60 kilometer ren glädje

Dagens distanspass på rullskidorna var ett av de bättre på länge:

1. Det var fint väder 

2. Det inkluderade en glasspaus (med en STOR glass)

3. Jag hade en grymt positiv känsla i kroppen och det kändes som jag skulle kunna fortsätta åka i all evighet.

Vi hade Gustafs gamla kompis Viktor och hans tjej Andrea över på middag igår kväll och som vanligt när det kommer till våra middagsbjudningar visade det sig bli en ypperlig kolhydratuppladdning inför dagens pass. Vi åt Gustafs goda grillade kyckling med bästa marinaden, klyftpotatis och sallad och frossade i aioli och guacamole. Till efterrätt blev det gamla vanliga chokladkakan efter Gustafs önskemål. Fast denna gång med lite jordgubbar till. Gott! Och så drack Gustaf kaffe igen efter två veckor fyllda av ångest och abstinens...;-)

Granatäpple är gott i sallad!

Längtan efter sommaren

I morse vid 10-tiden gav vi oss ut på dagens klassiska distanspass. Jag körde på tvåor och Gustaf på treor. Jag var sugen på att köra ut mot Genarp och Häckeberga och planen var att köra runt 5 mil. Och att få till en glasspaus någonstans längs vägen...=) När vi kom fram till Genarp hade Gustaf ont i ryggen och var allmänt risig så vi bestämde oss för att skippa Häckeberga och köra hemåt via Dalby istället. 

Härliga Skåne!

Lustiga rullskidåkare

På vägen tillbaka passerade vi naturreservatet Skrylle och där stannade vi till en liten stund och åt en glass. Jag tänkte egentligen nöja mig med två kulor men Gustaf skulle ha tre och jag kunde ju inte vara sämre. Men jösses vilket stor glass det var! Fast den slank ner. Såklart...;-)

Fetaste glassen!
Pecannötkola, brownie och passionfruktssorbet

Gustaf ser ut att vara lite bekymrad
över hur han ska orka hela glassen.

Gustaf var inställd på att köra raka vägen hem sen men jag kände mig pigg och ville få till i alla fall fem mils åkning så jag bestämde mig för att köra vidare en sväng själv. Efter lite förlängningar kors och tvärs landade jag på nästan 62 km och var fortfarande oförskämt pigg. Fast nån måtta får det ju vara. En banan, glasspausen under turen och att jag körde på tvåor gjorde såklart sitt till men det känns ändå som ett positivt formbesked! 

Kära gamla Hardebergabanan i vårgrönskan

Det var skönt att få ett bra avslut på veckan efter två avbrutna pass. Torsdagens 4x4 på crosstrainer på gymmet blev bara 3x4. Jag fick inte upp pulsen över 90% och tog det som en hint om att det var lite mycket med tre intervallpass på lika många dagar. Jag hade kört långa backintervaller på rullskidor på onsdagen och 10x400 m på bana på torsdagen. På banlöpningspasset hade jag glömt pulsbandet och det var kanske bäst så. Jag hamnade mitt emellan två grupper och sprang med en lite snabbare grupp än jag tänkt och fick kämpa friskt för att hänga med. Det var ca. 45 s vila mellan varje fyrahundring men vilan kändes kortare och kortare för varje intervall och de sista hann jag knappt återhämta mig alls innan det var dax igen. Fast jag sprang i alla fall 10 st och låg runt 88/89s på alla utom sista som jag sprang på 84s.

Det andra avbrutna passet i veckan var gårdagens försök till en löprunda. Jag stretchade ordentligt innan jag gav mig ut men haltade iväg som en enbent kråka. Det gick inte alls. Satan. Jag gick en sväng i kvarteret och gjorde några försök till men insåg det absurda i det hela och gav upp och gick hem. Jag blir tokig på den förbannade vaden. Jag vill ju springa!

Det är verkligen en himla tur att jag har mina rullskidor att avreagera mig på! =)