvällen. Trevligt! Där fick vi lite info om banan och Adam blev peppad att bara staka. 

Lokal hamburgare, "Big Rösti",
 på McDonalds i Innsbruck

På dan testade vi spåren i området och filmade lite teknik. Finfina spår och skönt att röra på sig lite.

I Leutasch

Väl i Oberammergau möttes vi av strålande väder och finfina spår. Vilken överraskning! Men väderprognosen såg inte såg lysande ut med riktigt varmt väder på lördagen och mycket snö på tävlingsdagen. Men vi njöt till fullo under fredagen och lördagen i finvädret iaf!

Vårt lilla hotell i Oberammergau

Ljuvligt!

Härliga omgivningar att glida omkring i!

Pulvermos?

Dan innan tävlingen hade jag väldiga problem med att bestämma mig för hur jag skulle göra med det förbannade vallandet. Ju fler jag frågade om råd desto mer osäker blev jag. Om vädret blev som väntat skulle det bli svårvallat.

På fredagen provåkte vi i stort sett hela banan och konstaterade att det inte var något problem att staka den brantaste backen.

Jag konsulterade Linus Larsson (skåning i exil) i team Sysarb Oneway som jag visste var på plats och som verkar vara en förståndig påg. ;-) Han tyckte jag skulle skita i fäste och staka istället för att riskera dåligt glid och jag började förbereda mig mentalt på att köra mitt första lopp utan fäste. En vallare utanför tävlingsmässan som vi pratade med om rillning av skidorna tyckte att stakning bara var för de första 60-70 och fick mig att bli osäker igen. (Sicket nöt! Han fick oss också att skita i att rilla och det var nog lika galet...Det berodde iofs även på att vi inte hittade någon bra riller på mässan...)

Det slutade med att stakning blev ända alternativet då mässan stängde 18.00 och jag inte hade något klister. ;-) Nödlösningen skulle vara att lämna in för vallning tidigt på morgonen och jag höll det öppet för att se hur vädret utvecklade sig.

Tre viktiga V:n: Vin, Weissbier och Vallning
Vallaboden som hörde till hotellet var inte den största,
men vi blev väldigt glada över att det fanns en i alla fall!

Adam gjorde ett riktigt bra jobb med skidorna i den trånga lilla vallaboden och efter vallahysterin åt vi kvällsmat på en italiensk restaurang. Adam (eller "Haudam", Adam på skånska, som servitrisen som vi bokat bordet hos skrivit på bokningslappen) åt veckans tredje "Diavolo"-pizza och jag åt lasagne. (Efter att ha varit lite lagom pinsam och frågat hur mycket man fick och försökt förklara för honom att jag behövde mycket mat inför morgondagen...;-))

Tillbaka på hotellet packade vi ihop våra grejer, eftersom vi skulle åka hem direkt efter tävlingen, och kolhydratladdade med chips och choklad. ;-) Kvart i sex ställde vi klockan på. Rena sovmorgonen om man jämför med Vasan! På morgonen åt vi lite yoghurt på hotellet och tog med oss mackorna som Adam förberett kvällen innan. Strax innan 7 var vi på plats vid starten. Då var det fortfarande väldigt lite folk på plats och efter att ha parkerat gick vi direkt till startfållan och la våra skidor längst fram.

Starten på morgonen

Finn en Ski Team Skåning

Dock var inte startlinjen dragen än så vi fick snällt vänta på plats tills linjen i snön var målad för att inte riskera att lägga våra skidor tokigt och bli flyttade. (Vilket hade hänt tidigare år enligt en svensk som också var på plats tidigt...) Sen gick vi tillbaka till bilen och försökte äta lite mer och ta det lugnt ett tag innan det var dags att börja värma upp.

När vi passerade kön till vallningen blev jag lite osäker igen men försökte vifta bort det och stå fast vid mitt beslut att köra ovallat.

Det var en jäkla tur!

Efter att ha värmt upp och kissat en sista gång sprang vi igenom startfältet fram till våra skidor. Då kunde vi konstatera att en ryss hade klämt sig in framför Adams skidor och efter att ha bytt plats på hans, Adams och mina skidor stod jag efter Adam på startfältet. Helt ok för mig. :)

Sen bar det av! Jag såg Adams rygg några hundra meter innan jag tappade honom med blicken. I första svängen på banan såg jag herrtäten. Inte så långt borta som väntat och det var riktigt häftigt och peppande att se dem. Jag försökte köra snabbt men avslappnat fram till första backen. Jag var inställd på att vara tvungen att staka uppför backen men farten var inte så hög där och folk framför började saxa så jag stakade bara det första lite flackare partiet och sprang sen uppför den brantare delen. Det gick ju, trots bristen på fäste! Jag blev förvånad men lite lättad. Pulsen var skyhög i backen men jag visste ju att det blev lite vila när man väl kommit upp.

