I ♥ backar

Igår var det verkligen inget mysigt träningsväder. Det hade regnat och blåst hela dan och gamla Fia hade högst troligt struntat i att ge sig ut i stormen på rullskidor. Men eftersom jag tränat lite klent det senaste och till inget pris vill få latmasken att växa sig stark fanns det inget utrymme för dåliga ursäkter. 

Det var klubbpass och på träningsschemat stod backintervaller. Låånga backintervaller på testtävlings-slingan. Vi var sju personer som trotsade vädret och med glada miner gav oss iväg för lite självplågeri.

Jag hade tagit med både 2:orna och 2,5:orna och bestämde mig på plats att det fick bli premiär för ett intervallpass med klubben på 2,5:or. I blåsten ut till backarna började jag ifrågasätta mitt val. Det var verkligen tungt och jag insåg hur jobbiga intervallerna skulle bli. Jag började tvivla på att jag överhuvudtaget skulle kunna staka hela vägen upp. Men Gustaf körde på 4:or och klarar han det ska väl jag klara några futtiga 3:or bak tänkte jag.

Och visst gick det. Faktiskt långt över förväntan! Varje intervall var ca. 1800 m lång och tog mig mellan 7:35 och 7:41 alltså lite drygt 14km/h. På det brantaste stället stod jag i stort sett stilla…Lite frustrerande men det var bara att acceptera att det gick långsamt och kämpa på!

Ett bra pass både för musklerna, staktekniken och psyket. 

Jag tror verkligen att det kommer att göra mig gott med fler pass på tunga skidor! Och fler backintervaller såklart…


(Rubriken på det här inlägget bör nog tolkas som en affirmation snarare än ett faktum...;-))