SM:et som försvann (och höll på att regna bort)

I fredags kväll åkte jag, Gustaf, Gösta och Johannes från klubben upp till Lidköping. Vi var väldigt osugna på att gå upp i ottan och sitta i en bil 4,5 timmar innan tävlingen och valde att boka en stuga och övernatta i Lidköping natten innan istället.

Det var ju inget fotoväder direkt men så
här ser stugan tydligen ut i fint väder.
(Bild hämtad från Kronocampings hemsida)

Jag sov ganska dåligt den natten. Gösta fnattade runt och jag vaknade ömsom av hans fnattande och ömsom av att det lät som att stugans tak när som helst skulle ge vika för syndafloden som vräkte ned. Det regnade hela natten och hela morgonen och himlen såg inte ut att kunna bjuda på några oväntade väderväxlingar. Under dagen fick vi rapporter om att det var närmare 20 grader och sol i Skåne och det kändes verkligen som att vi valt att spendera helgen i helt fel del av Sverige. Men det var bara att bita ihop och förbereda sig för dagens tävling.

Johannes var glad trots vädret!

Strax efter tolv var vi på plats på parkeringen vid tävlingsplatsen och började testa skidor och värma upp. Klockan ett gick starten för Gustaf och Johannes i H21 och tio minuter senare gick starten för D21 och H50-H75. (H21 körde tre varv på 16 km-varvet och D21 två.)

Jag önskade Gustaf och Johannes lycka till och filmade starten innan jag själv tog på alla grejjer och ställde upp mig på startplatsen bredvid Madde från IK Stern som tråkigt nog var min enda kombattant i D21. Det var kul att det var just Madde men riktigt tråkigt att det inte var fler som ställde upp. Kravet för att en tävling ska räknas som SM är att det finns minst tre deltagare i klassen och D21 var därmed den enda klassen som inte hade SM-status. Trist. =(

Gustaf ställer upp sig för start

Snart går starten!

Lagom till det var ett par minuter kvar till start kom en riktigt skur och det var lite svårt att hålla värmen innan starten. Men jag fick snabbt upp värmen när starten gick! Det var fullt ös som vanligt. Jag stakade på för allt jag hade eftersom jag vet hur viktigt det är att hitta ryggar och position tidigt i loppet. Och i all röra försökte jag hålla koll på var jag hade Madde också. Hon var bakom en kort stund innan hon kom som ett jehu och jag fick växla upp ytterligare för att hänga i. Efter utförskörningen strax efter starten började första stigningen och i samband med det började en liten klunga formas. Vi var 5-6 stycken; jag, Madde, två andra från Stern och nån till. 

Jag tyckte det funkade bra att hänga med fram till någonstans strax innan 5 km (tittade på klockans kartplot nu i efterhand...). Det störiga är att jag inte riktigt är medveten om vad som hände då. Jag hade en liten svacka en kort stund när jag låg sist i klungan och framförvarande fick nån meter. Jag inbillar mig att jag gav upp alldeles för lätt istället för att försöka kämpa mig ikapp direkt. Jag ville inte bränna mig totalt och hörde att jag hade åkare bakom också och tänkte nog att jag skulle kunna ta in det lite senare. Puckat. Jag skulle satsat allt jag hade för att hänga med såklart. Det stör mig verkligen såhär i efterhand. Det kanske inte hade räckt för att komma ifatt eller hänga kvar ändå men jag borde gjort ett försök och inte gett upp så lätt.

Istället fick jag köra en stund ensam innan jag fick ett gäng gubbar att dra runt på resten av sträckan. Jag hörde att jag hade någon efter mig men blev lite förvånad när jag drack vid vätskekontrollen på andra varvet och insåg att jag hade ett koppel på typ 6-7 åkare. Då gjorde jag ett försök att rätta in mig i ledet men då sänktes hastigheten avsevärt och jag hade inte ro att ligga och mysåka där utan gick upp och försökte köra på i mitt eget tempo istället. Jag hade ju haft förhoppningar om att bli ikappåkt av någon som kunde hjälpa mig jaga ifatt framförvarande men fick ge upp de förhoppningarna. Positivt med sällskapet var i alla fall att de fick mig att hela tiden kämpa vidare och inte ge upp.

Jag hade lite blandade känslor efter tävlingen. Jag var självklart besviken på att jag gav upp klungan så tidigt i loppet och inte kunde ge Madde en fight.  Men jag var samtidigt nöjd med att jag kom igen och fortsatte kämpa på när jag insett mitt misstag och inte tappade mer än drygt tre minuter totalt trots typ 27 km solokörning (eller i alla fall solodragning.) Och jag slog i alla fall igeln Bertil den här gången. ;-)

När jag gick i mål hade jag dock ingen aning om hur långt framför Madde hade varit. Jag sprang direkt bort till tältet med överdrag och slet av mig mina genomblöta tröjor och fick på mig torrt på överkroppen och ett par överdragsbyxor. Sen sprang jag tillbaka till målet för att se herrarnas målgång.

Det blev en historisk spurtseger för Marcus Jönsson över Tobias Westman! Samuel Norlén kom på tredjeplats.

Drygt fem minuter senare kom en trött och besviken Gustaf i mål. Jag tycker (såklart) att han gjorde ett bra lopp med tanke på att han knappt har kunnat staka någonting på grund av handen på över en månad. Riktigt bra med tanke på det faktiskt! Fast själv var han som sagt mest besviken på att han inte placerade sig bättre än 10:a i H21. Väldigt positivt är i alla fall att han inte har haft ont i handen efter loppet och att den därmed kan betraktas som återställd efter ett maxtest av värsta slag! Härligt! =)

Gustaf tog skidorna bort till parkeringen medan jag stod i tältet med genomblöta pjäxor och för lite överdragskläder och höll på att frysa ihjäl. Burr. Efter en liten stund kom Johannes också och jag fick låna en av hans extratröjor medan vi väntade på att Gustaf skulle komma och hämta upp oss.

Duschen på campingen var efterlängtad vill jag lova och jag stod där länge och väl och försökte få upp värmen igen.

Gösta och Gustaf slappar innan banketten

Klockan fem var det prisutdelning följt av "bankett" på restaurangen på campingen. Maten var nästan lika efterlängtad som duschen! Vi hamnade vid samma bord som Magnus från SK Hylte, som visade sig vara en flitig bloggläsare, och hans fru Sofie och hade en riktigt trevlig kväll i deras sällskap. Halländska är verkligen en charmig dialekt! =) (Vi fick en liten språkkurs under kvällen och lärde oss bland annat att burkvalla heter böökvalla på halländska. ;-))

Det blev inte en riktigt lika blöt tillställning på kvällen som på dagen men vi höll i alla fall värmen! ;-)

Jag vann ingen SM-medalj men ett
presentkort på Intersport och en blomma...

Prinsesstårta till fikat

Idag har vi tillbringat ett antal timmar i bilen och nu några timmar i soffan. Så skönt! (Det sistnämnda.)

Nu är snart kycklingen i ugnen färdig.
Jag är hungrig som en varg och det ska bli riktigt gott med kvällsmat.


Loppet i siffror:
Tid: 1:24:34 (+3.21)
Sträcka: 32.17 km enl. Garmin
Medeltempo: 2:38/km
Snittfart: 22.8 km/h
Maxfart: 37,9 km/h
Snabbaste kilometern: 29,2 km/h
Placering: 2 av 2 (17/38 på 32 km-banan)
Snittpuls: 87% av max
Maxpuls: 93% av max

Preliminära resultat finns här