Born to run

Gårdagens löppass var lite för bra för att jag ska kunna sluta tänka på det än så ni får stå ut med ytterligare ett inlägg om den här fantastiska dagen…

Under de tre timmarna vi sprang igår hann många ämnen avverkas och många tankar flyga genom huvudet:

I början av gårdagens löpning funderade jag mest på att jag frös och att jag borde ha tagit vantar och kanske en jacka och inte bara underställ och t-shirt. Och konstaterade att alla andra hade avancerade camelbacks eller vätskebälten med småflaskor medan jag sprang runt med mitt skidbälte som jag fick spänna åt hårt och högt upp för att det inte skulle skumpa runt.

Första kilometerna försökte jag känna efter hur tempot kändes och lyssna på kroppen. Det gick ganska långsamt och jag hängde på en liten grupp som verkade hålla lagom tempo. Jag märkte dock att jag inte var riktigt lika oansträngd som de jag sprang med just då. Jag vet ju inte vad jag orkar i längden och ville inte riskera att springa på för fort i början och gå in i väggen. Så jag var inte så social i starten direkt och tog inga initiativ till några diskussioner som skulle göra min andning mer ansträngd. Jag försökte hålla koll på pulsen och känna efter mycket istället. Jag försökte slappna av och flyta med med så lite ansträngning som möjligt. Snart hade de snabbaste i gruppen försvunnit iväg och tempot kändes bättre. Efter en liten felspringning samlades vi ihop till en större grupp som höll ett bekvämt tempo.

Det pratades om ditten och datten. Maratonlopp i New York och Stockholm. Ultralopp i Lund. Rullskidåkning och Vasaloppet. Blåsor och skor. Så kanske inte ditten och datten i den bredaste formen utan mest om idrott och framförallt löpning. =)

Ibland fick jag en uppenbarelse i det vackra vädret och bara njöt av att insupa de fina omgivningarna. Ibland stannade någon upp och tog en tugga på en energibar eller en klunk dricka. Knöt ett skosnöre eller tog ett foto.

Vi sprang på grusvägar och små stigar. Uppför och nedför. Bland rötter och stenar. På spångar och broar. För det mesta var det torrt och fint men ibland lite geggigt. Vi försökte följa de orangemarkerade pinnarna som satt lite här och var. Vi lyckades dock missa flera för att vi hade så mycket annat att titta på och prata om men hade tur och möttes snart av korsningar utan orangea markeringar så vi kunde konstatera våra misstag och vända om och leta upp rätt vägar.

Daniel Erman hade vänt om för att han anade att vi skulle kunna springa fel på ett ställe och han sprang sen med oss fram till slutet. (Jag inser att jag vid det här laget helt hade tappat uppfattning om tid och rum och har ingen aning om var han anslöt till vår grupp…)

Det var så skönt att springa så här långt utan att hela tiden behöva kämpa, fysiskt såväl som psykiskt. Visst, knäna värkte lite när jag sprang utför och min högerfot var inte helt stabil och jag fick se upp så jag inte trampade fel. Men det här var paranteser och petitesser i sammanhanget. Igår flöt jag fram i ett härligt flow och hade inga som helst problem att motivera mig. En liten stund sprang jag och tänkte på boken "Born to run" och teorin om att vi människor är födda till att springa långt och lugnt. Det kändes verkligen så. Jag kände mig fri, lätt och lycklig. Här var vi ett gäng människor i olika åldrar och form, killar och tjejer som sprang fram i naturen tillsammans som om vi aldrig gjort något annat. Som att vi var födda att springa just så här.

Idag är jag lite stelbent, ganska trött och redan hungrig efter frukosten.
Men mest bara väldigt nöjd.

Åh. Jag hoppas kunna göra om det här snart igen…=)