Handduken är kastad - Stockholm Marathon 2012

Ja, det har ju egentligen varit klart ganska länge men nu tänkte jag komma ut med den tråkiga "nyheten" även i cyberrymden: Det blir inget Stockholm Marathon för mig i år. Jag har hunnit förlika mig med tanken efter allt vadstrul men det är inte mindre tråkigt för det.

Efter det där löppasset veckan efter Lundaloppet när det tog helt stopp har jag totalvilat från löpning. Min sjukgymnast skrev en remiss till ortopeden på Universitetssjukhuset i Lund och jag ville invänta det besöket och inte göra något värre än det redan är. Efter ganska precis två veckor utan löpning gav jag mig ut en kort sväng i söndags för att se hur det kändes. Jag hade fått tid för besök på ortopeden dagen efter och ville kunna utvärdera hur det kändes att springa efter en längre vila.

Jag sprang lugnt och fint och lyssnade på varenda tillstymmelse till känning i vaden. Det var så himla skönt att springa iväg med ett normalt löpsteg och utan känning i vaden. Dock dröjde det inte många meter innan jag anade den där känslan igen men det var inte alls som tidigare och det var helt klart under kontroll och blev inte värre under passet.

Hos sjukgymnasten på ortopeden fick jag ytterligare en fascinerande uppvisning i yrkeskunnande och engagemang. Jag vet inte om jag har haft tur men de sjukgymnaster jag mött hittills har verkligen varit duktiga och inspirerande personligheter!

Efter ett antal olika balansövningar och klämmande och kännande konstaterade han att det nog kan vara så att min högerfot är roten till det onda. Jag stukade den ganska rejält under Lidingöloppet 2009 och den var verkligen helt slapp och rörlig i sidled där den inte ska vara rörlig. Detta har, vad jag förstod, gjort att hälen inte är så rörlig som den ska. Det var väldigt stor skillnad när jag gjorde de olika konstiga balansövningarna. En annan lite lustig sak som han konstaterade och som jag själv tänkt på på sistonde var att min högra vadmuskel är betydligt klenare och mindre än min vänstra.

Rullskidåkningen har säkert bidragit till att den trots allt fungerar ganska bra. Men allt det här förklarar kanske också varför jag har lite svårt med balansen på rullskidor när jag åker på ett (höger)ben och kanske delvis även varför jag fått så ont i fötter/ben på skate. Intressant! Det känns verkligen spännande och inspirerande att vara med om en sådan här undersökning. =)

Efter undersökningen gjorde han någon slags tryckavlastning av foten genom att trycka utav bara h*lvete på fotknölen samtidigt som jag vred och han tryckte foten i olika riktningar. När jag gick ner från britsen undrade han nyfiken hur det kändes. Jag visste inte hur det "skulle" kännas men konstaterade att foten kändes "slapp" och totalt avslappnad och att det var väldigt skönt att gå på den. Magic.

Det var ungefär vad vi hann med men ett nytt besök är inbokat nästa fredag och då ska vi gå vidare med hur vi ska få bukt med mitt strul. För att förstå anledningen till vadproblemen behöver han även se hur jag springer och göra en löpanalys. Fram tills dess är det alternativ träning som gäller. Han började prata om att inte överstiga en femma i smärta på en tiogradig skala där man svimmar vid tio, men konstaterade efter mina frågor om smärtgraderingen att jag nog var ett hopplöst fall och att det var bäst att jag inte springer alls tills vi ses igen. ;-) (Jag uppfattar det ju tex inte som att jag har jätteont utan kanske någonstans runt 4-5 men har ju inte kunnat springa hem efter vissa banlöpningspass. Och det var inte ok (såklart)...)

Så trots att det inte blir något Stockholm Marathon känns det väldigt bra! Jag känner att jag är i goda händer och hoppas på att kunna komma till rätta med både det här och ev. andra framtida problem som skulle kunna uppstå. Kanske springer jag Stockholm Marathon nästa år. Kanske inte. Men springer det gör jag! För livet! =)