Fästet visade sig omgående vara riktigt dåligt men i de brantaste backarna saxade i stort sett alla och jag hade inte ro att stanna och börja klegga på mer fäste med risk för dåligt glid senare i loppet. Jag försökte att ta det lugnt och tänka att mitt lopp börjar när utförslöporna och stakningen börjar och bara ta mig framåt så effektivt det gick. Inne i byarna var det tjockt och tungt men efter att ha passerat de värsta backarna kändes det lite bättre igen. Glidet kändes väldigt bra. Lagom till att hoppet hade börjat återvända kom det nya uppförsbackar som aldrig ville ta slut.
Det var väldigt skönt att komma in i Moena igen och påbörja sträckan som vi hade kört dagen innan. Det gör mycket att känna till banan och veta vad som väntar tycker jag! Utför stakade jag på för allt jag hade. Jag visste att det här var de enda ställena jag kan plocka placeringar på och jag körde och intalade mig att det här var mitt lopp och hyllade Håkans glidvallning. Jag hade kanonbra glid och blev i stort sett inte omgliden av någon. Bra för psyket. Det stora problemet var alla med dåligt glid som stoppade upp och som man fick byta spår på grund av. Men det är väl sånt man får ta…=)
Armbågen hade börjat göra sig påmind efter typ 15 km och jag försökte avlasta den så gott det gick. Jag visste att den inte skulle kunna stoppa mig under loppet men vill ju inte riskera hela skidsäsongen heller…=(
I Predazzo åt jag ett katrinplommon och lite choklad och drack Enervit. Gott! Hade börjat känna mig lite tom på energi och försökte tänka på att dricka mer och oftare efter det. Jag körde och sneglade lite på klockan och konstaterade att jag skulle få stå på utav bara helvete om jag skulle vara i närheten av fyra timmar som Gustaf optimistiskt hade gissat skulle kunna vara rimligt. Kände mig rätt dålig men konstaterade att jag gjorde vad jag kunde och bestämde mig för att fortsätta med det…=) Jag satsade på att ta så många placeringar jag bara kunde utför och att vara så trött som möjligt inför sista backen. I mål tar man sig ju alltid. Målet var ju trots allt att bli tröttare än jag någonsin varit och jag tror faktiskt att jag lyckades!
Sista backen var en mardröm. Jag stannade och fick klister på skidorna vid Tokos vallastation på den nästsista stationen innan backen. Jag var förvirrad och inte säker på om det var den sista eller inte och ville inte chansa. Dessutom tänkte jag att det kunde vara bra att ha lite fäste sista biten innan backen också så att jag kunde börja förbereda benen på att få jobba lite….=) Det var helt rätt beslut och jag tappade inte alls så mycket glid som jag befarade. Inför sista backen kändes det skönt att bara bränna förbi alla som ville hjälpa till och valla och fokusera på att börja klättringen.
Jag var slut på energi och helt apatisk. Folk stod och hejade, andra åkare kom och körde förbi men inget kunde få tävlingsinstinkten att vakna till liv och få mig piggare. Serpentinerna bara fortsatte och det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Klockan tickade men jag stod i stort sett på stället och stampade. Jag stannade och hängde på stavarna ett par sekunder. Men så. Tillslut. Där efter en krök öppnade upploppet upp sig och jag stakade mig fram de sista meterna in i mål. Helt tom, men så lättad! Det var över!
 |
| Representativ bild för hur jag kände mig på slutet... Foto: Rickard Bergengren |
Gustaf och Rickard stod på bron vid målet och hojtade och kom sen över och pratade med mig genom staketet och jag fick höra hur det gått för dem. De hade gjort kanonlopp båda två och det var fantastiskt skönt att stå där i solen och småprata med dem.
Sen gick jag och lämnade mina skidor, hämtade min säck med ombyte och tog den skönaste duschen på länge.
 |
| Fantastiskt skönt efteråt! |
 |
| Tog en random bild över området och råkade få ett bekant ansikte att fastna på bild utan att jag visste om det förrän efteråt...Nån som ser vem? =) |
Efter det mötte jag upp Håkan. Håkan hade lyckats med bedriften att knäcka sin premiostav innan start men tillslut fått tag på en 5 cm för lång stav med konstiga handtag och remmar. Han hade gått i mål 20 min innan mig och var om möjligt ännu tröttare än jag uppför sista backen. Nästa år får han se upp! =)
Jag gick och hämtade ut maten och gjorde mitt bästa för att få i mig lite av pastan med tomatsås som de serverade. Gulaschen efter Jizerska står sig fortfarande lätt som den bästa efterskidlopps-maten! Den här pastan var ingen höjdare.
