Idag hade jag förhoppningar om ett riktigt skönt löppass som avslutningen på min härliga träningsvecka. Efter lite fundering och planering bestämde jag mig för att springa ett distanspass; uppmot en halvmara var planen. Jag är uppe hos mina föräldrar nu över helgen och lyckades få med mig mamma på cykel med vattenflaskor i cykelkorgen. Det var ju väldigt varmt och soligt idag och jag har inget bra sätt att få med mig vatten på. (Har surfat runt efter en camelbak och undrar om jag inte ska slå till på en sån inför sommarens distanspass.)
Jag kände mig väldigt seg i början men hoppades att det skulle ge med sig. Mina vader var fortfarande helt stumma efter banlöpningen i torsdags. Så där stapplade jag fram med stumma vader, konstig mage, i motvind, på den första 8 km lååånga raksträckan. Stackars mamma rullade fram bredvid (framför) och försåg mig med vatten ett par gånger. Mamma vände efter 9K och sen sprang jag ensam för att möta upp Gustaf i Ljungbyhed och få skjuts tillbaka hem igen. (Han skulle nämligen göra tävlingdebut i sin nysatsning på 800m i Ängelholm så jag passade på att lifta med honom tillbaka hem.)
Strax under 17 km slutade det på innan jag äntligen fick syn på den efterlängtade Saaben. Vid 15 km hade jag funderat på att bara sätta mig och vänta men jag bet ihop och joggade vidare. Jag hade försökt höja farten lite några gånger tidigare för att komma ur mitt stappel-mode och få bättre löpsteg och lite mer flow i löpningen. Men det gick väl sådär. Funkade ett litet tag men sen degade jag ihop igen. Hade av någon outgrundlig anledning bara ätit en tallrik gröt innan jag gav mig ut så energinivån var ju inte direkt på topp. I bilen på vägen hem sen fick jag till på köpet magknip och jag har inte kunnat få i mig något mer än lite Gainomax och en macka sen dess. Men nu börjar jag faktiskt bli hungrig och mår inte så konstigt längre.
Det enda positiva med dagens pass är att det är över.
(Nä, jag är inte alls bitter! ;-))
Nu blir det snart pizza här! =)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar