Vasaloppet 2013 - summering av loppet

Jag lovade ju att jag skulle återkomma med en lite längre och mer utförlig rapport om Vasaloppet. Jag har tänkt skriva det här inlägget i flera dagar men inte haft motivation att ta tag i det eller vetat var jag ska börja. (Eller sluta. ;-)) Detaljerna från årets lopp börjar dock redan blekna bort och jag, som har lika dåligt lokalsinne som tidsuppfattning,  har lika dålig koll som vanligt på var det kändes hur, vilka backar som var var, osv. Jag bara åker. ;-)

Det jag minns (med risk för efterkonstruktioner och ofrivilliga modifikationer) är i alla fall det här: 

Innan loppet: 

- Gick upp 2.20 (Gustaf hade kvällen innan konstaterat att alla andra kommer ställa klockan på 2.30 och att vi skulle få 10 min plustid att gå på toa och fixa om vi istället gick upp 2.20...Han är fiffig den där Gustaf...) 

- Åt frukost. En tallrik gröt med lingonsylt. Vi hade köpt bröd dan innan och bredde några egna mackor att äta på bussen. 

- Avfärd med bussen 3.30.  (Den nya busschauffören guidades av vår tidigare busschaufför Ingrid som brutit handen på två ställen dan innan....)

- Satt och lyssnade på musik på bussen och försökte sova/vila. Åt en macka.
Fick en ny pepplåt av Gustaf och lyssnade på den på repeat:
(Bäst i hörlurar och utan filmen även om filmen är grym den med.)

OVERWERK – Daybreak - GoPro HERO3 Edit

- Vi var framme i Berga By strax innan 5. Vi tog våra skidor och jag och Håkan joggade bort till kön till startfållan för led 3 som redan ringlande lång. Vi köade tillsammans med Jimmy från Stern som passade på att "stressvalla" lite innan kön började röra på sig. ;-) Fållan öppnade en dryg halvtimme senare och sen gick det sjukt långsamt innan vi fick komma in. Chipläsaren strulade tydligen. 

- Väl inne i fållan la jag mina skidor bakom Håkan med förhoppning om att kunna hänga efter honom på startrakan.

Sen var det dags för sista förberedelserna. Jag sprang och ställde mig i toakön och fick stå där typ en halvtimme innan jag kom in. Sen tillbaka till bussen för att äta en risifrutti, fixa i ordning drickaflaska, gå på toa igen, hämta väskan med ombyte och stavar. Jag fick lite smått panik när jag inte hittade mitt vätskebälte och fick för mig att jag inte hade tagit med det. Jag såg vätskeservicen från VasaSvahn gå upp i rök men Gustaf försökte lugna mig och sa att vi kunde köpa ett nytt bälte vid starten? Några sekunder senare hittade jag det dock under sätet och fick onda ögat av Gustaf som tyckte att jag skulle lugna ner mig. 

Strax efter halv åtta joggade jag bort mot starten igen. Jag lämnade väskan och insåg att jag inte skulle hinna stå i nån lång toakö igen. Attans. Jag var ju sådär nervös-kissnödig igen. Sprang en sväng och hittade en lämplig plats att kissa en sista gång. Kändes skönt. Nu jäklar var jag redo att köra igång!!

Rekar lämpliga platser...

In i fållan, överdrag av och iväg med påsen. Skönt med bekanta ansikten bredvid i form av Håkan och Jimmy. Lika plötsligt som vanligt gick starten och det bar iväg!

Starten och första backen
Jag stakade på för att hänga på Håkan på startgärdet och hade rygg på honom fram till backen. Där insåg jag rätt kvickt att fästet var kasst och Håkan försvann i folkmängden medan jag hade världens sjå att saxa. (De där två lagerna blått vi toppade med var nog för tjocka eller skulle varit mer uppblandade med underliggande lila...) Det var inte nån höjdare att behöva stå extremt bredbent och hänga på stavarna med allt folk runt omkring. Men jag tog mig framåt i alla fall och lyckades otroligt nog behålla stavarna intakta. När jag kommit upp en bit i backen gick jag ut längst till höger. Där var det mjukare och fullt av skit, men glesare med folk och lättare för mig att saxa i mitt eget tempo. Högerstaven försvann då och då i den mjuka snön utanför spåren men det fick duga. 

Jag tänkte flera gånger på förra året då jag tappade trugan på staven i första backen och fick stanna och få en ny stav. Jag intalade mig att även om jag det gick långsamt så skulle jag inte kunna tappa i närheten så mycket som jag gjorde då. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att jag, så när som på några sekunder, hade SAMMA tid till Smågan nu som då....

För när backen väl var slut kom den riktiga chocken. Jag kände mig totalt urblåst och tog mig knappt framåt. Vad hände? Hur dålig är jag egentligen?

Jag försökte fokusera på att återhämta mig. Få ner pulsen och slappna av. Folk susade förbi medan jag knappt hade styrfart och rörde mig i slowmotion. Hur skulle det här gå? 

