Förberedelserna innan loppet

Väl framme i München efter att ha åkt nattåget från Köpenhamn letade vi upp Avis biluthyrning och hämtade ut vårt transportmedel som skulle ta oss till Italien och vårt boende i Predazzo. Vi hade bokat den minsta och billigaste bilen vi kunde hitta och var nöjda när vi fått in skidorna och väskorna och fortfarande själva fick plats. När vi snirklat oss ut ur München förstod vi att det skulle ta oss ett tag att ta oss fram. Med den här bilen, en Renaut Clio med 1.2 liters motor, var det inga större problem att drabbas av fartblindhet. Vi låg och puttrade på Autobahn med tunga lastbilar som följeslagare och saknade vår Saab.

Några mil efter Munchen blev vi omkörda av en svensk BMW med takbox och började spekulera i om det kanske var nån vi kände. Thomas i klubben har ju en svart BMW. Gustaf tryckte gasen i botten men hade inte en chans att komma ifatt. En stund senare körde vi av motorvägen för att köpa ett motorvägsemblem till rutan och vem mötte vi på rastplatsen om inte Thomas och hans familj som stannat för att äta frukost. Vilken tillfällighet! =)

Vy från bilresan

Motorvägarna i Österrike och Italien var väldigt fina för att vara motorvägar. Bergen tornade upp sig och solen sken. Vi hade varken karta eller GPS utan bara en förladdad karta på mobilen. Efter en liten detour upp på ett berg hittade vi tillbaka till vår rutt. Den rätta rutten var dock nästan lika illa som den felaktiga. Google tyckte att det var en jättebra idé att köra upp över ett berg istället för att ta motorvägen runt det. Hade man haft en bil med motor hade det nog gått bra men nu sniglade vi oss upp sakta gemak. Efter ytterligare en liten omväg om Cavalese kom vi tillslut fram till vårt hotell i Predazzo; Hotel Bellaria.

Hotellet sett från parkeringen

Hotellet var för ovanlighetens skull finare i verkligheten än på bilderna på bookings.com. Inget superfancy men rent och fräscht. Vi hade inte tagit så hårt på beskrivningen där det stod att det låg precis vid Marcialongas spår; man vet ju hur det brukar vara med det där med "ett stenkast". Men från hotellparkeringen var det typ 20 m till målet för Marcialonga light och Predazzo-kontrollen på riktiga Marcialonga och prepareringen var i full gång när vi kom fram.

Predazzo-kontrollen sett från parkeringen

Vi blev väl mottagna och efter att ha lastat in våra prylar gav vi oss ut på stan på jakt efter mat. Klockan hade hunnit bli över två och snart kunde vi konstatera att de där italienarna inte bara valde att ha sin kollektivtrafikstrejk på vår ankomstdag utan även tar sin siesta trots att vi var hungriga som as. Det hade vi inte haft en tanke på. Fan också. Efter en lång promenad och blodsockerdipp av det större slaget fick vi tillslut tag på ett pastaställe och fick i oss lite mat.

Mat!

Baren öppnar innan frukost...

Tillbaka på hotellet konstaterade vi att vi var för trötta och att det skulle bli för sent för ett träningspass och bestämde oss för att undersöka hotellets spa-faciliteter i stället. Finfint! Stor pool med bubbel, en ångbastu, en turkisk bastu och en vanlig bastu. Väldigt skönt efter många timmar på resande fot!

På kvällen gick vi ut och åt en pizza innan vi gick hem och däckade på rummet för att orka upp och testa skidor och spår i hyfsad tid dan efter.

På morgonen på lördagen gick vi ut till spåret vid hotellet och körde upp till Moena där starten går. Det var motlut hela vägen upp och gick alltså som tusan tillbaka. Jag kände av armbågen och tog det lugnt och petade bara lite med stavarna. Men det var riktigt skönt att komma ut och röra på sig. Väl tillbaka på hotellet hade vi avverkat 2 mil och förutom armbågen kändes allt bra inför morgondagen.

På eftermiddagen åkte vi ut till Håkan som bodde med Mattias Svahns gäng i Bellamonte några kilometer från Predazzo och hämtade med oss honom för vallning på vårt hotell.

Håkan i baksätet för ovanlighetens skull...

Håkan hade stått och vallat på hotellrummet men hos oss fanns ett överraskande stort vallarum i källaren.  Coach Huselius gjorde ett strålande jobb med våra skidor och ett antal sicklingar, pulverpudringar och fästvallaklossning senare var skidorna lika redo som oss för morgondagens lopp.

Håkan knarkar fluorvalla

Håkan and the amazing Krokstaställ

Vi delade vallarummet med några italienska äldre män som var väldigt fascinerade av Håkans "Krokstaställ" och lika fascinerade över den avancerade vallningen…=) När allt var redo skjutsade vi hem Håkan igen.

Sen gav vi oss upp på matjakt än en gång. Vi hittade en pizzeria där de serverade lasagne och slog till på en sådan. Till förrätt beställde vi in en bruschetta som var överraskande fräsch och god och höjde förväntningarna på resten av maten. Efter 45 minuter fick vi in…TADA! En pytteliten lasagnebit som var kall i mitten. Perfekt uppladdning inför ett sjumila lopp. Efter att ha ätit upp den lilla, nu micrade, lasagnen gick vi vidare och köpte vars en pizzaslice och en glass. Perfekt uppladdning var det ja.

Sen kollade vi var bussen skulle gå från dan efter och packade ihop alla våra prylar. 7.15 skulle bussen gå från kyrkan i byn och 6.15 serverades frukosten på hotellet. Det kändes lite läskigt sent med bussen eftersom starten gick bara en timme senare men det visade sig vara hur lugnt som helst. När vi kom fram började vi med att testa hur fästet funkade och konstaterade att det nog skulle bli finfint. Sen tog jag en liten joggingtur för att leta upp en lämplig buske att kissa på (bakom) för att jag inte hade ro att ställa mig i de långa toaköerna.

Gustaf gick iväg till sin fålla och jag samlade ihop mina prylar i plastsäcken men behöll överdraget på. Enligt anvisningarna skulle säcken lämnas på rätt lastbilsflak. Enligt inside-information från Håkan skulle det dock gå alldeles utmärkt att ta med sig hela säcken in i startfållan och lämna den där. Jag gick på upptäcktsfärd för att se var min fålla var. Väl där blev jag inpekad trots att jag hade påsen med och tyckte det passade alldeles utmärkt. Annars hade jag nog inte gått in så tidigt som jag gjorde med risk för att frysa röven av mig. Nu stod jag med bara ett par personer framför mig med överdragskläderna på och behövde inte ta av mig förrän när första starten gick. Perfekt. (Det är ju vågstart på Marcialonga till skillnad från Vasaloppet så startleden släpptes iväg med knappt 5 minuters mellanrum.) 8.33 hade jag sprungit ut ut startfållan, fått på mig skidor och stavar och passerade startlinjen och tidtagningen var igång.

Yihaa!