Löppasset från helvetet II - nu ännu långsammare!

Jag har haft en väldigt bra period träningsmässigt och har känt mig starkare och snabbare än någonsin. Framförallt har det varit så himla kul att träna och jag har kunnat njuta även av de jobbiga passen.

Idag kom ett riktigt bakslag. Dagens pass var nästan en exakt kopia av det här passet, aka. "Löppasset från helvetet". Då var det visserligen högsommar och riktigt varmt och solig. Idag var det nollgradigt och snöade horisontellt. 

Gösta gillar snö!

Jag kom att tänka på det där passet i somras när jag sprang idag och kom precis ihåg känslan. Det var som att röra sig i slowmotion. Varje gång jag försökte trycka på lite fick jag en kort stunds respons och sen var det som att försöka köra en bil utan bensin. 

Idag kändes ett maraton sådär ouppnåeligt igen. 

Jag har nog börjat underskatta distanserna och behovet av energi lite delvis pga mina morgonjoggar innan frukost. De går ju hur bra som helst och jag kan springa ganska långt utan problem. Men just för att jag vet att jag inte kan trycka på så mycket utan måste ta det lugnt. Idag sprang jag visserligen efter frukost (havregrynsgröt med banan och en stackars ostmacka) men för långt efter för att ha nån glädje av den där lilla energitillförseln. Det är så svårt med löpning tycker jag; på rullskidor kan jag äta ganska mycket nära inpå passen utan några problem men det funkar inte alls när jag ska springa. 

Idag hade jag det sköna passet på julaftonsmorgon i bakhuvudet när jag gav mig ut i regn och snålblåst.  Det är nog ett av mina bästa löppass någonsin. Jag hade ett sånt fantastiskt flow och jag njöt verkligen av att springa två mil innan frukost. (Jag tror fortfarande på att knäck och rocky-road är den ultimata uppladdningen...=))

Dagens pass var raka motsatsen. Det var ganska halt på asfalten där den första kilometern av rundan går. Grusvägarna var bättre men också hala på sina ställen. Jag kände direkt att jag var seg och inte alls fick till nått "flow" i löpningen. Jag har fått för mig att jag springer bättre och effektivare när jag springer lite fortare. Springer jag för långsamt så tappar jag hållningen och löpsteget och bara degar mig fram. Långsamt men ändå jobbigt liksom. Ingen bra kombination! Efter 8 km kände jag mig helt tom på energi. Strax efter passerade jag vägskälet där vänster = hemåt och höger = bortåt. Av oklar anledning sprang jag till höger. Visserligen precis vad planen varit från början, men frågan är om man inte skulle kunna vara lite flexibel när det känns så jävligt? 

Dagens runda

Jag brukar sällan få håll men idag fick jag håll så jag knappt kunde andas. Varför? För att jag hade ätit eller för att jag ätit för lite? Eller av någon helt annan anledning?

När energin är slut är det svårt att få med skallen. Jag försökte verkligen tänka positivt och sänka ambitionsnivån men blev bara deppig av hur långsamt och segt det gick. Att jag var genomblöt och helt avdomnad i händerna av kylan gjorde inte saken bättre. En halv evighet och nästan 18 km landade jag på till slut. Sprang rundan lite annorlunda den här gången så den blev lite kortare än sist. Men det fick vara ok för den här gången.

Det var verkligen inget njutbart pass men nu är det i alla fall över. 

Och nu när jag sitter här nyduschad och har fått i mig lite mat och fika känns allt mycket bättre igen!

I många avseende är det ju faktiskt tur att man glömmer fort...;-)