Nu i efterhand kan jag konstatera två saker: 
1. Jag var uppe och nosade på 97% av maxpuls i första backen och låg en dryg halvtimme på övre delen av A3-zonen. Fjärde kilometern snittade jag 96% innan jag lyckades lugna ner mig och pulsen började vända nedåt.

2. Det var nog inte bara jag som var trött utan även glidet som var trögt första biten på myrarna efter backen. Och jag stakade ju mest eftersom fästet var kasst. Klart fan det var tungt. Men jag hade inte en tanke på att det kunde vara så att det var trögt före utan förutsatte att det var mig det var fel på.

Det kändes som en evighet innan jag kom till Smågan.

Jaga gula nummerlappar
Uppe på myrarna stakade jag på för allt jag hade för att kompensera för min kassa start. Jag roade mig med att försöka jaga gula nummerlappar. Det är ju ganska glest med tjejer men jag passerade i alla fall sju tjejer mellan Smågan och Mångsbodarna och det var en bra drivkraft att hålla farten upp och jobba på hela tiden. Här var det faktiskt lite roligt ett tag! ;-)

Spåren var långt från förra årets räls och jag bytte runt och försökte hänga på andra åkare som verkade ha bra glid. Blev en del körning mellan spåren, både för att ta sig förbi folk och för att det verkade som att det gled lite bättre där.

Utför hade jag i alla fall riktigt bra glid i jämförelse med folk runtomkring och det var en lättnad. Jag fick resa mig upp i flera utförsbackar för att inte glida ikapp framförvarande.

Uppför var det som sagt ingen höjdare även om fästet inte var lika dåligt som på Tjejvasan. I ett långt motlutsparti slog det mig att man kanske borde vallat om, men lika snabbt kom jag på att jag inte hade nån valla med och att jag inte skulle ha ro att stanna någonstans. Och jag ville inte riskera mitt braiga glid när många av backarna ändå var avklarade och fästet kanske skulle börja krypa fram. Jag lyckades lura mig själv många gånger med "nu är det snart sluta på jobbiga uppförsbackar och börjar gå lättare". Och så kom det en backe till. Och en till. ;-)

I Vasslan stod Thomas och Pehr-Erik på Ski Team Skånes kontroll. Jag passerade i vänsterspår och hejade bara på dem i farten. Jag hade bett att få reda på tidsangivelser och placering i damklassen men hörde inte vad de skrek. Det jag uppfatttade var: "10 min efter Håkan". Oj, tänkte jag. Antingen går det jäkligt bra för Håkan eller jäkligt dåligt för mig. I efterhand fick jag reda på att det var tre eller fyra minuter, inte tio, de hade hojtat. Sen fick jag för mig att de skrek en damplacering som jag inte uppfattade. Det var i själva verket så att Thomas skrek en tid till Håkan och Pehr-Erik som justerade. :)

Att tävla i blindo
Det här var ett av de stora irritationsmomenten under loppet:
Att aldrig ha en aning om hur man ligger till i damklassen eller för prestationsmedaljen.

I efterhand har jag förstått att det fanns skärmar som visade den totala placeringen (men inte damernas??) på vissa ställen men dem såg jag aldrig. Och i Oxberg hörde jag nått om en spurtstrid men var fortfarande inte begåvad nog att räkna ut medaljtiden.

Bekanta ansikten
Apatiskt i en uppförsbacke (nånstans runt Oxberg?) blev jag påhejad av Roger från Magra. Det gav lite extra energi att se en bekanting och vi följdes åt en stund. Han verkade lika trött som jag. :) Piggare var Erik Axelsson från Simlångsdalen som flög förbi. Jag hängde på ett litet tag på några lättåkta partier innan han försvann. Efter det passerade jag Markus Johansson från Stern och jag blev så förvånad att jag bara klämde ur mig ett "Mackan!" medan han var mer artig och hejade på. ;-) På slutet passerade jag en tjej och hörde ett "Heja Skåne". :) Jag blev lite paff men glad. Tillbaka i omklädningsrummet visade det sig att det var en tjej som jag träffat tillsammans med Mia Gyllenberg efter Tjejvasan helgen innan. :)

Obekant ansikte
Någonstans på myrarna tidigt i loppet kom det upp en kille jämsides och undrade om jag var "Jobs". Jodå, det stämmer. "Vad satsar du på för tid?". Det här var efter min traumatiska inledning av loppet och jag svarade "Ingen aning" lite lätt luttrad. "Under fem?!". Jodå, då skulle jag vara väldigt nöjd svarade jag utan att förklara att det var en orimlighet. "Häng på!" tyckte han och drog iväg. Ställ frågan igen nästa år, tycker jag! :)

Drickalangning
Förra året var jag helt snurrig på slutet i Vasaloppet och i år gick jag in för att försöka få i mig mer energi under loppet. Jag hade med mig två liquid i bältet. Med koffein den här gången. Och så drickaservice från VasaSvahn. Det funkade riktigt bra. Förra året skippade jag de ordinarie kontrollerna helt men i år tog jag en mugg om det inte var för struligt att komma fram. (Råkade dock få blåbärssoppa på ett ställe och körde vidare med vita tävlingsbyxor med blå prickar efter det.) På ett ställe på slutet fick man en liquid och den hällde jag glatt i mig med hopp om mer energi. Jag stannade dock aldrig för att äta en chokladboll men såg dem i ögonvrån och var lite frestad. :) Energitillförseln funkade faktiskt bättre i år än på något Vasalopp tidigare och jag kände mig aldrig helt tömd eller sådär yr.

