I motvind på Söderåsen

Idag var det inget inbjudande rullskidväder direkt. Det blåste som tusan och strax innan vi skulle ge oss ut regnade det en skvätt..."Det är väl bra: Då slipper vi svettas!" tyckte Gustaf. Pest tyckte jag. Fast regnet gav med sig lagom till vi ätit lite uppladdningsmat och vi gick ut och lastade in alla prylar i bilen.

I dag var det nämligen dax för passet som vi sett fram emot hela veckan: intervaller uppför Lotta på åsen! Eftersom vi inte får någon åkning på snö innan Jizerska har vi fått plåga oss på bästa sätt på rullskidorna istället. "Lotta på åsen"-backen utgår från Söderåsens nordöstra sida, nära Ljungbyhed, och intervallerna vi kör är ca 1700 m långa med en höjdskillnad på drygt 100 meter. Dagen till ära även motvind. Innan King och the Hill i våras körde vi samma sträcka en gång. Då körde vi på tävlingsskidor och jag körde upp en gång och höll på att avlida. Idag körde jag på 3:or och Gustaf på 4:or och jag höll inte helt oväntat på att avlida även denna gång. Fy fan vad tufft det var. Jag kände mig som en riktig sopa när jag harvade mig uppåt och det kändes som att jag inte kom någonstans....Jag fick ont i fötterna. Antagligen för att jag spänner mig onödigt mycket och för att jag fortfarande kör i Gustafs pjäxor. (Samma storlek och modell som mina men inte lika flitigt använda...)

Här är några klipp från första rundan upp:



Efter andra intervallen höll jag på att bryta ihop (läs bröt ihop) för att det kändes så jävla dåligt. Benen/fötterna och skallen begränsade mig mest. Efter sammanbrottet avnjöt jag en par bilkörningsrundor upp och ner och fick se Gustaf kämpa i motlut och motvind. Det kändes lite bättre när jag fick se hur han fick kämpa och hur trött han blev han med. Så när han hade briljerat på sina tre intervaller bet jag ihop och bestämde mig för att köra min sista jag med. Lång vila och ny inställning gjorde susen! Målet var att jag skulle ta mig upp avslappnat och effektivt utan att stanna på vägen. Det blev min snabbaste runda och en nyttig påminnelse om det jag redan konstaterat tidigare men hinner glömma bort mellan gångerna:

Det går fortare om jag kör långsammare! ;-)
(Läs: Det går fortare om jag slappnar av och tänker på tekniken.)

Blev även tydligt att frånskjut gick fortare än diagonal på flera partier. Första gångerna upp försökte jag diagonala så mycket som möjligt. Den sista gången körde jag det som gick fortast och lättast. Diagonalåkning tar mycket kraft och energi och frånskjutet kan ibland kännas långsammare än det faktiskt är för att frekvensen blir så låg när det är lite tyngre. Ska bli spännande att se hur mycket diagonal kontra frånskjut det blir på Jizerska. Snart bara en vecka kvar....

Det känns minst sagt läskigt med Jizerska nu när det blivit så himla lite skidåkning på snö. Jag hoppas att den betydligt högre träningsmängden i år och allt rullskidåkande på tröghjul väger upp bristen på snöträning lite i alla fall. Förhoppningsvis blir det åtminstone ett bra långpass att ha som erfarenhet i bagaget inför övriga skidlopp och Vasaloppet!

Behöver jag säga att jag börjar bli lite nervös nu?
Uhuu...