Vasaloppet 2012 - 65:a på 5.27.45!

På kvällen innan Vasaloppet spelade jag lite önskemusik på Iphonen för Håkan och gänget som vallade. Allt från Twisted Sisters till Frälsningsarméns "Pärleporten" spelades. Och självklart "Just idag är jag stark" med allsång på frasen:

"Jag har väntat så länge på just denna dag. Och det är skönt att den äntligen kommer!"

Fast det var inte precis så det kändes på morgonen när vi gick upp halv tre på natten, packade ihop våra grejjer och gick bort till byggnaden där frukosten började serveras klockan tre. Jag var som väntat inte så hungrig men lyckades tvinga ner lite gröt och ett par mackor. Vi hade förberett reservfrukost för bussresan kvällen innan och jag åt en risifrutti och en PreSport på bussen.

Bussresan gick riktigt bra och vi kom tidigare än förra året till starten. Vi var framme strax innan fem och jag och Gustaf joggade bort till startled 3 och ställde oss i kön. När vi stått där ett litet tag såg vi en kille med en extremt stark pannlampa närma sig i mörkret. Gustaf undrade lite ofint vad det var för någon som gick runt med den störiga lampan som bländade honom. När killen i fråga stängde ner pannlampan kunde vi konstatera att det var Martin Ekwall från LEDsmi. Kul att träffa honom där! =) Mindre kul att han inte kunde åka Vasaloppet på grund av förkylning. =( Nu roade han sig istället med att fotografera i ljuset av sin pannlampa!

Medan vi stod och väntade på att de skulle börja släppa in folk i fållorna såg jag ytterligare ett bekant ansikte passera förbi med skidorna i högsta hugg. Blogg-Håkan! Han blev förvånad över att se mig och undrade hur jag kunde känna igen honom. Hur många skidåkande asiater finns det i Vasaloppet? ;-)

Halv sex öppnade fållorna och vi kom långt fram i ledet. Vi hade tre led framför oss och stod långt ut till vänster.

På plats i fållan

Sen gick vi på toa och tillbaka till bussen för att fixa i ordning våra väskor och överdrag. Sen på toa en sista gång igen innan vi gick in i fållan i sista sekund kvart i åtta. Klockan åtta gick starten och det enorma startfältet exploderade! Gustaf var inte så nöjd med hur han kom fram men jag tyckte det flöt på ganska bra och jag tyckte det var rätt skönt att vara långt ut på flanken och inte gegga runt i mitten. Det körde dock ihop sig lite då spåren blev färre och färre men jag lyckades stå på benen trots flera incidenter runt omkring. Puh. Strax innan backen hörde jag ett "hejja tjejer" och såg ett bekant ansikte. Erik Wickströms fru Ida stod där och fotograferade och jag lyckades hamna på bild (fast inte i fokus...;-)).

Sen började den fruktade backen. Fästet var sådär men det funkade att ta sig fram. Typ halvvägs upp i backen hände det som absolut inte fick hända; någon lyckades trampa av trugan på min stav. Det kändes helt overkligt när jag lyfte upp staven och såg att jag inte hade någon truga längre. Svärandes tog jag mig vidare upp i backen och använde staven så gott det gick. Efter backen såg jag en handskriven skylt som utannonserade "STAVAR". Jag stannade till och undrade om de hade lösa trugor men de hade de inte. De undrade om stavlängd och jag bad om en 145:a. (Det visade sig dock vid målgång att jag fått en 140 cm lång stav. Utan att jag märkt nått under loppet. Intressant...;-))

Efter lite tjafs med dem gällande hurvida jag skulle kunna få tillbaka min Premio-stav eller inte efter loppet körde jag vidare bitter över att behöva köra hela loppet med en billig stav med lite för stor rem och att bli av med min i övrigt hela finstav. Men jag förvånades över hur bra det ändå fungerade! Så här i efterhand stör jag mig mest på att jag stannade och tjafsade med dem överhuvudtaget och lät massor av personer passera förbi.

Min stav fanns inte bland "upphittat"
Övervägde ett tag om jag skulle sno med
mig staven längst till höger i bild i stället...;-)

Jag stakade på fram till Smågan, körde genom kontrollen och vidare för att plocka upp min första flaska från VasaSvahn på deras station strax efter den officiella. Deras drickalangning fungerade kanon! Det var riktigt skönt att inte behöva stanna i de överfulla stationerna. Deras langningar var väl utmärkta med tre reflexvästar med avståndsnedräkning och då var det bara att gå ut i högerspår och hojta "VasaSvahn", dumpa "pantflaskan" och få en ny med varm Vitargo. Jag passade på att dricka när jag fick flaskan och sen försökte jag dricka en gång till innan jag fick nästa.