Efter målgång mötte vi Micke Åström från Ronneby och stod och snackade ett tag med honom. Alltid trevligt att se lite bekanta ansikten när man är ute på sådana här äventyr!
Sen gick jag och Gustaf och köpte våra diplom med mellantider och konstaterade att jag bara var en minut efter Gustaf upp för backen. Det betyder dock inte att jag var snabb utan att vi båda var väldigt långsamma och hade haft samma taktik….=)
 |
| Diplomet |
Loppet i siffor:
Tid: 4.49.13
Sträcka: 69,73 km
Snittfart: 14,4 km/h
Maxfart: 37,1 km/h
Placering: 56/906 damer 1415/5550 totalt
Snittpuls: 85% av max
Maxpuls: 94% av max
Sjukt bra kört! Gratulerar till en fin prestation!
SvaraRaderaVad bra gjort!! Ett långt äventyr. Kul att läsa om 'et. Några erfarenheter, något du skulle göra samma? annorlunda?
SvaraRaderaDu e strålande bra...ärlig och rakt på i ditt sätt att skriva. en inspiration. Nästan så man själv känner tröttheten i kroppen när man läser o lättnaden att vara imål. Åker ni Billingenslånglopp i helgen? Hade varit kul att säga hej :) Jag har också fått armbågsproblem :( vet inte hur jag ska bli av med detta till Lördag...ha de bra :-) Thomas Andersson (Funbeatvän)
SvaraRaderaTack allihop för era uppmuntrande ord! =)
SvaraRaderaLasse: Något mer fäste hade nog inte varit någon fara för glidet. Provade bara på platten och borde testat mer och i lite motlut. Tror jag hade kunnat spara lite tid där faktiskt för jag hade det väldigt slitigt uppför. Skulle nog värmt upp mer också. Eller ja, mer och mer. Värmde inte upp alls mer än vallatesterna och lite jämfotahopp i startfållan. ;-) Tog ett tag för mig att komma igång kände jag. Det var dock helt rätt att gå rakt in i fållan med säcken så fort vi kom. Fick ett bra utgångsläge tack vare det! Tror att jag kunde tjänat lite på att veta hur sista backen såg ut också. Ångrar att vi inte åkte den dan innan. Det var väldigt jobbigt att inte veta var den tog slut.
Thomas: Tror inte det blir något Billingen för min del. Hade det inte varit för armbågen och allt annat som är inplanerat innan Vasaloppet hade jag nog inte tvekat...Jag ringde faktiskt sjukgymnast idag men det är lång väntetid. De skulle försöka klämma in mig så jag håller tummarna på att de hör av sig snart! Jag har en teori om orsaken till mina problem nu. Kanske kommer ett inlägg om det snart! =) Lycka till med armbågen och helgens lopp!
Det är alltid lika trevligt att träffa er "Björnstorpare", humöret åkte upp när jag fick kvinnlig fägring genom dig.
SvaraRaderaNågot säger mig också att det var dig jag hojtade på mitt i backen.. Tänkte inte på det just för stunden, men kläderna stämmer överens med den jag passerade :-)
Snyggt och starkt kört!!
Hej Fia, jo jag ser vem som är på bilden, det är ju jag. Helt otroligt att du fångade just mig bland alla. Kul att se sig själv hur man såg ut när man kom i mål.
SvaraRaderaVisst är det ett roligt lopp, positivt och goda grejer i depåerna, ingen blåbärssoppa och torra vetebullar där inte.
Grattis till ett bra kört första lopp. Nästa år kommer du säkert att pressa tid.
Micke: Det är mycket möjligt! Kommer ihåg att nån tjej försökte peppa upp mig i backen, men har inget minne av dig! Men så minns jag just inte så mycket av den där backen heller. Och tur är väl det....;-)
SvaraRaderaAnnika: Visst var det kul att jag lyckades fånga dig på bild! Verkligen ett sammanträffande. Lustigt att jag inte såg dig när jag fotade bara, du var ju bara ett par meter bort! Visar lite hur trött man är efter ett sånt här lopp...=) Grattis själv till ett bra lopp. Marcialonga är ju verkligen ett kanonlopp på alla sätt och vis! Längtar redan till nästa år! =)