Seger i Stråkenloppet 2013!

Det blev en förstaplats i Stråkenloppet i helgen och min första seger i ett skidlopp på snö någonsin. Men det satt långt inne.

I väntan på bussen.

Strax efter sju på söndagsmorgonen hoppade vi på bussen i Östra Ljungby med Gösta i förvar hos Gustafs föräldrar. Bussresan tog sin lilla tid och väl framme i Mullsjö blev det ganska stressigt att hinna få allt på plats. Nummerlappsuthämtningen gick väldigt smidigt men sen skulle vi placera ut skidor i startfållorna och hinna testa skidorna och valla fäste. Gustaf hade med sig tre par skidor som han valde mellan och av misstag tog jag hans Peltonen och vallade fäste på innan jag insåg mitt misstag och fick panikvalla mina egna skidor. Ett par minuter innan start hade jag fått på fäste som verkade funka (i alla fall i den lilla backen strax efter starten som var vad jag hann testa i) och tog mig till mitt startled. Jag startade i startled 3 efter mina Vasaloppsmeriter och stod längst fram i ledet.

Jag kom iväg bra i starten och satsade på friskt. Lite väl friskt skulle det snart visa sig. Nu i efterhand kunde jag konstatera att jag efter bara en minut hade den högsta pulsen under loppet och i hela första backen låg den tokhögt. Jag var helt slut i den långa sega backen och vetskapen om att jag skulle vara tvungen att ta mig uppför den fyra gånger till gjorde inte saken bättre. Efter det handlade det bara om att försöka återhämta sig så gott det gick för att ens kunna fullfölja och inte klappa ihop totalt. Flera åkare från klubben körde om och jag kämpade för att hålla humöret uppe. Andra varvet gick betydligt långsammare och ytterligare åkare från klubben kom i fatt och gick om.

Martin Eckervad, coach för Ski Team Syd, stod längs banan och hejade. Det ger alltid lite extra energi att höra sitt namn och få lite uppmuntran. Och så var det väldigt roligt att det var så många Ski Team Skåningar i spåret. Det hjälpte mig att fortsätta kämpa fast det kändes tungt. På första varvet försökte jag hänga på Johannes och Marcus från klubben men vågade inte trycka på så hårt som jag hade behövt. Däremot åkte jag en hel del med Christian från klubben. Jag tappade honom flera gånger men kom i fatt igen och hade en vit dräkt att ta sikte på. Jag försökte dock köra mitt eget race och köra på där jag är bättre och bara försöka överleva uppför. Vid varvningen fick jag höra att jag var första dam, men hade ingen aning med hur mycket jag ledde.

Banan passade mig extremt dåligt. Det visade sig vara mycket uppför, knixigt och dåliga spår så man fick inte mycket gratis. Spåren i årets lopp var en liten historia i sig. Det var ingen fara alls med genomslag som jag hade befarat efter att ha läst om tidigare års lopp, däremot var det minst sagt sockrigt i backar och knixar och lite lätt sladdriga spår en stor del av banan. I takt med att man blev tröttare och tröttare under loppet blev banan sämre och sämre och det var under en period när täten var på väg in mot mål mycket folk på banan.

När Tobias Westman från IK Stern kör upp jämsides med mig, när han går in mot mål och jag ska ut på mitt sista varv, och nöjt konstaterar att "Det ska bli skönt att få köra i mål nu!" var humöret inte direkt på topp. ;-)

Direkt vid start hade jag insett att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Jag hade tagit på mig dubbla underställ under tävlingsdräkten och hade tänkt känna efter och ta av mig om det inte behövdes. Det blev ingen tid över för det och jag körde på. I paniken innan start glömde jag dessutom att slänga av mig buffen så jag var sjukt varm och lite orolig för hur mycket onödig energi det skulle ta. Kanske bidrog det till att jag var alldeles hemskt yr på slutet och hade svårt att fokusera.

När jag fick tidsrapporter av Anna i klubben på sista varvet blev jag förvarnad om att en dam, Kristina Eliasson från Boxholm-Ekeby, närmade sig bakifrån. En minut vid varvningen var snart bara 10 sekunder och efter sista backen på sista varvet gick hon om. Egentligen ville jag helst av allt bara ge upp och kasta in handduken men jag lyckades peppa upp mig och gå om direkt igen och jag försökte ta fasta på Annas peppande ord om att jag är stark i stakningen. I den efterföljande utförskörningen försökte jag bara fokusera på att stå på benen och sen körde jag på så hårt jag kunde för att försöka få henne att släppa innan målrakan. Det gick inte men jag lyckades i alla fall grilla henne tillräckligt hårt för att jag skulle kunna ta hem segern med 2 sekunders marginal. Håkan och Gustafs skrik och alla oväntade supporters som hejade på "Skåne" längs banan hjälpte mig fram de sista meterna över mållinjen innan jag seglade ihop i en liten hög helt färdig.

Ett riktigt grislopp.
Men bra pannbensträning och ett litet fall framåt för en skånsk stakåkare... ;-)

Skönt att äntligen få slappna av...

En okänd trött åkare som Gustaf fotade med min telefon...

Trött Fia och glad kransmas

Godaste Coca-Colan någonsin? 

Markus Johansson Ulricehamns IF
(tävlar för Ski Team Syd på rullskidor) vann herrklassen. 

Gustaf blev 14:e i H21 och vann en brandsläckare.
Jag vann en lila (!) verktygssats, 1000 kr och en
startplats i Alliansloppet 2013.
Det här börjar ju bli en lönsam hobby nu! ;-)

Loppet i siffror:

Tid: 3.01.20  (en halvtimme långsammare på samma distans som Intersportloppet förra helgen!!)
Sträcka: 43,4 km
Snittfart: 14,4 km/h
Maxfart: 35,3 km/h
Placering: 1 av 23 i D21
Snittpuls: 89% av max
Maxpuls: 97% av max
Puls vid målgång: 94% av max
Kuriosa: mer än 5 min skillnad mellan varv 1 och varv 5 (vilket säger en del om mitt bristfälliga upplägg av loppet...;-))

Resultatlista finns här.