Adam hade inte vallat glid på fästzonen och ruggat skidornas fästzon med sandpapper. Så här i efterhand kanske det borde ha varit glid på hela skidan. Glidet var i alla fall inte alls så bra som jag väntat mig på blanka skidor. Men sen hade vi ju inte rillat skidorna heller. Det var kanske det som var felet snarare? Eller bara att det snöade ymnigt en stor del av loppet. :)

När jag kom ut genom skogen såg jag Adam några slingor längre fram på den öppna delen. Härligt! Det såg ut att gå bra för honom och jag var nöjd med att inte ha tappat mer på honom.

Jag intalade mig att den här banan passar oss perfekt och försökte hålla uppe farten.

Jag blev positivt överraskad när jag kom in till varvningen och var inställd på att försöka köra på hårdare andra varvet. I motlutet efter varvningen gick jag om två tjejer. De hade fäste och jag stakade. Kändes gött! Under andra varvet låg vi sen tillsammans i en klunga med några gubbar större delen av tiden. Jag försökte gå om några gånger men det var lönlöst. Det snöade en hel del och det gick inte att ligga i eget spår utan att slita som tusan. Så det var bara att rikta in sig i ledet. Dessutom blev förhållandena värre och värre. Ute på det öppna partiet var spåren riktigt dåliga på andra varvet. Breda och sladdriga. Det var svårare att staka i med full kraft och jag märkte att jag tappade i svängarna där man fick skejta/trampa runt. Men jag hängde med i alla fall. Nu hade vi börjat komma ifatt och varva långsammare åkare och det gjorde inte saken lättare. Med några kilometer kvar försökte jag gå förbi min klunga men lyckades inte och höll på att trilla på kuppen. Jag ställde in mig på att fokusera på placeringarna och i alla fall försöka slå de två tjejerna i klungan. När vi gick in mot målet hade jag en bit fram till den ena av dem men när jag såg hur långt upploppet var satsade jag järnet och lyckades precis gå om. Efter det trillade jag ihop på mållinjen.

Jag kände mig dock alldeles för pigg efter loppet och var lite besviken att jag tappat så mycket på andra varvet och inte kunnat ta ut mig så mycket som jag velat. I efterhand borde jag nog försökt köra hårdare på första varvet för att hitta snabbare ryggar men samtidigt vet jag inte om jag hade klarat av att hålla i då.

När jag fick se seedningsgränserna kändes det ändå som ett ganska lyckat lopp. Mellan led 2 och 3. Jag har fortfarande bara seedat mig till led 3 på Tjejvasan och Vasaloppet så det känns som ett skönt kvitto i alla fall! :) Dessutom har jag aldrig varit så "nära" (35 min efter) herrvinnaren på en tävling på snö och det känns riktigt kul.

Men det allra bästa med loppet var utan tvekan Adams bedrift och den revanch han fick efter att ha startat sist i Marcialonga. När jag såg seedningstabellen blev jag så himla glad för hans skull. Led 1! Inte illa att få starta i led 1 i sitt första riktiga Vasalopp. Galet imponerande och jag är sjukt stolt! :)

Det här upplägget med att köra både Marcialonga och König funkade verkligen klockrent och jag ser fram emot ett liknande upplägg nästa år.

Det här är var verkligen en rolig och inspirerande resa som jag kommer att minnas länge!


Loppet i siffror:

Tid: 2:33:02 (+25.19 damer och +35.03 herrar)
Sträcka: 45.12 km enl. Garmin
Medeltempo: 3:24/km
Snittfart: 17,7 km/h
Maxfart: 40 km/h
Snabbaste kilometern: 22 km/h
Placering: 25 av 249 damer, 292 av 1850 totalt
Snittpuls: 87% av max
Maxpuls: 96% av max

Nöjd att vara i mål efter vunnen spurtstrid...

Vi sprang på Leila Kveli och Susanne Nyström efter loppet...

Tacka vet jag tyska långlopp!
Weissbier efter målgång...;-)