Högmod går före fall

Jag är lite lagom slö, trött i benen och har ont lite här och var.

Idag tog jag mig friheten att sticka ut på ett eftermiddagspass redan vid tretiden. Vädret var superfint och jag var sugen på att komma ut och röra på mig. Jobba kan jag göra när det regnar! ;-) Sen Gustaf i ett svagt ögonblick råkade lova bort sin cykel (Nishiki SRI Team) i helgen har jag gått och funderat på när jag ska få till ett cykelpass. Idag var dagen! Efter att ha upptäckt att alla cykelgrejer är spårlöst försvunna i flyttlåderöran i källaren fick jag rota fram en av Gustafs cykeltröjor och mina vanliga cykelbyxor utan stoppning. Vattenflaskan fick snällt stanna hemma eftersom Gustafs cykel inte har någon flaskhållare. 

Jag bestämde mig för att köra ut till Skrylle. Skrylle är ett naturområde utanför Lund och där finns vatten och glasskiosk. Allt man behöver en solig sommardag! =) På vägen ut till Södra Sandby körde jag om en cykelpendlare. Strax efter stannande jag för att kolla kartan på telefonen för jag hade funderingar på att köra till Genarp i stället men jag bestämde mig för att strunta i det. Så jag cyklade vidare igen och passerade cyklisten igen. Som vanligt i högre fart än jag egentligen hade tänkt hålla. När jag trampade vidare insåg jag att han låg i rygg på mig och vi trampade på i friskt tempo. Jag var snäll och lät bli att snora åt sidan som jag brukar och han låg kvar tills vi passerade en väg. Då var han tvungen att stanna och snöra skorna och han vinkade och tackade för draghjälpen när jag cyklade vidare. Puh. Sicken tur. Jag kunde andas ut och cykla vidare och försöka få mjölksyran ur benen....;-)

Benen var alltså inte helt pigga inför klättringen upp mot Skryllegården men jag trampade på så gott jag kunde. Väl på plats drack jag lite och gav mig iväg ut på jakt efter cykelvägar. Efter att ha läst på tavlorna och inte hittat några cykelleder eller någon info om var man får cykla gav jag mig ut på ett första varv på 5 km-slingan. 

Skönheten och spårkartan

Det var lite lagom upp och ner och stenar och rötter för en ren nybörjare som mig. Jag konstaterade att det gäller att hålla tungan rätt i mun och hela tiden ha stenkoll på vad som händer framöver. En viftning efter ett kryp på armen höll på att sluta i en vurpa och jag insåg att det gäller att ha båda händerna på styret. Tillbaka på Skryllegården igen gav jag mig ut på milspåret. När jag hade passerat "Trollskogen" stannade jag till för att ta en bild på vägen in i skogen som jag skulle köra på. I samma ögonblick inser jag att det sitter en skylt där. Med en överstruken cykel. Tusan. Insåg att samma restriktioner kanske hade gällt hela rundan jag redan kört och konstaterade att jag lika väl kunde fortsätta där som att vända om. 

Inte välkommen...=(

Efter en glasspaus i halvtid stack jag ut igen. Det kan vara så att jag trots allt (kanske i protest mot bristen på information eller bara för att det var så förbannat roligt?) gav mig ut på ytterligare ett varv på milspåret. Det kan också vara så att jag den här gången såg att det faktiskt satt skyltar lite här och var. Dock inga i början av slingan av någon outgrundlig anledning. 

I en knixig nedförsbacke och ett ögonblick av oaktsamhet hände det. Istället för att vara helt fokuserad på nuet planerade jag för hur jag skulle ta kurvan längre fram och lyckades göra en praktvurpa. Jag tog med mig lite sten från Skrylleskogen hem under huden i mina handflator,  högersidan från knä till arm välkomnades bryskt av grusen på stigen och den vassa stålpedalen skar in i vänsterbenet. (Fast jag var rätt nöjd att jag inte hade spd-pedaler.) Jag reste mig och konstaterade att cykeln var hel. Och att jag bara hade lite skrapsår. Mådde dock illa, antagligen för att jag blev lite chockad och inte hade druckit så mycket. Jag undrade hur det skulle gå att cykla med mina uppskrapade händer och ringde Gustaf och beklagade mig lite och förvarnade om behov av ev. taxiservice. Det kändes bättre när jag fått beklaga mig och jag gav mig upp på cykeln efter att ha satt tillbaka kedjan. Istället för att cykla vidare på milspåret vände jag upp till närmsta korsning och tog en kortare väg tillbaka hem mot Lund igen. 

Det gick såklart att cykla trots skrapet men jag fick hålla lite lustigt i styret. (Som förövrigt är det bredaste jag sett nån gång!)

Fett styre!

Väl hemma konstaterade jag att det trots allt blev ca. 2,5 timmars cykling ändå och jag tror att det kommer att kännas i benen imorgon! =) Efter lite sprit (i såren), en inte så skön dusch och mat i magen är jag rätt nöjd med dagen trots det tråkiga slutet. Fram till vurpan var det ett riktigt roligt och skönt pass i solsken och finfina omgivningar. Synd bara att det är en bit till bra mountainbike-slingor från Lund...