Jag kom iväg bra i starten och satsade friskt första halvmilen. Efter 6 km tittade jag på klockan och konstaterade att jag legat väldigt nära maxpuls lite för länge och började stumna. Jag bestämde mig för att slå av lite på takten och försöka återhämta mig innan det var för sent. Jag hade ju ingen motståndare i D21 men väl ett banrekord att jaga. Jag blev omkörd av Bengt-Åke från klubben och lät honom passera. Efter lite lugnare körning hittade jag en bra rygg att hänga och vi kom ifatt och fick med oss Bengt-Åke i vårt lilla gäng. Vi låg och körde tillsammans ett bra tag och det kändes väldigt bra! Jag kände mig stark i uppförsbackarna och återhämtade mig bra. Det kändes riktigt lovande för resten av loppet igen!
Då hände det som inte fick hända. Stavbrott nummer två på mindre än en månad. Bara en liten touch i sidan på skidan/pjäxan och så var den OneWay-staven förbrukad.
Börjar tröttna på det här nu. Sjukt sköna stavar, men väldigt ömtåliga. |
Extratrugorna i midjebältet hjälpte föga eftersom det fattades 15 cm av staven. Den här gången var jag mer uppgiven än förbannad och försökte staka vidare med den knappa 130 cm långa (korta) staven. Högerstaven var hel och jag försökte använda den och bara peta lite med den korta. Det gick. Inte fort, men framåt. Och jag diagonalade lite uppför som omväxling. Nu när jag tittat på passet i Garmin Training Center ser det ut att ha varit drygt 6 km jag körde innan jag fick en ny stav. Jag hojtade på en kille som stod längs vägen som visade sig köra följebil till sin far. Och som råkade ha ett par extrastavar i bilen. Vilken tur! De var 8 cm längre än mina vanliga stavar, och hade alldeles för stora remmar som jag gled ur hela tiden. Så jag fick hålla i stavarna utan att kunna släppa taget i stakningen. Störigt. Men det var klart bättre än 1,5 stav och gjorde det möjligt för mig att ta mig i mål. Det hade jag haft stora problem att göra annars. Så jag är väldigt tacksam!
Resten av loppet körde jag och tittade efter följebilen med stavar, där mina egna reservstavar fanns, men den dök aldrig upp. Så jag stakade på så gott det gick och tog mig i mål på en något bättre tid än förra året. (Förra året körde jag på 2.13 och i år på 2.10. ) Med tanke på omständigheterna får jag väl vara nöjd med det. Men det var trist att inte få en bättre bild av hur jag utvecklats sen i fjol.
Mitt lopp i siffror:
Sträcka: 46,85 km
Tid: 2.10.22
Maxfart: 40,8 km/h
Medelhastighet: 21,5 km/h
Medeltempo: 2:47 min/km
Maxpuls: 176
Snittpuls: 164
Det gick bra för resten av Björnstorps-gänget. Gustaf placerade sig bäst, på en 9:e plats i tufft motstånd efter att ha satsat allt på att hänga förstaklungan så länge det gick. Inte det mest taktiska upplägget på loppet placeringsmässigt men helt enligt plan och han är absolut en erfarenhet rikare. Han hängde med lite mer än en tredjedel av loppet innan han fick släppa. Sen tappade han 5 minuter på resterande 30 km solokörning. Inte illa!
Resultatlista |
Tobias Westman, IK Stern, vann H21 på tiden 1.40.42. Sjukt snabbt och bara snörpliga 15 sekunder från banrekordet trots allt regnande. Markus Jönsson, Team Arkmek och Samuel Norlén, IK Stern blev tvåa respektive trea.
Simlångsdalens prisbord var lika generöst som förra året. Som 1:a (och sist) i D21 vann jag en fin korg med allt möjligt gott. Att dela ut ett spurtpris (efter halva sträckan) när det bara är en deltagare i en klass känns kanske lite överflödigt men jag spurtade på i alla fall och vann 200 kr. Och så slog jag ju mitt banrekord från förra året och blev hela 500 kr rikare.
Korgen jag vann |
Räknar man körning, anmälningsavgift och stavbrott går jag nästan plus minus noll på den här tävlingen! =) Nästa år hoppas jag på fler anmälda damer och lite konkurrens om priserna! Var håller ni hus alla rullskidåkande tjejjer? Tävlingshjul är kul! =) (Det är förresten inte bara jag som undrar. Vet att Rickard Bergengren letar efter en sådan också! ;-) )
Gustaf och Rickard vann årskort på konstsnöbanan i Hylte |
Dagens kluring: Vad var det egentligen för något Göran valde från prisbordet? (Den där röda mojängen till höger i bild...) |
Håkan fick ett fint hederspris som tack för sitt stora engagemang och för allt han gör för rullskidsporten. Han är verkligen en eldsjäl utan dess like så han är väl värd lite uppskattning för det han gör.
Vill passa på att tacka arrangörerna Simlångsdalens IF för en trevlig och väl genomförd tävling! Vi ser fram emot nästa års lopp!
Verkligen trist med stavbrotten! Tydligen har väl Swix haft stavbrottsgaranti på sin Star-stav nån gång i tiden? Synd att inte Oneway har nåt liknande...
SvaraRaderaFörresten kan jag meddela att jag fick Anita att gå med på att köpa in ett par Eagleskidor med rottefellabindning till SIF, så så fort Håkan får in dem så ska jag testa dem. Sen ska jag åtminstone hinna med Lindenarullen och Rollsborundan i år! Men utmana dig lär jag inte klara av, jag får stå ut med att bli god tvåa. :)
Jag tror inte det finns nån fabrikant som skulle vilja ge några sådana garantier på en rullskidstav...=)
SvaraRaderaToppen med tävlingsskidor ju! =) Tyvärr blir det ingen Lindenarull för min del. Är på träningsläger i en viss skidtunnel då. Men vi ses kanske på Rollsborundan! Skit nu i simning och andra suspekta sporter och satsa järnet på rullskidorna! ;-)
Fasen vad seriösa ni är tjejer! Man får nästan lite dåligt samvete :)
SvaraRadera