Sista 3 milen
Precis som förra året kändes de sista tre milen betydligt mer kuperade efter 6 mils åkning än under lördagens Tjejvasa. Men positivt var att många backar var söndersaxade och att jag inte tappade så mycket uppför längre när det inte gick att diagonala.

Många runt omkring hade börjat få dåligt fäste och trots att jag stakat mycket under loppet kändes det oväntat bra i armarna och jag kände mig stark i stakningen. Från Hökberg till Eldris plockade jag sju placeringar och det var en skön känsla att passera Eldris. Vi hade ju varit där och vänt dan innan och jag visste att det inte var några tunga partier kvar nu utan bara att staka på för glatta livet. Så det gjorde jag.

Huvudräkning är inte min grej!
Mina uträkningar under loppet gick lika dåligt som vanligt. Ett tag fick jag ihop det finfint och trodde att jag kanske kunde matcha fjolårets tid trots allt. Men ganska tidigt insåg jag att det skulle bli tufft. Efter Oxberg insåg jag att jag skulle gå en bit över 5,5 timmar. Det kändes trist att inte matcha förra årets tid med tanke på hur mycket mer jag tränat i år men jag hoppades att tiderna generellt skulle vara sämre och inte bara jag. Och så var det ju också. När jag kom in på upploppet och fick se skylten med tiden för prestationsmedaljen förstod jag varför jag inte hade hört något om den. Det var 10 minuters marginal den här gången och inte 20 sekunder som sist. Jaja, det var ju alltid något.

Blandade känslor
Känslan vid målgång var inte alls som förra året då jag var överlycklig över att ha knipit prestationsmedaljen och vara under fem och en halv timme. I år kände jag mig mest besviken över att det inte gått fortare. Fällde några tårar av oklar anledning (lättnad, besvikelse, trötthet?) innan jag fick lämnat in skidorna och begav mig till duschen. Pratade med en tjej på bussen som inte heller hade någon aning om sin placering.

Nummer två i samlingen!

Äntligen koll på placeringen
Väl i omklädningsrummet lyckades jag rota fram min mobil som låg i jackan i överdragspåsen. Jag konstaterade att jag hade fått sms från lillebror som gratulerade till placeringen. Vilken placering?? Fick tillslut fram resultatet på Vasaloppets hemsida och blev lite lätt överraskad. 35:a alltså? Redan där och då började allt jobbigt med loppet att försvinna i periferin och ersättas av en betydligt mer positiv känsla. 35:a? Mitt drömmål hade visserligen varit 30:e plats men efter 44:e platsen på Tjejvasan, som jag tänker passar mig betydligt bättre, hade jag insett att det verkligen var ett drömmål och jag hade ställt in mig på att jag måste vara nöjd med att matcha Tjejvasan-placeringen.

Så efter att ha känts som ett riktigt pissigt lopp kändes allt plötsligt betydligt bättre.

Och efter en lång dusch ytterligare lite bättre. :)

Med min 1907:e plats totalt hade jag ju i alla fall klarat av att hålla mitt led och för första gången seedat mig till led 3 "på riktigt" (inte via Tjejvasan).

Efter duschen mötte jag upp Håkan, Gustaf, Ivan och Christoffer i ishallen för att äta tillsammans. Där mötte vi även Martin Melin och Per Gustavsson. Lika god mat och lika sugen på mat som vanlig efter Vasaloppet. ;-) Men det var kul att träffa alla och höra om deras upplevelse av loppet.

Under årets lopp brottades jag med tankar om varför jag utsätter mig för saker som det här. Det får räcka nu. Jag skiter i att åka Vasaloppet fler gånger!

Fast precis som vanligt tog det inte många timmar innan allt var glömt och förlåtet och tankar om nästa års Vasalopp började ta form i min primitiva sjukt selektiva hjärna.

Så jobbigt var det väl ändå inte?

Loppet i siffror:
Tid: 5.36.50
Sträcka: 90,84 km
Snittfart: 16,2 km/h
Maxfart: 43,9 km/h
Placering: 35 av 1744 damer  (1907 av 15800 deltagare totalt)
Snittpuls: 86% av max
Maxpuls: 97% av max
(Kuriosa: Snabbaste kilometern snittade jag 28,1 km/h)

Min utveckling på Vasaloppet:
Resultat 2010 - 7.47.20 placering 370
Resultat 2011 - 6.52.52 placering 184
Resultat 2012 - 5.27.45 placering 65
Resultat 2013 - 5.36.50 placering 35
Resultat 2014?

Från vasaloppet.se