När jag hade kört två mil konstaterade jag att det bara var ett Marcialonga kvar att åka. Kändes bra! ;-) Runt 35 km hade jag en rejäl dipp. Jag slängde i mig en Liquid och väntade på att få en kick av den.

Glidet funkade super och jag stakade på så gott jag kunde. Det var dock oväntat trångt i spåren och jag hade lite problem med att kunna hålla önskad hastighet eftersom jag är så ojämn. (Relativt snabb i stakning och långsam uppför i diagonalåkning...Dessutom hade jag ju bra glid och halvkasst fäste.)

De sista tre milen kändes kul att ge sig ut på eftersom jag hade dem färskt i minnet med en positiv känsla sen förra helgen.  Dock var backarna som jag stakade då inte riktigt lika lättstakade och kändes både brantare och längre...;-) Men det gick ändå helt ok. Fästet hade blivit lite bättre i takt med att klistret hittat fram under burkvallan och jag kunde diagonala utan att behöva kämpa lika mycket som i början.

På nått ställe hörde jag att Brink hade gått i mål och började fundera på hur jag låg till för dammedaljen. Jag hade ingen aning om hur jag låg till placeringsmässigt någon gång under loppet och började bli orolig för att damerna skulle åka riktigt snabbt och att jag skulle missa medaljen och mitt mål att vara bland de 100 första damerna. Lite senare fick jag höra från en åskådare att medaljtiden för herrarna låg på 5.28 och att vi skulle kunna klara det om vi stod på. Jag körde och räknade på tider och försökte uppskatta hur mycket långsammare jag skulle köra sista tre milen nu jämfört med förra helgen. Kom som vanligt aldrig fram till några resultat i mina huvudräkningsförsök men höll mig sysselsatt i alla fall...;-)

Första delen av Tjejvasan-delen gick ganska tungt men jag hade ändå en positiv inställning och visste att det skulle bli mycket utför och lättare partier längre fram. Jag stakade på för allt jag hade på partierna som passar mig och tog det lugnare uppför. Stakade mycket uppför också fast jag hade hyfsat fäste för att jag tyckte det tog mindre på krafterna. Jag var lite orolig att det skulle straffa sig och att armarna skulle börja krampa men det var inga problem. Jag varierade stakningen genom att köra "hönan" (tror att det är vad andra kallar "styrkestak") och lite överdrivet stor stakning ibland för att sträcka ut och avlasta. Det funkade bra!

Sista två milen satsade jag för fullt för att klara herrmedaljen. Då började jag verkligen se slutet på det och jag ville inte ha några krafter kvar om jag skulle missa medaljen utan ha gjort vad jag kunde och hela tiden ha ett driv framåt. Hade jag inte haft medaljen inom räckhåll hade jag nog inte haft lika lätt att stå på som jag gjorde. Sista milen insåg jag att det verkligen skulle bli på håret. När jag hade tre kilometer kvar kunde jag fortfarande inte räkna ut om det skulle gå utan satsade bara allt för att ha gjort vad jag kunde i alla fall.

När jag var någonstans vid Aukland-backen hörde jag speakern säga att det var två minuter kvar av medaljtiden. Jag stakade på för allt jag hade och när jag närmade mig sa speakern att det nu var 40 sekunder kvar. Då tog jag mig uppför den sista nya backen och stakade mig in i mål. Med ett stort leende på läpparna (snarare gapskratt) och med 17 sekunders marginal till medaljtidens slut. En fantastisk känsla!

Medaljen!

Jag stannade upp och stod och hyperventilerade helt chockad, tårögd, trött av spurten och sjukt nöjd. Det tog ett bra tag innan jag lyckades sansa mig. I samma veva mötte jag Thomas Wollentz som jag även mötte efter Marcialonga och vi blev intervjuade av Dalarnas tidning samtidigt som jag pratade med Sofia och en annan klubbkamrat som stod på andra sidan staketet för att få reda på min placering och hur det gått för Gustaf. Totalt kaos och mycket känslor på samma gång!

Loppet i siffror:
Tid: 5.27.45
Sträcka: 90,84 km
Snittfart: 16,6 km/h
Maxfart: 44,4 km/h
Placering: 65 av 1734 damer   (2617 av 15807 deltagare totalt)
Snittpuls: 86% av max
Maxpuls: 97% av max
(Kuriosa: Snabbaste kilometern snittade jag 29,4 km/h)

Min utveckling på Vasaloppet:
Resultat 2010 - 7.47.20 placering 370
Resultat 2011 - 6.52.52 placering 184
Resultat 2012 - 5.27.45 placering 65
Resultat 2013 - ?

Stort tack till Håkan för allt fix med våra skidor och till hela Björnstorpsgänget för trevligt sällskap under helgen!

Nu packar vi in längdskidorna i förrådet och rullskidsäsongen 2012 är officiellt i gång! =)